Som Miranda med chokladen

Sitter i soffan under filten och gnäller lite. Känner mig bara så sugen. Han säger du är så envis du behöver inte det är bara en söndagskänsla. Men jag ger mig inte, går ut i köket, smäller upp skåpsdörrar tar fram kakao, fruktsocker, mjöl. Svingar upp den blåa bunken på bänken. Fan det fattas ett ägg vi har bara ett ägg helvete.
Jag gör chokladkaka med bakpulver och bara ett ägg. Den blir som muffins, fast en kaka. Ställer på tv-bordet och vi äter framför Big Brother.
En bit. Två bitar var.
Jag blir nöjd. Är inte längre sugen. Jag säger ta med kakan till ditt jobb i morrn och bjud jag vill inte ha den mer. Det ska jag göra, säger han.

Men på morgonen när jag vaknar står den där på mittenhyllan i kylskåpet. Det är choklad i. Jag dricker te och efter frukosten tar jag en bit. Två bitar. Ställer in i kylen.
Slänger in i kylen. Vill inte se mer.

Kommer hem från skolan vid femtiden med lågt blodsocker. Disk överallt. Kanske laga lite pasta med tomatsås? Öppnar kylskåpet och där står den. Petar försiktigt. Äter.
Vill slänga skiten.

Jag har blivit som SATC-Miranda, helt beroende. Skulle kunna slänga och senare äta ur soptunnan bara för att få bort kakäcklet. Skulle kunna slicka mig om munnen utan att känna smaken av sopor.
Just därför slänger jag den inte. Jag fortsätter äta.
Snart finns bara smulorna kvar.