På gymet är det en lite flirtig stämning. Jag ser hur biffkillarna spänner sig framför spegeln och hur några fnitterifnittrande solarieflickor rättar till hästsvansarna borta vid magmaskinen.
Vi ska köra skivstång och jag vet att jag är svagast. Är osvikligt svagast på skivstång, jämt och for ever. Ändå sen högstadiet när gympalärare Bengt skulle ha oss att lyfta och bokföra resultatet efter klasslistan i hans svarta lädermapp. Då en veklig tös med ojämn armstyrka utan undantag balanserade fel, kände hur stångens knottror sved i händerna och alltid behövde hjälp sista vägen upp. Då hon alltid väntade till sist med att lyfta, tills alla andra hade gått till duschen och lärar-Bengt plockat bort alla vikter så det bara blev stången kvar. Då hon alltid fick beröm för att hon ändå orkat stången, ty hon var ju så vek.
Vi kör alltså detta ångestmonstermoment. Jag svettas inte och stången bränner inte. Ingen lärar-Bengt står bredvid och daltar. Efteråt antecknar jag på träningskortet. 5 kg 3 X 10 ggr. Det flashar förbi nån bild här och var, nåt minne av ett gym i skolkällare långt borta, men det är så kort. Det är tomt annars och jag tror det betyder nåt bra.
