En cykelhistoria

Det är söndag och traditionen säger att jag ska skriva nåt om nattens tidningsrunda.

Så kom den fruktade, väntade arbetsvintern då jag egentligen hade tänkt att jag skulle ha slutat med det här extrajobbet.
Snön störtade ner över Gävle. Åtminstone vissa stunder. Jag sprang med stickad tröja under jackan, frös och svettades om vartannat. Det låg ett mjöltäcke över marken som dolde alla hala fläckar, så jag vågade inte cykla så mycket.
Cyklar förresten. Cyklar är otäcka djur som bestämmer helt över små tidningsbud med dåligt tränade biceps och triceps. Man borde inte förväntas cykla med tidningarna på vintern.
Men cyklar kan bemästras med mycket ilska, rätt teknik och rätt mängd helvetesjävlapissskitrövcykel. Visar man vem som bestämmer så lyder cykeln. Det här lär man sig rätt tidigt när man börjar köra runt med tidningarna, därefter händer det bara ibland att den där hemska saken med ekrar försöker överlista en.

I natt hände det så för mig. När jag kom till Andra tvärgatan 26B råkade jag ställa cykeln mot en sån där liten dörr i plåt, typ en gammal öppning till ett sopnedkast.
Såna dörrar är rätt hala och detta visste cykeln om. Så den tog sin chans. Helt trotsigt slängde den sig plötsligt ner på marken och vägrade samarbeta.
Ett trött tidningsbud försökte övertyga cykeln om att den visst skulle fortsätta jobba och bära tidningar. Samma trötta tidningsbud ville hjälpa cykeln med alla tidningskilon upp. Då blev cykeln ännu trotsigare och slängde ifrån sig korgen med 105 AB, 10 DN och 8 Svenskan. Tyckte att den inte ville ställa sig upp om den inte fick bli lite lättare. Ett trött tidningsbud suckade och lyckades få upp cykeln(med några hundra GD i väskorna där bak) igen.
Sen ville Ett trött tidningsbud lyfta upp korgen på cykeln, men upptäckte att det inte gick. Det var armarna som inte ville samarbeta nu.
Ett trött tidningsbud fick då lyfta ur en massa DN:ar, lägga på marken, svära riktigt mycket åt cykeln för att få på korgen igen, och sen lyfta in alla feta DN igen. (Observera att 10 DN på söndagar väger ungefär lika mycket som 50 Arbetarbladet.)

Nu kom det här att handla mer om cyklar och hur svag jag är än om själva tidningsrundan. Tankar på att jag nog ska sluta maska under armhävningsmomenten på friskisgympan. Tankar på att det inte känns särskilt bra att vara en mesig brud som inte ens orkar lyfta upp en korg med tidningar på sin cykel.
Men cyklar kräver också sina historier.

Förresten är Tidningsväntargubben tillbaka! Han satt på sin terrass i röd jacka och väntade medan jag kilade mellan uppgångarna, som den exemplariska abonnent han är.
Så nu är allt som vanligt igen.

Snabbhaiku

I en ny sorts sol
springer hon. Blundar, lämnar
variga sår av frost.

Vitmossa och Idolsnack

Det är en vanlig, spännande lördag och jag känner för att göra nåt i naturen. Som plocka vitmossa till min adventljusstake eller så.
Jag har fina minnen av vitmosseplockning när jag var liten. Man gick ut innan första snön kom, jag tror det var på nåt berg och det var några elledningar som gick precis över som man var rädd för. Man plockade och plockade och frågade mormor hundra gånger om det inte var jul snart. Sen gick man hem och satt och luktade på mossan i hundra år tills det blev första advent.

Är inte helt säker på att vi äger nån adventljusstake, men jag har en vag bild av en sån där träig gjord-i-slöjden-stake från förra året.
Snart rusa upp på vinden och leta i jullådorna, sen i ivern råka riva till så att några jullådor inte längre existerar. Råka förstöra Henriks fina ordning som han noggrant och med ansvarsfull vuxenhet fixade till i går.
Som jag har sagt förut; den typ av städning som inte syns är inte riktigt mitt bord. Dessutom är jag sämst på att leta efter saker. Min vilja är att sånt som har med hem och hus att göra ska gå snabbt, alternativt vara kreativt och stimulerande. Det är väldigt tveksamt om jag kommer lära mig städa ordentligt på den här sidan barnafödandet.

Och nu ska jag ge vika för grupptrycket igen och skriva om nåt som alla andra skriver om.
Det var tur att inte Jens blev räddad i går på Idol. Inte för att jag inte tycker synd om honom när han blir dissad av juryn; om jag var en sån som röstade skulle jag säkert kunna höra till sympatiröstarna. Men hans tråkighetsfaktor var lite väl tydlig i duetten med Sibel.
Och Sebastian som lagade korvstroganoff till sin mamma och sen ursäktade sig och: ”[...]det var inte plain korvstroganoff”.
Undrar vad det var då? Korvstroganoff med cayennepeppar? Korvstroganoff med pressad vitlök? Korvstroganoff utan ändarna på falukorven?
Bara hoppas nu att inte Korvstroganoffkillen fick ännu fler röster tack vare sin laga-kompismiddag-åt-älskade-mamma-taktik. Det vore så roligt om han inte vann.

Praktikdagboken, dag 10

Ett bokomslag

Om frost och adventsbilder

Det är frost ute. Det är frost och sol och julaktigt. På tidningstjänst tak ligger ett lager som ser ut som snö. På vårt tak liknar det mer lagret med socker som brukar finnas på krämbullar.
Jag hittade några rader om frost i min metaforiska, halvklyschiga novell som jag skickade in till den där tävlingen för ett tag sen:

Frosten lägger inget täcke över naturen, den bara skyddar den lite, den är som mycket klart vatten.

Mer eller mindre vanliga frostmetaforer:
Frosten låg som florsocker (används också ganska ofta om snö)
Frosten låg som ett glastäcke över världen (från ex Trolltyg i tomteskogen)
Frosten låg som ett vitt täcke (myyycket vanlig även om snö)
Frosten låg som ett tunt flor över marken (känns vanlig, men hittar ingen text som jag har läst den i, för tillfället)

Men det vore inte fel med snö nu. Lagom stora flingor som trillar ner på utsidan av ett fönster och en julstjärna och sen lägger sig i ett jämnt skikt över gräsmattan. Jag tänker ungefär Ture Sventon-julkalendern.
Jag har en bild därifrån som ser ut så och som är min ultimata adventsstämning. Flingor, stjärna, fönster. Kanske lukt av apelsinskal och stearinljusrök som åker runt i rummet. Sen en stor temla till, med inte för mycket grädde men med en klick god mandelmassa.

Praktikdagboken, dag 9

Jag ligger i framstupa sidoläge på ett bokomslag. Det är det minsann inte alla som gör.
Arbetet går framåt, vi har plåtat och haft oss och satt ihop det till en lagom mix. Kanske.
Jag vet inte än om jag är mig nöjd med resultatet, det känns på nåt sätt överarbetat och på samma gång hafsigt. Men lite distans och justeringar kan lösa problemet.

Annars är det nyttigvecka nu igen. Allt socker är förbjudet. Välkommen GI-mat.
Jag äter bulgursallader, bönröror, tandooriwok. Gröt med kanel, te med kanel och massa nötter. Tandoori förresten, är ju kryddblandningarnas kryddblandning. Har aldrig riktigt fattat det innan.
Å andra sidan har jag aldrig, i bästa Marian Keyes-anda, suttit på en indisk kvartersrestaurang i centrala Dublin en söndag med regn och försökt lindra min irländska bakfylla med hjälp av röda, tandooriga kycklingspett och ett gäng pint's.
Det är kanske den typen av upplevelser som normalt behövs för att riktigt förstå Tandoorins storhet? Kanske lagom bakfylleångest + regn + Dublin + restaurerad berusning + Tandoori = eviga minnen av lycka?

Det omskrivna testet

Hos Rödluvan finns en länk till det här trevliga, mycket vetenskapligt utformade testet. Och jag är Susan Mayer, tydligen. Så oväntat. Ungefärattsåkanskemöjligenprecisså-
jamenvisstjodetärsantjamenjagmeeeedochja-ja.

Susan Mayer(Bild stulen från testet.)

Genvägar och huvudvärk

Okej, man kan inte alltid ta genvägar och lita på sin kreativitet. Ska man vara smart och kritisera måste man ha koll på det man kritiserar. Vara säker på sin sak.

Jag cyklade till högskolan i frost för att ha åsikter om en c-uppsats. Det är sånt man måste göra för att få ut examen, det är det som kallas opponering. Och jag försökte tycka, försökte vara smart. Försökte ha ord att komma med. Men allt blev mest fel känns det som.
Ju mer jag tänker på det. Bara fel. När man för en gångs skull vågar tycka blir det fel. Jag vet att jag överdriver nu, jag vet att allt inte var fel, att människor har olika åsikter. Men jag kan inte släppa dummerjönskänslan.

Dum, dum, dum. Fel, fel, fel.
Och en elak Jante som svävar runt överallt. Bokomslag som ska göras. Klippas, kroppas, klistras. Och datorn som bara är dum, dum, dum och gör fel, fel, fel. Och hungrig och sovit för lite. Och huvudvärk. Livet är inte så bra just i dag.

Gävles kändaste båt?

Här är hon: Briggen Gerda.
Helt oredigerad och oretucherad.(Ursäkta alla skönhetsfläckar!) Som en liten dokumentation från hur det kan se ut i Gävles vattenregioner såhär års. Dock not a bild to use on a bokomslag.
Speciellt inte ett bokomslag som ska respresentera en s.k dvd-generation.
I morgon kommer det nåt roligare.

Snöljusor

När du berättat
minnet märker jag månaden
Luften
öppnar sig i snöljusor

Flingorna, flingorna

Och det snöade. Och jag sov inte. Och ändå fram till fyra sov jag inte i natt. Och när jag vaknade singlade feta flingor ner. Och jag blev glad. Och vätan spred sig på marken. Och marken sög upp den. Och snön låg inte kvar.

Vi har varit på fotosafari på Öster. Ett minimini SätraRinkebyRosengårdförortsställemeddåligtrykte. Mitt inne i Gävle. Fast Öster är ju ingen förort och inte Sätra heller. Stadsdelar. Fast jag har inte varit i RinkebyRosengård. Bara i Sätra. Och Sätra har ju som jag tidigare förklarat ett rykte som det inte förtjänar. Samma sak med Öster, tror jag. Öster har inte mycket grönområden och inget trevligt centrum, men Öster får flashiga och fina hus nu för de bygger om där. Öster har en skön atmosfär som påminner om Sätras. Mer om detta senare.

Praktikdagboken, dag 6

Vi ska alltså göra ett bokomslag. Vi ska göra ett bokomslag som ska vara en blandning mellan uppgivenhet, hopp och lekfullhet och det ska gärna gå i rött och svart.
Texterna som det ska spegla är...ord. En massa, massa ord. Nån sorts estradpoesiinspirerad dikt, där allt ibland bara rinner fram. Det är en massa dvd-generation, alkoholdialog, seconhandvisioner som vi ska göra bild av.
Hur gör man det på ett bra sätt? Hur speglar man dikter där det liksom uppfinns tio nya ord i en mening?
En tanke är ett bildkollage. Mjuk natur mot hård inomhusmiljö eller tvärtom. En vacker bakgrundsbild att kontrastera mot. Moln och betong. Kaffekoppar och dvd-spelare. Fjärrkontroller. Hudar eller sand eller tunnelbanor. Nåt.
Inspiration, kanske att hämta från det här omslaget:




Hejdade, hejdade sken av Jenny Tunedal

Människor och bilder av människor

Läskiga människor kommer in här via Google och sökningar på allt möjligt.
Tanken på att folk som jag känner sådär halvt i verkliga livet sitter och surfar och bara titta, här är en blogg som heter Laanna, ah henne känner jag igen, det är ju HON… känns lite olustig.
Jag menar människor som man halvkänner, eller kände, som kanske har funnits i ens liv nån gång, men som inte har en aning om vem man är nu.
Jag menar ungefär människor från min högstadieklass, eller kanske nån man var kompis med nån gång, men sen slutade prata med för att man inte hade nåt att säga varandra. Såna människor. De är lite svåra att handskas med.
Man har ofta en bild av den där personen i sin högstadieklass, som har stannat nånstans bland orangea skåp, eller i ett omklädningsrum med gympapåsar och för stora behåar. En bild som är svår att utvidga till bilden av den man är i dagsläget. Eller för den delen, bilden av den man är när man skriver. Jag i en text är ju en del av mig som inte syns på samma sätt i den delen av mig som är som är jag i verkligheten.
Fast det här vet ni säkert redan. Speciellt om ni har en blogg.

Rolig för mig - nyttig för andra?

Har hittat en blogg som(nästan) uteslutande handlar om ett tidningsbuds arbete: Nattboken.
Jag följer den med stort intresse eftersom igenkänningsfaktorn är rätt hög för mig. För andra kanske den inte är lika spännande, men kan vara värd en titt på om du vill veta mer om hur det är att vara den där personen som fixar ditt frukostnöje varje morgon.

Tidningsväntargubben

När jag kommer och går med cykeln in på gården märker jag att nåt är fel. När jag krånglar in tidningsväskorna genom planköppningen ser allt ovanligt mörkt ut.
Det blåser hårt. Persienner är nerdragna. Han är inte där.

Tidningsväntargubben. Han sitter alltid uppe och hoppas på att man snart ska komma och räcka över hans Arbetarbladet till honom. Han har suttit där på sin terrass varje söndagsmorgon (och troligen även varje vardagsmorgon) sen han började prenumerera nån gång i juni. Ibland sitter han i köket, lampan över det lilla köksbordet brukar lysa upp hela innergården.
Jag vet inte exakt när han stiger upp, eller vilken tid han förväntar sig att tidningen ska komma, men han klagar aldrig, hur sen man än är. Varje gång man möter honom har han också en uppmuntrande kommentar i beredskap. Mer eller mindre.
I början lät det ofta: ”Tack, ha en skön dag!” ”Ha en skön helg!” ”Ha en skön morgon!” ”Ha en trevlig midsommar!” ”Men nu har det allt blivit sommar på riktigt!”
Kommentarerna har varierats i takt med årstidernas gång: ”Men vilket väder vi har fått!” ”Men nu har det allt gått och blivit höst på riktigt!” ”Men vilket väder du kommer med!” kan det låta nu på hösten.
Han är ett förgyllande inslag på en annars ganska sömnig utdelningsrutt.

Men. I natt var han alltså inte där, och inte förra veckan heller. Ingen som satt på terrassen eller i köket. Ingen tänd lampa över bordet.
Jag kan inte låta bli att undra var han är. Har han dött? Kan jag inte låta bli att tänka. För det är ju så med gamla människor, det kan hända att de liksom…försvinner.
Han är bara en bifigur i mitt liv, men jag funderar ändå på vem han är, vad han gör, hur gammal han är. Varför alla morgnar när han suttit och väntat plötsligt betyder nåt, nu när han inte längre sitter där.

Nån sorts lördag

Jag gick själv på poesifestivalen i dag. Det var halvmycket folk, mycket kulturmänniskor. Anna Jörgensdotter och Lina Erkelius var där. Och Jan Sjölund, vår lärare från Kreativt skrivande B. Han skrev till mig i sin diktsamling som var min, för jag hade köpt den. Tänkte be Anna Jörgensdotter också, för jag hade köpt hennes Homecomingqueen, men det blev inte riktigt av. Hon hade en grön fin klänning förresten och hennes föräldrar satt bakom mig vid uppläsningarna. Framför mig satt det en tant i grå kappa och med blank käpp. Hon skrattade när Ingela Wall läste dikt om hemtjänsten. Hon var så söt den tanten.
Jag var torr i munnen hela tiden och försökte att inte hosta för högt. Jag är ofta hostig när jag ska vara tyst och lyssna på saker. Jag visste aldrig vad jag skulle göra i pauserna så jag smög runt bland hyllorna men sen satt det en kille där och läste i nån tjock ekonomibok, han blockerade vägen så jag gick därfrån.
Mot slutet träffade jag lite folk från högskolan. Sen gick jag hem och tänkte det här är ju som en bokmässan i minvariant. Fast allt är mindre pompöst och det luktar kaffe överallt. Fast jag vet ju inte för jag har ju inte varit på bokmässan.

Extrainsatt praktikdagbok: Vi ska göra ett bokomslag nästa vecka till en diktsamling som ska heta "Generation X"(!) Författaren tycker att omslaget ska vara "en balans mellan uppgivenhet,hopp och lekfullhet". Ni får följa arbetet här.

Bild av ett barn

Det är ett barn
det är barnets träd
hons
Hon rör vid det
Det stannar ett minne
i stammen en bild

Vattnet
och getingboet
som hon är utanför

”Det är inte lätt å va liten pappa
det är inte lätt å va små.”

Stella, snälla?

Så Stella-kollektionen kom alltså till HM i Gävle och jag missade allt. Jag sov, tror jag.
Skyltdockorna står med papper draperat om sig i fönstren i Gallerian nian.
Har kollat på HM:s överflashiga sida för att se om man möjligen kan shoppa nåt via nätet på söndag. Men hur tidigt ska man inte gå upp då? Det finns väl ingen chans att nåt är kvar när jag kommer hem från tidningsrundan vid sex på morgonen? Servern lär vara överbelastat vid 0.00-snåret.
Inte för att jag egentligen fattar nåt av det här, inte för att jag är trendig på riktigt. Men en röd tulpankjol sådär till julens tillställningar vore inte fel. (Tillställningar? Jo, typ fika hos farmor och kanske nån förfest på juldan.)

I dag börjar Gävles poesifestival. Det blir nog intressant, på riktigt. Ska tvinga med mig nån dit i dag och helst i morgon också. Sven Wolter kommer i dag. Och Thomas Tidholm.

Och vad hände med praktikdagboken? Tja, den tog en paus.

Förresten tycker jag Stella låter som nån som är med i en hästbok. Eller Singel i stan, Emma Hambergs serie i Veckorevyn. Hette inte hon Stella, hon tjejen i den?

Krrrrrhaaa..aalsen...krrr

- God morgon.Läget?
- Eaahajagkrrkrrrjagkkr…krrja….krrrrhaa...aalsen…krrrr.
- Ookej? Och annars då?
- Eaaakraa.

Detta är ett fingerat försök till kommunikation med mig. Före min första kopp te på morgonen. Efter? Ja, då kan det låta såhär:

- God morgon. Läget?
- Den förbannadejävlahelvetes haaaaalsen!
- Ookej? Och annars då?
- Jo, det är väl bra.

Slutsats? Underskatta aldrig förmågan i en kopp chaité med mjölk.

Slutet på Paradiset

Klockan 22.35 börjar sista halvtimman på solskenshotellet.
Min tippade vinnare: Jim.

Jag har trillat långt ner på nyttighetsstegen och bakat en kladdkaka, kvällen till ära. Den ligger så fint i en grön ICA-form med löstagbar kant.
Hade tänkt skriva nåt om dokusåpor och parasociala interaktioner, typ som när det känns som att man blir kompis med deltagarna, men det får nog vänta.

Rotfruktsgryta

Jag har lagat en rotfruktsgryta sådär lite på måfå. Tror att originalreceptet finns på arla.se, men jag hittar det inte just nu.

Ingredienser:

3 potatisar
en bit rotselleri
2 morötter
1 palsternacka
1 äpple
en bit purjolök
3 dl vatten
1 buljongtärning
2 dl grädde
2 vitlöksklyftor, pressade
skal av citron
rosmarin

Tärna rotfrukterna och purjon och fräs i lite smör, kanske fem minuter. Häll sen på vatten,buljong och grädde och pressa i vitlök. Låt det koka ungefär 20 min. Tärna äpplet och häll i tillsammans med citron och rosmarin. Sen får det puttra lite till på plattan.

Überförkylningen

Plötsligt en natt sov jag med halsduk, kofta och strumpor på. Två vintertäcken över mig och ett som är ett riktigt svettmonster. Plötsligt en natt gick det inte längre att andas mer än två minuter i följd, sen var jag tvungen spotta slem i ett papper och snyta mig tills jag fick näsblod.
Lösningen på det heter tydligen Nezeril i näsborrarna och två feta kuddar under nacken. Orsaken heter tydligen a very big precold…eller cold, eller überförkylningen. Den kom helt utan förvarning.

Praktikdagboken, dag 3

På praktikfronten har det gått snabbt, lätt och nästan strålande i dag. Jag jobbade själv med affisch nummer två som syns här nedanför. En ganska enkel poster, efter en relativt enkel idé. Jävlahelvetesdatorpisssugsegskit har det bara låtit typ två gånger.
Det virtuella minnet har varit lågt i datorn och jag har blivit påmind om det ett hundratal gånger. Men nu ska den snart få vila.
Dagar när det går såhär bra tänker jag: jag skulle kunna jobba med det här.
Dagar när det går åt helvete, dvs. nästan alla andra dagar, undrar jag mest varför jag ens startade Photoshop/InDesign, varför jag inbillade mig att jag skulle kunna fatta nåt av det här.
Det är en obalanserad kurva.

Och så kolhydraterna

En bönsallad. En skimrande, gnistrande bönsallad som motvikt till pizzan i går.
Rödlök i skivor och svarta bönor, citron, tomat, vitlöksklyfta. Spiskummin. Chilipulver och majsolja. Sen fem skivor stekt halloumi. Citronsaft på, salt gnisslar i munnen, salt mot surt.

Vissa dagar klarar jag den där nyttighetskvoten. Då känner jag mig helt nöjd över det, har ätit gröt och banan och ägg till frukost och soppa till lunch. En GI-balanserad middag. Så fint, så fint.
Sen vissa dagar blir det den där pizzan och då faller allt.

De säger undvik socker så slipper du svamp, dra ner på kolhydraterna du blir friskast i världens och smal blir du också.
Men om kolhydraterna bara finns där överallt då? Om man bara dras till den där fina, ljusa pastan och de där feta skivorna formfranska?
Ibland blir jag nockad av Tobleronen i affären, men för det mesta klarar jag mig från godislängtan. Fastän det står en skål men lakrits på bordet där borta är jag är inte ens sugen, godiset har ingen dragningskraft på mig.
Men kolhydraterna, jag klarar dem inte. Jag har ingen motståndskraft.
Jag drömmer ibland om ljus spaghetti med buljong i en skål. Spaghetti. I en skål. Med buljong. På natten.

Och en till

En affisch

På allmän begäran då. Ser det inte ut som en klassisk biblioteksaffisch?

Praktikdagboken, dag 2

Efter en hel dag av kreativa utsvävningar kräver magen nåt med mycket fett i sig. Nåt blaffigt. Nåt som svamppizza med massa kebabsås.
Diskbänken å sin sida kräver att inte få bli belastad med mera disk.
Det är så, när jag fastnar så fastnar jag. När jag vill jobba så gör jag det. Det blev en del svordomar över photoshopfunktioner och ganska mycket dunkande på datorn, men nu har vi alla fall gjort en affisch. I morrn ska vi(jag?) göra en till.

Dagens notering: Viner hand ITC = snyggt, målarpensligt typsnitt.

Samtalet

Att ringa till Könspol. Att ringa till Könspol och säga att man har fått en remiss, och fråga hur det går egentligen. Nervösa svettningar. En AnnaLisaKlaraLenaIngaBirgitta som svarar.
Sen har man plötsligt fått en tid hos kuratorn på Sex-sam.
Man har fått det för att det är nödvändigt nu, en möjlig lösning på saker. Efter nästan två år av undersökningar med vresande ben, svampmedicinkurer, sekretprov. Efter nästan två år av försök att fixa bort, ordna till, definiera var problemet sitter, var det kommer från.
Man vet att man behöver skriva, prata, andas om det här, men man vet också att man inte förmår sig göra det just nu, att det inte finns tillräckligt med distans.
Det är en del ont och det är en massa skämmas som inte riktigt vill formulera sig i munnen. Sånt man lärt sig att det finns där då och då.

Sätra med sitt dåliga rykte

Det där Sätramordet är en sjuk grej som inte direkt markerar Gävle som nåt positivt på kartan.
I går även i Expressen och Linda Skugge tycker i sin blogg att det är en perfekt deckarsynopsis. Och ja, visst är det? Läskigt perfekt. Läskig grej i läskiga läskiga Sätra. Min gamla hemstadsdel. Där jag levde och pluggade under två år. Därifrån jag har mina första och kanske viktigaste minnen av den här staden.
Förort? Nä, Sätra är ingen förort. Det bara ger känslan av en sån ibland.

Å ena sidan Sätra med sina grönområden, sina många cykelbanor, sina massiva villadistrikt där husen inte är exakt likadana, bara nästan. Sätra med sina ängar där oändligt många barnröster hörts på oändligt många språk, i stunder under rosa och ibland vita himlar. Sätra med sitt centrum där det finns ICA Kvantum, Postservice och ATG såväl som Skomakeriet, Sätracaféet och Guns tyger.

Å andra sidan. Sätra med betongklumparna, pistolskottsljuden, polisbilarna som patrullerar, studentghettot där ingen betalar tv-avgiften och rödabalkonghusen där det står kundvagnar från Willys parkerade utanför varje hus.
Å andra sidan Sätra med sitt Sätramord.

Alla städer har ett Sätra. Vissa har flera. Gävles Sätra är nog ganska snällt i jämförelse med många andras. Men det är alltid Sätra med sitt dåliga rykte.

Praktikdagboken, dag 1

Tjo. Nu har vi kommit igång med praktiken på/för Polstiernan. Jag och Sara jobbar hemifrån och ska göra två affischer tills på onsdag som ska vara reklam för den här diktsamlingen. Har suttit på förmiddagen och skissat på hur det ska se ut. Nu behöver vi bara bilder som vi ska använda sen kan vi köra igång. Är helt sugen på att börja och känner hur det kreativa syret flödar i…ehm, artärerna(Visst är det artärerna som är fyllda med syre?).

Personlig fotofundering: stillastående naturbilder med tråkiga motiv. Gråa och regniga. Motiv som ett överfyllt dike bredvid en åker, en väg med kala träd eller en brygga i en regnig sjö. Prettopoesiinspiration, som människor skulle kunna kalla det. Människor som inte är jag.
Kanske införskaffa i förstoringar till vardagsrummet och hallen?

Viruskonst och våldtäktsförvirring

Det är alltså blått, liksom klumpar av modellera, avhuggna huvuden av Barbapappor (om ni minns programmet). Fågelviruset. En stor färgbild på förstasidan av dagens DN. Jag har inte vågat öppna tidningen och kolla på resten av bilderna än. Jag kommer naturligtvis göra det, jag kommer dras till det, helt säkert klarar jag inte att lämnas utanför.
Äcklad och fascinerad på samma gång stirrar jag på bilden där på framsidan för det är så det är, är man lite hobbyhypokondrisk kan man inte låta bli. Och sen när jag tänker på det – visst är det en ganska snygg bild? Kanske nåt att förstora upp till vardagsrumsväggen?

Positiv notering: Tack vare tidningsutdelningen har jag har nu fått en gratis DN varje söndag sen augusti. Är det det som kallas arbetsförmåner? Liksom att ja, vi kutar runt mitt i natten, bland mörka buskar och portar, hyggligt våldtäktsvänliga miljöer, men vi får i alla fall en gratis DN?

Apropå våldtäkter är det ganska mycket som förvirrar mig i debatten kring det. Som till exempel uttalanden av det här slaget: ”[...] det är få som bara dyker upp bakom ett träd.” (Bob Lindstam, polis, om våldtäktsmän i går i Aftonbladet).
Som i nästa sekund motsägs med svar på frågan om när man bör vara rädd: ”I mörka parker eller på ställen där någon kan gömma sig.” (Bob Lindstam, igen.)
Vänta, hur ska vi ha det här? Det var ju inte vanligt med såna som gömde sig bakom ett träd, men samtidigt bör man vara rädd i mörka parker? Där det finns träd och buskar att gömma sig bakom?
Om Lindstam menar att männen som gömmer sig bakom träden i den mörka parken är såna som har förföljt kvinnor från t.ex. krogen, och inte såna som ”bara dyker upp” och är helt okända för kvinnan, så kommer det inte fram särskilt tydligt i texten.
Sen säger Bo Lindstam att ”Nej, kvinnor ska inte ge efter[…]” när Aftonbladet frågar om kvinnor ska anpassa sina liv efter våldtäktsmän.
Samtidigt bör vi vara rädda.
Men är inte rädslan det som begränsar oss? Det som gör att vi ger efter?
Jag får det inte att gå ihop nånstans.

Minneslundar

(Gamla texter och minnen, del 2. Från i våras.)

Rosa rytmer och
kysst pupill. Lövskratt lika
väntade som lust.

*

Blinkningar och rus
Stunder städar timglas ur
våra öppningar

Basilikarapport

Jag är en mördare och en svinaktigt otrogen lögnhals.
Jag har inte bara låtit basilikan hemfalla till desperata bladlössens skadeglada julbord. Jag har också skaffat en ny,yngre och fräschare fönstervän. Blanka, gröna blad att sätta vid näsan och dränka alla sorger tillsammans med.
Fast den egentliga dödsstöten kom relativt hastigt; ilskan brusade upp, jag bestämde mig, vägen till papperskorgen var inte lång. Jag antar att det snarare gör mig till en dräpare?
Dråp är lite bättre än mord, visst är det?

Nutid

Finns det nåt sugigare än att sortera papper, göra hål i gamla räkningar och sätta in i en pärm? Adlibris, Adlibris, Adlibris, Netbokhandeln, LaRedoute, Ellos, Adlibris. Och här var visst nåt från Naturligt.se, vad har jag beställt därifrån?
Observera förresten att om man har Telia som teleoperatör behöver man inte göra hål i sina räkningar som man får från dem, för det har de redan fixat. Åh, älskvärda Telia.

Varför sparar man gamla räkningar över huvud taget? Det måste vara en sån där pappagrej som jag har fått för mig att göra för att framstå som en organiserad människa. Som om det nånsin i evinnerligheten skulle inträffa.
Okej, det finns ju områden som är mina att vara organiserad på. Det finns ju rätta till gardinerna, se till att tavlorna inte hänger snett, kolla så att duken ligger på köksbordet utan smulor under och med blomvasen placerad exakt i mitten ovanpå. Det är mina organisationsområden. Sätta papper i pärm och märka med guldpenna: 2004 års räkningar, 2003 års taxering är inte mitt organisationsområde. Inte heller att se till att det inte ligger damm på golvlisterna i vardagsrummet. Städa slickrent i tvättstugan ska vi inte ens diskutera.

Eventuell Halloweenfest här i morgon. Eventuella renlighetskrav utåt. Eventuell städning med tillhörande gräl fredag förmiddag. Troligen oundvikligt.
Jag ska i alla fall köpa paprikor och ställa ljus i. Många, många.

I mormors kök

Gamla texter och minnen, del 1. (Från en skrivarkurs hundra år tillbaka.)

Det första jag förknippar det med är den unkna stanken av rök.
Mormors kök. Unken röklukt inlindad i en märklig känsla av trygghet.
Mormor brukade sitta vid det vaxduksklädda bordet och bolma cigarett efter cigarett, medan hon pratade med mig. Bredvid henne låg alltid en korsordstidning och en sån där blyertspenna med ett litet suddgummi fastlimmat på.
Ibland spelade vi kort eller fia. Det var ofta när mormor behövde ta en paus i sitt korsordslösande för att klura på något svårpåkomligt ord. Jag brukade sitta och tänka på alla krångliga ord som fanns i mormors korsord och hur klok hon måste vara som kände till dem alla. Antagligen skulle det dröja tills jag blivit lika gammal som hon innan jag hade ett likadant ordförråd.
Som: bra att ha när det regnar- nio bokstäver. Hur kunde hon veta att det blev G-A-L-O-S-C-H-E-R ? Det var för mig en ouppnåelig vetskap. Skulle jag behöva lösa lika många korsord, röka lika många cigaretter och få lika många rynkor runt munnen som hon, innan jag själv kunde så många ord?

Ja, jag beundrande mormor. Inte bara för korsordslösningens skull, utan även för en massa andra saker. Som till exempel bakningen; alla mormödrars nationalsport.
Ofta, ofta luktade det sött av finska pinnar, sockerkaka, kringlor när man öppnade köksdörren.
Kaklukten slingrade sig runt i rummet och stannade kvar i näsan en stund, tills stanken av rök tog vid igen. Och stannade kvar.

Snabbhaiku

Som den skarpaste
fönsterlampa skiner snön
rakt in i huden

Topp fem - typsnitt

(Eftersom det är en listornas dag.)

1) Georgia
2) Verdana
3) Garamond
4) Bookman old style
5) Tahoma

Cosas por la casa

Livsnödvändiga hemmagrejer att skaffa nu när det är höstigt väder:

*En påse med vita värmeljus.(Finns typ överallt: ICA, Dollarstore, Åhléns…)

*Röda värmeljus med äppellukt. (Finns lite varstans, typ Dollarstore, Rusta, diverse inredningsaffärer o.s.v.)

*Blommiga ljuslyktor. (Finns på Dollarstore och förmodligen även nån annanstans.)

*Rökelse som luktar kanel. (Finns på Dollarstore.)

*Stor muffinsform i plåt.(Finns på Dollarstore…var annars?)

*Skrivbok med godisomslag.(Finns på Dollarstore, och troligen i de Tiimaributiker som fortfarande existerar.)

*20 st små tändsticksaskar.(Finns på Konsum, ICA, Rusta…och, tro det eller ej, Dollarstore.)

Bubblare: Gula paprikor att skära som Halloweenpumpor och ställa ljus i. Gärna ekologiska. (Finns på torget, i saluhallen och på Konsum. Går inte att köpa på Dollarstore.)

Obs! Att det här inte är ett reklamblad för Dollarstore. Jag råkade bara hamna där i går när jag cyklade.
Om man inte bor i Norrland och inte har möjlighet att handla på Dollarstore, kan man köpa alla prylarna på andra ställen. Eller så klarar man sig bra utan dem.

Klänningen igen

Klänningen i går. Den klänningen.
Jag slet till slut upp dragkedjan. Jag knallade iväg och plockade åt mig en likadan dress, fast en i en storlek större.
Jag vågade inte. Gå in och prova en gång till.
Min lätta fobi för provhytter, porförstorande hudblekande speglar och svett innanför allt för små plagg har numera gått direkt över till den svårartade typen. Utan att passera stadiet medelsvår.
Jag köpte alltså en klänning i storlek 36 och gick hem. Tänkte jag kunde prova i hallen framför spegeln i lugn och ro. Tänkte det skulle bli bäst så. Tänkte jag kunde apa mig bäst jag ville där, och utnyttja det lyckliga tillfället till fullo genom att prova tillsammans med olika håruppsättningar, läppstift och jeans. (Ja, jeansen är viktiga, jag letar numera enbart klänningar som alternativt fungerar till jeans.)

Okej, jag provade hemma. Jag tog bort axelbanden, kände på skärningen och allt var bara perfekt.
Skulle sen ta av mig klänningen, slå mig ner i soffan och njuta av hela situationen, glädjen av det förträffliga inköpet. Började försiktigt dra i dragkedjan. Började få den att gå neråt. Dragkedjan gick neråt. En bit. Sen inget mer. Sen stopp. Sen svett och slitande. Jag-tror-jag-har-varit-om-det-här-förr–feeling.
Nu är klänningen trasig. Dragkedjan paj. Och jag har en känsla av att ett byte till en annan, likadan, inte kommer att hjälpa nämnvärt.
Jag tänkte fel i går när jag funderade på att säga att den här klänningen är en stor jävla missbildning. Jag menade förståss att alla klänningar som nånsin producerats i den modellen är missbildningar.
Missbildningar, men jäkligt snygga såna.

Snabbhaiku

Novembermorgon
Två dansar på frusen å
med brutna ögon

Provrumssvett och sextonårstrans

Dragkedja. Svett, dragkedja, svett. Dragkedja. Dra ner skiten, kanske kränga över huvet, dra ner skiten, kanske kränga över huvet. Kanske helt enkelt slita sönder hela klänningseländet?
Okej, jag försöker igen. Dra ner den här förbannade dragkedjan. Så! Den lossnade lite. Nu får jag nog ner den. Kanske. Nee-ej. Där sitter den.
Jag är fast här. Jag är i ett provrum på Vero Moda. Jag kommer inte ur klänningen jag försökte prova. Vad säger jag till hon som jobbar här? Hon med puderhyn, dingelörhängena, trelagertrendtröjorna. Vad säger jag när hon vill stänga vid sju och upptäcker att jag fortfarande är kvar?
Jag är för fet för den här klänningen? Den här klänningen är för liten för mig? Ursäkta men den här klänningen är en stor jävla missbildning?

Det känns som om detta alltid händer mig och aldrig nån annan. Som om det alltid bara är jag som tänker jag är ju smal och jag borde nog försöka komma i den här klänningen i storlek 34, för då sitter den säkert bättre och brösten ser större ut och det blir så bra så bra.
Som om det alltid bara är jag som hamnar i nån sorts sextonårstrans när jag provar en fin klänning.
Som tror att HM:s linnen i XS fortfarande är mina ultimata partyplagg, som jag ska springa och känna mig snygg i på skoldanser och inte ta på mig nåt över, fast jag alltid står ute och glor på alla rökare och förmodligen blir förkyld sen.
Som om det alltid bara är jag som alldeles för sent kommer på att jag ju inte går i gymnasiet och inte kan äta tre delikatobollar om dan längre. Och därför borde ta en större klänning.

Men visst händer det här andra också? Åtminstone sådär två-tre gånger? Visst är jag inte ensam?
Jag behöver få bekräftelse, annars vet jag inte om jag nånsin vågar prova nåt igen.

Bekännelsedjuret

Ha ha. Jag sa ju att det var hett att söka på bekännelser. Speciellt på Knuff.se är det förbaskat inne. Detta har fått mig att vilja skriva om bekännelser nån gång, med inspiration från Foucaults idé om bekännelsedjuret. Nån gång, alltså. Inte nu. Jag är så bra på att tänka att jag ska skriva långa inlägg om allt. Sen går jag mest i kringelikrokar runt det.

Foucault skriver:
Människan i Västerlandet har blivit ett bekännelsedjur. Därav kommer sig utan tvivel omslaget i litteraturen: från nöjet att berätta och lyssna, som var centrerat hjältesagan eller legenden, om under av mod eller fromhet, gick man över till en litteratur som var anpassad till uppgiften att ur sitt eget själsdjup få sanningen att stiga upp bland orden[...]
( Sexualitetens historia - Band 1 Viljan att veta, s 77)

Nån gång, som sagt. Fast i dag är det tvätt. Och höstlov. Jo, jag har officiellt höstlov för första gången på sex år. Så blir det när man läser på gymnasienivå.

Kroppsligt

Jag har ingen kropp kvar känns det som. Jag har ingen fysik. Allt är sammansmält i en enda stor träningsvärk, en evigt lång helg av benansträngningar och fel mängd sömn på rätt sida dygnet.
Friskisgympa i fredags, tidningsutdelning lördag natt(=ca 40 trappuppgångar att springa i), tre timmars sömn på morgonen. En dag på hästryggen i går(=ömma lår och rumpmuskler som har slutat existera), tidningsutdelning i natt, för lite sömn igen. Övertrötthet som blir huvudvärk, som blir nån sorts dammigt vakuum, som känns som likörbaksmälla extra plus.
Jag är väl berättigad att låta bli att följa med till gymmet i dag?

Henrik sjunger att hans rumpa är trekantig. Jag läser DN om osthyvlar. Det är kanske tio grader ute och kala träd, svarta, ledsna stammar. Vi ska göra svampsoppa, Henrik ska gymma, jag ska bara dega och njuta av att sitta i en mjuk soffa.

A horse thing...

...eller hästblogg som den nya kattbloggen.

Dagens friluftsgrej: tur med islandshästar, a.k.a Håkans hemliga trettioårspresent. Hästlukt, fuktiga löv, sol och stallnostalgi. Skav i rumpor och stelnad i vader. Sött och såsigt hästnamn;Kelda.
Deltagare: jag, Henrik, Sara, Håkan, Maria.

Bildbevis:

Födelsedagsbarnet Håkan

Jag och min kvinna för dagen - Kelda

Hästmys

Fikapaus med mossa och gräs

Utpumpade Henrik och Sara

Maria nöjd med utflykten

Våndorna, nojorna, lösningarna

Nu är pojken hemma igen och räddar mig från nojor över liv och underliv, framtid, jobb och bloggläsare. Jag förvånas över att det finns människor som står ut med mitt jämmer och stundtals…eh, nästan alltid, dåliga självförtroende.
Fast jag börjar lära mig. Tre kvällar i veckan är jag ändå själv, sitter under fleecefilten med humöret som jag har, som ena stunden är en övertygelse om att jag kommer ruttna bort för att jag är så misslyckad, den andra en abnorm längtan efter att baka muffins, skriva romaner och starta företag.
Det att dega ihop sig totalt, kontra det att göra saker. Det är så det pendlar.

Men ay, det är väl så vi är, vi kreativa, halvarbetslösa akademiker? Vi är så oroliga och blindstirrande, samtidigt som vi vill, vill, vill. Vi för över alla våra våndor på kroppen, omvandlar dem till onda ryggar och sprängande skallar. Bara för kunna komma framåt och inte störas av det som surrar där inne i huvudet. Visst är det så det sägs? Är det inte det som kallas att somatisera?

Tre kvällar i veckan är jag själv. Tre kvällar i veckan måste jag fixa det på egen hand.
Flickvänner är förståss ett alternativ ibland. Flickvänner har ofta precis samma problem som jag. Men flickvänner vill inte sitta en hel onsdagstjejmiddag och prata om rädslor.
Alltså är mina nojor för mig att fixa. Och jag tror att jag kanske, kanske är på väg att lista ut hur man gör. Vem ska göra det, om inte jag?

För övrigt har det löst sig nu med praktikplats. Vi ska göra bokomslag och kanske reklam åt Polstiernan. Det är lycka.

De stora sammanhangen

Jag ska börja plugga igen. På riktigt. Det ska faktiskt bli kul, jag drömmer om det på nätterna. Söta drömmar om föreläsningar. Det är inte att plugga på riktigt att följa en distanskurs på nätet och lämnas utanför alla sammanhang som innefattar hud och textil, gråa cykelmorgnar och mazarinkaffepauser.
Just nu är det en längtan efter ett sammanhang. Att flyta runt, helt utanför allt, inte ensam, men utanför alla påtagliga sammanhang som kallas jobb och utbildning. Att flyta runt utanför det där, på stan, på bibblan, att ringa en vän ibland, men att för det mesta alltså vara utanför de där sammanhangen. Om ni fattar.
Det är därför jag ska plugga litteraturvetenskap till våren. Jag känner att jag behöver det. Att jag måste, att jag annars kommer dö en typisk jag-kan-ju-ingenting-och-hur-fasen-ska-jag-få-nåt-jobb-död snart. Men först ska jag skriva klart en viss c-uppsats.

Hot stuff, del II

Några andra heta googlingar:

Glamour(183 000 svenska träffar) sexblogg(50 300 svenska träffar), bekännelser(47 900 svenska träffar), Skype, Augustpriset, kändiskvinna, Viamax, lyx, singellista, borgare, skidkarriär, undersökning, Madonna.

Det är såhär det blir när man undviker att plugga.

Hot stuff

Många googlar sig in här genom att skriva Paradise hotell + bilder. En och annan har också försökt med bli av med oskulden. De här personerna har under flera dagar utgjort största delen av mina unika besökare.
Slutsats=mina bloggläsare består mest av desperata Natacha-onanister alternativt nervösa fjortisar som behöver få heta fakta om hur det går till att stoppa in den första gången?
Kanske inte.

Vaniljfrenesi och folkparksfantasier

Dagens doft är definitivt stark, syntetisk vanilj. Kommer från en tiokronorsförpackning värmeljus som inhandlades på Estradens EAS(exponering av allmänt skräp) för några timmar sen. Kan kanske funka som en alternativ, lite präktigare form av fylla?
Jag är helt nere i värmeljus just nu, så jag blir lycklig bara av att titta på dem.
Med lite otur kan lukten så småningom bli en mindre trevlig migränutlösare. Men det ligger lååångt bort just nu.

Jag har varit på arbetsförnedringen. Det såg ut ungefär så som jag minns det. Lite montrar, några högar med platsjournalentidningar, ett gäng stirrande nervösa akademiker som tvingats dit för att lära sig hur man söker högskola, fast de redan har minst en fil kand. i sociologi och 60 poäng pedagogik att luta sig mot.
Tjejen som jag och Sara snackade med sa åt oss att gå in på Företagsfakta för att söka efter lämpliga praktikplatser och sen var det inte mer med det. No further help.

Vi gick och fikade, jag åt en citronmarängpaj som låg alldeles förbryllande mjuk mot gommen, och sen åkte vi på den här outlet-grejen a.k.a fuskloppisen a.k.a EAS:en på Estraden i Sätra.

Estraden är Gävles folkpark. Den ser ut som en finlandsfärja inuti, och på utsidan som en…folkpark. Jag och Sara enades om att folkparker troligen har byggts efter nån form av mall, ett standardutseende, som hela Sveriges kommuner fick efterlikna när de skapade parkerna en gång på 1890-talet.
Enligt mig är folkparker ett småstadsfenomen. Jag tror att alla över 20, som är uppväxta i en liten eller mellanstor svensk stad, får samma känsla när de ser en folkpark. Alla har buggat till Drifters, hånglat i nåt gräs på nån festival, eller gömt sprit i rabatten på nåt skoldisco i en folkpark. Alla har en relation till den. Folkparken är helt enkelt stället.

Onsdag och grått

En tyst förmiddag
slutar nån andas. Lukten
försvinner aldrig.

Den tysta förmiddagen
bland uppfällda paraplyn.

Nyttigare banankaka

Kakan som ligger högst på min bakningstopp just nu är en banankaka i nyttig tappning med grahamsmjöl. Det doftar älskvärt av kardemumma och nittiotalskök när den står i ugnen. Det blir ganska lite smet, så jag brukar göra dubbel sats.


50 g margarin
1/4 dl farin eller fruktsocker
1 banan
2 ägg, vispade
knappt 2 dl grahamsmjöl
1 medelstor morot, finriven
25 g hackade valnötter
2 tsk kardemumma

Rör ihop margarin och socker till en kräm. Mosa i banan, sen äggen ett och ett, plus lite mjöl om det skär sig. Blanda i mjöl och nötter och häll i en avlång form som rymmer ca 1l.
Ugn: 175 grader i en halvtimma.

Receptet kommer från början från Judith Wills trevliga bok från 94 - den första vegetariska kokboken i min hylla genom tiderna. Den är lite out of time när det gäller vegetariska livsmedel och bantning, men har en del fina rätter som funkar till vardags.

Morgongrejer

Morgon. Frost som socker på taken. Förbannat kallt i hela lägenheten. I går fick jag bada mig varm och i natt sov jag med pyjamasbyxor. Jag tänder värmeljus helt maniskt, sen luktar det jul all over the place. Mums! Gött att Dollar Store finns och har sina billighetspåsar med ljus för tio spänn.

När jag cyklade från bibblan i går funderade jag starkt på att börja med vinterjacka. Men det kanske är att ta i? Kölden har inte ens satt in hela sin styrka i den här snöhålan än.
Det finns gott om tanter på bibblan förresten, det kanske ni har noterat? Många fler än det finns i bokhandeln. Äga massor av böcker = medelålders medelklassgrej alternativt ungdomlig bokmals-/akademikergrej?

Tror jag måste besöka AF/AMS/arbetsförmedlingen snart, och prata om min förestående praktik som ingår i desktop-kursen. Jag har inte så många idéer om platser som kan tänkas lämpliga, men det vore inte fel att få göra bokomslag.

Bilder, kanske en lördag

Det var ett annat liv då, man var en annan kropp. Men det är sol nu med. Vi går här, inte för att minnas innan, utan för att kunna minnas efter.
Det är som dimma över ån, men det är det inte. Det finns barnvagnar överallt. Jag sätter mig på en sten, vänder bort huvudet. Han tar ett foto på mig. Jag tittar på lyktstolpar och tänker på hur det är på andra sidan, hur det inte finns såna lyktstolpar där. Gatljus som tickar. Hur det skulle vara en annan årstid om man gick där borta, på andra sidan vattnet bara.
Stenar sticker upp i ån, det är ganska vågigt, det har inte regnat mycket. Alla går mot stan med systemkassar. Det är en torr stad. Det klafsar inte mellan löven och marken när de går med stövelklackarna.
Jag blöder på fingret när vi går över träbron. Han säger det blåser mer här, det kanske är öppnare här. Jag tar på mig vantarna i fickorna. Jag känner benen, fötterna, halsen, men inte underlivet.
Alla har kroppsdelar, men alla delarna betyder inte nåt hela tiden. Alla har stunder de tänker på när de hör sånger. Sen har de lukter som bara finns i vissa hus, eftermiddagar i oktober vissa år. Om man fotar kan man känna samma lukt, en morgon i januari.

Tråksöndag?

Det måste ha varit en förbaskat tråkig söndag i går. Hur ska man annars förklara att nån har surfat in här tio(10) gånger på en dag?
Men, inte mig emot. Fortsätt gärna så.

Korrigering: Det var visst i fredags nån hade varit inne tio gånger. Ja, ja.

Snabbhaiku

I mörkret ler hon
på promenad från ljusen
Rösten kring regnet

Gran blir apa

Jag tänkte bara höra: hur många besökare räknas egentligen som många? Hur många har ni?
Spanade lite på Bloggtoppen men jag fattar inget av det där. Siffrorna som står där kan väl inte stämma?

För övrigt gör jag om en av Henriks kompisar, som har efternamnet Gran, till apa. Ja, i photoshop alltså. Det har potential att bli ganska bra.

Jag är trött och nojjig över det mesta. Det är snösöndag, passiv snösöndag med blöt meningslös snö på taken, och alla håller sig inomhus och gör passiva grejer. Så även jag.
Vid fyratiden i natt, när jag delade ut tidningar, hörde jag en fylleprinsessa skrika det här är århundradets kallaste natt. Hon vinglade hem sen och jag önskade så att jag kunde göra detsamma.

Tala med henne

Dags för Habla con ella i kväll. Den sista i SVT:s Almodóvar-maraton, och jag ska inte missa en minut. På grund av mitt numera svåra Paradise hotell-beroende såg jag bara halva La flor de mi secreto - Min hemlighets blomma, som gick i tisdags.
Jag har starka minnen av en man som kryper in i en mutta i Tala med henne. Men det är inte därför jag tänker kolla. Eller... kanske lite, det är ett ganska fascinerande ögonblick. Men mest är det för bilderna, detaljerna; olivburkarna på bardiskarna, de trasiga gula husfasaderna i staden och de vitkalkade på landsbyggden. Och paellan som puttrar grön på spisen. Det är sånt som får mig att minnas.

Quornfiléer i ugn med örter

Rosmarin och oregano på fönsterbräda

Fredagsmaten i går:

4 st quornfiléer
1 burk crème fraiche
5-6 soltorkade tomater, hackade
1-2 msk hackade örter(Ex:timjan, basilika,
oregano, rosmarin, persilja)
1-2 vitlöksklyftor, pressade
ca 200 g riven ost

Filéerna lägger man i en ugnsform, resten blandar man till en röra och brer över. Ställ i ugn ca 30 min i 200 grader. Gott till: nån form av potatis, ex råstekt potatiskaka. Kanske couscous. Tomatsallad.

Slappispass

Jag har varit på slappisgympa med ett gäng andra slappisar. Slappast av alla var jag. Rättelse; sämst av alla var jag.
Jag är inte slappast, jag har inte helt fel på kondisen, men jag är sämt på alla sporter. Alltid. Även tantbaspass på F&S. Så är det och så kommer det alltid vara.
Jag trodde en gång att jag kanske, kanske, inte var helt sämst på bowling. Men troligen var det bara nån biffig proffsbowlare som råkade nysa så det blåste just när det blev min tur och orsakade en tillfällig strike, för resten av serien hamnade klotet i rännan varje gång, som vanligt.

Men slappispassen kan förhoppningsvis bli mindre slappa. Om man lär sig stegen. Om man får bättre motorik. Om man tar sig dit varje vecka.
I annat fall kommer de inte vara nåt mer än ett enda långt fladdrande med händer, lufsande med axlar och egenhändigt hopknåpade slappishopp. Möjligen en och annan dallring med skinkan.

Nu är det dusch. Sen middag. Sen Idol.

Decemberljuset

Jag är så avundsjuk på alla som typ inte har nån mens. Som: ”Äsch, jag får en liten fläck i trosorna, sen är det klart. ” Eller: ”Sen jag började med minipiller har jag bara mens en gång i halvåret, det är så jäääla skööönt. ”
Det är fel och orättvist, det förstår ni väl?

Det är nån sorts decemberljus ute och jag har ingen bra känsla i magen. Decemberljus som i sånt ljus som kan finnas i början av vintern numera, när det egentligen borde vara snö. Precis när människor har börjat ställa upp ljusstakar i fönstren och det lyser dygnet runt på vissa arbetsplatser, för de har timer.
Samhall städar i trappuppgången. Det bonkar till varje gång de stöter emot ledstången. Jag har ingen bra känsla, som sagt. Det är ju mensen, svetten, vageln i ögat, det är ju det rent fysiska, men det är nåt mer. Kanske nåt jag har läst. Det är en känsla av att inte riktigt våga formulera sig, ett enda stort illamående kring det. Det är att ju mer jag läser, ju fler ord som handlar om just ord, ju fler diskussioner som rör litteratur, desto mer hopplös blir känslan.
Fast den är tillfällig, och jag vet att den har fel.

Decemberljus, som sagt. Och jag har shoppat nya träningsbyxor. Gröna, 149,50:- på HM. Det ska gympas i dag vid fyratiden. Svetten kommer rinna.

Basilikarapport

Åh gud i himlen basilikan. I morse när jag kom upp var den helt stel och skrumpen. Rynkig rent av. Död och helvetes röv åt alla bladlöss. De kan väl sitta nån annanstans? Typ ute i naturen?
Jag som har kämpat så. Försökt plocka bort alla små svarta från bladen och till och med köpt ICA:s växtnäring. När man tänker efter var det kanske där allt gick snett? Med växtnäringen?

Nu måste jag balansera det här inlägget genom att skriva nåt mindre oseriöst. Som att jag har printat ut Mirja Unges text Pianoeleven och andra noveller från SR:s novellpris 2005. Snabb läsning att sticka in mellan alla böcker.

Mitt datakonto på högskolan har stängts av, fast jag har mailat HS-institutionen för bekräftelse om att jag håller på med c-uppsatsen. Det är pissigt och det stör mig. Fast jag får skylla mig själv, jag är för seg.
Jag har fixat en uppsats från sociologiska institutionen i Uppsala, som jag ska läsa för att ev använda som källa till vår uppsats. Allt går ganska fort nu känner jag. Jag menar tiden.
Klassisk tantkommentar på stan:
Tänk det gååår ju så fort det är ju redan oktober och sen är det november och sen är det snart jul igen ja-aa det gååår ju så fort och barna dom växer man hinner inte meeed...

Jag ska försöka uppdatera mig med omvärlden genom att läsa morgontidningar nu. Jag vet för lite. Det är till exempel inte godkänt att inte ha haft koll på när Dylan spelade i Globen.

O:et i ordet gör det inte

Är det värt att skriva grejor, med 0? Säger man så i Stockholm?
Ni förstår väl att det är fult? Att man ska skriva grejer, med e på slutet.

Dialektala uttryck med grejer i sig(observera det modifierade uttalet):
”Dää ä graaejer dä.”
”Vilka graaejer.”
”Dää hääär blir graaejer dö.”

Detta används till exempel mycket i de inre regionerna av Västergötland.

Det är sol ute. Jag måste photoshoppa. Jag har verkligen ingen lust.

Hushållet, hushållet, hushållet

Arbetarbladet har en till ny krönikör och hon verkar bra. Hon ser rätt ung ut på bilden, men det skulle säkert jag också göra. Om jag skrev där, och om jag fick välja, skulle jag helst inte ha nån bildbyline alls.

Jag måste göra hushållssysslor: diska, plocka, åka till Willys och plågas bland skrikande barn. Eventuellt dammsuga bort vaniljsocker från mattan i köket.

Dagens anti-outfit:

Pyjamasbyxor i flanell med hjärtan på, troligen från KappAhl.
Blått, slitet linne i fin, noppig kvalitet. HM.
Gråa USA-strumpor anno tidigt nittiotal. Möjligen från JC:s ungdomsavdelning.

Det här är inte en fotoblogg...

Staffanskyrkan fem i nio

Gevaliahuset

Södra fiskargatan

Stor ek vid Staffansgården

Brynäs äldsta hus?

Bobban, GI och novell

Det är alltså Bob Dylan i kväll. Det hade jag inte riktigt koll på faktiskt. Mest för att jag aldrig skulle ha råd, tror jag.

Jag ska äta mat med lågt GI-värde hela veckan är det bestämt. Det behövs efter diverse höga vinintag, muffinsbravader och två(!) pizzor förra veckan. Först ut på menylistan är vegoburgare med späda morötter, örtsmör och sallad. Hoppas jag blir mätt.

Förresten skickade jag in min novell i fredags, och den var inte ens genomarbetad. Den handlar om tanter och gubbar och innehåller Nils Ferlin-referenser. Nu har jag ångest. Hur kan man skicka in nåt som är så utomordentligt slarvigt skrivet och är så inkonsekvent i språket? Eller ens har nåt språk?
Men fasen, jag har i alla fall skickat in nåt.

Kommunikationer

Vi var i Stockholm hos Jenny. Eller, vi var i Vallentuna hos Jenny, för det är där hon bor.
Sara i bilen på väg ner: ”Vallentuna är som Hofors fast i Stockholm, det är några hus utmed en väg och sen är det slut”.
Hofors(några mil utanför Gävle) är världens ände för Sara. Hon råkade bli fast där en gång utan plånbok och mobil och kunde inte komma hem.
Hofors har grågula hus med platta tak som det växer mossa på. De har ett bibliotek, ett torg och kanske en ICA Supermarket. De har också en OK-mack där man inte får låna telefonen.

I alla fall. Vi var i Vallentuna, vi åt tårta och drack vin och pratade. Vi åkte in till stan. Vi gick på en klubb som låg i ett hus som var på ett torg och jag tror det var Medborgarplatsen. Vi köpte en cider/öl/drink. Vi dansade. Vi dansade inte. Vi blev trötta. Vi satt och stirrade vid ett bord och väntade på att klockan skulle bli tre.

Vi åkte hem med taxi som kostade 750 spänn, och det var ungefär där jag kom på att jag inte klarar det här med kommunikationer i Sthlm. Det är ju kostnaden, det är ju det att man måste vara snabb, snabb, snabb om man ville komma hem innan gryningen.
Och så den förbaskade T-banan. Jag har det inte i blodet, helt enkelt. Det där att springa, pilla upp sitt kort, dra kortet, pilla ner det i väskan igen, komma ihåg att stänga för att nån inte ska sno grejer, springa på ett tåg för att åka fem minuter, för att sen byta till ett annat tåg.
Att vara snabb, snabb, snabb är sånt som lätt skulle kunna få mig deprimerad. Samt det faktum att allt bara är grått och betongigt när man sitter där och åker.

Sist vi var och hälsade på i hufvudstaden gjorde Sara och jag förresten världens bonnagrej. Som de förvirrade lantisar vi är har vi självklart problem att förstå det där med tunnelbanekort och när man ska dra dem. Så när vi ska byta tåg från t-bana till Rosslagsbanan, när vi springer med andedräkten svidande i halsarna för att hinna, börjar vi rota efter SL-korten i ryggsäckarna. Det är ju en sån där spärr där framme, visst måste man dra kortet för att komma ut?
Jenny springer framför mig och Sara, hon ser inte att vi rotar i väskorna. Hon ser inte att vi står still, mitt i rusningen. Panik - jag hittar inte mitt kort bland alla grejer - hur ska vi hinna?
Jenny vänder sig om, hon skriker: ”Men vad gööör ni?”
Jag: ”Jag hittar inte mitt kort, jag måste ju få upp mitt kort”.
Jenny: ”Men neeej. Inte nu. Kom, skynda er nu då”.

Man gör en del lantisgrejer på de där besöken. Men det brukar ändå vara väldigt trevligt att ses.

Hemma

Hemma från hufvudstaden.
Men jag ber att få återkomma imorrn med rapport.

Jag har fyra återkommande läsare. Minst. Jag är evigt tacksam. Undra vilka ni är?

Snabbhaiku

Grymt älskar hon sitt
ansiktes kalejdoskop.
Dödar bleka skam.

Tåglängtan, igen

I flera dagar har jag gått upp vid åtta, tänt ljus, och skrivit novell eller jobbat i InDesign. Ljusen fladdrar i bokhyllan, det är fuktigt på takpannorna ute, och morgongrått.
I början av månaden tyckte jag detta var mysigt. All den där harmonin som fanns i att bara sitta hemma och göra kreativa saker, känslan av att man inte behöver vara så effektiv när det är höst.
Men nu är det nåt annat. Grånandet och fukten, ögonlocken som börjar falla tidigt, man är ju rätt trött redan vid lunchtid, nu har det blivit nåt negativt. Harmonin har bytts ut mot ett slags avmätthet, det är en känsla av isolering, som att jag inte har fått frisk luft på flera veckor.
I natt drömde jag att jag var instängd i ett kylskåp. Kanske är det ett tecken på att jag borde ta tag i saker, röra på mig, vara mer social?
Ibland när jag tittar ut på gården ser jag inget. Det finns ingen sandlåda med våt sant, inga gatulampor som är tända fast det är morgon, ingen trehjuling med blått flak som ligger slängd i gräset.
Jag tror jag behöver en tågresa.

För extraordinära googlare

Ha ha. Nån har surfat sig in här genom att googla på avskiljare. Hur jäkla vanligt ord kan det vara att söka på, på en skala?

Fler udda ord för udda googlare:

Frysdiskicapizza
Fingerhud
Bollnäsfilreklampaus(Har existerat här förut, undrar om nån har sökt på det?)
Mjölkchokladlängtan
Fönsterlampknapp
Blygdläppsinsidor
Uddingar

Tre av dessa ord går för övrigt genom stavningskontrollen i mitt Word.

Bäckbropoesi

Mina muffins

125 g smör
1,5 dl fruktsocker
2 ägg
1 dl mascarporneost
1 dl matlagningsgrädde
4,5 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
blåbär


Blanda först smör och socker, sen i med ett ägg i taget. Sen mascarpornen och grädden. Mjöl+bakpulver+vaniljsocker. Rör i blåbären sist. Ugn: ca 15 min i 200 grader.

Fem rader

Låst,
tysta glasljud
genom en kropp
Inga ögon som krossar
hån

Sawyer leder

Ingen får glömma att kolla på Lost i kväll, och glöm inte att lyssna på ledmotivet med The Mamas and the Papas.
I Aftonbladets undersökning leder just nu Sawyer som populäraste karaktär i serien.

Annars har jag just klistrat in ansiktet med pormaskplåster. Det känns mycket renande. Jag har lånat diktsamlingar med Christine Falkenland och Nils Ferlin. Varit på stan och sunkat mig. (Feeett hår utom luggen som var flygig, svettig, gick i plommonkoftan och kappa och glömde bort att det var brittsommar, läpparna var torra och mungiporna sved.) Sen har jag fikat på Mamselles, och skrivit om tanter.



Bilden är stulen härifrån. Jag ville ha lite färg.

SJ+hufvudstaden=dyrt

Morgon.
Har ni också en gråhet som ligger som ett hölje över allt utanför fönstret? Känner ni också att det är skönt? Rogivande av nån anledning?

Varför är alla tågsträckor som slutar i hufvudstaden så dyra? Jag hatar SJ. Det kostar jävla åttahundra spänn för två pers tur och retur Gävle – Sthlm, nu till helgen. Om man anstränger sig.
Om man inte anstränger sig kan det kosta niohundra enkel. För en och en halv timma, och då får man säkert ändå sitta i nån skrikig familjevagn. Och då pratar vi bara om ungdomspriserna.
Jag fattar att vissa aldrig lämnar Sthlm.

Nota bene: jag kom på att jag visst har en IRL-vän, som bloggar. Man ska inte gnälla.

Gnällblogg

Blaj! Jag vill också känna andra folk som bloggar. Det är så tråkigt när inte de riktiga vännerna kommenterar och länkar till en. Men IRL-vännerna har ju inga bloggar, och vägrar att skaffa, fast man tjatar så de KAN inte länka.

Usch Usch usch usch! Jag vet inte hur allting kunde bli så deppigt med ens, jag som hade så mycket planer för den här dagen. Det vettigaste jag har gjort är att diska en halv disk och skriva lite. Jag vill bli disciplinerad. Måste måste måste börja med schema igen. Upp klocka sju, morgonpromenad, jobba vid datorn på förmiddagen(INTE slösurfa), fixa grejer till uppsatsen på eftermiddagen, läsa och skriva på kvällen. Ja, och så ska man ju hänga med folk däremellan, så man har ett liv att skriva om.

Notering: Städningen blev förresten av i lördags. Tre timmar av seriös dust-sucking, gnabbande och lätta drag med dammvippan över bokhyllorna. Minsann!

Notering 2: Jag ska dra till älskade ICA Spegeln och köpa bak-ingredienser nu är det tänkt. Det finns planer på muffins.

Snabbhaiku

På höstväg trampar
fötter i fotografi.
Tåget rusar mjukt.

Två bra bloggar

Spanade runt och hittade två schyssta bloggar: vegankrubb och toapoesi.

Fett och Uppsala

Det där om fetthalten i latte och Ebba och svenska caféer ska inte uppfattas som att jag tror att hon är osmart. Det är fel. Jag tycker bara lightlatte-idén är fånig. Som om tre procent fett i kaffet skulle göra nån skillnad för kroppsfettet. Som om det skulle betyda.
Fast poängen kanske ligger i trendigheten?

I dag ska jag diska, läsa, skriva, handla present. Kanske till högskolan och fixa en d-uppsats från Uppsala.

Bollnäsfilreklampaus

Jag gillar Bollnäsfilreklamen. Den är så köksmysig.
Flickans röst: ”Tack, herr Andersson. Jag äeeelskar Bollnäsfil”. Det är som en blandning av en svartvit svt-film och den gamla Ekströmsreklamen. (”Barn ääälskar Ekströms”).

Visste ni förresten att Bollnäsfil är lika fet som fetmjölk? 3% har den i sig.
Det är fett, i alla fall om man går efter fetthalten-i-mjölk-som-kan-förekomma-i-kaffesorter-på-caféer-skalan. Den som inte existerar i Sverige, men som hälsotrendiga personer(Läs: ex Ebba von Sydow) vill ha hit, eftersom det här landet är så efter och bara serverar latte med treprocentig mjölk, som ju är på tok för fett.
Undra om de nånsin haft grädde i kaffet? Undra om de läste på förpackningen då?

Övrigt: Jag gör layoutmallar som ska lämnas in i dag, samt funderar allvarligt på att stänga av spamfiltret för att det ska se ut som att jag har fått några kommentarer här. Dessutom kan det inte skada med ännu fler tips om eminenta penis enlargement-sidor. (Obs! Ironi)

Jag har möjligen tänkt lämna in en novell till den här tävlingen. Den ska skrivas på senare i dag, i så fall. Sen ska jag granska ett manus åt Polstiernan, som ska vara inne på söndag ungefär, och det innebär att hjärnan kommer vara kokt av kreativ press när dagen är slut. Men det blir nog fint.

Alla som har tips på hur man får bort bladlöss från sina krukväxter kan ju höra av sig.

Min morgon

Jag vaknade i gryningen när Henrik gick upp. Jag hörde hur han startade vattenkokaren där ute. Sen sov jag inte mer. Låg och tänkte på hur jag skulle hålla mig, inte gå upp på toa, för nån måtta får det ju vara på toabesöken. Men det tryckte för mycket och jag gav upp.
Vi pussades hejdå och Henrik gick, han startade bilen nere på gatan och jag låg och svettades under täcket. Lade ena benet utanför och det blev för kallt, så jag stoppade in det igen och det blev klibbigt.
När klockan var 7:34 var jag på väg upp, men upptäckte kylan och lade mig ner igen. Jag läste Christine Falkenlands Öde en halvtimma, somnade igen och drömde nåt bisarrt, det var nåt om spanska porrstjärnor, till 8:40.
Jag vaknade med konstiga ord om Gud och Kristus i huvudet. Som i boken, antar jag. Där allting står som om det spelar roll. Och som jag kanske skriver det här nu, som om det betydde.
Fast jag tänkte mest säga att så var min morgon. Hur var eran?

Förresten: jag ser att jag lyckats skriva Falkeland i stället för Falkenland flera gånger här tidigare och det är ju lite otäckt. Det ska korrigeras.

Förresten 2: jag kan inte bestämma mig för om jag ska ha fetstil eller kursivt på författarnamn. Rent typografiskt borde fetstil bli bäst, men jag har ingen koll egentligen.

Fleecelängtan

Det är ju det här med fleecefiltar. Alla har dem och alla älskar dem. Här skriver Carra tex. om sin. En fleecefilt måste av nån anledning vara den ultimata mysgrejen. Min är blå, och sällan tvättad.

En gång på mellanstadiet var det inne med fleecetröjor och jag hade en röd med orange insida. Sen kom nån på att det var brandfarligt material, man fick inte ha på sig tröjorna inne på träslöjden, Slöjd-Alf kunde bli sur och det blev han ju aldrig annars, så hela trenden dog ut efter en kort tid på skolan.
Sen såg jag aldrig nån fleecetröja igen förrän jag började på Skara Sommarland 2001. Då fick jag en grön(tror jag?) som jag hade väldigt sällan, eftersom det var en synnerligen svettig sommar, fylld av bonnabränna och ungar med simkuddar på armarna som ville åka Slänggungan 73 gånger på raken.
Men fleecetröjor verkar lite inne även nu, typ som byggföretagsöverdragsplagg.

Vad jag egentligen tänkte säga var att jag också fick ett sug efter min filt. Det är ganska höst ute, för en gångs skull. Det vore inte fel med blåbärspaj.

Basilikarapport

Jag vet inte vad det är med den här världen, men nu har basilikan bladlöss. Alltså små, svarta prickar som sitter på den och äter. Alla bor på varsitt blad och även om man plockar bort dem så kommer det nya. Det finns ingen rättvisa i det här.

Luften, kanske en söndag

Hon sa lämna mig
luften, lämna mig nåt att
sakna i kylan

- en svala på flykt klippte
möjligheten att andas

Sambos som inte sköter sitt hem, del 100

Detta har hänt:
En 23-åring(snart 24) och en 25-åring bor ihop i en trea. Den är fin och så. Men ingen av 23-åringen och 25-åringen minns när de dammsög trean senast. Ingen av dem minns när de senast skurade golven, dammade bokhyllorna, bytte sängkläder.

Frågor:
Kommer 23-åringen och 25-åring dö nu och hamna i Helvetet för sambos som inte sköter sitt hem?
Klarar de förmiddagens uppdrag 1: städning?
Klarar de förmiddagens uppdrag 2: inte bli osams under städningen?
Och framför allt: kommer de nånsin bli vuxna?

Nu bär det av

Snart, vi pratar om inom en väääldigt snar framtid, ska jag köpa månadskort på Friskis och Svettis Gävle. Det kommer verkligen att bli grejer. Jag har lassat in fullkornspasta nu på lunchen( som intogs vid köksbordet för en gångs skull) för att vara riktigt redo.

Ledmotiv

”Make your own kind of music, sing your own special song” är ledmotivet i första avsnittet av Lost, säsong två.
Jag vet, jag kollade igår. Vi kunde inte hålla oss. Vi laddade ner.

Grejer:

Expressen-Natalias senaste krönika kan ifrågasättas på flera vis. Är det t.ex. inte med bloggarna som med allt annat medieinnehåll, har inte tonårstjejer möjlighet att se genom det? Vara kritiska? Alla kan ju inte vara lika menlöst påverkbara som tjejerna i Natalias krönika?
Om de är det är det himla sorgligt. Nån borde kanske lära dem att skapa sitt eget ledmotiv, så de slipper låna andras?

I kväll blir det äntligen Tjenare Kungen på bio. Jag ska ha en stor binge med popcorn bredvid mig.

Snabbhaiku

Gråa lönnvatten,
vita sol. Små kontraster
i en rusningsstund.

HöstGävle, del II

Tjenare jobbet

Jag längtar tills jag får se Tjenare kungen. Jag kommer älska den tror jag. Det är åttiotal och de är punkare och har en massa framtidsdrömmar. Såna som man har när man är 14, 16 och 23. Fast vid 23 är de gråare och innehåller mindre hångel. Man tänker att man var ett dumhuvud som trodde att man aldrig skulle bli av med oskulden när man var 16. Jag hoppas att man vid 33 kommer tänka att man var ett dumhuvud som trodde att man aldrig skulle få ett jobb när man var 23. Det hoppas jag.

Jag måste fixa en massa grejer i dag.

Traditionen...

Jamen, jag menar inte att allting jag skriver här är seriöst. Eller, seriöst är det såklart, men inte på det pretentiösa sättet, som i att jag tror att det är bra eller intressant. Jag är inte mycket för det där att sitta och fila på texter och sen lägga upp dem här en gång i veckan/månaden/halvåret. Jag håller mig till den gamla, fina skrivarkurstradtionen: skriv jävligt mycket och jävligt snabbt så kommer det säkert ut nåt bra, nån gång.
Den ska följas tycker jag. Den sänker prestationsångesten.

Grejer:
Jag äter spaghetti med fetaost, jag var uppe kl. åtta i dag, jag gick en morgonpromenad runt halva Brynäs upp för Brynäsbacken till och med, jag är egentligen för morgontrött för att gå upp innan nio men måste nog, jag tror jag håller på och få bättre självdisciplin kanske betyder det att jag blir vuxen nu, jag läser fyra böcker samtidigt Christine Falkenland Stephen King Judith Hermann och en instruktionsbok till Photoshop.


Pajen i går var den mest lyckade på länge: det är det här receptet, fast med lite småändringar. Inget margarin i degen, utan hälften smör och hälften Minilätta, den blev som mormors smörkakor med pärlsocker.

Ljuset, kanske en fredag

Han sover, jag är vaken, han är trygg. Jag är den oroliga.
Det har kommit blod på påslakanet, jag har inte bytt. Mellan låren är det klibb.
Min kudde är bäst, han brukar lägga sitt huvud på den när jag går upp. Nu ligger han på sin egen. Hans huvud är bortvänt och lite snett, det vet jag. Han andas.
Jag ska dra upp persiennerna. Jag slår upp båda ögonen, men tittar inte. Tror jag är vaccinerad mot rummet. Det finns inga kläder på hög och inga papperstussar på sängbordet. Inga minnen mellan väggarna.
Jag ser honom och lägger täcket över hans axlar.
Ibland håller han på min arm, ibland när jag är rädd får jag känna hans luft mot min nacke. Ibland, men nu är inte ibland. Jag ska gå upp nu. Det är ljust ute.

Engelskbloggar

Måste svenskt folk blogga på engelska? Jag bara undrar, och varför? Är det för övningens skull, för att de har utländska vänner eller vad? För att de inbillar sig att de ska bli internationellt upptäckta?

Det var längesen jag kunde kläcka ur mig nåt smart på engelska, ja på nåt språk alls förresten. Jag kanske mest är avundsjuk? Sen är det ju förståss det där med att jag hävdar att svenskan är vackrare. Ja.

Livstal

Här är mitt livstal. Älskvärt.
Jag citerar:

"Livsväg 7, den självständiga perfektionisten:
Personer med livstalet 7 är individualister som har stort behov av att då och då få vara ensamma. De har god intuition och är bra på att analysera. Sjuor tycker inte om när andra säger till dem hur de ska göra.

Är du en sjua så kan du uppfattas som lite mystisk, kanske därför att du klarar dig så bra på egen hand. Du är noggrann, nästan på gränsen till perfektionist. Detta kan medföra att du helst har ett arbete som innebär någon form av specialisering. Du hjälper gärna andra människor och har förmåga att få dem att må bra. Du är även en fena på att kunna handla vid de rätta tillfällena. Din djupsinnighet behåller du gärna för dig själv då du är rädd för att bli missförstådd.

Din vana att skjuta upp saker och ting är inte så uppskattat hos andra och det drabbar även dig själv. Vid möten med människor som du inte känner kan du vara ganska otrevlig och kylig. Att ibland ta till dig andras råd skulle kunna hjälpa dig mer än du tror."

Rätt mycket stämmer.

Fylla bokhylla

Jag har beställt så mycket böcker, böcker, böcker. Snart släpps ljuset inte genom bokhyllan. Den skulle fungera som vägg/avskiljare mellan tv:n och datorhörnan, den skulle sila in ljus från fönstret till resten av rummet. Nu ser den mer ut som en blandning mellan minibokhandel och arkiv.
Vid sidan av böckerna: betalda räkningar, obetalda räkningar, utskrivna ord, reklam från Pocketshoppen, reklam från Vagabond, reklam från Panduro, reklam från Ellos, mer reklam från Ellos, nästan bara reklam från Ellos när man tänker efter. Man blir inte av med Ellos när man en gång beställt nåt därifrån. Jag har försökt.

HöstGävle

Dagens fragment

Alla dagar är fikadagar, på hösten.

Höstmiddag

Jag borde göra klart min broschyr i InDesign, men det gör jag inte. I stället har jag fastnat i en text. En novell, som jag inte vet om den kommer funka, eller om jag kommer förstå hur huvudpersonen känner. Hon lever sitt eget liv, där inne bland orden.

I morrn ska jag ha folk hit, det blir middag för två av mina flickor. Det är en tradition som vi har en gång i veckan om alla har tid. Det blir höstmiddag, har jag tänkt.
Tanken är att det ska vara inte allt för pretentiös men ändå god mat, som mättar. Jag har planer på att laga spenat- och ädelostsoppa, kantarelltoast, och blåbärspaj med hemmagjord vaniljsås. Två förrätter och en efterrätt, det borde väl landa lagom tungt i magen?
Vaniljsåsen är värd ansträngningen förresten, och rätt enkel. Jag brukar vispa tre äggulor och tre msk socker (eller fruktsocker) och lite frön från en vaniljstång. Sen grädde i en annan skål( mellangrädde funkar) och sen blanda. Extra gott att äta med fingrarna, direkt ur skålen.

Fuktigt och fruktigt

I dag regnar det och då betyder det att det är en bra dag för fruktsallad. Bara så ni vet.
Jag har sovit kanske fyra timmar. Sen har jag haft uppsatsmöte(läs: fika), är seg som en fullbelastat nätserver, så ni får ursäkta fulskrivandet extra mycket nu.

Vi har bestämt ett datum för c-uppsatsen: den första december ska den vara klar. Sen ska vi vara fria att leva våra liv som vanligt igen. Det blir två hårda månader nu, men vi behöver dem.
En examen kommer att se så himla fin ut i CV:n. Den kommer såklart inte att göra nån skillnad i praktiken, ingen kommer att läsa mina jobbansökning mer noggrant för det, men man måste ändå se till det estetiska. Snyggheten. Det ser alltid bättre ut med en kandidatexamen än en halvfärdig uppsats. Hoppas jag.

Jag och pojken var på höstpromenad i går, i en timma och fyrtio minuter. Vi fotade snygga dörrar och löv. Jag bestämde motiven och han skötte det tekniska, det vill säga fotandet.
Jag borde bli bättre på den biten. Borde skaffa mig ett tålamod.

Bilderna kommer inom en snar framtid.

Svettkyrka

Håkan Hemlin var i Staffanskyrkan. Vi såg honom i ungefär fem sekunder. Sen blev det för svettigt och för segt och för många ungar som skrek rakt in i öronen.
Jag och pojken gick hem och drack skattefri Mozart-chokladlikör i stället.

Jag är ganska icketroende, men jag gillar kyrkan som byggnad. I går hade den dock förlorat sin fridfulla charm på grund av svett och mycket barnfamiljer. Alla ställen med levande ljus och präster som mumlar gör sig bäst i glesbefolkat tillstånd.