Dagar när orden försvinner
Ibland är jag så jävla osocial att jag vänder på huvudet och går åt andra håller när jag ser nån från skolan på stan.
Jag är kanske på HM och bläddrar bland reakjolar när det händer.
Jag är själv själv själv, inte inställd på att samtala med nån, vill inte kan inte vet inte hur man ska göra.
Då tittar jag bortåt, mot utgången, spanar lite, kanske ska jag gå in på Body shop en sväng just nu, visst är det nåt jag bara måste ha där inne?
För det är en sån dag då jag är rädd att jag glömt bort hur man gör när man bara säger hej. Och Hej, jaså du är ute och shoppar? kommer jag definitivt inte ihåg.
Hur är läget? Vad ska du göra i helgen? Har du pluggat mycket? Hur går det med pojkvännen?
Allt det har jag glömt.
Borta borta, KAN inte säga.
Det är en osocial dag, fatta!
Jag vet att det är sjukt och nästan öppenpsykvarning, men jag har såna dagar rätt ofta.
Det är en sån dag i dag.
3 kommentarer:
He he. Man känner sig rätt fånig när man gör sådär. Socialt inkompetent liksom;)Ändå är det nog rätt många som gör likadant.
Ni är absolut inte ensamma om att göra sånt. Jag tror, precis som ni att många gör sådär. Värst tycker jag det är på bussar. Är lite svårare att undgå nån där lixom...
Linda:
Det var väl det jag trodde, att jag inte var ensam:P
Ja, bussar är drygt...då får man ha en tidning att gömma sig bakom.
Skicka en kommentar