Vem ska trösta Knyttet?
Mitt i natten vaknar jag och sätter mig sådär kapprakt upp. Jag tänker jag klarar mig inte nu jag behöver honom här nu jag måste ha nåt att hålla mig i.
Klockan lyser röd 02:05 och jag vet känslan, jag vet att nu kommer det gå åt helvete.
Men jag får inte jag måste inte jag måste försöka andas själv jag måste förbereda psyket det är som ett undermedvetet självförsvar; du kan vara själv snart du kan vara ensammast du måste fixa det människors liv fortsätter ingen kommer trösta oss för att vi gör de val vi gör.
Jag lovar. Jag tror jag har glömt hur man gör när man hjälper sig själv. Nästan tre år i ett förhållande är oändligt lång tid för mig. Vanorna och tankarna man har är så väl inrutade, så svåra att bryta.
Om ingen i världen älskar mig om ingen bryr sig om ingen vet vem jag är så gör i alla fall han det.
Om ingen i världen älskar mig om ingen bryr sig om ingen vet vem jag är så gör i alla fall jag det.
Jag vet inte, men den sista tanken är lite svår att få till just nu. För det mesta orkar jag inte tänka alls.
6 kommentarer:
ja du... igen... det har en tendens att bli bra i slutet.
Johanna:
Ja, jag antar det...det stämmer nog:)
Rödluvan:
Jo, jag också att det går över.Det måste det bara göra i så fall:)
Tack!
Kanske låter lite neggo och destruktivt men, våga krisa, våga gråta och tycka att allt suger. Skiten måste ju ut. Nånstans. Det är ju bara från botten det går att klättra upp igen. Annars lurar man bara sig själv. Go girl.....!
Madison:
Jo. Såklart har du rätt. Fast jag tycker nog att jag har gråtit en del...men kanske inte tillräckligt. Jag vet inte.
Att skiljas är att dö en smula, hur stor smulan är beror på hur djupt man sjunkit in i varandras själar...
Fru Hallonbåt:
Så sant som det var sagt.
Skicka en kommentar