Munkar i solen

Så kommer vi till den där lördagen i april då alla tänker Ah men kolla vääädret. Det är nog dags för vårpromenad i Boulognerskogen.
Vi kommer till den lördagen då alla tänker Ah men kolla vädret. Det är nog dags för en fika på nån snajdig uteservering.

I Gävle existerar dock i princip bara ett café där det går att sitta ute i solen och le och känna sig vårig.
Och. Problem, problem. Det Enda Caféet är ständigt översållad med lördagseftermiddagsfikande kvinnor med barnvagnar.
Kvinnorna med barnvagnarna är alltid ute väldigt tidigt och ockuperar samtliga lediga platser innan andra(läs: jag och mitt sällskap) ens har hunnit tänka tanken att man kanske skulle dra sina korta ben ditåt.
Inte för att det på nåt sätt är fel att vara kvinna med barnvagn, men en sån position kräver oftast gott om planering. Med andra ord gör barnvagnskvinnor inga spontanfikor en halvtimma innan Det Enda Caféet stänger, utan placerar sig lugnt på de gröna stolarna nån gång vid halv två-tiden och lämnar inte stället förrän exakt 15:00, när det stänger.

För oss andra, sena människor, återstår då det första alternativet: promenad i Boulognern.

Så, två hungriga personer befinner sig på torget i solen bland leggingsflickor och munkstånd. Och blir lite smått intresserade av det sistnämnda.
Vi kan ju kanske…eh köpa munkar och fika i Boulognern? Säger jag.
Henrik: Ja det skulle vi ju kunna göra.
Jag: Men titta man får sex stycken för trettio kronor då måste vi såklart köpa sex stycken!!!
Henrik: Jaaaa joooo det kanske vi kan göra. Men vi kan ju spara några till senare.
Jag: Jo det blir nog rätt mastigt att sätta i sig tre munkar var sådär på raken.

Så vi går med munkarna i påsen till Boulognern och ån brusar och måsarna flaxar kring bänken som vi sitter på. Vi solar oss och tittar på vattnet som står högt och forsar och munkarna är precis lagom ljumna och krispiga och man får små sockerkorn kring munnen som det går att pussa bort och det är ju bara så lätt. Att stoppa in. En till. I munnen.
Och jag säger: Ska vi inte gå och titta lite i affärer efter en skjorta till dig?
Och Henrik säger: Jo det kan vi göra men vi kan ju inte gå i affärer med munkarna då måste vi äta upp munkarna först.
Jag säger: Ja det måste vi nog…

Och degen krispar i munnen och solen skiner och man får socker i näsan och man måste slicka sig om fingrarna. Och munkpåsen är tom.

Bastuvarmt

Dagens väderrapport:

Nyligen hade vi 31,8 grader på vår balkong. Plus!
Härligt att det åtminstone är Grekland i vår inglasning när det vägrar vara det över allt annars i det här landet.

Tre tysta små, och självförbannelse

Det har varit en fullständigt strålande eftermiddag och jag har varit på fullständigt värdelöst humör.
Hela vägen från skolan förbannade jag mig själv för att jag inte hade deltagit i diskussionerna på lektionen med annat än tre ord.
Tre tysta små.
Inte för att det kommer påverka betyget det här gången, och inte för att jag hade brytt mig, men folk kan allvarligt tro att man störd i huvudet om man inte har öppnat munnen på flera föreläsningar.
Folk kan allvarligt tro att man är stum, och jag ljuger inte.
Det faktum att jag ändå pratar med människor på rasterna kan däremot få mig att framstå som en oseriös och opåläst fjolla.
Så jag grämer mig. Varför kan du inte prata? Hur jävla lång tid kan det ta att tänka ut en enda smart mening? Va?

Jo, det går. Ibland.
När jag helt är säker går det, då flyter det, då kan det komma hur många ord som helst.
Då är inte allt ett enda hummande.
Men vissa dagar, som i dag, är det lönlöst.

Då kommer ilskan.
Liksom allt som trängt där under kappan.
Självföraktet, självförnedringen och det dåliga självförtroendet.
Allt kommer upp, alla hatar mig egentligen.
Ingen vill höra vad jag har att säga, egentligen.
Jag är inte bra på nåt, egentligen. Det var bara som jag inbillade mig.
Varför tror jag att nån vill läsa min blogg, de gör det ju bara för att vara snälla fattar du väl? Egentligen.

Det är sommar nu...

För jag upptäckte just två myggbett på vaden!

Sugen på gult?

Tänkte bara göra lite reklam för mina billighetsskor.
Ni som inte är skointresserade kan gå och koka kaffe i stället. Eller läsa ett par Shakespeare-sonetter.

Väder-Annika

Solen har skinit bla bla bla. Himlen blandar sina ljusa skymningsstrimmor med drömmande försommarblå. Lätt som dalande svalfjädrar sänker den sig över oss och bla bla bla.

1) Jag vaknade nyss upp från efter-plugg-på-balkongen-två-timmars-power-nap i soffan.
2) Jag vet inte hur jag blev en sån person som alltid skriver om vädret, men nånstans hände det och nu vet jag inte hur jag ska göra för att sluta.
3) Jag ber om ursäkt.

Skoöppet

Jag är i Gävle igen och har nyss förnedrat mig genom att försöka skriva en jobbansökan. Senare ska jag förnedra mig ännu mer och ange mitt värde i pengar= lön, i samma ansökan.
Inte för att jag inbillar mig att jag har nån chans att få jobbet, men mer för att bryta den onda cirkeln av ickeaktivitet. Mest, för att motionera fingrarna och börja skriva saker igen.

I påsk har jag ätit, ätit, ätit. Druckit tre glas vin. Åkt tåg.
I fredags var jag ute på en halvmilslång promenad med min far, som förvägrade mig nöjet att ha på mig ballerinaskor under rundan. (Det var INGEN snö i Västergötland. Jag upprepar: Ingen snö! Ingen snö, soltorr asfalt och stelnad lera.)
Därför blev jag nästan trotsigt glad när jag kom tillbaka hit på påskafton, kunde undgå alla förmanade blickar och kunde klä fötterna i vad jag ville.
Snödrivor till trots, påskafton är påskafton.
Påskafton har, så länge jag kan minnas, infallit när krokusarna börjar slå ut. Bara några dagar efter att man för första gången skuttat hem från skolan med jackan i ryggsäcken i stället för på armarna.
Påskafton är vår. Då är det tillåtet med öppna skor, hur många minus det än må vara.














påskskorna

Tulpaner till er

(foto:www.freefoto.com)

GLAD PÅSK!
Och tack för att ni vill läsa här.

Vingligt

Det händer inget här. Därför skriver jag inte, okej?
Hela meningen med att vara på landet är ju å andra sidan att det inte ska hända nåt, så det är gott nog.

Mamma hade bakat en väldigt mjuk och saftig kladdkaka(tänk er att det nästan rinner utmed fingrarna när man tar i den med handen) som jag åt upp i går, och det är nog det bästa som har hänt hittills under min vistelse.
Det näst bästa är att jag har fått två par ankelboots från 70-talet gratis.
Det sämsta är att jag inte kan gå i dem. Än.
Ska plåta när jag kommer hem till Gävle, så förstår ni varför.

Skyhöga klackar innehar en viss estetisk status, men är för den sakens skull inte min grej. Jag är för vinglig och för bekväm.
Har ingen balans värd namnet, och jag överdriver inte när jag säger det.
Det kan hända, och det händer ofta, att jag går ute, på stan eller så, i lågskor utan nån som helst klack, och plötsligt viker sig foten och jag fattar inget.
Allt sviktar, jag vinglar, är lika ostadig som en ettåring som nyss lärt sig gå.
Kollar mig omkring för att se om nån såg det där?
Sen går jag omkring resten av dagen helt övertygad om att alla tycker: hon borde gå och hänga med sina vänner a-lagarna nere vid ån i stället för att vingla omkring HÄR, bland oss NORMALA människor.

Bitter och gnällig, men vårig

Och hela femtimmarsresan, på T-centralen, genom Västerås Örebro Kumla hade jag dåligt samvete för det där sista gnället i förra inlägget.
Så, människor, vänner, om ni läser, ursäkta min bitterhet.
Förlåt, och jag vet jag är lika dålig själv på att fråga, inte vågar, inte kommer mig för att ta initiativ.
Och...äsch, ni fattar ju vad jag menar.
Egentligen är jag mest grinig för att jag ska jobba på påskdagen.

Det är förresten grönt här i södra Sverige. Över allt. Och det var rosa skymning bortanför fälten och kanalen när jag kom, och för några ögonblick kunde man nästan tänka att man var i en Per Hagman-novell.

I väg

Ok, I’m leaving. Lämnar den här stan för den drar ner oss till botten av ån och allt det där.
Solen skiner, det är torrt på marken. Jag har fått en helt grym vit trenchcoat på posten för endast 50 spänn.
Det är så tillfredställande när man kommer över snygga saker billigt, saker som andra betalar tusenlappar för.

Jag måste antagligen jobba på påskdagen. Det var inget som ingick i min planering från början, men min framförhållning har aldrig varit särkilt beundransvärd så jag får skylla mig själv.
Eftersom livet tydligen bara tickar på för alla andra, medan det står så uppenbart stilla för mig har ingen heller frågat mig vad jag ska göra på påskafton.
Ingen har undrat om jag vill komma och göra nåt, äta lite gott eller bara ha det trevligt. Det har tydligen kommit till en punkt nu, där vännerna i stället frågar vad ni ska göra på påsk och därmed förutsätter att man redan planerat sin helg inom den enhet som kallas par.
Och jag vet inte vad jag ska säga och jag vet inte om jag menar att det är nåt fel med det, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det känns sorgligt att det har blivit så.

Let's leave

Jag lämnar landet. Eller jag önskar jag kunde skriva att jag skulle göra det.
Men min magra resesparkassa som jag skulle ha till vandringen längs Inkaleden/Nilenkryssningen/volontärresan i Indien/bilandet genom Europa har försvunnit.

Vet ni att det snöar i Gävle igen? Vet ni att det är jävligt stora flingor som fastnar på näsan och smälter och rinner ner i munnen?
Jag undrar om nån som övervägt att ta livet av sig på grund av vädret verkligen har gjort slag i saken?
I såna fall måste hon/han vara svensk.

I morgon lämnar jag i alla fall länet igen. Jag åker tåg till våren och det ska bli fint.

Strävt mot tungan

Och nu dricker vi rödvin.
På en söndag.
Och det ryktas om fruktsallad och vaniljvisp snart och just i den här stunden känns livet inte så himla dåligt ändå.

Regn, fågelskrik och påskpynt

Solen har skinit ännu en dag och i natt tror jag att jag uppskattade regn under tidningsrundan för första gången på länge. Att det bara föll och förstörde snön kändes som ett tecken på att saker fortfarande kan hända.
Det kan sluta snöa, det kan bli annorlunda.
Jag noterade vårfåglar också. Tio över fem på morgonen, i desperata höga skrik. (Det är parningstid nu snart eller?)

Folk har börjat med påskris utanför dörrarna. Gult och lila och outslagna knoppar, och jag undrade vad de tänkte när de ställde ut det, varför vi gör saker år efter år sådär.
Vad får en snart 70-årig ensamstående man att skära till björkris, pynta med fjädrar och plastägg och ställa utanför sin dörr i trappuppgången?
Var det ens han själv som gjorde det, och om det var det; gjorde han det för att han tänkte att det skulle se lite trevligare ut?
Tanken på hans pynt är lika hjärtskärande som naivt uppmuntrande på samma gång.

Tid

Jag har nog aldrig varit så handlingsförlamad som jag är nu, den här så kallade våren.
Jag gör inget inget inget.
Jag vill göra allt, men jag vågar inte. Önskar mig fortfarande en massa tid till…nåt.
Jag försöker läsa försöker analysera försöker ta mig för saker men allt försvinner.

Det finns förstås anledningar till att jag är såhär. Ingenting existerar utan orsak.
Jag har pluggat för länge. Jag borde inte plugga mer nu, det går inte längre. Varje ny delkurs som börjar får mig bara att känna mig mer instängd och ger en känsla av att jag borde vara klar med det här nu.
Men vad finns egentligen efter det där klar?

Jag har äntligen fått hjälp med mina underlivsproblem, men ingenting har än så länge blivit helt bra. Inget har ännu lett till genombrott, jag kan fortfarande inte knulla problemfritt, och just den lilla detaljen äter upp allt annat. Ursäkta min rättframhet men det är ändå vad det handlar om.
Ja. Det är ömmande också, och klåda, och ett evigt springande till apoteket, men ingen av de faktorerna gör så mycket med psyket som det att sexet inte funkar som man vill.

Allt jag kan göra är att hoppas. Gå ut i solen, läsa mina böcker, äta min medicin och vänta på att saker ska lösa sig. Förhoppningsvis med hjälp av tiden det känns som jag inte har.

Vårbalkongen

Dagens diskmusik

Hm, kan inte välja. Vill ha nåt 90-taligt.
Green Day? Spin Doctors? Pet Shop Boys?

Vårstil

Det är nästan vår.
Man ser marken nu. Händer värker inte av köld utan vantar.
Det är nåt med luften som vi kommer ihåg.

Det är nästan vår.
Det finns halsar bakom tunna trenchcoats, nästan ute i ljuset.

Utanför rådhuset tycker jag mig märka ett skratt.
Det är nästan vår.
Men på lördag ska det regna.

*

Vi har en ny föreläsare som kör med vad jag kallar Olof Palme-looken. Grå tweedkavaj, brunbågade glasögon kombinerat med mörka kostymbyxor och skjorta i nyansen päronglass/senapsgult.
Han har redan lärt sig mitt namn eftersom jag kommit fem minuter för sent vid två tillfällen. (Det händer alltid nåt som gör att jag får exakt fem minuters fördröjning på morgonen; det är cykellås som vägrar öppna sig, plogbilar som står mitt i cykelbanan så att man måste ta en extrem omväg, då man ju inte vill vada i meterdjupa smutssnövallar hela vägen till skolan, osv. )
I alla fall, Olof Palme-mannen pratar så mycket och med en sån oerhörd entusiasms att man inte kan låta bli att gilla honom.


Och, apropå stil slog jag själv till med school teacher-looken i en lightversion i dag, vilket innebar att jag för första gången i år vågade använda kjol till vardags.
Visserligen ackompanjerat med yllestrumpbyxor, men ändå; en bragd med tanke på min frusenhet.
Till strumpbyxorna en röd jumper nerstoppad i brun utställd kjol med hög midja, samt midjeskärp i lack.
Vårigt, på ett stramt sätt.
Glädjen över vårutstyrlsen förstördes dock en aning när jag kom hem och upptäckte att jag gått hela dagen med en ful jävla tvättlapp uppstickande där bak.

Men Adlibris...?

Det är onsdagen den 5 april.
Jag hämtar bokpaket. Hamlet i engelsk textkritisk utgåva, pocket för 34 kr.

Men ÄR inte det här ett liiite tungt paket för att vara pocket?
Sliter upp snörena och...

Intensivvård - den första stora läroboken i intensivvård som har skrivits på svenska sedan 1991. Under redaktion av Anders Larsson och Sten Rubertsson.

Hö?

[...]Boken riktar sig till läkare, alltifrån medicinstuderande till ST-läkare i anestesiologi och intensivvård, och till sjuksköterskor både under och efter sin vidareutbildning i intensivvård.

Där ser man.
Jag är alltså medicinstuderande nu.

Funderar ändå på att behålla tegelstenen, eftersom:
1)Hamlet har jag ju redan hittat på bibblan
2)Läkarböcker är säkert svindyra
3)Man vet ju aldrig när man blir akut hobbyhypokondrisk och behöver intensivvård

Frågan är bara var den där läkaren som har fått min pocket-Hamlet sitter? Undra om hon/han är glad?

Nu jävlar...

..nu ska jag läsa HAMLET på engelska. I minst två timmar.
Jag har förberett med micropopcorn och te.

Önska mig lycka till!

Personlig notering: kom ihåg att SITTA upp i soffan. Sitta upp sitta upp sitta upp...och vad du än gör - Stäng INTE ögonlocken!

Fyndigt

Jag har blivit en sån second hand-sucker på sista tiden.

Dagens inköp från Kupan:

1 st 60-talsklänning, skotskrutig
1 st bolero, röd
1 st plisserad kjol, brun
2 st midjeskärp i lack
1 st svart handväska

Summa: 42 kr

Övrig bra grej: Andra second hand-nördar hängde runt bland klädstängerna i flera timmar. Trevligt.

Apoteket

Jag besöker institutionen Apoteket. Jag är stamkund här nu, är här kanske varannan vecka för att hämta ut nåt på recept och ungefär varje vecka för att köpa nåt annat.
Den billigaste versionen av min medicin finns aldrig hemma. Bara den dyra.
Varje gång vill de att jag ska köpa Diflucan för 556 kr i stället för Fluconazol för 155 kr och varje gång kommer de på att ojdå vad dyrt det blev men det är ju såhär nu…
Sen säger de vänta så ska jag se om vi kan beställa hem billigare… eller behöver du dom nu för annars vi kan beställa tills i morrn om du kan vänta tills i morrn?
Jag vill oftast inte vänta men säger ja det kan jag väl. Oftast.

Det är en himla väntan här, oftast. Vi sitter och stirrar på våra gula lappar, och på varandras. Vill veta VAD eller HUR eller vad är du... eller när blev du... eller vad är fel på HENNE egentligen?
Det sitter en tant bredvid, hennes lapp darrar i handen och sen tappar hon den. Jag säger oj och då ska hon böja sig ner och ta upp den, men jag gör det före henne. Då tittar hon på mig, ser ut som hon tror jag ska sno hennes Losec-recept i flera sekunder, tills jag ger tillbaka det till henne. Då säger hon tack. Lite tyst och torrt. Hennes händer verkar också torra för det rispar på nåt sätt när hon tar i pappret.

Jag betalar nästan 350 spänn för mina sex tabletter i dag. Ett medelpris.
I dag är inte en sån dag när jag vill att de ska beställa billigare så att jag får vänta tills i morgon.
Vill inte komma tillbaka hit ännu en gång den här veckan. Orkar inte. Orkar framför allt inte sitta en dag till bland de gula lapparna.

Dagens middagspaj

Smulpaj med spenatfyllning

deg
2 dl grahamsmjöl
½ dl vetemjöl
100 g margarin

fyllning
ca 300 g hackad fryst spenat, upptinad
5-6 hackade soltorkade tomater
1-2 msk hackade svarta oliver
200 g fetaost, smulad
1 tsk torkade örtkryddor
2 pressade vitlöksklyftor
1 dl riven hårdost (ex: herrgårdsost)

äggstanning
2 ägg, vispade
½ dl mjölk
peppar

Såhär gör man:
Gör smuldegen genom att blanda mjölet och margarinet till en smulig massa. Blanda spenat, tomater, oliver, fetaost, vitlök och kryddor och lägg i botten på en pajform. Häll äggstanningen och bred ut den rivna osten över. Sist lägger man på smuldegen som ett täcke över allt. Grädda i 200 grader ca 20 min.

Grymt, del 2

Nu har jag också fått min!



















Och den är ganska precis som man hade förväntat sig. Som synes med vit spets och tyll.
Dock var det svett och panik när jag insåg att jag inte skulle kunna dra på den nerifrån över höfterna.
Och hur får man på sig den HÄR då?
Ah just det man kanske drog klänningarna över huvet på femtiotalet...puh!
Min dag riskerade verkligen att bli förstörd ett tag där.
I övrigt, perfekt passform.

Grymt!

Det är den sista mars 2006 och Gävle ser ut som julen 87.
Det kanske ÄR julen 87?
Leta leta leta efter stjärtlappen. Var är tumvantarna? Mina snowjoggings? Termooverall i turkost och lila, nån?

*

Jag tycker det är helt underligt att ingen har lagt ett bud på den här än. Jag skulle göra det själv, om det var min storlek, samt om jag inte var tvungen att göra en massiv omstrukturering av min ekonomi just nu.

Nu ska jag äta gröt. Sen skriva hemtenta hela dagen. Jag återkommer kanske i kväll om jag överlever.

Gudars like syns mig den mannen vara...

Åh. Det skulle vara fint om livet vore en enda lång diktanalys. Visst?
Eller åtminstone om alla hemtentor vore en enda lång diktanalys.
Jag skulle definitivt införa det om jag var högskoleadjunkt.

Snälla?

Ingen som är intresserad av ett par vita kilklackskor i kork?
Själv förvandlas jag till en nyfödd kalv när jag försöker gå i dem, plus att mina fötter är för feta, men vafasen, det borde ju finnas nån där ute som de passar?

Distraktion

Mitt intresse för kläder och skor stiger vanligen till oanade höjder såhär på våren. Till skillnad från under hösten, då jag oftast nöjer mig med att dra omkring i samma kofta och stövlar i flera månader, går ganska mycket av min tankeenergi åt till klädfunderingar nu.
Det påverkar min fokusering. Jag får en skevare verklighetsbild och hänger mig åt vilseledande drömmar om klänningar som jag varken har råd med, eller kommer få tillfälle att ha på mig.

Det sägs ju att det här ska bli sommaren när svenska kvinnor slänger undan jeansen och börjar trippa runt i tyll och blommor som vore de Carrie Bradshaw på Central Park-promenad.
Och kanske. Ja, kanske blir det faktiskt så det här året. Det här kanske blir sommaren när vi vågar?

I alla fall, den här sommaren råkar vara en då jag förmodligen ska på minst ett bröllop.
Med andra ord minst ett tillfälle att våga bära klänning, och gärna en lite festligare variant. Så i går när jag läste om den här hos Turbotrollet, gjorde jag en chansning och beställde en likadan. Jag måste säga att den är tillräckligt älskvärd för att hålla min koncentration borta från hemtentan ännu lite mer.

Och så vaknar vi upp...

...på Irland. Eller?
Det är ju bara att tänka bort snön och cyklarna.
Dimma och regnpölar över allt.
Klassisk svensk höst.
På våren.

Skyltar,vänner,vardag

Jag har lämnat länet för första gången på evigheter. Månader kanske?
Det var sol och det var tåg och det var underbart att bara få åka med vit vaniljchoklad i munnen och Per Hagmans guldpocket i handen.
Jo, jag läser fortfarande den, och får dåligt samvete varje gång eftersom jag hellre borde läsa typ episk diktning från medeltiden.

Jag lämnade länet för Trosa, där Linnéa bor nu för tiden. Det var 1,5 timma tåg och 40 minuter buss dit. Det luktade hav i luften. Som en blandning av tång och stillat vatten, ni vet?
Allt var väldigt litet. Jag drar mig för att använda ordet pittoreskt, men det är förmodligen så det skulle beskrivas om det här vore en resekatalog och om det vore på sommaren. Låga hus, söta hus, blåa hus, gamla hus.
Skyltar.
Jag är mycket fascinerad av skyltars utseenden, och i Trosa var det såna från 50-talet eller tidigare. Kantiga bokstäver som stod ganska långt ifrån varandra. B O K H A N D E L, L E K S A K S A F F Ä R...

Känslan letar sig alltid genom huvudet ner i halsen och lämnar lite svid när jag tänker på hur sällan jag träffar mina ”gamla” vänner numera.
Jag tänker att det är för lite, att man vid de korta tillfällena som är, inte får sagt det man tänkt säga. Man glömmer bort och kommer på senare att jäklar det DÄR skulle jag ju ha frågat och DET borde vi ha pratat om. Men det blir inte, av nån anledning.
Avsaknaden av mer tät kontakt blir som ett skrymsle för alla vardagligheter, dit det måste slås undan av de ”stora” eller praktiska grejerna man är tvungen att prata om.
Ändå vore det lögn att säga att vi inte längre känner varandra. Vi känner bara inte varandras vardag, så som den ser ut nu.

Ljuvt att längta efer,del 3

Ljuvt att längta efter, del 2

Salstentor och spansk dansdisco

Vi har fått en hemtenta med fyra frågor, där varje svar ska omfatta cirka två sidor text i Times storlek 12.
Vi ska alltså på en vecka författa åtta sidor blandad kompott; diktanalys av Sapfopoesi, jämförelser mellan hjältarna i Iliaden och Odyssén, genomgång av det grekiska dramats utveckling, Dantes väg genom Helvetet mm.
Det känns stoooooort. Så oövervinnligt.

Men jag är ändå glad att jag slapp salstenta. Salstenta är ett underligt fenomen och jag är rädd för det. Det var evigheter sen jag hade salstenta.
Jag vet inte hur man gör. Jag har med mig bara en penna som går sönder, jag kommer dit för sent, jag glömmer leg, jag glömmer fika, jag glömmer att man måste skriva upp sig på en lista när man ska på toa. Framför allt blir jag helt psykiskt fucked up när jag ska prestera text samtidigt som ett par viskande kaffedrickande gamar sitter längst fram i salen och stirrar på en. Hur de tittar på en och vet när man har fått en blackout. Hur de ler och utbrister ett extra vänligt taaaack till dem som lämnar in blankt.

*

I dag lyssnar jag för övrigt på spansk dansdisco med inslag av flamenco och salsa. Det är fint. Vackert klyschigt. Jag skulle uppskatta att 75% av låtarna handlar om mi amor och mi corazon och quiero bailar.
En låt heter La lista de la compra. Inköpslistan.
Den handlar om en snubbe som ska handla olja och tonfisk och en vacker italienska som förtjänar en prins eller en tandläkare. Om hon stannar vid hans sida verkar världen mer älskvärd, mer mänsklig och mindre konstig. Helt fritt översatt.

Roligare hushållsarbete

Temple of love är en utmärkt låt att diska till.

"För det är så frääääscht"

Så har ryktet nått även mig att det har öppnat ett brazilian vax-ställe i Gävle.
Oväntat?
Nej.

Jag har inget emot själva ta-bort-hår-grejen egentligen. Hårfritt lite då och då kan vara trevligt, kittligt, skönt.
Jag tror inte heller att borttagandet har nåt att göra med att killar skulle vilja ha prepubertala brudar, ”småflickor” som det ofta slängs till med i debatter.
Fast vaxa blygdläpparna? Gör det inte extremt jävla ont? Är det inte pinsamt när salongsvaxaren upptäcker hur fabulöst mycket hår man har och fattar att det kommer ta slut på hela lagret med vaxstripes? Börjar det inte blöda? Kliar det inte förjäkla mycket? Känns det inte drygt att behöva underhålla eländet? Får ni inte svamp?
Jag är mest nyfiken.

Ljuvt att längta efter

Från vårkappa till snövind

Jag gick till stan i vårkappa, hårband och rakfönad frisyr. Jag älskade alla stenarna på trottoaren. Jag gick in på apoteket, men jag fick inte min medicin och alla apotekstanter hatade mig. Jag köpte en gul kofta. Jag älskade den också. Jag gick till biblioteket. Jag läste Dante i två timmar.
När jag gick hem snöade det och blåste genom halsduken.

Klänningsfynd

Åh, Tradera Tradera Tradera. Verkligen underskattat.
Den här stickade saken budade jag till mig förra veckan och hämtade på posten i fredags.

Maj

Maj ska det ju vara. Semifinalen till Eurovisionen är i maj. Om typ två månader. Nu är det korrigerat.

*

Nytt:
Nu har jag korrigerat mina förbannade upprepningar också. Ännu bättre.

Carola-uppehåll, tack!

Jaha. Vi är schlagertrötta, eller?
Vila nu, två månader sisådär. Sen är det Eurovisionkval-dags och vi sitter och gräver i chipsskålar och mumlar Carola är ju bra hon haaar ju sån utstrålning det är såhääär en schlager ska låta.
Helt säkert. Hur mycket man än hatar att hon vann i går.

Om det går kommer jag försöka undvika Carola och hennes fladder till dess. Jag vet inte hur det ska gå till, kanske måste jag lägga ner både lördagseftermiddagarna med P3 och fredagsförmiddagarna på stan. Det kan till och med hända att jag får låta bli att gå och träna ett par månader.

På Arbetarbladet tror de att Kickis låt I dag och i morgon ”kommer att spelas sönder på Friskis & Svettis…” och det känns ok. Det är helt möjligt.
Jag kan också redan nu se hur BWO:s Temple of Love blir en klassisk Friskis-smocka.
Horder av hästsvansar och en och annan tantpage som fladdrar i luften och ser Martin Rolinski framför sig när låten kör igång. Som gjort för skutt och fuktiga armhålor.

Men Evighet? Vindar som blåser och hjärtan som brinner och en Carolabild i blått?
Då blir det svettigt på fel sätt. Det kommer ge upphov till helt fel associationer och känslor.
Längtan efter svalkande havsfläktar, romantisk sol, kanske en tur till Aten.
Landets gympakvinnor kommer fastna hemma framför spegeln med kalleffekten på hårtorken i högsta hugg, om Evighet börjar spelas på Friskispass.

För alla vill vi vara Carola, åtminstone nån gång, på nåt plan.
Men ingen orkar vind i ögat, mungipor vid öronen och dagliga promenader till solariet i flera månader.
Bara Carola.
Därför behöver vi Evighetssemester nu. Vi måste vara utvilade i maj.

Seinfeld-förväntningar

På grund av min starka inre stress har jag inte bloggat på två dygn. Och…jag har ont i vänster pekfinger. Ont att skriva då.
Inte för att jag hade tänkt hypa Lena Ph, men det gör mest ont en stund på natten och nästan inget på dan. Den inre stressen alltså. Den finns där när jag lägger mig, men när jag vaknar, när jag hör att istapparna droppar från taket, då har jag glömt allt. Har glömt hela hopplöshetskänslan, det att jag är sämst i världen och att alla andra hinner före mig med viktiga saker.
Det är just nånting med morgnar som får mig att må bra. Som får oss att må bra?

*

Vi har varit på stand up comedy. Med Magnus Betnér från Parlamentet, och jag blev förvånad. Hade inte tänkt att han skulle vara så som har var; som i Parlamentet fast lite mer.
Väntade mig snarare nåt i Seinfeld-stil. Halvsnälla åttiotalsskämt, strålkastare, en kille som står vid ett stativ och ler med extremt stora tänder.
Borde ha fattat att det inte var så.
Borde ha fattat att allt skulle vara modernare, bittrare, bättre.
Borde framför allt ha fattat att stand up kan innebära att man lär sig nåt.

Anti-hormonmat

Sånt jag inte kommer bli sjukligt sugen på om/när jag blir gravid:

1) Bruna bönor
2) Pulvermos
3) Bostongurka
4) Leverstuvning
5) Johnnys senap
6) Råbiff
7) Tomatsåsen i vitabönor-burkarna
8) Sillsallad
9) Äggröra
10) Rotmos

Bubblare: Kalles ägg-kaviar

Hormonmat

Sånt jag kommer bli sjukligt sugen på om/när jag blir gravid:

1) Popcorn med smörsmak (Fan ta den som köper vanliga popcorn då.)
2) Allt med choklad i (brownies, kladdkaka, Toblerone, Klings glasstårta)
3) Allt med ost i
4) Cheddardip
5) Potatisgratäng
6) Cashewnötter
7) Spaghetti i buljong
8) Saffransglass
9) Strips med kebabsås
10) Vegpizza

Ironiseringsproblem

På gympan tycker jag ibland att ledaren tittar argt på mig. Blir nervös. Börjar fundera på om hon möjligen har läst inlägget jag skrev förra veckan. Det om flockbeteende och absurda gruppgymnastiksituationer.
Får dåligt samvete.
I flera ögonblick vill jag vara mes och ta bort texten. Pendlar sen över till att tänka vafan de kommer aldrig att läsa. Och tillbaka.
Mest dåligt samvete har jag över den där Stig-Helmern. Han var ju en modig karl men jag bara hånar honom.

Varför det ska vara så svårt att ironisera över situationer där andra människor ingår? Framför allt där andra okända människor ingår. Såna som man vet man kommer träffa igen.

I framtiden ska jag bara skriva löjligheter om mig och inget om nån annan.

Gnällbälte

Livet är sorgligt, allt är så sorgsamt, man blir bara ledsen hela tiden.
- Linda Skugge, på den gamla roliga tiden( november 1997).

Jag vill varna redan nu för självömkande, sursliskigt inlägg med lågt ph-värde.

Sorglig grej 1) Söka jobb

Det har framkommit bland annat här och på de lokala tv4-nyheterna i går att det inte lönar sig att söka många jobb. I stället handlar det om att söka ”rätt” jobb. De arbetslösa ska enbart skicka sina cv: n till arbetsplatser där de har en ”realistisk chans” att få anställning. Arbetsgivarna vill inte ha massa skabbiga ansökningar från folk som inte har de rätta meriterna, eftersom det sabbar deras administration.

Gör därför en undersökning av ams lista på lediga platser. Bedömer vilka jag har en ”realistisk chans” att få.
Skrattar lite. Grinar. Hoppas jag hörde fel på nyheterna. De sa inte realistisk, de sa hypotetisk, eller hur? Om inte, då är det sorgligt.



Sorglig grej 2) Folk som får jobb p.g.a. sina bloggar/
folk som inte får jobb p.g.a. sina bloggar

Jag är missunnsam. Jag tycker inte det är rättvist.
För det tristaste är att det finns så många som är duktiga, som skriver vackert, ärligt, som har ”bett i språket” osv. men som ändå inte får nån tidningsspalt.
Det finns människor som verkligen har nåt att säga, som verkar ha fattat hela grejen med krönikebyggandet, språksnickrandet och smarttyckandet, som kanske till och med har massor av läsare och ändå inte blir rekryterade.
Men jag tänker inte fråga varför, jag tänker bara konstatera att det är sorgligt.

Sorglig grej 3) Hemtentor, betyg, muntliga framträdanden

Två hemuppgifter från delkurs ett i litteraturvetenskap A ramlar ner genom brevinkastet. Det första jag ser är: ”Ditt sammanvägda betyg blir G” på en gul post-it lapp. Jaha, tänker jag. Läser vidare.
Doktor Glas-texten har mest positiva kommentarer. ”Intressant, bra!” står det längst ner under den. På Södergran-analysen har jag fått betyget VG. Där står det saker som ”Intressant parallell” och ”Genomtänkt”.
Kollar gula lappen igen. Läser ”vi har vägt ihop de två skrivuppgifterna samt ditt muntliga framträdande”. Funderar. Skrivuppgifterna – hyfsat positivt, allt som allt. Det muntliga framträdandet?
Ständigt detta muntliga framträdande.
Mitt var kanske inte extremt frekvent. Men inte heller ickeexisterande.

På högskolan säger de ofta att det muntliga framträdandet är viktigt, men man vet aldrig om de menar det. Man vet aldrig om de över huvud taget kommer ihåg vem man är och - i förlängningen – vad man har sagt.
Det är inte heller nåt jag begär att de ska göra. Jag tycker bara det är sorgligt att ens betyg ska påverkas av hur ofta man har öppnat munnen under sex ynka seminarier. Varav ett var en genomgång av verslärans grundbegrepp och ett annat en föreläsning om epikanalys. Då man med andra ord inte kunde prata särskilt mycket.

Läskigaste killen

För er som möjligen har missat det; detta är hetaste herrmodet i Tyskland.

Dödaste natten på länge

Det är en sån natt i natt. En tyst, en när allt verkar drömskt vintrigt men på samma gång Stephen King-ödsligt hotfullt. Tänk gungor som gnisslar, som gungar fast det inte blåser. Tänk vindspel som rasslar på en balkong. En harunge som plötsligt skuttar fram ur buskarna.
Såna nätter är sköna.

Inga människor är ute, bortsett från fylleparet i taxin som stannade på Södra fiskargatan.
Killen: Amen jag vill bara gå hem nu jööö...
Tjejen: Då går vi hem. (Går mot en portuppgång)
Killen: Amen Lotta!(Lena/Stina/Mia/Sara/annat kort namn som slutar på a)
Tjejen tyst.
Killen: Men jag vill bara gå hem sa jag juuuööe jag vill hem å lägga mej…

Osv.

Bortsett från det hörs inga mänskliga ljud på flera timmar. Inga polisbilar som glider och inget fylledunkande på järnvägsklockorna.

Vid femtiden i ett av hisshusen kommer ensamma nattjejen. Hon har punksvart hår, svart smink, svarta kläder. Hon dyker upp ibland, alltid i samma hus, samma tid.
Jag tänker på var hon har varit, varför hon kommer hem nu, att hon inte borde vara ute själv i natten.
Tänker att hon nog inte bryr sig. Att hon antagligen är en sån som hellre blir våldtagen än låter sig begränsas av rädsla för att gå ut.
Sen tänker jag att jag ju också är sån. Jag borde inte vara ute i natten.

Men vinternätter är tomma. När man kommer ut från hisshuset finns inget där.
Jag har kommit ut härifrån så många gånger, just från det här huset, och det finns aldrig nåt där. Aldrig nån.
Jag tror inte jag skulle fatta det om det en natt stod en våldtäktssnubbe bakom knuten.
Ju fler gånger saker är på ett visst sätt, desto mer tror man att det alltid kommer vara så.

Traderaeftermiddag

Lördagseftermiddag med P3 och snö, tröttsamma snö.
Carola pratar schlager och försöker låta ödmjuk.
Sanna Bråding babblar med sin ursäkta-jag-var-på-konsert-i går–och-jag-skrek-nog-lite-för-mycket-så-jag-är-lite-hes-röst.
Sen Ekot.

Jag försöker slappna av och tänka helg helg helg. Göra rogivande saker. I dag har det inneburit att fota gamla kläder, klippa till bilderna i Photoshop och försöka sälja på Tradera.
Inte så mycket för att jag vill ha det sålt som för att det är roligt att skapa annonserna.

Rota på vinden, hitta röd manchesterkjol från Spanien-tiden, åttiotalsrosasvartrandig tröja med ful ringning. Favoritsvarta 70-talsbyxorna med spets, också från Spanien-tiden.
Kommer på att jag shoppade rätt mycket när jag bodde där nere. Mycket som inte är trasigt, inte förstört, men som jag bara inte använder längre. Sånt som tillhör en avslutad epok.

Stress, skräck och vatten

Min kurator säger att jag lever i en stark inre stress och har mycket tydliga symptom på det.
Det är svårt att tänka sig, eftersom ingen stressar så lite och har en så positiv tidsuppfattning som jag. Sällan kommer jag till föreläsningarna tidigare än en minut innan de ska börja.
Men inre stress är sällan samma sak som att ha bråttom.

*

Jag har återigen drömt att jag var gravid. Den här gången gick vattnet, det bara forsade rakt ur trosorna, och plötsligt skulle jag föda. Jag minns inte mycket av förlossningen förutom att jag var så jävla rädd. Att jag tänkte det här går aldrig jag kan inte jag kommer spricka.
Det är nog det närmaste jag har kommit en förlossningsupplevelse.

Två kokillar och ett berg

Brokeback Mountain var mycket schyssta vyer och söta munnar. Blöta tält. Countrytoner i bakgrunden som tydligen ska vara Oscarsvärdiga.
Sorgligt slut.
Jag är inte mycket för sorgliga slut. Inte lyckliga slut heller för den delen. Jag är mest för slut som är mitt emellan. Det får gärna sluta nånstans mitt i, så att man blir sådär fundersamt frustrerad när eftertexterna kommer.

Äntligen!

I dag ska jag och Sara gå och se den där bögcowboyfilmen. Ni vet.
Var rädd att den skulle hinna försvinna innan jag tog mig dit.
Ska bli tufft.

Torsdag

En man gråter
gråter,gråter
gråter

i rester av dödad vår.

Allt annat är överflödigt.

Utbuktningar

Förresten undrar jag över det här med putmagar. Varför ser jag ofta ut som om jag vore i andra månaden fast jag har storlek 36 på kläder?
Fastän jag är smal i övriga kroppen sitter det liksom en klump med utbuktande hud just under naveln som aldrig försvinner. Är det luft? Svamp i tarmarna? Eller vad?
Andra människor ser inte ut såhär. Väl?

Ännu mer om gympa

På gympan nu för tiden händer det att det slinker in en och annan karl.
En Stig-Helmer i 60 års-åldern, två meter lång, för korta shorts.
En avdankad hockeynörd, kanske 39, svarta Adidas, lagom sportig sweetshirt.
Sällan är det nån av manligt kön som är yngre än 30 som vågar sig in.

Jag vet inte vad det beror på. Jag brukar fundera, när jag flaxar där med armarna, när jag gör ”hundbenslyftet”, på om de har insett nåt som inte vi har.
Om det är rörelserna. Det faktum att alla näst intill slaviskt följer den rödklädda i mitten, att vi, trots att vi säger att det inte spelar nån roll, ändå kollar snett åt grannens håll för att se om hon gör rätt. Att vi småfnissar inombords när vi ser att hon är helt fel ute och sen skäms. Vi är ju själva inte särskilt mycket bättre.

Om det är musiken. Den gör ibland gympapassen löjligt komiska. Som när man ska stamp-klapp-dansa fram och tillbaka och Lena Ph sjunger ”...jag önskar att han ville komma hem till mamma[…]han skulle aldrig behöva lämna sängen, men om jag ska va ärlig så vore det poängen…”

Trettio kvinnor och flickor och en Stig-Helmer stampar i golvet. Trettio kvinnor och flickor och en Stig-Helmer lyfter på benen, skakar rumpan och skuttar till ”Shake your booty...”.
Jag brukar vara på väg att börja skratta när det kommer såna moment. Då tror jag att jag förstår varför killarna(och för all del säkert många tjejer) i Gävle undviker Friskisgympa. Jag tror att det kanske beror på just på de absurda musikrörelseögonblicken. Eller flockbeteendet.
Eller både och.

Sko- och bokporr

Jag glömde ju berätta i går. Jag har fyndat ett par helt fantastiska skor för endast åttio spänn på De&Sånt. Svartbruna lackläderpumps med tjock klack.
Det mest fascinerande är nog ändå priset. Eftersom vi inte är bortskämda med second hand i Gävle känns det totalt extremt underligt att kunna köpa andra skor än flipflops från HM för ett sånt pris.
Slut på skotjôt.










Mobilbild på balkonggräs, samt skor

På bibblan i går lånade jag Nina Bouraouis Dockan Bella. Kunde inte låta bli, den verkade inte kunna vara annat än i min smak. Det är nån form av dagboksroman om "en ung kvinnas utforskande av sin sexuella identitet".
Jag älskar identitet. Jag älskar utforskande. Älskar att det finns andra människor som inte är sådär säkra, trygga och bara vet allt vad de vill.
Frågan är när jag ska hinna läsa den. På kvällarna läser jag Per Hagman nu, och på dagarna läser jag Världsdramatik eller Romersk litteratur –dikter och prosa. Eller ska, åtminstone.

Gym, helg, snökaos

Och jag tog mig till gymmet – på en måndag. Måndagar som brukar vara Den Sega Dagen.

Jag gillar mitt gym, det är trevligt och ljust med trevliga människor. För det mesta icke-läskiga människor, som inte tränar arslet av sig sju dagar i veckan, inte har överstramande muskler och läderbrun solariehud. Bara vanlighurtiga människor som är där för att må bättre, alternativt fixa bort en och annan ölmagring.

Jag uppskattar också att gymma själv numera. Tidigare blev jag mest skrämd och uttråkad av det. Vågade aldrig närma mig maskinerna av rädsla för alla muskeltyper, tyckte dessutom att det ju var så omotiverat och tråååkigt.
Fattade inte poängen med ensamträning. Varför skulle jag sitta där själv och pressa med tunga vikter tills jag blev röd i ansiktet? Varför plåga sig när ingen ändå lägger märke till hur många kilo man tar? Behövde alltid en vän med som piskande supporter.

Nu har det börjat funka annorlunda. Nu har jag börjat förstå hela grejen med att plåga sig genom snöstormen ner till gymmet, sega sig upp på motionscykeln, träna tills man är slut och sen åka hem. Känna hur man har använt kroppen. Känna att om jag inte har nåt annat att luta mig mot, om allt känns skit när jag ska sova, så har jag åtminstone det här.
Muskler med skön värk.


*

Helgen var förresten intensiv. Två födelsedagsfester och en födelsedagsaktivitet. I lördags snökaos och dessutom jobb på natten.
När vi staplade hem från den andra festen vid tvåtiden var snön nästan upp till kanten på mina stövlar. Det gick knappt att gå. Varje knarrande steg var som ett motionspass på gymmet.

Eftersom Henrik hade förtärt alkohol tidigare på kvällen kunde han inte skjutsa mig runt med tidningarna i bilen. Följaktligen tvingade jag honom att hjälpa mig till fots.
Han ledde cykeln med alla tidningar, svor över ryggen som värkte. Jag masade mig genom snön fram till portuppgångarna, svor över att ingen hade skottat. Flera av portarna var så igensnöade att vi fick hjälpas åt att slita upp dörren för att komma in.
Jag såg inga andra tidningsbud ute den natten, men när vi kom hem låg det i alla fall en DN och väntade på hallmattan.

Blandade bilder från helgen

Människor










Snygga ljus










Linslus













Bästa kjolen

Vuxenheter

Eftersom jag numera är vuxen DN-prenumerant kunde jag redan i sängen läsa om "Lynettes" transfilm. Det kändes mycket bra. Nu fattas bara det fasta jobbet och bostadsrätten.

Jag älskar förresten känslan av att ligga vaken i sängen på vardagarna när tidningen kommer. Höra hur den dimper ner på hallmattan och hur nån vänder och flåsar ner för trappen igen. Jag älskar att det inte är jag som gör det. Ett ganska självgott syndtyckande, men det känns tillåtet därför att jag vet hur det är att vara den som är vaken när alla andra sover.
Jag ligger under täcken i stället för att kuta med blåsten mellan jacknapparna och trycksvärtelukten i näsborrarna. Åtminstone sex nätter i veckan.
Söndagsnätterna spenderas fortfarande i trappuppgångarna. Suck.

Pirr längs ryggraden

Och Lost: avsnitt 15 har vi spanat in nu. Bästa episoden på länge.
Upp ur torkan ner i vätan.
Den fina krypande känslan från första säsongen är tillbaka för några ögonblick.
Detaljerna i bakgrunden. De tysta ögonen.
Är det sant att det bara är två delar kvar efter detta?

Bästa bullarna

I kväll har vi lagat värsta goda vegobullarna. Av mandel och ost och ströbröd, ur Gott & Grönt-boken. De blev perfekta i konsistensen, extremt fasta och tuggmotståndiga. Smaken ska ha varit snarlik köttbullar.
Och brunsås! Jag som aldrig lagar brunsås annars. Jag som inte gillar husmanskost. Inte alls dumt blev det.

Frostlindad

Åh den här vintern. Det finns verkligen ingen vits med den längre. Den dödar oss långsamt.
Cykelturen hem från högskolan; outhärdligt plågsam. Fingrarna frysta, äggstockarna, benen, öronsnibbarna frysta.
Min vanliga vinterkappa är för skitig för att visas ute bland folk, därför stod jag i morse inför uppgiften att rota i garderoben efter en duglig reservjacka.
Skulle jag ta den röda kappan som visserligen är tunn men ändå täcker rumpan? Eller skulle jag välja den vita täckjackan som slutar vid midjan, även kallad "rövjackan" av min lillebror.
Valet föll till slut på den sistnämnda, eftersom den åtminstone var fodrad.
Så, cykla i omänsklig blåst, glömt mössa, glömt långkalsonger. Vantar som verkar stickade av spindeltråd, så tunna, så kalla.
Jacka som inte täcker rumpan.
Man kan få blåskatarr för mindre.

Men nu värmande lunch. Vit bönsoppa med grädde och mandel och parmesan.

Ljudlösa

Du lindar in
Jag lindar in
under en filt är allt okej -
alla är som naknast
när de sover

Vi bryter inte längre
våra tystnader
vi väntar bara, andas
Vi är som naknast
ljudlösa

Och kniiip!

Så i dag var det dags för läkarbesöket. Det som jag väntat på, det som jag tänkte skulle förändra.
Jag börjar bli van nu; trava in bakom skynket, av med jeansen och trosorna och upp i stolen. Fundera över hur fula ben man har. Störa sig på att man ligger med muttan i vädret, bar stjärt, bara ben - men med strumporna fortfarande på.
Hur absurd hela situationen är.

Sen undersökning. Prover. Inga fler detaljer här.

Gynekologen säger: Du var väldigt duktig på att knipa.
Jag: Ah...jaha.
Vet inte vad jag ska säga. Vet inte om det är sånt man går runt och skryter med: Jag är väääldigt bra på att knipa.
Kommer ändå fram till att det är en bra grej.

Resultat: Jag har äntligen fått MEDICIN utskriven. Tack tack tack tack!
Äntligen hittade de nåt som kunde bevisa att jag har det som både de och jag misstänkt hela tiden.
Och - jag fick veta att jag har starka slidmuskler. Inte illa.

Bibel 2000

Jag har sprungit riket runt och försökt få tag på en bibel. Jag menar en sån där tråkig, rödaktig och vansinnigt tjock bok med olidligt liten text. En sån som folk har hemma i garderoberna efter sina konfirmationer, men sällan eller aldrig plockar fram för att läsa.

I alla fall ska vi ha läst delar ur Bibeln till föreläsningen i morgon, en föreläsning jag visserligen inte ska närvara vid, men som jag ändå misstänker att jag måste plugga till.
Jag tänkte att det borde vara relativt lätt att få tag i en; människor är ju ofta konfirmerade, människor är ju mer kristet traditionsbundna är de vill erkänna. Jag borde känna nån som har en sån där jävl...eh, bibel, eftersom jag inte har en själv. Men alla verkar "ha den på vinden" eller "hemma hos föräldrarna" eller "hittar den inte".

Så i dag började det bli stressigt. Måste hitta bibel. Efter många krampaktiga försök fick det till slut bli en Bibel 2000. En tjusig, svart, uphottad, pocketaktig version. Med bilder! Omslaget är tydligen formgivet av Lasse Åberg.
Ska jag läsa bibeln så ska den åtminstone vara snygg.

Andas

Det är dunkelt, och allt går bara för fort.
Det är fredag och The Sounds-konserten. Jag står på dansgolvet och försöker tänka allt är normalt allt är bra jag klarar av att stå här. Men det gör jag inte.
Jag vet inte om det är alkoholen som förstärker, eller om det bara är jag men plötsligt tjocknar det i halsen.
De kommer med klackar, de kommer med händer i luften, det är människor och alla bara trillar rakt på mig.
Jag vill stå upp, försöker andas, jag tittar på scenen, vill koncentrera mig, men en ölkille faller in i mig och jag har ingen balans. Jag tänker jag måste ut jag klarar inte av människor jag har sociala problem.
Jag vänder mig om, börjar knuffa, för nu går det inte att vara artig, nu vill jag bara slippa en massa kroppar runt mig. Det smakar Gin&Tonic i gommen, det klibbar, jag tänker jag måste vila måste bara sitta ner några sekunder. Jag fladdrar mot Rockbaren, eller i alla fall känns det så, men kanske går jag bara väldigt snabbt. Det är så mycket händer över allt och ljus.
Jag närmar mig ett bord och utser det till målet. Här kan jag stå och hänga här kan allt bli normalt.
Men nån kommer och hämtar mig. Nån frågar hur det är och nån blir orolig och du kan väl inte stå här heller?
Jag tittar mot dansgolvet och tänker nej det kan jag ju inte. Det är ju inte det här jag har kommit hit för. Ensamt dimmigt stirrande vid ett bord.
Så jag skärper mig, intalar mig att det går att andas.
Vi står nånstans i utkanten bland randiga strumpor och röda huvuden och vi börjar om. Vi skuttar lite och ler och då kommer Painted by numbers och kanske nån mer bra låt och jag vet.
Vet att det går om jag bara försöker.

Vinterras

Och vintern rinner, smälter, flyter iväg utanför. Från taket rasar istapparna. I garderoben står ballerinaskorna och väntar på att få bli putsade till användning.
Och innanför silande persienner sitter jag och skriver en analys av Edith Södergrans Dagen svalnar..., som ska rymmas på två sidor och som jag verkligen inte har nån aning om ifall den känns trovärdig. Jag menar fungerande. Jag menar bra.
Den är två och en halv sida lång just nu i alla fall. Måste trycka ihop lite.

*

Henrik städar i badrummet.
Min mage kurrar för lunch.

*

I kväll ska det drickas vin.

Boooring

Jobb som förmodligen är tråkigare än att springa i trapphus med tidningar = Att stå på stan(Gävle) i regnet för att dela ut Metro och tvingas vifta med blaskan framför ointresserade förbipasserande.

Samtidigt på bokrean

Från Åhléns:
Astrid Abrahamsson mfl: Gott & grönt - gröna läckerheter från Allt om Mat
Kjell Johansson: Sjön utan namn

Från Bokia:
Joyce Carol Oates: Blonde
Maria Öhrn: Kladdkakor (49 kr endast i dag)

Resultat dag 1: Två kokböcker och två romaner.

Paprikasalsa

Upptäckte att det har varit alldeles för lite recept här på sistone, och som den receptnörd jag är måste jag naturligtvis ändra på det. Här kommer därför paprikasalsan som jag lagade tidigare i dag:

1 röd paprika, hackad i små bitar
1 gul paprika, hackad i små bitar
1/2 gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, hackade
1/2 burk krossade tomater
2 msk balsamvinäger
vatten
1-2 tsk chilipeppar
salt och svartpeppar
olja

Stek först löken i lite olja i en kastrull tills den blir mjuk. Häll i paprikan och stek på låg värme i ca 5 min. Häll på chilipeppar,balsamvinäger, krossade tomater och låt koka upp. Låt allt puttra på låg värme ungefär en halvtimma. Späd med vatten om det blir för starkt. Smaka av med salt och peppar Färdigt. Passar bra till Dafgårds vegoburgare, antagligen också till grillat, men det är inget jag har utforskat ännu.

Billighetsböcker

Mina planer har spruckit och jag kommer inte orka upp till bokrean kl. 06:00 i morgon, kan jag avgöra redan nu. Men det är likaväl eftersom jag inte har nån aning om vad jag ska köpa. Vad jag vill köpa. Fast poängen med bokreor är väl i och för sig att man inte ska veta på förhand vad som ska inhandlas?
Fan, känner verkligen för att pallra mig upp, rusa ut i slasket och in i Nian med alla andra boknördar, men det kommer inte bli så. Inte om jag ska kunna hålla mitt pluggschema.

*

The Sounds på fredag på Slick city kostar endast 80 kr. Förvånansvärt lite, men inte oävet. Blir nog rockigt och fint i blanka stövlar och med många skuttande popluggar.

Arbetsförnedringen

Varför blir man bara deprimerad varje gång man går in på ams.se >platsbanken>yrken>media och kultur?
Varför blir man ännu mer deprimerad när man sen klickar vidare till >Gävleborgs län?

Försök till förbränning

Jag har varit och gympat med ett gäng spänstiga tanter igen. Eller alla var ju inte tanter, bara några. Eller kanske ingen.
Den här gången hoppas vi i alla fall på en mer regelbunden och bestående träningsstatistik.
Mitt månadskort gäller för gym + gympa + qi gong + spinning + familjegympa och lite annat tjafs. Stora valmöjligheter.
Dessutom öppnar gymmet 06:45 på morgonen, så det finns ingen möjlighet att slippa undan genom att säga att jag inte hinner.

Alla skakade, skuttade, svettades.
Handklapp, sving med armar, magar ner mot golvet, armhävningar och upp igen.
Oooch så spriiinger vi lite!
Jag var som vanligt imponerad och avundsjuk på alla som var äldre och samtidigt hurtigare än jag. Kondition har uppenbarligen inget med ålder att göra.

Rinner rinner rinner

Nä. Nu tycker jag vi tar och smälter bort allt det här.

Som Miranda med chokladen

Sitter i soffan under filten och gnäller lite. Känner mig bara så sugen. Han säger du är så envis du behöver inte det är bara en söndagskänsla. Men jag ger mig inte, går ut i köket, smäller upp skåpsdörrar tar fram kakao, fruktsocker, mjöl. Svingar upp den blåa bunken på bänken. Fan det fattas ett ägg vi har bara ett ägg helvete.
Jag gör chokladkaka med bakpulver och bara ett ägg. Den blir som muffins, fast en kaka. Ställer på tv-bordet och vi äter framför Big Brother.
En bit. Två bitar var.
Jag blir nöjd. Är inte längre sugen. Jag säger ta med kakan till ditt jobb i morrn och bjud jag vill inte ha den mer. Det ska jag göra, säger han.

Men på morgonen när jag vaknar står den där på mittenhyllan i kylskåpet. Det är choklad i. Jag dricker te och efter frukosten tar jag en bit. Två bitar. Ställer in i kylen.
Slänger in i kylen. Vill inte se mer.

Kommer hem från skolan vid femtiden med lågt blodsocker. Disk överallt. Kanske laga lite pasta med tomatsås? Öppnar kylskåpet och där står den. Petar försiktigt. Äter.
Vill slänga skiten.

Jag har blivit som SATC-Miranda, helt beroende. Skulle kunna slänga och senare äta ur soptunnan bara för att få bort kakäcklet. Skulle kunna slicka mig om munnen utan att känna smaken av sopor.
Just därför slänger jag den inte. Jag fortsätter äta.
Snart finns bara smulorna kvar.

Ännu en lördag

Schlagerhelg på ICA Spegeln och Expressen, lördagsbilagan.Löpsedlar och Fuskade Anna Book i Let’s dance? Bästa schlagerguiden. OLW ostbågar och Geishachoklad, extrapris.
Man 1: köper Aftonbladet och två fläskkotletter i plastpack.
Man 2: Generalsnus, Blå band champinjonsoppa, Grape tonic.
Pelle, Krille, Kalle fixar käket, p-gratäng och några extra köttbitar för man vet ju aldrig hur mycket folk äter.
Ut i snö och banka på cykellåset.

*

Hem och ordna kvällen här. Quornfärspaj med grahamsdeg, GI-snällt.
Sen sliskig efterrätt med grädde, socker, saffran, mindre GI-snällt.

I går: wienersemla, pizza. I dag: chokladpaj, chailatte, saffranspudding.
Min diet går verkligen utför nu.

Gräddnos

Wienersemlan måste vara den perfekta konditoruppfinningen. Liksom wienerbröd och semla i ett, fast utan vanilj. Luftigare bröd, så man blir inte sådär stint mätt som av vanliga samlor.
Men likt förbannat får man grädde i halva ansiktet.

Nu ska jag bara gå och gymma bort semmelskapet så jag klarar av att äta middag i kväll.

Iiiiiiiiitch

Mendetfuckingjävlahelvete kliiiiiiiiiiiiar.

Och inga krämer hjälper i dag.
Fan!

Sanden

Sanden
fastnar på hans kinder
innanför hans tröja
som hela högstadiets bilder,
springer över slätten

Kornen mot huden
som hennes händer

Det är långt till havet

Guds gåva

Och på den fjärde dagen skapade Gud(run)…pocketboken!
Det ska alla Gudar och Muhammedar veta att om det inte hade varit för pocketböcker skulle man inte kunna läsa litteraturkurser i en mellanstor stad.
Bibliotek? Nä, det tror jag inte. Har inte tillräckligt många ex.

Förstår inte heller varför folk gnäller så mycket över pocketböcker, tycker att de ”blir så slitna” att ”det är andrahandsläsning” osv. Pocket är bra, man får en jäkla massa ord för pengarna, plus att vi med svaga armar utan problem orkar hålla i boken när vi ligger i badet.
En negativ aspekt är förstås att man måste vänta så förskräckligt länge innan böcker faktiskt kommer ut i pocketversion. Men det är egentligen inget problem om det mesta man ska läsa den närmaste månaden stavas Homeros, Dante och Sapfo.

I am only in it for the mandelmassa

Alla hjärtans dag och kväll. Jag har firat själv – med en semla!
Ganska saftigt bröd, lite för lite grädde, helt ok konsistens på mandelmassan.

Han är på jobb i Hudik. Jag själv här i lägenheten, som jag brukar. Det är därför.
Vi har inte gjort presentgrejen i år heller. Middagen i lördags fick bli vår present till varandra och jag är nöjd. Liksom känslan av att tid tillsammans är viktigare än gåvor.
Liksom detta att jag sällan vill ha det romantiskt på det förväntande traditionella sättet.

Första året gav jag honom ett par mjukisbyxor. Han gav mig en plättlagg. Jag ville verkligen ha en plättlagg just då, jag hade drömt om det.
Liksom detta att jag inte vill ha för mycket slibb.
Blommor är alltid vackert, men mat och vin och ögonblick är vackrare.

Blommigheterna

Mina blommiga grejer från La Redoute har kommit med posten.
En är allt för stor. En är vackert somrig. Den tredje sitter förvånansvärt perfekt.
Postorder kan verkligen vara tricky.

Tre pocketböcker hämtade jag också:
Per Hagmans Cigarett/Pool/Volt – till bokhyllan.
Cervantes Don Quijote de la Mancha - till litteraturkursen.
Och Berny Pålssons Vingklippt ängel – för min plågade nyfikenhets skull.

22:55

Om en stund är Per Hagman med i Studio Virtanen på ZTV och jag ska kolla på det, eftersom jag inte har TV8. Observera att jag inte brukar göra detta.
Äta ost ska jag göra också.
I morgon ska jag upp sju och gå morgonpromenad i Brynäsgryningen.
Fast innan allt det blir det lite SATC, säsong ett.

I lördags

Inga skridskor blev det. I stället bowling för två. Sen middag på BB och chokladmousse.

Vi går i lördagen och det är nästan tomt på bilar, alla är inne och kollar OS.
Det är isigt och jag har glömt leta fram min tjocka halsduk. Vi går under järnvägen, utmed ån, över bron.
Ska vi bada?
Nähä.
Åka skridskor då?

Det är disigt, blått ljus och snart mörkt när vi korsar Södra Kungsgatan och in på bowlingen.
Vi spelar, rullar, tappar klot. Som vanligt går det hyfsat i början, sen börjar man tänka för mycket på vad man gör, det blir för mycket koncentration och för lite lek och då går allt åt helvete. Jag får två strikes och Henrik får typ tio.
När vi ska gå hem är det ett pyjamasparty på intåg. På ett bord ligger en hög födelsedagspresenter, bredvid står femåriga flickor i Ior-flanellskjortor. Mammor och pappor runtomkring, vinkar av: Ha så roligt nu då! Klarar du dig med skorna? Men då hämtar jag dig sen då!

Traska hemåt genom bilrörelser. Allt har börjat hända igen. Slut på tv-tid, nu lördagskväll och skjutsa till fester, förbereda middagar.
Det finns små pölar av öppet vatten i åns isyta och x2000 står inne när vi går förbi under rälsen igen.

Hemma med musik på. Henrik duschar och jag står på huvudet i garderoben, letar kjol. Hittar en rutig som verkar ok att ha och inte för uppklädd. Tar på tjocka strumpbyxor, pillar på läpparna, de är torra, de börjar blöda. Täcker med läppstift medan Henrik fixar håret i badrummet.
Vi kommer iväg sent, som vanligt när jag är med. Går igen. Fryser. På med luvan.
Närmar oss torget där nattkorvgubben redan har öppnat. Det står ett par svarklädda tjejer utanför McDonalds och röker.
In på BB och hänga in jackorna för 30 spänn(dyrt!). Upp, slå sig ner, pusta ut.
Till höger sitter ett par som snackar om film. Till vänster fyra stycken Gävleväninnor, en med åttiotalsfrisyr. Vid baren hänger ett gäng brats.
Jag beställer rödvin innan maten. Det är i alla fall lördag.

Fönster

(Ur skrivboken)


Tio sekunders
digitalförströelse
Kropparna flimrar

Producerade händer
ansikten att svälja tyst

Glasartat

Det är märkligt hur jag ofta undviker att skriva saker bara för att jag tror att orden ska ha tagit slut. Märkligt hur jag svansar runt och gör allting annat. Liksom skuttar till musik, klämmer pormaskar, plockar glas från diskstället.
Tänker nu, NU finns det inget mer att säga, nu har du redan upprepat allt det där hjärninnehållet för många gånger. Du är tom nu.
Men ändå. Jag vet inte om man skriver med hjärnan. Jag har en löjligt uppstyltat föreställning om att orden kommer nån annanstans ifrån. Kanske.


*

Jag blev bestraffad för att jag skippade föreläsningen i måndags. Bestraffningen var att skriva två sidor analys om Doktor Glas.
Två sidor är så vita innan man har börjat. Två sidor känns plötsligt mycket, även för en sån som jag som sitter här och kläcker ur mig onödigheter så gott som dagligen.
Fortfarande påverkad av skolårens uppsatsskrivande där prestationen alltid mättes i kvantitet. Har fortfarande, trots skrivarkurser och ständigt innötande om att stryka ord, inte lärt mig att mängden sällan räknas.

Man börjar skriva, man klickar på förhandsgranska, man ser att man redan skrivit en halv jävla sida. Man inser att det nog ska gå att få till nåt den här gången också.


*

Snart ska vi åka och kolla skridskotävling.
I kväll: antagligen middag på Brända Bocken.

Stunder att spara, igen

Det är ett ögonblick i köket. Vi gör lasagne och jag ber dig lägga på mer fyllning och du säger du är så petig men det är ju du som vet hur det ska va, det är du som bestämmer. Och jag skrattar och lägger på tomatsås och du skrattar och kanske nån kyss och om en timma är det OS-invigning.

Det är inget speciellt, men det är fint. Det betyder inget just då. Men jag vet att jag kommer minnas sen nån gång. Inte för det speciella, men för att man efteråt ofta minns det man från början inte trodde var nåt.
En massa ospeciella stunder som flyter ihop till en. En i köket. Eller soffan. Eller i badrummet med tandborste i mun.

Jag vet; jag har tjatat om liknande saker förut, men det är lite av ett hang up-fenomen för mig. Det att göra. Och minnas. Senare.
Det känns som om det är värt nåt.

Vår, var då?

Fortfarande frost. Strumpor i snö och stenar i byxornas uppvikning, fuktigt. Öronsnibbar i kyla, människor vandrar med muffar i femruset.
På ICA med florsocker i luften som singlar sig in i näsan, semlor i bild, men tänker just inte alls.

Samtal om framtid på café och om hur saker tar slut och hur det börjar om hur man väntar och byter och hoppas på jobb och kärlek samkoordinerat, så att man en gång kan börja leva.
Utanför står människor i joggingkläder, och han gubben med cykeln som alltid skriker.

Korsar övergångsställe, in på stationen till påvägmänniskorna,vanliga med middagar och hus, vidare under spåren och X-tåget. Tänker på snödroppar i rabatter och längtan efter vin och sällsynta skratt och massa nu ska vi och i sommar måste vi och nåt som liknar själva definitionen av pop under mygghimmel.

Men över allt mest sorgsen snö, så jag väntar inte, orkar inte längta.

Går i stället hem och lagar middag, andas in ångor av lök; hoppas att snart är det här de enda tårarna som behövs.

Staden där jag levde

Picassos födelsehus vid Plaza de la Merced















Avenida de Andalucía
















Plaza del Obispo (Biskopstorget)
















Calle Larios (Málagas största shoppinggata)


Foto: Planetranger.com

That ' 70s font?

Förresten letar jag efter ett sjuttiotaligt typsnitt till min nya logga. Några tips? Vilken font är mest 70?

Detta är inte en modeblogg, del II

Jag halkade och föll. Jag har beställt grejer från La Redoute. Och ursäkta mig så mycket nu men jag är fortfarande helt fascinerad av allt som är flickigt blommigt och allt som är lite virkat och sjuttiotaligt.
Men jag utvecklar hela tiden såna fetischer. Jag har haft stövelfetisch spetstrosfetisch allt-som är-rosa-fetisch och raka-skärningar-fetischer. Dock aldrig märkesfetisch eller plagg-över-tusenlappen-fetisch, om det nu är nåt att vara stolt över.
Några blommigheter blev det i alla fall, bland annat en sån här.

Nu ska jag sluta skriva om mina inköp.

Jag skulle vilja säga nåt om Sex inspectors och hur det aldrig verkar handla om människor som har problem på riktigt. Det vill säga personer som har vestibulit eller dålig sexlust p.g.a p-piller eller efter en abort, eller vad som helst som känns viktigt. Sånt som inte går att lösa med piskor och häftiga underkläder och I really like it when I spank him and his ass is getting all red.
Men jag har egentligen sett för lite för att kunna uttala mig.

Skolkare

Jag hoppade över föreläsningen i morse och sov en djup sömn till runt elva. I bakgrunden surrade borrmaskinsljud, så ni förstår kanske hur djupt.
Hade inte hunnit läsa alla tusen texter som vi skulle ha läst till i dag, bara nästan hela Doktor Glas och en av novellerna, och i ett sånt läge känns det inte meningsfullt att gå dit och försöka "diskutera".

Nu ska jag lyssna på Håkan och läsa igenom hemtentan som ska postas i dag. Det är en hemtenta som går under täcknamnet "skrivuppgift" eftersom den inte ska låta för seriös, men jag har genomskådat det hela.
När jag läste MKV fick vi en sån här uppgift per delkurs (på cirka fem veckor), nu får vi två stycken plus en muntlig redovisning. Underbart.

Luktar snö

Vi ligger i värme vi ligger under täcken. Vi ligger innanför minusgrader och det finns ett ute, ett där utanför.
Och man skulle kunna tala om naken hud man skulle kunna tala om erotik men alla hudar är ju nakna när man ser dem. Hudar är alltid under, intimt ska inte synas inte för mycket.
Och ständigt dessa höftben denna friktion under armen och en annan arm som trycker mot en mage och ett lår som trycker mot ett annat lår. Man skulle kunna tala om erotik nu med men det är inte viktigt.
Vi ligger i värme andas instängd luft och vi har ett innanför ett eget innanför och vi har duschat och jag har smörjt din arm och du kanske har hällt olja på mina bröst, man skulle kunna tala om erotik men vi hoppar över det.
Vi bara ligger här och vi har våra scheman, våra liv som ska passas ihop och du ska jobba skrapa bilrutor tvinga ögon över vägen, och jag ska vakna och somna om stiga upp se tallrikarna makaronerna apelsinskalen och inte orka diska.
Vi ligger i värme vi ligger under täcken och ute luktar det snö och vi förstår inte hur bra vi har det. Sen somnar vi, med din hand just nedanför min troskant.

Dagens google-kunskap

Hittat på kondom.nu
Om sperma:
Vanligen brukar man karakterisera doften som en blandning av nyslaget gräs och alfa-alfa-groddar.

Detta världsupplysande faktum dyker upp framför mig i samma ögonblick som jag tar en tugga av min knäckebrödsmacka. På mackan är det keso, ruccola och...just det, alfa-alfa-groddar.
*Sniff sniff*

Dagar när orden försvinner

Ibland är jag så jävla osocial att jag vänder på huvudet och går åt andra håller när jag ser nån från skolan på stan.
Jag är kanske på HM och bläddrar bland reakjolar när det händer.
Jag är själv själv själv, inte inställd på att samtala med nån, vill inte kan inte vet inte hur man ska göra.
Då tittar jag bortåt, mot utgången, spanar lite, kanske ska jag gå in på Body shop en sväng just nu, visst är det nåt jag bara måste ha där inne?
För det är en sån dag då jag är rädd att jag glömt bort hur man gör när man bara säger hej. Och Hej, jaså du är ute och shoppar? kommer jag definitivt inte ihåg.
Hur är läget? Vad ska du göra i helgen? Har du pluggat mycket? Hur går det med pojkvännen?
Allt det har jag glömt.
Borta borta, KAN inte säga.

Det är en osocial dag, fatta!

Jag vet att det är sjukt och nästan öppenpsykvarning, men jag har såna dagar rätt ofta.
Det är en sån dag i dag.

Och vad är poängen med det här?

Snöstorm, och i natt drömde jag att jag var gravid och födde ut massa mens.
Vart är livet på väg?

Koncentration, del II

Jag blir förresten helt störd på människor.
Har man tagit sig hela vägen till bibblan för att plugga borde väl folk fatta att man vill ha det tyst omkring sig? Att man vill vara i fred? Eller?

Jag trodde jag hade hittat den perfekta platsen på stadsbiblioteket, den tystaste, minst populära och mest opåtänkta. Längst upp, bland den norska och danska litteraturen, inne i ett hörn.
Jag menar, så jäkla många är det väl inte som lånar norska och danska böcker?

Jag sitter där och har just börjat läsa. Allt är tyst, bortsett från en tant som hostar.
Så kommer det två killar och slår sig ner vid ett bord. Kanske utbytesstudenter. De mumlar på okänt språk. Inget jag förstår, men ändå ett oljud.
Okej, inte lyssna, bara läsa, håll för öronen…läs nu för fan, läs!

”Excuse me, excuse me…could you help me?”
Jag tittar upp. En av de utländska killarna står bredvid mitt bord.
“Eh?”
“Can you tell me how to say this in Swedish, please, take my pen, here...you can write it for me...”
Jag tänker; okej, låt gå, det är inte lätt att vara utbytesstudent och försöka lära sig ett språk man aldrig sett förut. Ett språk där vissa bokstäver har konstiga prickar över sig cch där grammatiken ibland antar de mest ologiskt oregelbunda formerna.
Jag skriver: How do I get to the theatre? – Var ligger teatern?
“Allright, and this one, do you think you could write this one to? How are you? I am fine thanks. And you? Can you please write that in Swedish!”

Suck!

Efter typ hundra meningar går han iväg. Jag funderar på att cykla hem igen. Soffan kanske inte var så dum att plugga i ändå?
Men igen, nej. Jag vet ju hur det är med koncentrationen där hemma. Jag sitter kvar.

Efter tio minuter.
”Excuse me. Could you help me again. Can you please write this sentence in Swedish...”

En halvtimma senare smyger jag ner en våning och sätter mig mellan hyllorna. När utbyteskillarna går förbi gömmer jag mig bakom boken.

Ja!

Jag har äntligen fått en tid hos den där expert-gynekologen på sex/sam-mottagningen!
Nu går allting framåt. Tack tack tack tack!

Detta är inte en modeblogg

Ungefär såna här, fast röda












Röda lackskor och blommiga klänningar är sånt jag drömmer om i hemlighet och sen skäms för.
Jag är dock inte längre nån storkonsument av skor, så som jag var för ett par år sedan.
Har börjat en långsamt avvecklingsprocess av min skosamling genom att göra mig av med de paren som jag inte använder.

På De & sånt, en second hand-affär på söder i Gävle fanns det i alla fall en gång ett par röda lackskor i storlek 42. De hade varit helt suveräna till jeans, men tyvärr är jag en 37-38:a så det gick inte.

Fråga: varför anses det ofta så mycket "ytligare" att köpa ett par snygga skor och ställa i garderoben/sätta på fötterna än att köpa en snygg tavla och hänga på väggen?
Vad är det egentligen att vara ytlig?

Jag ska till bibblan nu och läsa en massa norska, för att kunna skriva en hemtenta, som ska ge mig akademiska poäng som jag sen ska skriva in i mitt CV.
Är det ytligt?

I-landsirritationer

Och när man vaknar funkar varken vattnet eller Internet!!!!
Och man blir irriterad. Och man morrar.
Hur irriterad är man tillåten att bli på en skala när vattnet är avstängt i en halvtimma?
Hur stört är inte allt då?

Men, nu är det ok igen. Allt fungerar och jag kan åter slösa tid på att skriva menlösheter och koka enorma mängder te att fylla min blåsa med. Tack!

Best of Samantha och koncentration

Ligger i soffan och försöker plugga. Det är varmt och min filt är så skön och jag har bara sovit tre timmar i natt. Ögonlocken är tunga.
Koncentration, koncentration var är du?
Stänga av datorjäveln som surrar. Stänga av alla boooooorrrr-ljud som hörs från bottenvåningen där närköpet renoveras.
Helvete! Det går inte.
Kolla lite Sex and the City, sådär bara ett avsnitt eller kanske två kanske ett till bara ett till. Då blir nog koncentrationen bättre.

Samantha i en av sina bästa stunder i säsong fyra:
"Why do people have to get married and have kids? It's so cliché!"

Ha ha!
Bara kolla liiite till.

I morgon pluggar jag på bibblan.