Gym, helg, snökaos

Och jag tog mig till gymmet – på en måndag. Måndagar som brukar vara Den Sega Dagen.

Jag gillar mitt gym, det är trevligt och ljust med trevliga människor. För det mesta icke-läskiga människor, som inte tränar arslet av sig sju dagar i veckan, inte har överstramande muskler och läderbrun solariehud. Bara vanlighurtiga människor som är där för att må bättre, alternativt fixa bort en och annan ölmagring.

Jag uppskattar också att gymma själv numera. Tidigare blev jag mest skrämd och uttråkad av det. Vågade aldrig närma mig maskinerna av rädsla för alla muskeltyper, tyckte dessutom att det ju var så omotiverat och tråååkigt.
Fattade inte poängen med ensamträning. Varför skulle jag sitta där själv och pressa med tunga vikter tills jag blev röd i ansiktet? Varför plåga sig när ingen ändå lägger märke till hur många kilo man tar? Behövde alltid en vän med som piskande supporter.

Nu har det börjat funka annorlunda. Nu har jag börjat förstå hela grejen med att plåga sig genom snöstormen ner till gymmet, sega sig upp på motionscykeln, träna tills man är slut och sen åka hem. Känna hur man har använt kroppen. Känna att om jag inte har nåt annat att luta mig mot, om allt känns skit när jag ska sova, så har jag åtminstone det här.
Muskler med skön värk.


*

Helgen var förresten intensiv. Två födelsedagsfester och en födelsedagsaktivitet. I lördags snökaos och dessutom jobb på natten.
När vi staplade hem från den andra festen vid tvåtiden var snön nästan upp till kanten på mina stövlar. Det gick knappt att gå. Varje knarrande steg var som ett motionspass på gymmet.

Eftersom Henrik hade förtärt alkohol tidigare på kvällen kunde han inte skjutsa mig runt med tidningarna i bilen. Följaktligen tvingade jag honom att hjälpa mig till fots.
Han ledde cykeln med alla tidningar, svor över ryggen som värkte. Jag masade mig genom snön fram till portuppgångarna, svor över att ingen hade skottat. Flera av portarna var så igensnöade att vi fick hjälpas åt att slita upp dörren för att komma in.
Jag såg inga andra tidningsbud ute den natten, men när vi kom hem låg det i alla fall en DN och väntade på hallmattan.