Andas

Det är dunkelt, och allt går bara för fort.
Det är fredag och The Sounds-konserten. Jag står på dansgolvet och försöker tänka allt är normalt allt är bra jag klarar av att stå här. Men det gör jag inte.
Jag vet inte om det är alkoholen som förstärker, eller om det bara är jag men plötsligt tjocknar det i halsen.
De kommer med klackar, de kommer med händer i luften, det är människor och alla bara trillar rakt på mig.
Jag vill stå upp, försöker andas, jag tittar på scenen, vill koncentrera mig, men en ölkille faller in i mig och jag har ingen balans. Jag tänker jag måste ut jag klarar inte av människor jag har sociala problem.
Jag vänder mig om, börjar knuffa, för nu går det inte att vara artig, nu vill jag bara slippa en massa kroppar runt mig. Det smakar Gin&Tonic i gommen, det klibbar, jag tänker jag måste vila måste bara sitta ner några sekunder. Jag fladdrar mot Rockbaren, eller i alla fall känns det så, men kanske går jag bara väldigt snabbt. Det är så mycket händer över allt och ljus.
Jag närmar mig ett bord och utser det till målet. Här kan jag stå och hänga här kan allt bli normalt.
Men nån kommer och hämtar mig. Nån frågar hur det är och nån blir orolig och du kan väl inte stå här heller?
Jag tittar mot dansgolvet och tänker nej det kan jag ju inte. Det är ju inte det här jag har kommit hit för. Ensamt dimmigt stirrande vid ett bord.
Så jag skärper mig, intalar mig att det går att andas.
Vi står nånstans i utkanten bland randiga strumpor och röda huvuden och vi börjar om. Vi skuttar lite och ler och då kommer Painted by numbers och kanske nån mer bra låt och jag vet.
Vet att det går om jag bara försöker.