Tomt och förtjusande

Så i morgon. Opponering. Ett slags avgörande inför framtiden för att kolla upp om jag duger eller inte för den riktiga världen. Kolla om uppsatsen duger.
Det gör den förmodligen. Godkänd blir den nog under de flesta omständighet, frågan är med vilket betyg?
Om det blir VG kan vi ta tag i oss själva och kanske söka lite flashiga stipendier. Och om det inte blir VG kan vi söka i alla fall.

Nästa vecka vid den här tiden kommer jag troligen vara tom. Utan nåt som gnager mot pannbenet, utan uppsats utan 1700-talspoesi som måste läsas. Jag ser fram emot situationen ungefär lika mycket som jag skyr den. Nånstans hade jag hellre varit den där som har tre års studier framför sig. Lycklig och ny inför allt, nyfiken med en hoppfull känsla i huvudet mot kudden varje kväll. Med en tanke om att det löser sig under tiden; att nu skaffar jag utbildningen, vännerna, jobbet, förhållandet… ni vet, jag har sagt det förut.
Men nu är jag inte där. I stället är jag klar med det viktiga, ska inte plugga mer just nu, får inte plugga mer just nu för att inte för alltid döda min lust till inlärning.
Det är tomt och vidsträckt, hopplöshet blandat med förtjusning och en del stunder gillar jag det. Andra gånger sparkar jag av mig täcket på natten och ligger vaken och svettas, tittar genom persiennerna och lyssnar på kajorna tills DN trillar ner på hallmattan vid fyratiden.