Stunder att spara, igen

Det är ett ögonblick i köket. Vi gör lasagne och jag ber dig lägga på mer fyllning och du säger du är så petig men det är ju du som vet hur det ska va, det är du som bestämmer. Och jag skrattar och lägger på tomatsås och du skrattar och kanske nån kyss och om en timma är det OS-invigning.

Det är inget speciellt, men det är fint. Det betyder inget just då. Men jag vet att jag kommer minnas sen nån gång. Inte för det speciella, men för att man efteråt ofta minns det man från början inte trodde var nåt.
En massa ospeciella stunder som flyter ihop till en. En i köket. Eller soffan. Eller i badrummet med tandborste i mun.

Jag vet; jag har tjatat om liknande saker förut, men det är lite av ett hang up-fenomen för mig. Det att göra. Och minnas. Senare.
Det känns som om det är värt nåt.