Ännu mer om gympa

På gympan nu för tiden händer det att det slinker in en och annan karl.
En Stig-Helmer i 60 års-åldern, två meter lång, för korta shorts.
En avdankad hockeynörd, kanske 39, svarta Adidas, lagom sportig sweetshirt.
Sällan är det nån av manligt kön som är yngre än 30 som vågar sig in.

Jag vet inte vad det beror på. Jag brukar fundera, när jag flaxar där med armarna, när jag gör ”hundbenslyftet”, på om de har insett nåt som inte vi har.
Om det är rörelserna. Det faktum att alla näst intill slaviskt följer den rödklädda i mitten, att vi, trots att vi säger att det inte spelar nån roll, ändå kollar snett åt grannens håll för att se om hon gör rätt. Att vi småfnissar inombords när vi ser att hon är helt fel ute och sen skäms. Vi är ju själva inte särskilt mycket bättre.

Om det är musiken. Den gör ibland gympapassen löjligt komiska. Som när man ska stamp-klapp-dansa fram och tillbaka och Lena Ph sjunger ”...jag önskar att han ville komma hem till mamma[…]han skulle aldrig behöva lämna sängen, men om jag ska va ärlig så vore det poängen…”

Trettio kvinnor och flickor och en Stig-Helmer stampar i golvet. Trettio kvinnor och flickor och en Stig-Helmer lyfter på benen, skakar rumpan och skuttar till ”Shake your booty...”.
Jag brukar vara på väg att börja skratta när det kommer såna moment. Då tror jag att jag förstår varför killarna(och för all del säkert många tjejer) i Gävle undviker Friskisgympa. Jag tror att det kanske beror på just på de absurda musikrörelseögonblicken. Eller flockbeteendet.
Eller både och.