Ironiseringsproblem
På gympan tycker jag ibland att ledaren tittar argt på mig. Blir nervös. Börjar fundera på om hon möjligen har läst inlägget jag skrev förra veckan. Det om flockbeteende och absurda gruppgymnastiksituationer.
Får dåligt samvete.
I flera ögonblick vill jag vara mes och ta bort texten. Pendlar sen över till att tänka vafan de kommer aldrig att läsa. Och tillbaka.
Mest dåligt samvete har jag över den där Stig-Helmern. Han var ju en modig karl men jag bara hånar honom.
Varför det ska vara så svårt att ironisera över situationer där andra människor ingår? Framför allt där andra okända människor ingår. Såna som man vet man kommer träffa igen.
I framtiden ska jag bara skriva löjligheter om mig och inget om nån annan.
4 kommentarer:
Jag får ibland för mig att ledaren tittar extra länge på mig och ler lite för mycket. Det e lika jobbigt det...
Ojdå! Har ni en kvinnlig eller manlig ledare?;)
Oftast kvinnliga. Men alltså... det jobbiga med att bli utstuderad sådär (vilket jag såklart nog bara inbillar mig) e att jag inte vill att nån ska titta på mig när jag skumpar runt och försöker göra graciösa rörelser i takt till musiken. Vill lixom bli lite osynlig där i hallen...
Jo, jag förstår vad du menar. Man får ställa sig långt bak:)
Skicka en kommentar