Vaniljfrenesi och folkparksfantasier

Dagens doft är definitivt stark, syntetisk vanilj. Kommer från en tiokronorsförpackning värmeljus som inhandlades på Estradens EAS(exponering av allmänt skräp) för några timmar sen. Kan kanske funka som en alternativ, lite präktigare form av fylla?
Jag är helt nere i värmeljus just nu, så jag blir lycklig bara av att titta på dem.
Med lite otur kan lukten så småningom bli en mindre trevlig migränutlösare. Men det ligger lååångt bort just nu.

Jag har varit på arbetsförnedringen. Det såg ut ungefär så som jag minns det. Lite montrar, några högar med platsjournalentidningar, ett gäng stirrande nervösa akademiker som tvingats dit för att lära sig hur man söker högskola, fast de redan har minst en fil kand. i sociologi och 60 poäng pedagogik att luta sig mot.
Tjejen som jag och Sara snackade med sa åt oss att gå in på Företagsfakta för att söka efter lämpliga praktikplatser och sen var det inte mer med det. No further help.

Vi gick och fikade, jag åt en citronmarängpaj som låg alldeles förbryllande mjuk mot gommen, och sen åkte vi på den här outlet-grejen a.k.a fuskloppisen a.k.a EAS:en på Estraden i Sätra.

Estraden är Gävles folkpark. Den ser ut som en finlandsfärja inuti, och på utsidan som en…folkpark. Jag och Sara enades om att folkparker troligen har byggts efter nån form av mall, ett standardutseende, som hela Sveriges kommuner fick efterlikna när de skapade parkerna en gång på 1890-talet.
Enligt mig är folkparker ett småstadsfenomen. Jag tror att alla över 20, som är uppväxta i en liten eller mellanstor svensk stad, får samma känsla när de ser en folkpark. Alla har buggat till Drifters, hånglat i nåt gräs på nån festival, eller gömt sprit i rabatten på nåt skoldisco i en folkpark. Alla har en relation till den. Folkparken är helt enkelt stället.