Ljuset, kanske en fredag

Han sover, jag är vaken, han är trygg. Jag är den oroliga.
Det har kommit blod på påslakanet, jag har inte bytt. Mellan låren är det klibb.
Min kudde är bäst, han brukar lägga sitt huvud på den när jag går upp. Nu ligger han på sin egen. Hans huvud är bortvänt och lite snett, det vet jag. Han andas.
Jag ska dra upp persiennerna. Jag slår upp båda ögonen, men tittar inte. Tror jag är vaccinerad mot rummet. Det finns inga kläder på hög och inga papperstussar på sängbordet. Inga minnen mellan väggarna.
Jag ser honom och lägger täcket över hans axlar.
Ibland håller han på min arm, ibland när jag är rädd får jag känna hans luft mot min nacke. Ibland, men nu är inte ibland. Jag ska gå upp nu. Det är ljust ute.