Glasartat

Det är märkligt hur jag ofta undviker att skriva saker bara för att jag tror att orden ska ha tagit slut. Märkligt hur jag svansar runt och gör allting annat. Liksom skuttar till musik, klämmer pormaskar, plockar glas från diskstället.
Tänker nu, NU finns det inget mer att säga, nu har du redan upprepat allt det där hjärninnehållet för många gånger. Du är tom nu.
Men ändå. Jag vet inte om man skriver med hjärnan. Jag har en löjligt uppstyltat föreställning om att orden kommer nån annanstans ifrån. Kanske.


*

Jag blev bestraffad för att jag skippade föreläsningen i måndags. Bestraffningen var att skriva två sidor analys om Doktor Glas.
Två sidor är så vita innan man har börjat. Två sidor känns plötsligt mycket, även för en sån som jag som sitter här och kläcker ur mig onödigheter så gott som dagligen.
Fortfarande påverkad av skolårens uppsatsskrivande där prestationen alltid mättes i kvantitet. Har fortfarande, trots skrivarkurser och ständigt innötande om att stryka ord, inte lärt mig att mängden sällan räknas.

Man börjar skriva, man klickar på förhandsgranska, man ser att man redan skrivit en halv jävla sida. Man inser att det nog ska gå att få till nåt den här gången också.


*

Snart ska vi åka och kolla skridskotävling.
I kväll: antagligen middag på Brända Bocken.