Kilon, möte och snor

Extrakilona måste ha varit svullnad, vatten eller en tillfällig Alien i magen, för nu – två dagar senare – är jag två kilo mindre igen. Två kilo närmare min vanliga vikt. Ingen går väl ner två kilo på två dagar utan att spy eller laxera, menar jag?

Jag har varit på ett slags jobbmöte. Jag ska numera vara ständigt tillgänglig med papper och penna och mobil från sjusnåret på morgnarna. Vara beredd att plötsligt stå framför en tavla och repetera spanskglosor. Korrigera uppsatser med titlar som ”mitt sportlov”. Spatsera runt i korridorer med kuk och fitta klottrat på skåpen, snus i taken och tuggummi under varje bänk och stol. Alternativt snyta snor och bli kräksjuk i lokaler med namn som Myran, Humlan eller Galaxen.
Men jag tror det kan bli bra. Jag är glad. Timvik är alltid bättre än inget vik alls,trots att det är en bit bort från det jag borde göra.

End of gnällande

Okej, nu slutar jag gnälla på Alfakassan. De ska ge mig retroaktiv ersättning för nästan hela hösten och januari, februari. Det blir en ganska ansenlig klumpsumma. Varav stora delar visserligen ska betalas tillbaka till diverse andra instanser. But still. Ändå. Nåt blir kanske kvar, och i dag ska jag på möte som eventuellt kan bringa inkomst. Ibland är livet lite snällt och bra, även mot mig.

Nånting till hyllan

Ja, det är ju bokrea. Känns inte speciellt spektakulärt nånstans, trots att jag älskar att samla på mig böcker som jag tänkt läsa nån gång. Jag är definitivt bokmaterialist, köper sånt som jag egentligen inte alltid gillar men som ser snyggt ut i bokhyllan, som bör vara där; Kafka och Homeros och diverse samlade dikter. Jag tror det är ett syndrom, en tendens som visar hur vi gör och hur vi lever. Ytligt så det förslår, men de flesta skulle ändå inte komma på tanken att kalla det ytligt att vilja ha många böcker.

Slutsvullat

Alltså,nu är det slut med detta grisiga ätande. Plötsligt väger jag flera kilo mer än jag brukar och jag vet inte hur det gick till, det är inte graviditet heller. Hur kan lite oskyldigt svull orsaka flera kilo sådär?

Sen påminner jag mig om att jag faktiskt inte minns när jag vägde mig sist, och att det mycket väl kan vara flera veckor med semlor och allmänt kvällssmaskande som ligger bakom. Sorgligt. Nu ska det göras listor på nyttig mat och dras in på och skärpas till och när pengarna kommer hamnar ett nytt träningskort i plånboken.

En minut då och då

Hela helgen har varit ett enda långt maraton i svullande, gud så mycket mat vi har smällt i oss från alla håll. Nu ligger musikerkarln på soffan och ber om att få se nyheterna klockan sju. Som en annan pensionär. Jag grymtar mest och svarar knäpp på tv:n då föfan. Och i går framför schlagern satt vi på rad med filt över knäna och orkade knappt böja oss fram till vinglasen på lillbordet. Som två andra pensionärer. Fast vi skrattar och fnissar en massa och den ena egentligen inte riktigt borde känna den andra är vi ändå läskigt invanda med varandra vissa stunder.

Stress,alzheimers och paralleller

Jag läser i paralleller, texter till skrivkursen och pockets. I bokhyllan ligger följande uppslagna och påbörjade: Eva Adolfsson – Förvandling , Erlend Loe – Doppler, Elisabeth George – Skriv på!, Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och Petra Östergren – Porr, horor och feminister.

Jag tror att detta kanske är tecken på min splittring och oförmåga att fokusera. Jag läser skriver söker jobb kokar kaffe går på toa – allt samtidigt. Ja, ni vet. När jag kommer på att jag måste vattna blommorna måste jag göra det på en gång, annars glömmer jag. Ibland om det händer nåt, om telefonen ringer eller posten kommer, avbryter jag mitt i ett utförande och saker blir liggande i dammet, halvgjorda. Detta är möjligen tidigare tecken på Alzheimers, eller som jag hört att det heter när man är ung; psykisk stress. Men jag är såhär, gör såhär, har gjort så jämt, alltid splittrad aldrig med fokus i blick. Jag undrar om jag varit stressad hela livet.

Schlagerstaden

Väder: gnistrande vita träd där grenarna knappt syns och liksom blanka, orörda snöfält som bländar när man glor på dem.

Ettans buss skramlar förbi nerför Brynäsbacken. Och vad fladdrar i snövinden längst fram på taket, om inte två vita flaggor med melodifestivalens logga på? Inom en snar framtid kommer Christer Björkman antagligen synas spatserande över stortorget och Magnus Uggla är kung i baren på Heartbreak. Eller inte vet jag. Känner redan nu hur tröttsamt det blev att skriva om det här.

*

Det är mest torsdag som vanligt för mig annars. I morgon kommer den där musikerkarln hit och ska be om ursäkt och enligt ryktet kommer jag bli bjuden på middag.

Och ett litet försvarstal...

Men nej. Poängen med nedanstående är inte att jag aldrig skulle söka ett städjobb. Det är inte vad det handlar om. Jag har sökt städjobb. Jag har sökt personlig assistent-jobb. Jag har sökt jobb som varuplockare. Som demonstratris. Jag har sökt en mängd arbeten som inte har ett piss att göra med min utbildning.
Jag har jobbat i vården. Jag har delat ut tidningar.

Saken är den att inget av detta tar mig närmare ett sånt jobb som jag ska syssla med. Ingen bryr sig om jag så arbetat tusen år som tidningsbud när jag söker ett jobb som, säg, kommunikatör. Dessutom. När jag söker ”enklare” jobb hör jag ändå inget, alternativt får jag negativt besked på grund av att jag har för mycket utbildning. Jag tycker det är en olöslig moment 22-situation.

Ännu mer sånt som ni borde hört nog om

Tiden står nästan stilla. Så många dagar som går där det bara är helt tomt i mailboxen och ingen, ingen vill mig nåt, förutom ett visst bemanningsföretag som har förslag på omöjliga jobb. Såna som jag antingen inte är behörig för eller ändå inte får när jag söker dem.
Tack för din ansökan men tyvärr har du inte blivit utvald för intervju denna gång… ploppar det upp nån timma efter man sökt.

Efter det, några stärkande rader.

För att öka dina chanser till arbete, prova gärna med något av följande:

*Sök städjobb.
*Sök ännu fler städjobb.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Sluta tro att du klarar av kvalificerade arbeten som t.ex. marknadsassistent, rikta i stället in dig på något enklare.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Ring en jävla massa samtal, det spelar ingen roll vad du säger bara du ringer. En jävla massa. Samtal.
*Bli moderat och gå med på att sparkas i rumpan av den sänkta a-kassan. Vem vet? Du kanske får ett underbart städjobb?

Och så vidare i all oändlighet.

Och den tomma boxen som ingen levande arbetsgivare hör av sig till, bara robotsvar. Hoppet sjunker som vanligt. Utbildningen blir allt äldre, smutsen på fönsterrutorna allt smutsigare, februariskenet genom rummet allt mer avslöjande skarpt.

För varje dag, längre ut ur dvalan.
För varje dag, längre fram mot den brytande händelsen.
Den som jag inte vet vad det är, den när jag antingen ger upp, eller den när jag tagit ännu ett mod till mig och räddas.

Nånting annat

Ett litet avbrott i ilskan och allt svinsnack. Om ni nu vill höra. Men i natt drömde jag att jag hånglade med Marcus Birro i en sjukhussäng. Han hade underliga fiskfjäll över hela kroppen.

Jag vet inte alls var detta kommer från.

Update

CSN är goda mitt i allt det onda. De låter mig slippa betala av mina lån tills vidare, tills de har tagit ett nytt beslut. När det nu är. Jag andas ut och känner hur en av alla spänningar i magen släpper.

Annars är det en lugn måndag. Det snöar och jag vägrar gå ut. Jag har pratat med ”svinet”. Okej, inte en gång, utan flera gånger och det låter verkligen inte bra med tanke på min image. Det är ju meningen att jag ska vara arg nu. Men jag har skällt och jag har gnällt och det tar så mycket av min energi att jag till slut blir utmattad. Jag börjar fnissa och skratta i anfall av cynism i stället och jag borde verkligen skärpa mig.

Same shit, different town

Fredag kväll. CC-puben, Gävle.

Dörren öppnas inåt och det är trångt och där sitter en söt gosse med tindrande ögon och vill ge oss en stämpel. Men stämpeln är ett kryss. Vi banar oss in i lokalen som nyfikna skrämda ferdinands, nya som vi är. Ingen som man känner igen, men desto fler ögonpar som tittar på en. Vi beställer vin och i ett hörn drar bandet igång och vi sitter och glor och myser.

Några klassiska gävleblondiner har irrat sig fel bland allt popfolket, en av dem har pälsjacka, alla tittar på henne och undrar; har hon kanske gått fel, eller är hon bara en blondin bland hermeliner eller hur var det nu?

På vägen hem möter jag utskällningsgrannen, som vi bodde bredvid på södra fiskargatan. Han är full och vill köpa cigaretter, men kiosken är stängd. Han verkar inte fatta att jag har flyttat och ska gå nån annanstans. Innan han vinglar in på sin gata vinkar han med handen åt mig och tycker vi bor ju här ju, och då är det som om tiden har stannat på sommaren 2006, before flytten.

Lördag kväll. Slussen, Sthlm.

Vi går halvt druckna genom tunneln och S säger det ser lite Ukraina ut här man kan inte tro att det är Stockholm just här. Så ser jag nåt på väggen, en affisch i rött och svart. Jag och S springer dit och pekar och ropar i extas, det är halv hysteri några sekunder – Brett Anderson ska komma till Sverige! Han kommer snart, Brettan.

Sen drar vi till Debaser, och före i kön går vi visst också, det är fullare med folk än vad jag än van vid. De andra köper öl och jag cider och sen står vi bara och hänger och kollar och bestämmer oss för att det är trevligt.

Lite senare är jag med A på dansgolvet när det dyker upp en hårdrockarkille som börjar dansa med mig. Hårdrockarkillen har en kompis som ser allt för blyg och bortkommen ut. Han står länge, länge står och dansar nästan för sig själv innan han vågar ansluta sig. Jag agerar relationscoach och försöker para ihop hårdrockarkompisen med S och till slut får de två nån slags connection och börjar prata om plugget och pop och Tallkrogen.

Sammanstrålningen- och kvällens roliga- tar slut på McDonals. Hårdrockaren med vän kommer plötsligt ur ingenstans på att de måste rusa till bussen för de ska iväg och hämta en gitarr. De vänder på klackarna, hårdrockarsnubben slänger lite med håret innan de går och är utanför dörrarna och nån annanstans.

En aning uppgivna och gnälliga mular vi i oss strips och doppar dem girigt i cheddar och ketchup. Sen är det genom storstadljuden till metron där jag köper chips ur automat och äter som om det gällde livet. S bjuder halva perrongen på tuggummi innan vagnen kommer och vi lyssnar på livshistorier och svartsjukesamtal på trötta säten, hela vägen hem.

Tidernas gråaste fredag

Satanshelvetesjävlaförbannadeäckligaokänsligakukskalle.

Jag behövde få skriva det där. Behövde få rasa ut allt utan att bry mig. Utan att tänka på vem som läser. För det vet jag ju att ni gör och jag ser på era ip-nummer att ni är inne och kikar och är nyfikna.

Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte outa allt här. Säg bara att jag är förbannad. Säg att det är nödvändigt för mig att få vara det.

*

Jag har varit på jobbmässa. Jag satt inklämd mellan två blåställsnubbar med mustasch och en rakad kille som hade tatueringar på örat och stirrade helt ogenerat på mina strumpbyxor. Världen är så bisarr.

Torsdagen från helvetet

Först. Möte på AF. Inte så illa, jag som aldrig får några möten inbokade. Och så af-snubben som säger: Du har inte funderat på att jobba i vården? Dom behöver ju folk. Och jag tänker och jag säger och jag hummar: jag har redan gjort det.
Ändå - jag gillar den här af-snubben, han är seriös. Han förminskar inte.

Sen. Hem till en stor fet jävla kuklögn som plötsligt tornar upp sig bland vänner och människor. Gud så fint. Jag bara älskar när folk är oärliga mot mig. Eh.

Snart slut på den inte så speciella dagen

Tre och en halv tårtbit har jag hunnit med. De flesta under timmar framför tv:n. Det blir inte bättre än så för mig i dag, bättre vill jag inte ha det och det är inget jag säger för att inte verka tragisk. För just i dag blir den påstådda tragiken snarare en anti-aktion. Tårtan köpte jag för att jag visste att jag skulle vara själv, trots att det inte är så man gör och trots att tårtorna på extrapris säkerligen inte var till för ensamma framför tv:n. Svenska folket äter ihjäl sig sa snubben på tv 3-reklamen sen. Usch tänkte jag och tog en tårtbit till. Just i dag är inga handlingar ogenomtänka, och nästan allt reaktioner på det förväntade.

Brandvarning

Det ligger döda potatisar i min ugn. Varje gång jag öppnar luckan spyr de på mig, det sipprar ut rök och vita apparaten i taket i hallen börjar tjuta. Varje gång skäms jag, panikar, öppnar alla fönster som går och hoppas att ingen hörde. Sen försöker jag begrava potatisarna, men nästa gång ligger det ändå några där och är svarta.

Tisdag - tvätt

Vill slippa ha ett fyllereferat längst upp, därför nu - några rader – nånting.
Jag har bokat den bra tvättstugan med tre tvättmaskiner i. Den som tidigare alltid varit en ouppnåelig stängd port. Tyvärr är tvättmedlet slut och allt hinns inte med, tar bara det översta snusket. Fyllekläderna och alla jävla handdukar.

Innergården är livad såhär dags med budbilar som kör runt, folk från Samhall som står och babblar (gör de nånsin nåt? jag menar nåt vettigt?) och den blyge brevbäraren i glasögon.

Och jo – jag har blivit med skrivarkurs! Hastigt och lustigt blev det bestämt. Så nu ska här skrivas projekt på distans och lämnas textkritik och några gånger ska vi mötas och diskutera. Det blir utmärkt, jag har saknat det.

Fyllereferat

Den utmärkta lördagen gick över i en inte alls lika utmärkt och bakfull söndag. Men innan dess var det Magnus Tingsek på konserthuset. Jag har aldrig sett en sån liten publik där inne, stora delar av de ca 800 platserna tomma med bara en liten klunga glada närmast scenen. Vi satt längst fram bland gymnasiekids med fötterna på stolsryggarna framför. Hade exceptionellt bra utsikt över Tingsek och hans härliga minspel. I övrigt; grym röst och grymt tajta vita byxor.

Gick hem till C och drack vin och groffade popcorn. C undrade vilken klänning hon skulle ha, den med urringning eller den med söta knappar? Och jag i min ogenerat ärliga fyllvillighet svarade det beror ju på vad du är ute efter. Vill du ha ett ligg eller vill du ha en pojkvän?

Vidare vidare. Ut med flaskan med skruvkork på, som jag i min snålhet tydligen tyckte det var en utmärkt idé att halsa ur som en annan nyfödd fjortonåring. Väl vid bardisken tog snålheten slut och det skulle beställas sexor som serverades i allt för små glas.

Var i alla fall klyftig nog, mitt i all dumhet, att inse att jag borde traska hem för det här skulle ju inte gå. Damp i säng och somnade med klänningen på och skärpet fortfarande hårt spänt kring midjan.

Vaknade till den alltså inte så utmärkta söndagen i ett tillstånd som kan beskrivas som lite ofräscht, och det om man vill vara förmildrande. Inte förrän eftermiddagen trillade in genom fönstret lyckades jag ta mig upp och ut. Inhandlade bakfylleproviant; blåbärssoppa, glass, chips och Fanta light, för att aldrig vilja sluta äta. Nu är magsäcken fylld igen och drinkar med tranbärsjuice är tillagt på min lista över blandningar att för alltid undvika.

Utmärkt lördag/Ola for president

Det är en sån strålande lördag. Förmodligen perfekt därute i skidspåret i Åre och perfekt i Gävle för här har vi inga moln och jag har gjort det som jag hade tänkt mig att göra i veckan. Snart ska det smidas kvällsplaner.

I DN Kultur kan man se Ola Salos bringa och magsträng och det kallas Årets första nakenchock. Jag tar för givet, för en nakenchock i DN kultur kan ju inte vara nåt annat, att det är en rubrik skriven i ironi. Och för att 1) nakenchock ju är ett begrepp som liksom är ironiskt i sig, för att 2) vari ligger chocken?
Å andra sidan förutsätter jag ofta att det är ironi, för man vet ju inte numera, vet inte om det är allvar eller inte, men saker är nästan jämt parodier på annat och är det inte det, är det trist och sorglig och töntigt och då måste man skydda sig. Alltså säger man: det är ironi.

Hur som helst. The Ark i melodifestivalen är ju roligare än på länge. Nästan önskar jag att jag skulle kunna vara hemma och kolla och då är jag helt allvarlig.

Vafan...

Alltid blir det helt stört när jag länkar. B-blogger.

Röra

Bara stanna inne, inte göra nytta på hela dan borde inte orsaka röra i huvudet. Men världen når ändå alltid in på nåt sätt och jag sätter på kaffe, äter mer av den förbannade äppelkakan som inte vill ta slut och läser prostitutionsdebatt. Debatter som på nåt sätt rör sexualitet intresserar mig alltid mer, är alltid mer invecklade än mycket annat.

Äter mer, lax och morötter och ärter, rödbetor och citronolja. Kan verkligen rekommendera citronolja på allt! Promenerar runt Brynäs i knarrsnön och försöker undvika tänka för mycket. Försöker tänka på det bra och lösa allt, för tankarna ordnar det.

Och jag har aldrig riktigt hört jämtländska förut, eller fattat hur det låter, men på Annika Norlins svenska skiva låter det vackert, skört och liksom…väldigt mycket högstadium. Skrapa leder och klä in sig i wellpapp och jag vet inte vad, men det är söta gråtiga glada poptexter på dialekt som går in genast.

Nattens drömmar

Kondomer. Översvämningar. Extrasaltat smör.

Nu kaffe.

Nattstörningar och irritationsmoment

Jag drömmer om spöken och tsunamivågor. Att vi åker nånstans varmt och jag vill hänga på stranden hela tiden, tänker jag måste utnyttja solen och så ligger vi där och ur ingenstans kommer det en våg och förstör allt. Alla spolas iväg men jag överlever, för jag ligger på en rosa(mycket viktigt!) luftmadrass. Sen flyter jag ut till havs och blir räddad upp på en lyxyacht där kungen och Silvia sitter.

Sen spökena. Min lägenhet är fylld av onda spöken men jag märken dem inte. Mina vänner är här och ska sova över och Linda säger här kryllar det av spöken! Kolla ett försökte dra ner mig i diskhon till och med! Men jag säger vart då? Jag märker inga spöken. Här finnas bara goda andar som tar hand om mig. Sen kommer det en mystisk japan som ska hjälpa oss driva ut spökena men han vill bara hångla hela tiden, så det blir inte mycket utdrivet.

*

I går var jag i en kreativ miljö igen. Det var poetry slam, och jag trivdes rätt bra, fast jag vill helst hålla mig i bakgrunden och titta på. Ibland tycker jag att folk läser för snabbt när de läser sina dikter, för vissa stunder hinner man inte tänka på orden som kommer. Det blir bara för mycket med nödrim och allt. Men ibland är det bra, såklart.

Jag tillbringade eftermiddagen i bibblans tidskriftsavdelning också. Visste inte hur långt bort från tidskriftshyllorna man fick ta tidningen så jag stannade vid fikaborden, och där satt det självklart en kvinna med bebis. Självklart skrek bebisen. Självklart blev jag störd. Jag klarar inte riktig av att läsa till exempel Bang när skrikande barn finns i bakgrunden, så efter en stund gav jag upp och gick hem.

Äta, sova

När jag pratar med P och säger att jag ska göra en kaka frågar han varför? Och varför tänker jag, för det kanske inte är såhär man gör. Man kanske inte bara bakar en kaka sådär helt till sig själv och sen smäller i sig. Men om man fryser in den sen då? Men då är man kanske tant? Det är ju så de gör, tanter.

Det är en ständigt malande idé över allt, att saker som görs i ensamhet är fula. I synnerhet mat i ensamhet - så fult så tråkigt, näst intill onödigt. Skäms nästan över att laga nåt gott bara till mig själv och njuta av det. Äta ensam tycks nästan vara det värsta. Värre än att jobba ensam, se på tv ensam, gråta ensam. Det sistnämnda ses väl förresten mest som positivt?

Bara en sak tänker jag mig ses som värre än att äta ensam. Sova(och därmed också ha sex, jag tänker mig att det oftast ingår här) ensam. När vi oroliga kryper ner under täcket. Själva utan nån nära. Då är vi små och då skäms vi och tycker synd om oss själva. Önskar oss värme och hud.

Jag får för mig att det inte är själva det ensamma ätandet i sig som är tråkigt, utan det faktum att man känner sig tråkig. Bilden av lyckliga (kärn-) familjen vid matbordet, mamman och pappan mitt emot varandra och barnen på sina stolar, sitter så långt in och är svår att göra sig av med. Vi vet, att när samma familj går och lägger sig är de inte ensamma. De har alltid nån där om det plötsligt blir jobbigt mitt i natten.

Det är kanske därför tanken på en person som går och lägger sig själv utan att frysa till av ensamheten, är så svår. Att somna med nån är ju allt vi vill, oftast.

Kultureftermiddag

Jag och C skulle inandas kultur och vaggade genom halkan (man är inte Bambi på is när det är halt, man är farmor Anka) ner till konstcentrum. Nånstans vid fotbollsstadion började trottoartrafiken stocka sig, människor hade ansiktena mot skyn, och vi upptäckte en ovanligt bredvingad fågel där uppe. En örn eller annat hade förirrat sig och hamnat oerhört mycket ur direktion.

Själva kulturdestinationen, utställningen Trigg, skulle vara en blandning av allt. Ljud, ord, konst, film. Den visade sig snart vara en upplevelse av ca 75% ljud som tog över allting annat i lokalen. Vilket också var meningen, insåg vi några minuter senare när vi läste informationsbladet om utställningen, innan vi travade iväg och vår kulturstund tog slut.

Senare hamnade vi på sushistället igen. C hade rabattkuponger och jag serverades hela 11 vegetariska bitar plus soppa. Vi mulade i oss, jag smög fram till disken och fiskade upp kniv och gaffel, försökte undvika använda dem. Ännu är jag inte riktigt safe med pinnar, men jag gör förbättringar.

Hörselvillor

Erika Johansson i Let’s dance: det var lite jobbigt där men så fick jag mej ett knull från sidan…

Vaaa?

Okeeej. Knuff, alltså. Hon fick en knuff i sidan.

Kombination: veckogammalt rödvin + dålig logik + ännu sämre koncentrationsförmåga + livlig fantasi.

Torg,gubbar och gatumusik

Vi har ett gubbgäng på torget som vi kan kalla torgtrion. Det är tre gatumusikantgubbar som får staden att låta som en mix av Rio och zigenarcirkus. Minus folksorlet, för nåt riktigt högljutt folksorl existerar icke på stortorget i Gävle.

Torgtrion var från början ingen trio. I begynnelsen var det i stället dragspelsgubben och bongotrumgubben. Dessa två var stationerade utanför Mc Donalds respektive utanför Åhléns. Båda hade mössorna nertryckta på marken med blickarna slängande mot dem och ibland, varannan timma eller så, kastade nån dit en femtioöring.

Sen förenades dragspelsgubben och bongotrumgubben. Ingen vet hur. En dag stod de bara där tillsammans och jammade. De började dra in stålar.

Slutligen, nån gång efter jul, dök en okänd gubbe med trumpet och egenmedhavd bandspelare upp. Försökte slå sig in på de andra gubbarnas marker. Osynliga underliggande strider utbröt kring torget. Vem var trumpetgubben att tro att han bara kunde komma där och ta över speldistriktet?

Men efter strider kommer vapenvila, diplomati och samvaro. Om man har tur! Och det hade trumpetgubben. De slog sina kloka huvuden ihop. Bongotrumgubben övergick till dragspel. Det blev två gnidande dragspelsslingor med trumpet som sidospår. Alla nöjda, och torget fick en tutande trerättersensemble.

Mer om myndigheter

Alfakassan måste vara bland de ondaste av myndigheter. Eller, de måste vara bland de mest segdumma och byråkratiskt oorganiserade som finns. Ursäkta om jag har fel.

Jag vet inte hur många gånger jag har sökt ersättning därifrån nu. Inte heller hur många gånger jag har fått avslag. Sen september har jag hållit på med intyg som har behövt kopieras, vidimeras och kompletteras. Enbart för att gång på gång få avslag och brev på hallgolvet om att de vill ha in ytterligare papper.

Det värsta – man får inte reda på vilka papper de vill ha på en gång. I stället sänder de ut sina kuvert med blå logga lite på måfå.

Din ansökan behöver kompletteras med pappret X och pappret Y.

Man skickar dessa.

Nån månad senare kommer ett brev: Var vänlig komplettera med pappren Z och Å och dessutom måste du ordna ett vidimerat intyg från högskolan/arbetsförmedlingen/sommarjobbet/valfritt jobbigt ställe att ta kontakt med.

Blir man inte trött, så säg? Jag vet inte hur mycket energi man ska vara tvungen att lägga ner på att försöka få en summa pengar som ändå inte är en riktig lön, och som i slutändan kan visa sig vara lägre än en månads ekonomiskt bistånd från soc.

Lilla ventilen

När lugnet går sönder och det droppar ner gråt i kaffet, beror det inte enbart på situationen som har byggts upp under flera månader.
Det är mer än att jag förväntas må dåligt, att ingen tycker det är underligt om jag är depp, jag som inte har nåt jobb.
Det är också att så fort jag får stöd från nåt håll klamrar jag mig fast vid det. Räknar med att bara jag har rödgråtit mig ska stödet dyka upp och fortsätta finnas, medan jag ironiserar och tar hål på alla hinnor av självförtroende.
Sen, om det vill sig illa, slutar jag ta ansvar. Den stödjande personen måste sköta allt; min ork och mitt pepp till mig själv.
Det är därför det brister ännu mer. För att jag vet att jag är, eller åtminstone kan bli, såhär.

Det är tisdag i januari.
Bara det – tisdag i januari – gör tråkont.

Gråta på en soffa man inte minns att man gråtit på förut. Bara inte kunna sluta. Ligga raklång och snora på koftan, faktiskt inte minnas när det hände sist, bli ohejdat rädd. Tänk om det fortsätter? Stanna upp, titta ut på blådiset och en jävla grå parkering, se gråtandet från ett annat håll lite.

Så vet man att inte världen sprängs av ett gäng tårar. Det är kontrollerad ledsenhet, jag är inte liten nu, inget tar slut för att jag gråter. Det är nånstans där man tar sig samman. Kanske där gränsen går till att bli för ledsen. Man reser sig och tankarna har jobbat, man har med ens fått perspektiv.

Förnyelse

Tänkte det var onödigt att ha kvar länkar till folk som verkar ha slutat blogga, så jag rensade lite i länklistan. I stället för att göra vettigheter. I stället för att vara vettig.

Round and around

Fylld av marängpajbit och sallad, indränkt sallad i vitlöksdressing väller magen ut. Samtidigt som indiekidsen ramlar in på Waynes i högar och barnvagnarna försvinner, tar vi rulltrappan ut igen till den snåla blåsten. Och av ärmarna på klänningen luktar det ovant, nåt oigenkännligt till en början men sen förtroget. Jag går över golvet hemma och tänder fönsterlamporna, för det har redan hunnit bli mörkt och över fyra. Ska vila och smälta för att byta om och iväg och göra av med överflödet och så går det runt.

Och söndan

Efter spontanbesöket kommer söndag eftermiddag, söndag kväll. Lugnt och tomt, positivt tomt, som söndagarna för ganska länge sen.

Jag går till affären förbi radhus, en del släckta och en del med lamporna glimtande rakt ut mot vägen och snön och söndagspromenerarna. Köper chips(lättchips med lättdipp!), mular i mig hälften och rullar ihop påsen, ställer bredvid spisen och tänker att jag är duktig.

Kroppen är utmattad redan vid nio. Värker fortfarande lätt från gymet i fredags. Jag duschar och kokar te till den engelska kannan och dricker ur brun mugg. Det smakar ju annorlunda, ibland bättre, beroende på vilken mugg man använder. Mosar in mer chips och känner mig inte lika duktig längre. Tänder blockljus på ikeakorgen, fortfarande lugnt, tomt, lugnt. I morgon var det visst nåt som skulle ändras igen – rutiner.

Lördag eftermiddag, halvmörker

Tråkjanuari. Ibland blixtrar det fram möjligheter om att vara nån annanstans. Hela tiden känns det som att jag levde mer förut än det känns som att jag gör just nu. Oftast kommer inbäddade minnen av perioder där jag ständigt var upptagen, aldrig satt och tittade genom fönstret, där jag inte behövde bilda tid främst formad av mina egna tankar i ett instängt rum.

Först kommer jag aldrig ihåg att det fanns nåt sånt när jag tänker på de där perioderna. Ingen tristess. Sen kommer jag fram till att nästan alla år nog har präglats av en längtan efter nåt annat och bättre. Att det nog inte beror på mitt liv så mycket som på mig.

Spindlarna attackerar...kanske

Jag vet inte varför det alltid händer just mig men nu har det hänt igen. Jag har röda fläckar, som bett, i ansiktet, som bara sitter där helt…ja, omotiverat. Nån här på bloggen sa en gång att det var spindelbett jag hade, men jag vågar inte riktigt tro på det. Alltså; skulle jag ha krigiska spindlar som kryper omkring i min säng på natten, som attackerar och biter mig i ansiktet? Jag har bara så svårt att se den bilden framför mig.

Dagens sena vuxenfrukost

Fiberhavregrynsgröt + skogsbär + fruktsocker + grönt chaite.

Bara ett kokt ägg och morgonpromenad fattas den hurtiga bilden.

Ps. Mina axlar värker hårt i dag.

Stången

På gymet är det en lite flirtig stämning. Jag ser hur biffkillarna spänner sig framför spegeln och hur några fnitterifnittrande solarieflickor rättar till hästsvansarna borta vid magmaskinen.

Vi ska köra skivstång och jag vet att jag är svagast. Är osvikligt svagast på skivstång, jämt och for ever. Ändå sen högstadiet när gympalärare Bengt skulle ha oss att lyfta och bokföra resultatet efter klasslistan i hans svarta lädermapp. Då en veklig tös med ojämn armstyrka utan undantag balanserade fel, kände hur stångens knottror sved i händerna och alltid behövde hjälp sista vägen upp. Då hon alltid väntade till sist med att lyfta, tills alla andra hade gått till duschen och lärar-Bengt plockat bort alla vikter så det bara blev stången kvar. Då hon alltid fick beröm för att hon ändå orkat stången, ty hon var ju så vek.

Vi kör alltså detta ångestmonstermoment. Jag svettas inte och stången bränner inte. Ingen lärar-Bengt står bredvid och daltar. Efteråt antecknar jag på träningskortet. 5 kg 3 X 10 ggr. Det flashar förbi nån bild här och var, nåt minne av ett gym i skolkällare långt borta, men det är så kort. Det är tomt annars och jag tror det betyder nåt bra.

Förlåt!

Skadan är tydligen redan skedd. Jag har sårat genom det jag skrivit här. Otydlig verkar jag ha varit. Jag ska inte försvara mig, försvara det jag gör. Har försökt sköta allt så skonsamt som möjligt och på det sätt jag trodde var bäst. Det felade och jag drabbas av känslan av att jag varit oärlig. Och oärlig är det värsta. Men jag vet inte var gränserna går mellan lögn, oärlighet, otydlighet och undvikande i ren omtanke.

Om helgen

Så kommer frågor om hur det var och gick. Det förväntade mötet. En sorts dejt, eller ett provande. Möjligen mest en vänskaplig träff. Och jag vet inte för jag vet aldrig, är inte nån som vet snabbt och känner snabbt. Vet bara vad jag inte känner, tar vara på det först och är långsamt förnuftig när det kommer till sånt som kan pågå inuti.

Vi dricker vin, nästan två flaskor på en kväll, och det går åt massa mat. Han tycker det smakar restaurang och det börjar lukta saffran över hela köket. Sen ska vi gå och titta på stan och plötsligt när vi kommer ut sätter blåsten i och det är kallt genom min halsduk, ända in till bröstkorgen. Det snöar lite som på jul, som i adventskalendrar, och vore man nykär hade det kanske kunnat kallas romantiskt men vi är nog lite för nervösa för att reflektera över sånt nu.

Man försöker skölja bort det nervösa med vinet. Man tänker inte så mycket. Man fastnar lite och låter det vara som det är. Man kanske provar en kram och tänker det skadar ju aldrig. Prövningar kan vara rätt trevliga.

Plötsligt

Abrupt uppvaknande till hård ringsignal från alfakassan. Harklar mig och försöker få fram en röst. Jaha uhum. Har glömt skicka ett viktigt papper. Vill jag vara vänlig och sända det så snart som möjligt och sen ringa upp och tala om när jag har gjort det tack?! Jag lovar att fixa. Bryr mig inte riktigt helhjärtat. Bidrag är bidrag och bidrag och innan jag fått in pappren och beslut är tagna kommer alfakassan möjligen vara ett minne blott.

Måndagen börjar i verkligheten. Inte mjukt. Stora kontraster från helgen.

Nån gång i januari

En viss herr J. S har låtit meddela att han ämnar ställa till med jävligt högljudd fest här i uppgången i kväll. Det ska mullra ut genom trapphuset och folk ska stå och rökhångla på balkongerna. Låter det för mycket får vi gärna ringa på och bli bjudna på en Martini med fruktsoda, står det mellan raderna på pappret nere vid porten.

Jag är tantig och oroar mig för min nattsömn, samtidigt som jag är nyfiken. Jag har sällan sett mina grannar sen jag flyttade in, men jag misstänker att festherren är identisk med hårdrockartypen på nedre botten som brukar hälsa försynt ute på gården.

Annars i dag avlägsnar jag julen. Jag är den sista i mitt kvarter som har kvar julljusstakarna i fönstren och tar jag inte bort dem snart riskerar jag att bli mobbad och objuden på gårdsfesten till våren, inbillar jag mig. Så jag packar ljusstakarna. Den lilla plastgranen ner i sin kartong. Går vägen till källaren där spöken huserar och det ibland knakar till och bitar av taket faller ner i håret. Knäpper igen hänglåset till förrådet och njuter av den minsta tanken på förnyelse.

I morgon får jag förresten celebert bloggbesök från Östersund hit.

Födelsedagsinlägg

Bloggen fyllde två år i går och jag glömde fira. Om det nu ska firas. Om jag inte är för pretto då. När jag tänker efter är jag ju pretto i vilket fall som helst, och bekväm med det.

Försöker tänka efter vad det har handlat om. Ser att det började försiktigt med poesi. Att det fortsatte. Skrev för mig själv och ingen visste om det. Var så nöjd med möjligheten att ha en öppen text, att alla åtminstone kunde se.

Det var nog nån gång i september 2005 som jag öppnade upp mig mer. Anmälde mig till bloggtoppen och tjejblogg. Ändrade karaktär på inläggen, började till exempel rapportera om hur basilikan växte.

Sen pågick det. Jag fick mina ämnen, som nog alla får, det där vi snöar in oss på. Basilika, svett och blygsel, försök till poetiska betraktelser, väder, mens och underliv.

Och så tanterna. Tanterna dyker upp på flera ställen genom månaderna, och jag tvingas inse att jag nog har en grej för tanter. Ämnena växlar, men tanterna är det enda som är genomgående. Nån skulle bra gärna få berätta för mig vad det betyder.

Prickigt

Jag mixtrar med koden. Ha överseende!
Eventuella svarta prickar som syns på bilden hos er Mac-läsare ska ignoreras.

Angående allt

Är bilden för pixlig eller vad tycker ni?

Ett steg

Owey. Nu har jag varit sådär framåt som jag egentligen inte är. Jag har ringt och presenterat mig! Gjort det som folk säger är så bra, som är alla arbetssökarkursers tydligaste mantra. Att ringa och presentera sig, visa framfötterna, sälja in sig själv...
Det är det som främst präntas in i skallen och det man leds framåt av på AF. Och även det som omgivningen så självklart anser att man bör göra, och tittar förbryllat på en åt när man drar sig för att göra det. Så många människor jag träffat som aldrig kommer inse det otäcka i att lyfta luren och visa de där omtalade framfötterna.

Nå. Jag ringde. Sa några ord. Tyckte nästan jag horade bra, för sålde jag inte min kropp eller mina tjänster så åtminstone mitt påstådda kunnande. Ifall det leder nånstans har jag ingen aning om.

Tillfälligt utomstädes och tillbaka

På Kupan i Bomhus säljer de skivor för fem krona styck och allt är större och piffigare än i min lokala Kupa på Brynästorget. Å andra sidan har de färre skor, inte lika många fikande pensionärer som diskuterar diskbråck, och ingen papegoja. Man kan säga att de har en annan profil på sitt secondhandande, där ute i förorten.

Och Bomhus är för mig en osynlig okändhet. En vårdcentral vid cykelväg i Anderstorp, Mölnlycke, Bromölla. Folk säger att de har bott och växt upp där. De säger att det är saker; sunkigt och tråkigt. En kille på min gamla skrivarkurs plitade till och med på en roman som utspelade sig i Bomhus, men jag fick ändå aldrig nån riktig uppfattning om hur det var. Det ligger tio minuter bort, men jag är aldrig där och minns inte att jag nånsin varit.

Trots det känner jag direkt igen mig när jag kommer dit och vi går genom dungar, utmed sjuttiotalshus, förbi lyktstolpar med hundbajskorgar. Det är lika avlägset och samtidigt precis så bekant som en eftermiddag i tandläkarväntrummet under högstadiet. Portar som öppnas, människor som trampar, bussar som stannar. Samma obehagliga ofrånkomliga oberörda. Växlar mellan tryggt och tristess. Sådär som alla samhällen tio minuter från stan eller fem kilometer från riksvägen antagligen gör.

Elektriska vågor

Jag känner mig märkligt laddad. Det finns idéer om vad som måste göras, och vad som kan göras, men startsträckan är lång och självförtroendet underligt sargat.

Sova är det sista jag behöver.

Ur stormen, mot gymet

Genom snålhet kan man också förbättra kroppen. Uppenbarligen.

Jag har ett allt-i-allo-gymkort nu som egentligen är för dyrt för mitt eget bästa. Jag är för samvetsöm för att inte utnyttja det. Jag går, genom snöstorm, i lunginflammationsvarning, för att använda min dyrgrip till kort. Gymmar väl inte alltid helhjärtat. Maskar kanske lite för mycket under armhävningarna på tantträningspassen. But still. Huden verkar fastare. Under fettet finns nåt som kan liknas vid magmuskler, och om man letar tillräckligt mycket på armarna kan man hitta biceps. När jag kommer ut ur duschen tycks benen vara utan leder. Lealösa, som mina föräldrar skulle ha sagt.

Jag tänker att halvhjärtad träning nog måste vara bättre än ingen träning alls.

Jag gillar mina läsare

Fast ni inte är överdrivet många bryr ni er ändå om att kommentera ibland. Det är väldans fint av er! Och ni är snygga och bra människor, det är jag helt övertygad om.

Min blogg har uppgraderats till Beta. Helt ofrivilligt den här gången. Tidigare har jag alltid fått upp ett meddelande som talat om att vissa bloggar är för cepe för att uppgraderas, (typ) vilket har gjort att jag inte kunnat få den förbättrade versionen förrän nu.

En annan fredag

Vit mark och en plusgrad kräver dubbla strumpbyxor och foderstövlar. Man skyddar sadeln från rumpan eller tvärtom med ett fuskfårsadelskydd. Fredag kräver nya låtar in i mp3-spelaren. Sen när man cyklar får man tänka sig noga för. Inte försvinna nån annanstans. Kolla noggrant när man korsar femte tvärgatan och alltid vänta tills det blir grönt vid Fältskärsleden. Ha omvärlden i bakhuvudet. Alltid vara en uppmärksam trafikant. Fast släppa på spända magmuskler, sära på pannrynkorna och tänka att man förtjänar helg.

Plockepinn

Går på sushihak med C. Undrar när hela världen utom jag lärde sig äta sushi rätt. Med största självklarhet sitter manpowerkillarna vid bordet bredvid och håller pinnarna i händerna. Doppar i sin soja, pysslar med sin wasabi. Och jag tänker att det kanske är en klassfråga, eller möjligen en fråga om regioner, tillgänglighet och ängslighet.

Som att i en medelstor Stockholm-wannabe-stad som Gävle går ett av de bästa fiken i konkurs och ersätts av ett sushiställe. Ett ställe som en nykter torsdag vid middagstid drar en ansenlig människoström till sig, men som en bakfull söndag är dödare än Konsum klockan tre på julafton. Som att man oroligt tänker att man faktiskt borde ta till sig och kunna det här med pinnätande, fast man kanske inte alltid vill innerst inne.

Tittar mig försiktigt omkring efter kniv och gaffel, har alltid hittills ätit sushi på det sättet, men inga bestick ligger på bordet. Vägrar gå fram till disken för att fråga och visa min okunnighet. Mot slutet av måltiden simmar riskorn omkring i min sojaskål och ligger utströdda på min tallrik och jag skyfflar in det sista med hjälp av två pinnar och ett pappershölje. Jag tänker att personalen säkert ser att här har det suttit en ovan ätare när de ska duka av. Trots det - ganska nöjd med min prestation och att jag lyckats få i mig alla åtta bitarna.

Jag tänker på Fredrik Lindström och Världens modernaste land. Hur han förklarar att om man serverar till exempel smörgåstårta på fest i vissa kretsar i storstäderna, kan det uppfattas som ironi. Man visar sin klass och världsvanhet genom den mat man äter och bjuder på. Och smörgåstårta motsvarar varken det ena eller andra. Medan det inte alls är så på landsbygden. Där jag kommer från äter man smörgåstårta vid de fina tillfällena. Extra fint är det om smörgåstårtan har många räkor.

Och jag blir ännu mera nöjd över att jag inte åt med kniv och gaffel. Hade jag haft otur kunde det kunde ju ha uppfattats som ironi.

Yeah

Klockan är 13:05 och jag har redan gjort nåt nyttigt. Solen skiner och det går nästan att jobba(alltså "jobba") utan kaffe.

Ful,fulare,snyggast?

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att titeln Svinalängorna är oerhört obehaglig och borde ta priset i fulhet på boknamn, eller om de sviniga associationerna den ger är så effektiva att den därmed borde betraktas som snygg.

Same shit

Precis som efter varje julledighet är det skönt att komma tillbaka till det anonyma. Eller; komma tillbaka till möjligheten att slippa alltid heja och humma på folk. Från tomt samhälle där tåget ignorerande rusar och lämnar, stugor och köksfönster med ögon i igenkänning, till halvtom halvstor stad med nerdragna persienner, sjuvåningspunkthus och överseende powerwalkblondiner.

Man tar på vinterjackan och går kvällspromenad. Osminkad. Man känner sig rätt förkrympt i jackan, man har på sig glasögonen, man ser ut som Ugly Betty. Klart de kollar en över huvudet.

Man kommer tillbaka till hemstaden och tänker att nåt kanske har ändrats. Det har blivit inbrott i lägenheten, eller biblioteket har kanske brunnit, men inget har hänt. Ingen har noterat min frånvaro. Husen står där. Blondinerna kollar fortfarande i dolt hån och man vet fortfarande inte grannens namn när man(trots allt, för det är vad man lärt sig) kämpar fram ett hej.

Den rätta riktningen

Tycker att hårtoppar borde vara lite mer som bröst. Alltid peka åt samma håll, aldrig behöva fixas med mousse.

Upphittad anteckning

Ute på landet. Ute i det bedövande solskenet. Bedövande bedårande. Äckelögonfransar. Sugvåta. Ögonbedövade. Munbedövade. Tungbedövande. Lessenhet. Ledsamhet. Ögonrödor. Svartvitor. Gulor. Flygplanslugn. Sommarkänningar. Havrekaksmak.

Pros & cons

Bra grejer med nya frisyren:
Luftigare, mindre platt, lättare att kamma. Poppigare.

Dålig grej:
Efter en lång natts sömn med håret utsläppt på kudden ser jag ut som en pudelrockare.

Borta bra

Jag ser hur en lätt ton av eskapism sprider sig över den här bloggen.

För det bästa

Längst in i kylen finns en burk med kokosmjölk som öppnades nån gång i november, kanske tidiga december. Jag försöker hälla burkens innehåll i diskhon men det klistrar sig fast. Jag tar en gaffel och sticker ner i monstret, mögelmonstret och det skriker. Gvvvvaaa! Det är beige, vitt och svampigt med svarta prickar som väller ut. Prickarna är ögonen och jag sticker gaffeln i dem och dödar. Sätter på varmvatten, spolar bort november.

I hallen flyger paketavier omkring när man rör sig. Högen postorderkataloger teliabrev och julkort sträcker sig till vaderna. Jag lassar undan, biter ihop, tar mig fram. Sliter upp de intressanta, slänger tråkbreven i en hög på golvet och postorderskiten mejar jag ner i papperskorgen. Vill inte vara saknad av Ellos, skaffa extratjänster hos Telia, veta av verkligheten.

Jag river av all värme med kläderna, sätter mig ner och inser att nu ska det fortsätta. Det är nu orken ska ha infunnit sig och skogsluften kärleken och livskvalitén fått mig börja handla. Igen.
Men jag blundar bara och låtsas det är jullov.

Kilogram senare

Jag är två kilo mer. Fullare av mandelmassa saffransdeg parmesanflarn getost citronoliver svartrötter potatisgratäng och allmänt bös.

Ändå två goda kilon. Gravid är det tillstånd som ligger närmast till hands, men det är så det går när man slappnar av som en vän till mig sa en gång, eller dä ska va lite å ta i, som är tidernas kanske mest gubbsjuka kommentar. Jag är nöjd, vilket man förstås kan kosta på sig att vara när man har hyfsad förbränning och två kilo i verkligheten är två löjliga välfärdskilon.

Smalheten sitter där i bakhuvudet, känslan av alltid ha hört till dem som gärna la extra Lätt&Lagom på mackan i hopp om att det skulle placera sig rätt så man äntligen skulle slippa gliringar om små tuttar. Till slut insåg man att fettet aldrig skulle sätta sig där man ville och började i stället njuta. Att vara ofrivilligt spinkig är inte alltid lyx, men man lär sig att vända det till det bästa.

Och eftersom det är så lätt att fortsätta identifiera sig med det man identifierade sig med i tonåren hänger känslan i. Även efter att hormonerna slagit in, ofrivilligheten blivit frivillig och spinkigheten förvandlats till smal med former. Jag tror fortfarande att jag obekymrat obegränsat kan lassa in,uppenbarligen.

Closing time

Ett år av avslutanden. En linje av ostrukturerade händelser. Inre att undvika att tänka på. Yttre att undvika att kommentera. Jag hade önskat snö, eller åtminstone frost, men Schlätten erbjuder i dag samma väder som så ofta annars på nyårsaftnarna. Evig lera och gråa fält, ni kan det säkert nu.

Men nyårsafton har också varit förtrollande. Det har varit att jag har suttit nervös hopkrupen i vardagsrummets vita fåtöljer som endast avtäcktes vid högtiderna, har suttit där i strumpbyxorna och flätorna och plockat i jordnötskålarna(80-tal). Väntat, varit ivrig inför jag visste inte vad. Suttit och sett på drinkar som blandats, förundrats, känt pirret utmed ryggraden som jag länge trodde ingen annan kände. Har gäspande sträckt ut mig på heltäckningsmattan(80-tal igen)och somnat framför Grevinnan och betjänten. Drucken av sömn och fruktsoda har jag märkt hur nån(mamma? pappa?) lagt en av filtarna från soffan över mig och sagt vi väcker dej vid tolvslaget. Hur jag sen sovit pirrig i väntan, blivit väckt, sprungit ut, på med termobyxorna. Stått i iskylan och inte fått gå för nära, nästan krökt nacken i blickarna mot det färgade mörkret, stått där i evigheter för att sen gå in, krypa ner, bli godnattpussad och somna i magi över så lite. Sånt där litet som inte räcker numera, eftersom ju fler nyår man får desto mer krävs det, tydligen.

Jag har avslutat en del det här året, som sagt. En utbildning, en c-uppsats, ett förhållande och ett samboboende. Typ så. Stora saker, betydanden. Sånt som tar tid att smälta. Men, bland alla stängningar och avsked, tror jag, finns några öppningar också.

Tveksam frisyrbild

Ok, skynda er att glo för jag kan plötsligt ångra mig och ta bort den.

Under en korkek

Ibland är det fint på landet. Too bad bara att mobilkameran är usel.

Det torra är bevattnat

Poptorkaproblemet är nästan löst. Mamma, som tillfälligt hade förvandlats till tekniskt geni, kom med den utmärkta idén att jag ju borde kunna stoppa in mp3-spelaren direkt i datorhålet. Vilket visade sig funka excellent. Så nu har jag pluggat, tankat och fyllt.

Lugnet återställt.
Alkoholen inhandlad.
Håret nyklippt.

I dag har jag dessutom eventuellt dödat ett par spöken. Det tar på krafterna, därför blir detta kort.

Från en död till en annan

Ska besöka den tysta platsen. Jag går i lera på landsvägen bland gärdena där horisonten ligger flera mil bort. Ingen har hört talas om cykelbanor här, eller åtminstone inte tänk tanken om att kosta på vägen en. Varje gång det passerar en långtradare trampar jag ner i diket, stövlarna fastnar och det stramar till i låren.

Kommer till rondellen. Rondellen som ligger där man svänger in till hemma. Det brukar tydligen stå rondellhundar här, men nån har plockat bort dem, nu är det bara gräset och vägpinnarna kvar.

När jag haspat upp grinden stänger jag av musiken i öronen, jag vet inte riktigt varför, det bara är så, måste vara tyst här, bara måste. Jag går fram till graven, tittar mig omkring, ingen är där, ingen som säger nåt, vid stenen fladdrar ett ljus i en av lyktorna och nån har ställt dit en vas med tulpaner.

Där vilar de. Tysta bredvid varann. Döda med sex år emellan. De får några minuter av mig. Vet inte vad jag ska ge mer än tid och lite ljudlöshet.

Trampar hem i leran. Slår på musiken igen och Jarvis sjunger. Bilarna svischar förbi, ljuden kommer tillbaka. Plötsligt dyker det upp nåt i ögonvrån, och jag vet genast att det inte är nåt bra. Tar ett steg bakåt och den är där nedanför stövlarna, ligger och smälter in i gräset, grå av vägen men inte blodig. En död räv. Det ser ut som om den sover. Den ligger vid vägkanten i dödssömn och det blåser genom grässtråna, bilarna åker och ingen bryr sig. Det minsta man kan önska den är en stunds tystnad.

Poptorka

Jag har fastnat mig kvar här ute på landet. Och jag är så präktig att jag ägnar minst en timma varje dag åt skogpromenader. Sniffande på barr, insupande av ångande hästskit efter ryttarekipagen jag möter, samt en del bligande upp mot solen.

Ett av få problem just nu är dock att jag har underskattat min mp3-spelares kapacitet. Jag lever i en musikalisk stagnation! Jarvis, Emiliana Torrini och Charlotte Gainsbourg i alla ära, men nu börjar öronen ludda igen.
I bokhyllan bredvid mig ligger inte mindre än fyra stycken usb-kablar. Tyvärr är inte en enda av dem hålkompatiblel med min spelare. Min musikkonsumtion kommer avstanna likt bakfulla svenska myndighetsgubbar under mellandagarna.

Julens sista utpost

Det allra sista jag brukar kräva av julen är en skål vit grädde och vaniljris med apelsin. Även kallat ris á la Malta.
Den ska avnjutas på annandagen framför en dagarna-efter-julfilm, gärna svensk, kanske Änglagård eller nån Ingmar Bergman. Det ska inte ägnas en tanke åt att grädden är fet, och det får inte vara fråga om mellangrädde eller nån slaskig Milda Visp, det ska vara fett och man ska må illa när sista skeden är tagen.
Sen ska man stänga av tv:n precis när nån på svt önskar god fortsättning, ranta bort till kylen, glo lite på knäcken och konstatera att man inte är sugen längre.

Nu längtar jag efter nyår, varm mat och sur champagne.

Vad söta alla är

Beror det på den här julgrejen tro?

Nu börjar det

Här bland ljusslingorna och allt det vidsträckta varvar nån(inte jag) Pavarotti med Carolas julskiva. Det känns helt ok, just nu.

Som vanligt handlar allt mycket om fönster. Vem har satt upp julgranen redan, vem har inte satt upp slingan på balkongen, och varför? Vad det är som syns och inte syns, för julen är på alla sätt synlighetens högtid.

Det börjar nu, och det går snabbt. Det är ingen utsträckt väntan fram till kort klimax längre. I stället massa inför, inför, inför. Provsmakning, tjuvnallning, luckor som öppnas i förväg.
Men det är också lite värme, nånstans.

Flickor,vänner, människor. God jul! Take care.

Kärlek.

Time for ignorance, time to end it

Jag har ignorerat den här julen. Har ignorerat, men nu när den står och trycker upp sig själv i ansiktet på mig går det inte längre.

Efter perioden av blödighet kommer uppenbarligen en tid av ignorans. När ett förhållande avslutas delas tiden upp i epoker lika självklart som i en historiebok från mellanstadiet. Epokerna pågår, känslorna och livsvillkoren förändras tills man framme i nu. När man är framme där funderar man inte längre på hur man känner och var man befinner sig i relation till det avslutade.

Det har varit dagar utan ljus, jag har sovit för länge suttit för mycket, gömt undan för många räkningar i en hög av damm och kuvert bredvid datorn. Jag har ignorerat. Politiken, stilistiken, a-kasseförhandlingarna.

Min DN-prenumeration har gått ut och jag sitter aldrig vid köksbordet med tekoppen på morgnarna längre. Vissa dagar har jag undvikit att prata med människor annat än via fragmentarisk msn-svenska. Ibland har jag bara gått ut i luften sent på kvällen. Jag har isolerat mig.

Det är smält frost i gräset där jag är nu. Dimman ligger över slätten som är vidsträckt. Mamma har satt upp nya julgardiner i fönstret till mitt flickrum, hon har arrangerat med pärlor som häger fint och hon har plockat fram kartongerna med glitter ut den berömda klädkammaren. Fast hon kanske egentligen inte alltid vill. Fast lillebror inte kommer hem till jul i år, han planterar vindruveplantor, plockar äpplen, hoppar fallskärm på Nya Zeeland. Över nyår jobbar han på en camping i en växthuseffektvärme som är betydligt varmare än den här.

Han kommer inte och allt är sorgligare än det varit tidigare. Likadant med vännerna. Jag får träffa dem kortare tid än innan, inget är som det varit, som jag vill att det ska vara. Sorgligare, annorlunda.

Ändå vet jag. Det sorgligaste vore att inte försöka. Inte fixa den där maten och inte lägga på de där juldukarna i flickrummet. Att inte anstränga sig över huvud taget för att återskapa magin från när man var liten, det vore det värsta.

Därför slutar jag ignorera nu.

Gästspel

Om ni vill se en otydlig Laanna stå och frysa vid en eld kan ni kika här. Oh, det var en vacker söndag.

Cykel,halkigt,vitt och vått

I Gävle har vi har snö nu alltså. Hoppas ingen missat det.

Hoppsan!

Jag måste ju vara helt efter igen, men jag har inte fattar att Fru Reinfeldt ju är ganska snygg förrän nyligen. Dessutom måste jag ha otroligt okomplicerad humor, för jag blir väldigt fnissig av rubriken Filippa Reinfeldts matvecka.

Nu ska jag slå in en julklapp eller två. Snart ska jag också lyssna på Wham, min vana trogen såhär års.

Hårdare tag

Snart tar jag burken med pepparkakor och påsen med saffransbullar, stoppar dem i en konsumkasse häller diskmedel över och knyter igen påshelvetet. Hårt. Går sen ut med den och stoppar den längst ner i containern för hushållssopor. Går inte tillbaka och plockar upp den igen.

Snart alltså.

Ok, baby

Det är sol det är frost det är noll grader igen. Lovely.
Nu blir det friluftsliv, tydligen.

Halvfylleinlägg

Tydligen är jag inte den enda som har ägnat en del av kvällen åt att se Match Point.
Jag är tydligen inte heller den enda som inte får några direkta inside feelings för nån av karaktärerna. Jag tycker mycket om början av filmen, när allt går ganska långsamt, över huvud taget anser jag ofta att filmer går för snabbt och tar slut för snabbt. Pingisbordscenen är suveränt elektrisk! Man fattar så snabbt att de blir kåta på varandra, det är fint att man fattar det, jag tycker mycket om just det.

Jag kramar ur de sista dropparna vin ur förra lördagens bag-in-box och går fram till köksfönstertermometern. Noll grader. Förut när jag var ute var det frost på bilarna, frost på gräset, jag blev lycklig av det. Om det var nederbörd nu skulle det alltså snöa. Det gör det inte. Om det var molnfritt nu skulle det vara stjärnklart. Det är det inte. Såklart.

Ombyte förnöjer

I går: julklappsbyte och kinamiddag med ett ex. Vin, chilinötter, drinkar och Djävulen bär Prada i soffan som vi en gång delade, som vi valde ut tillsammans men som nu knappt existerar i mitt liv.

I dag: ungkarlskväll med eventuell ungkarlsmiddag, bearnaisesnusk eller pizza. Kanske vin. Kanske ut på äventyr.

Jag känner mig märkligt berusad fast jag förmodligen skulle fixa grönt i vilket blåstest som helst.

Smaka

Att ädelost trivs på pepparkakor visste vi ju redan, men jag kan även rekommendera: philadelphiaost. Väldigt mjuk och mild i smaken mot pepparkakans kryddighet.

Today I am keen on snow

Det är allt lite julafton i dag. Signerad finfin bok på posten, i ett litet brunt kuvert, svart och ser ut som en skolkatalog.

Jag har gått in på Kupan i all hast, mitt numera veckliga besök. Och jag har fyndad. Virkad vit hippiemössa, lackväska i portmonnästil, grå schysst mönstrad väska och – och – ett par helt perfekta svarta små söta underbara overkligt fina stövlar med snörning och foder. Tyvärr blir det väl aldrig snö så jag kommer aldrig kunna använda dem utan att dö av svett.

Men jag hoppas.

En tanke om teater

Teatern i går ja. Nihao! Du hjälpa mig? Den skulle kunna kallas stökig eller kaosartad. Kanske förvirrande. Men snarare för nåt som illustrerar en del av det som den utger sig för att handla om. Poesi. Två poeters liv- Sylvia Plath och Ted Hughes, men utan ordning eller tydlig innebörd. Utan traditionell berättelsestruktur. Bara liv, händelser, känslor, sång, citat och sidospår bort från det som från början tycktes vara en berättelse. Ett skådespel som är ganska mycket som en dikt, där allt är öppet och fritt att sättas ihop och relateras till den egna historien.

För mig var det där röriga förvirrade inget som störde. Jag förtrollades hela tiden av människorna, uttrycken och framför allt av miljön. Det lilla rummet med golvet som såg skitigt ut, scenens obefintlighet, stolarna i en cirkel kring skådespelarna. Närheten till det där kreativa som jag ser allt för sällan just nu.

Nu ser man molnen

I dag sitter det oroliga nånstans mitt mellan lungorna, där jag tror att de börjar, det är nåt hårt där i alla fall, antagligen ben. Det har flyttat sig.

Det har varit sol på min dag och jag tänkte mig att jag skulle ta mig ut och få lite dagsljus. Köpa mera julte. Flanera lite, hur man nu gör det.

I kväll ska jag på teater. Oh.

Sammankomsten

Födelsedagskalaset blev en vacker liten sammankomst. Och precis som sammankomster i kombination med alkohol alltid gör, gick den fort.

I den röda delen av rummet samlas vi kring små pappersmuggar med glögg, ångan stiger genom lägenheten och jag öppnar paket med andra muggar i, som också är röda.
Det går genom samtal, ni vet det sedvanliga catching up-snacket som övergår i orerande om p-piller, sex, kärleksvärk, evigt analyserande och - små småningom - rent trams som ingen annan nånsin minns men som man själv skäms över, senare.

Sen promenad med vin. Mot människorna. Jag slås alltid av hur trevlig just den grejen är. Hur mycket jag älskar att inte riktigt veta. Att när man går där och är på väg, att då vara helt omedveten om eventuella besvikelser, uttråkningar och känslomässiga baksmällor. Att gå och kunna le och skjuta undan, innan allt händer eller inte händer.

Väl på dansgolvet och på ett alldeles strålande humör. Ler mot allt som rör sig. Har sällan lett så mycket. Dansar, hoppar, stukar nästan foten i ren exaltering. Ingen koll på timmarna som går. Ännu mindre koll på munnen och vad som kommer ur den. Repris av krogkväll som skulle kunna upprepa sig i all evighet, men med en alldeles ny känsla av lugn runt mig.

Efteråt pizzeria Napoleon. En outhärdlig längtan efter pizza. Sås ska det vara till, bearnaise såklart, så fett som möjligt, vad annars? Vid borden stirrar alla på en liten tv-skärm i högra hörnet, pratar om hur många minuter det är kvar, att det nu äntligen ska bli av, att han ska åka, och i vintöcknet börjar jag tycka att det ju ändå är lite fantastiskt. Christer Christer Christer skriker de, och det blir nedräkning i fyllan, precis som nyårsafton och pizzagubben muttrar om att vi borde vara tysta för grannarna kan vakna.

Vi går hem med pizzorna. Äter och lämnar kartongerna på köksbordet, i min ligger en liten pizzafyrkant med svarta oliver i mitten. Somnar vid fyra och vaknar innan det ljusnat, precis när alkoholen börjar lämna kroppen.

Blåst

Jag hoppas att för mycket kaffe på för kort tid inte är detsamma som överaktiv blåsa, för i såna fall ligger jag illa till. Jag kan inte arbeta om min urinblåsa innehåller minsta deciliter vätska.
Går inte.
Jag springer fram och tillbaka till toan hela tiden. Ibland skuttar jag ut i köket också. Please note.

Jag börjar på ett brev, sparar det, börjar sen på ett annat, läser en annons, googlar runt, lyssnar på samma låtar, springer bort till fönstret och tillbaka hit. Försök låta bli att kalla mig ofokuserad.

14:19, gråmörkt, tre tända blommiga ljus

Kaffe med vispgrädde och socker.
Det finns massor av jobb att söka.
Jag vet inte var jag ska börja.

Way to go

Lördag förmiddag. Solen tränger förmodligen inte fram i dag heller. Vädret är min startsträcka.
Jag måste sätta igång. Det tar alltid två timmar för mig att sätta igång. Vad viktigt jag än ska göra. Jag är orolig mellan öronen.
Jag ska: göra en del av det jag skrev igår att jag skulle göra. Snabbt. Utan utsvävningar.

Så, alltså, i kväll födelsedagskalas.

Mistakes, miss shapes, miss clean

Så nu är jag allt det som jag aldrig var när jag var sambo. Perfekt, glad, städande, gnolande.
Och framför allt: jag dammar innan dammsugningen. Den kanske största bedriften av alla. Min eviga miss som ständigt utlöste gräl.

Planering

Eftermiddag: min granne lyssnar på vrålmusik uppblandat med arabisk karaoke. De verkar ha en mikrofon där nere. Det duggregnar in i ögonvrån. Jag hatar duggregn. Så menlöst.

Jag ska göra apelsinglass jag ska dammsuga jag ska köpa vin och glögg jag ska slänga sopor jag ska diska jag ska äta upp min lunch jag ska vara bra, nån gång.

Bulldrömmar

Saffransbullar anno 2005

Eftermiddagen ägnades åt bullbak. Saffransbullar med god fyllning skulle det bli. Men fyllningen blev för lös och flöt ut över varje bulle och resultatet blev ganska långt från bilden i receptet. Jag är dessutom missnöjd med konsistensen.
Var därför tvungen att proppa i mig tre stycken på raken för att försäkra mig om att de verkligen var ätliga. Det var de. Men ändå: drömmer fortfarande om förra årets perfekta saffransskapelser med pärlsocker på.

Rundgång

Allvarligt talat. Världen hänger ihop på ett läskigt sätt. Och ibland går den sönder. Försvinner. Det är också läskigt.

Innan 13

Frukost.
Mailkoll.
Bloggkoll.
Musik.
Kläder.
Kupan.
Cykla.
Handla.
Luncha.

Det är ändå ganska mycket för att vara jag.

Lite vinter

Fast den ser sorglig ut måste jag erkänna att jag saknar den en aning...

Tisdag utan snö

Värst vad jag skriver mycket om olika konserter och fester. Man kan ju nästan tro att jag har ett spännande liv.
Å andra sidan: värst vad jag skriver mycket om mitt känsloliv på ett abstrakt och kryptiskt sätt. Man kan ju nästa tro att jag är feg.

I dag blir det nog nån form av bakning.

Och känslorna

Det kanske var konserten i går som satte fart på mitt känsloliv. Anna Ternheim med sitt piano och sin sorgsna sång kan nästan inte göra annat. Samtidigt är det ju helt nödvändigt att tillåta sig sitta där och känna för att det vackra ens ska kunna komma fram.

Det fanns en tid när jag klarade max tre låtar med Ternheim innan jag fick panik av hennes depma och var tvungen att byta till nåt som var mer upptempo. Men inte nu, nu har allt det där släppt. Allt är som en medeltidssaga och det är helt okej.

Hon är klädd helt i svart, med svart huva som sitter på under hela första låten så man inte ser hennes ansikte, men det är inget som stör. Det känns bara så självklart.
Jag tänker att det väldigt sällan finns nån skymt av lycka eller glädje hos henne, varken i hennes ansiktsuttryck eller i rörelsemönstret. Ändå ser man att hon trivs på scen och att hon måste göra det här. Men det som driver henne är antagligen mer komplexa känslor än ren spelglädje. Man ser mycket förtvivlan, och stundtals ilska.

Men mitt känsloliv alltså. Jag tror att det har pågått ett tag, det här med att jag upprörs och rörs av det mesta, det är sorg, lycka, skörhet, kärlek, kåthet, uppgivenhet och massa argt. Över allt, åt alla håll. Alla är fina. Alla är olidliga.
Det är allt för mycket och för jobbigt att förklara just här, just nu, men jag tror nånstans att jag trivs med att för en gångs skulle inte känna mig helt avstängd. Och konserten var förmodligen bara en utlösande faktor i mängden.

Oh every monday morning comes...

En halvt nedslagen morgon när jag är vaken tidigare än på mycket länge.Ljusstakarna tända och december ser ut som en ovanligt grå morgon i mars, allra minst. Om man bortser från julpyntet då.
Det ligger nåt sorgset över alltihop. Mitt känsloliv som slår åt alla möjliga håll och som inte går att koncentrera till en fast punkt. Jag vill ha allting.

Igen

Vaken med yrsel. Jag hade tänkt börja med att be om ursäkt för fylleinläggen, men kom sen på att jag inte vill det eftersom det känns sådär jobbigt ängsligt.

Såhär i efterhand minns jag mest massa schlager från gårdagen. Och många trevliga människa. Och att jag stod på trappan och diskuterade Darin(!) med nån. Ja, jag minns såklart andra saker också, det är inte så att jag har minnesluckor, bara ett selektivt minne som lyser upp vissa saker starkare.

Nu måste jag kurera mig för snart är det bokmässa och sen konsert.

Oj...

En bög tyckte jag hade snyggt läppstift. It really made my day. Night.
Nu ska jag äta.

Fyllegrej, fylleinlägg, whatever

Det här är ett fylleinlägg. Jag kan knappt smriva. Skriva.Okej. Bör inte göra mer. Ibland gör världen ont, men det vet ni ju. Jag var nyss på fjärde tvärgatan med en massa bögar. It was nice indeed, men ibland gör det ont i mitt pophjärta av all schlager.
Jag tycker verkligen att Moneybrother gör sig bra på schvenska. Inledninhgen är fin. Jag menar anslaget. Jag ska äta nåt nu.
Fint med helsingborg, förresten. I låten alltså.

Off eller on

Fest igen. Med massa okända människor den här gången. Jag och okända människor på fest är inte den mest lyckade av sammansvetsningar.
Svårt att hitta ett mellanläge då. Svårt att vara den där underbart charmanta sexiga begåvade människan som egentligen vet att man är, där inne. Åtminstone med acceptabel mängd vin i kroppen.

Jag har två lägen. Antingen den tysta mystiska som gärna drar sig undan till köket och sitter och leker med nån flaskkork, alternativt pillar på veken till nåt ljus tills det slocknar. Blir sen sedd på som hon den tråkiga, ni vet hon som inte säger nåt resten av livet.
Eller: den som får i sig för mycket, blir översocial, tappar alla censurer och i stället betraktas som hon den konstiga för all framtid.

Mellanlägen existerar, som sagt, mycket sällan. Därmed är det hyfsat spännande att se vilket läge jag kommer att hamna i, i kväll.

Men nu ska här lagas lasagne.

Decemberfredag

Så är det fredag och det ska handlas tacogrejer och cola, tjog med lösgodis och chips. Barnvagnar ska rusas med bland hyllorna, julmustbackarna på Willys ska balanseras med av praktikanter och Annas pepparkakor ska bjudas på och provsmakas. Varsågod och smaka! Middagen ska planeras efter tv:n och idolfinalen ska ses fram emot och sammanstrålas kring och kanske gråtas en skvätt till. Mitt i allt detta får jag en plötslig längtan efter saffranskaka, men har redan en påse chilinötter i korgen och vill inte ha onyttigt gånger två, fast jag kan inte bestämma mig så jag tar ändå båda. Och helgen har börjat.

Och ja...

...jag är fortfarande osäker på huruvida jag drömde det där eller ej. Måste konsultera grannarna.

Fantasifoster

Nånstans mitt i natten hör det hörs ett ljud som bara kommer närmare. Utifrån. Han skriker, det är ett mantra: jag ska dööööda dig jag ska dööööda dig.
Jag känner hjärtat. Nej! Inte här, i mitt trygga kvarter! Det här är helig mark. Jag kryper längre under täcket, vill stänga ute men det fortsätter. Han skriker, han låter nedbruten, söndrig rent av.

Det kanske är kärlek, det kanske är död, det är förmodligen därifrån trasigheten kommer, det är det troligaste. Det kan inte vara nåt annat. Jag hör att han är helt nära nu, nedanför fönstret. Han verkar gå sönder hela tiden.

Jag tänker på liket som hade hittats i Gavleån häromdagen, en död man. Kan inte låta bli att koppla ihop händelserna. Det är natt, mörk och ensamt, kan man göra nåt annat när man ligger där med livlig fantasi?
Efter en stund dämpas rösten och till slut är det tyst. Jag försöker somna om men det dröjer ett bra tag och därefter sover jag oroligt.