The routine

Det finns rutiner som skulle vara nyttiga att bryta även när man är arbetslös. Vanor som bara har blivit, men som behövs för att få den nödvändiga förändringen från ena dagens håglöshet till nästa morgons försök till hoppfullhet.
Nya tag.

Allt för många timmar framför datorn utan riktigt ljus, allt för många tysta. Allt för mycket oroligt vankande och ibland skuttande till musiken, alltid samma musik.
För till rutinerna hör också ett mönster av sånger, de som man behöver för att vakna och de som betecknar just de här dagarna senhösten 2006. Trots oredan av filmer,mp3:or och filer till förbannelse är det en rutin som sitter fast. Det är same same, men det måste det också vara.

I kväll blir det i alla fall konsert, nya ansikten, annan miljö – en brytning– åtminstone för en stund.

In bed with Marilyn

Jag försöker ta igen sånt som jag har tänkt läsa men aldrig kom mig för att börja med, kanske i våras eller förra hösten. I våras tog litteraturvetenskapen bort all läslust och jag blev utmattad bara vid tanken på listor med böcker som jag borde läsa för min allmänbildnings skull, eller för att det kunde vara bra att ha läst dem.

Så, nu blir det i stället Joyce Carol Oates Blonde och Anna Jörgensdotters Änglarnas syster och Johanna Ekströms novellsamling Titta hon kryper, som jag tror kan vara väldigt fin. Blonde-romanen är typ 800 sidor och det otympligaste man kan ha med sig i sängen. Vore det inte för att den har en vacker bild på Marilyn på utsidan hade jag aldrig köpt den, utan letat efter en behändig pocketvariant.

Min kärlek till pocketböckerna har visserligen deklarerats tidigare här, men jag fattar inte varför alla böcker inte utkommer i pocket på en gång. Allt för mobilitetens och somna-med-pärmarna-över-ansiktet-möjlighetens skull. Det sistnämnda funkar helt enkelt inte med en två kilo tung koloss.

Hej mitt vinterland

Nu är det såhär. Det finns ingen återvändo i snön. Det går inte att sova i storm, tro mig, jag har försökt.
I natt trodde jag att jag hade tappat mitt språk och min poesi. Fast jag är osäker på om det verkligen går att tappa sånt.

Och allt var så nära med det där jobbet. Jag kunde ha varit anställd nu. Jag kunde ha varit en annan, en kontorsmänniska.
När telefoner ringer vet jag att det inte är bra. För lång tid har gått. Snöstorm är olycksbådande. Men jag får i alla fall veta.

Från anteckningsblocket

Visst, det nervösa dåliga är också en del av mig,
men det är en sån liten del.

Den del av mig du tycker om, den är jag mest.

En eftermiddag

Jag tror jag har sagt det förut, men detta med papper - kopior på hyreskontrakt, anställningsbevis, arbetsgivarintyg, skattesedlar– byråkrati, it really kills me.
Det tar all min energi, allvarligt talat.
Och nu är dygnet fucked upp igen också. Och jag har sovit för lite. Och jag vet inte.

Jag ska gå och köpa nåt soppaktigt nu. Äta, läsa, skriva, promenera, läsa mer, sova.

Middag för de ensamma

Så blev det. Shoppinglista med schalottenlök, vitvinsvinäger, smör, potatis, honung, saffran, morot, kålrot, rotselleri. Halvfabrikat i form av Coops skivade potatisbitar och ostquornschnitzel.

Och när man kom in hade snoret fryst i näsan och det var sådär som när man var liten nån söndag. Man kom in och värmen slog emot, kände kontrasten mot den kylda kinden, rörde försiktigt med fingret, visste utan att titta att man var röd. Drog sen efter andan, snoret ner i halsen och av med alla termobyxor, snowjoggings för att känna smärtan i fötterna när temperaturen ändrades. Och sen lukten av mat, kanske nåt från ugnen, kyckling i nån gryta och förvällda sockerärter på spisen, kanske blandat med skivade morötter, ständigt dessa förvällda grönsaker som symbol för det rediga, varma. Det där som var enkelt men ändå omsorgsfullt hopsatt – grönsaker till middagen – för du måste ju ha vitaminer i dig så du inte går å blir sjuk!

Allt det där, i alla fall. Lukter, värme, gemenskap, kontrast, höstvinter ute, minnen av nåt som inte längre finns. Som man absolut inte kan få eller återskapa, eftersom det aldrig blir som då. Men som man i nån sorts försök ändå vill få en liten smak av. Varför man anstränger sig för att åtminstone få en del av det.

Så, några tända ljus. Lite grönsaker i ugnen med saffran och honung. Bearnaisesås som tar en hel eftermiddag att göra, minst. Sen med lukten som sprider sig, och det börjar komma frost på bilarna och solen börjar gå ner. Och man är nöjd.
Det är söndag.
Bara det.

Winter days

Oh. Det är vintertid, tydligen.
Gävle är fantastiskt vackert just i dag. En sammansmältning av höstfärg och vinterdvala. Det finns kaninspår på gräsmattan. Innergården är helt tyst.
Jag vill laga bearnaisesås, men vet inte exakt hur tragisk jag kommer känna mig med allt detta fett i magen alldeles för mig själv. Fast ensamboende människor borde också få ha söndagsmiddag, i rättvisans namn.

Viljan att göra

Min underarm värker nåt extremt och kajorna flyger högt och täcker hela himlen, som om vi bodde i en kriminalroman. Vore jag tant hade jag sett detta som typiska tecken på att det snart skulle bli snö. Det rycker i stortån snart blir det väderomslag, sådär.

Jag lever i en sorts kula som får sin näring av kreativitet kontra rastlöshet, mottsättningen dem emellan.
Det är snart vinter nu, och jag jobbar inte. Snart är det vinter, och jag gör inget. Däremot finns viljan att göra. En massa kreativ energi som bromsas av det faktum att jag inte försörjer mig själv och därmed inte kan slappna av.

När det börjar kvällna blir jag nöjd. Då betyder det att arbetsdagen är slut, andra människor slutar göra nytta, kastar sig framför Idol/Lost/O.C/whatever i tv-soffan och blir obrukbara.
Då är det ingen fara för mig att inte längre göra det jag borde. Det vill säga söka jobb, posta papper till Försäkringskassan, posta massa andra papper till Alfa-kassan, ringa och vara framåt till tusen olika företag, gå runt och le och vara ännu mer framåt på lämpliga arbetsplatser. Allt som man förväntas göra för att inte hamna utanför systemet, för att använda en politisk klyscha.

Kvällarna är bra. Då kan jag tända alla lampor, stanna inne med gott samvete, spika sönder väggarna, ligga på sängen med kinden på kudden och skriva snett i nåt kollegieblock tills örngottet är täckt av blåa bläckstreck. På kvällarna är det ok att göra inget, och ibland allt. Om jag vill.

Ondska

Men moderater, varför gör ni såhär?

Lampigt

Lampor är min grej nu. Gärna gamla, gärna färgglada, gärna såna med tygig skärm. Golvlampor har högst prioriteringsvärde, tanken var att jag skulle hitta en billig och snygg att ha vid soffan, att läsa under och i dag hittade jag den. Naturligtvis var det på Kupan och självklart var den billig(förmodligen för billig), gammal, nästan statusantik. Kanske var den lite väl mycket DN-bostad, kanske lite väl allt men ja, grymt fin. Bilden gör den inte rättvisa, min mobil är usel. Men bästa detaljen - en svart liten spak till strömbrytare!

Andra grejer:
Jag klarar inte av regnet, fast på nåt sätt njuter jag också av det. Var på regnpromenad med Maria i kväll och det kändes väldigt engelskt, nästan filmromantiskt.
Sen har jag fikat med en C och mailat massa mail och i morgon måste jag ringa minst ett jobbigt samtal. Dagarna går och jag vet inte om det har blivit efteråt än. Kanske är det fortfarande ett gränsland.

Tårar för solnedgångar

Men jag är ju ok. Jag tröstäter wienerbröd och glass och turkisk kaka och står i fönstret och upptäcker att vädret har blivit blekt och frostigt och inser att det ju är för såna upptäckter som jag flyttade hit.
Och ni skulle se solnedgången här just nu, genom de här fönstren, och parkeringen och dagiset och allt. Så dåligt kan man inte må här ändå.

Bra låt för såna här stunder: Tears for affairs med Camera Obscura.

Vanorna

I dag, en sorts väder som bara vill mig illa. När man cyklar upp på broarna över ån vänder sig paraplyet uppåt, går sönder och vänder sig sen tillbaka och attackerar med en av spetsarna.

*

Är på nåt sätt bedövad. Vet inte om det är så man ska känna sig när man precis avslutat ett förhållande eller om det finns en mall för sånt - hur man lämpligen känner och beter sig. Efteråt.

Och hur länge dröjer det från den avslutande punkten tills efteråt verkligen blir, efteråt? På riktigt. När börjar allt smälta ihop igen och när börjar man sluta komma ihåg varje sekund vad man gjorde och tänkte efter när slutar pussarna och kramarna, vanorna? Jag minns inte.

Vanorna är det värsta. Vanorna blir känslor, blir vanor, blir känslor. Så. Det är det mest mystiska. Hur orden liksom till slut, när de har sagts och skrivits hundratusen gånger, ibland inte betyder. Och hur de ibland gör det. Och att man aldrig fattar var gränsen går, man vet bara att nu menar jag det. Puss. Och av nån anledning är det inte tomma bokstäver. Just då.

Hemma

Eftersom jag inte orkar med några ord just nu blir det lite hemma hos-bilder i stället.

Blåbeige hörna med småskrynkliga gardiner.



















Rödare hörna och fjortontums-tv.



















Lite hall. Billig gul lampa från Kupan.

Efteråt

Sen, nu vet vi inte längre hur vi ska känna. För nu har den punkten blivit nu. Den vi hittills bara snuddat vid och pratat om. Den som alltid varit tänk om och säg att vi.
Tänk om vi gör slut då?
Hur blir det då?
Den är nu, den punkten. Och vi vill helst inte känna efter.

Still in

Mailade i går till tapetföretaget D, som jag har varit på anställningsintervju hos. De hade lovat att höra av sig i mitten av månaden, och eftersom det är mer än mitten av månaden nu började jag bli lite orolig. Och otroligt nog fick jag svar. Att de är försenade av olika anledningar och får be att återkomma.

Oh. Betyder alltså att jag fortfarande har en chans. Jag är ännu inte ute ur sammanhanget. Det finns ljus.

Feberminnen

Jag har gått in i ett töcken av feber och ständigt tedrickande. Halsen klarar inte längre pauser än två minuter utan vätska och ryggen, armarna och benen är sådär ständigt influensaömma.

Jag är dimmig. Jag lyssnar på Eskobar och minns gator som inte alls såg ut som de här utanför med de guldprasslande träden. Jag minns inte att det fanns några träd alls på de där gatorna. Det var bara mörkt och trångt och det luktade piss. Längs med trottoarkanterna stod byggnadsgubbarna och log och gapade och kss-ade efter en. Jag brukade stoppa hörlurarna långt in i öronen och trycka på ignore-knappen och bara gå. Rakt framåt. De var fienderna i ett tv-spel men gick inte att hoppa på. Minfält hela vägen till universitetet. Till slut vande man sig.

Jag sa väl att jag har feber? Jag tror det i alla fall för det pendlar så i kroppen mellan frossa, utmattning och ren varm lycka över ingenting.

Träd å sånt

Hittade lite söta bilder på kvarteret från förra hösten. Eftersom jag är utan kamera på obestämd tid kanske jag måste använda nån av dem till en ny bakgrund och logga som jag ska göra, snart.

Det funkar det funkar det funkar

Precis när jag var nära att ge upp allting och lägga mig i sängen och bara tjura, kom nätet igång igen. Det är sjukligt att man kan bli så utmattad, så abstinent av nåt som man egentligen inte behöver. Men som man ändå måste ha.
För det förespråkar min förmåga att sätta livet i rörelse, det är genom detta jag arbetar mig framåt, här kollar jag upp telefonnummer öppettider jobbannonser och om Ikea har fått in några nya kuddfodral på sistone. Och vissa dagar är detta den enda mänskliga kontakten. Då gör det ont.

Tanterna

I ’m alive. Men inte mitt bredband. Gavlis har nog krånglat till det rejält är jag rädd. Ingen vet när det återkommer. Ingen vet om de nånsin kommer höra av sig igen och säga att det funkar.

Annars: bra. Jag klarar mig bra själv. Trots alla smärtor. Trots den overkligt ovana ensamheten.

En grej:

I går utanför ICA Kvantum gick det två tanter. Den ena med rullator och ett rejält gäng ICA-kassar. Den andra tanten lunkade några meter framför den första, utan rullator.
Tant 1: Hooooho. Wooohoo. Hoooohoooo.
Tant 2(vänder sig om): Nämen Svea är det du som ropar? Så du är ute och slår runt?
Tant 1: Jajjemän. Vill du hänga på?
Tant 2: Jomenvisst. Är allt bra med dig? Jag pratade ju med Sven borta vid fiskbilen å han är iiiinte bra i hjärtat….och sonen min kommer ju hit i eftermiddag och hjälper mig med pelargonerna...
Tant 1 och 2 fortsätter längs parkeringen i maklig takt.

Sweet.

Ps. Jag är på biblioteket. Mystiska gubbar står och glor på ena sidan av min skärm och på den andra sitter en blond tuggummifjortis och msn:ar i racerfart.

Baklås

Så. Mitt internet pissar på mig, tydligen. Vill inte vara med. Båda mina cyklar är punkterade. Alla andra cyklar ute i stället är punkterade också. Slumpen or what?
Jag kommer inte alltid in i min källare. Spöken? Jag vet inte.
Jag är pank.
Jag är trött.
Jag kan inte söka jobb eftersom internet inte funkar.
Vad mer?
Jo, jag är i ett rörigt skede i min relation.

Allt är inte helt toppen, I have to say.

Ovissheten

Helgen. Regnig lördagsmorgon nerför Brynäsbacken och möjligen höst på riktigt. Jag vet inte hur många gång jag tänkt tanken, men nu verkar den verklig. Har den tänkta höstkappan, stövlar som läcker och svarta sammetshalsduken. Hör klockan, samma välbekanta klocka som alltid, min klocka mitt kvarter.

Tågstationen. Fem i åtta bredvid dammen. I kön till bankomaten står tre killar med ryggsäckar, tyskar kanske. Köper juice på flaska på pressbyrån, bland bullukt, går genom droppandet och tillplattade löv, fimpar och nån påse från McDonalds. Tåget står längst bort, tyst, med tysta vagnar, tittar på klockan och är i tid och vet att detta måste vara bland det ovanliga.

Tågstationen igen. En annan. Min väska är trasig och det är gråkallt, jag lagar. Vi möts. Lite trött, lite läppar. Värme nånstans i regnet, men en ny känsla. Ovanligt möte, lite främmande mitt i allt bekant. Just här har vi inte varit förr, inte med den här känslan, inte med den här ovissheten.

Bilen. Söndag efter flygfältet. Promenadsöndag i allra högsta grad. Söndagsmiddagssöndag. För planering, för familjer. För par som bygger på gillestugan och spanar i skyltfönster efter specialutrustade barnvagnar. I bilen på söndan kryper sockersmaken och kaffet upp i strupen. Jag frågar hur ska det bli men jag vet redan svaret. Vi vet inte hur det ska bli. Har inte vetat på länge.

Soffan. Söndag, efter middagen. Salt i munnen och Sienfeldavsnitt. Jag ser dina ögon och att du tittar, att du vill ha uppmärksamheten. Jag vill ha värmen. Fast värme är också oro, för värme är aldrig konstant. Jag kvävs på en gång av att inte veta hur länge den ska fortsätta, av att vi nöjer oss med ovisshet. Jag vill skära bort den och slippa. Men jag vill samtidigt stanna kvar.

Last supper

Så i kväll, sista kvällen med Sara och Maria innan Sara flyttar. Grön pasta och tomater och mozarella i lilla köket. Ingen alkohol. Alkohol hade annars varit fint i kväll. Kanske vin att hålla kvar i gommen och röra vid med tungan lite strävt.
Så nu händer det. Ska nåt ske ska det vara nu, snart. Byta hus rutiner människor kvarter. Måste gardera mig för att inte bli ensam.

Mitt kvarter är förresten det bästa. Liksom fullt av händelser och lukter. Går man gatan upp kommer alltid vitlöksdoften. Över torget och människor pratar, små loppislappar hänger och fladdrar på tavlorna och tanterna rusar ut och in i Kupan. Det är inte söder som är Gävles söder, det är Brynäs.

Märit, kursen, ensamheten

Marit var mycket söt i går på konserthuset i ljusgröna klänningar. Lite tråkig lokal dock, och några deciliter alkohol för lite = ganska tråkig publik, åtminstone i början. Jag hade ingen koll på att det skulle vara förband, men det var det tydligen och således fick man ungefär tre timmars musik för pengarna. Fint, gott. Även om förbanden i sig var tråkiga.
Först Consequences; några nissar i slipovers(ett av tidernas mest osexiga plagg?), helt sega och inte speciellt lätta att höra på textmässigt. Sen Steso Songs; en arty tjej i ballerinaklänning och söta röda stepskor(?). Visserligen hyggligt duktig, men ack så gäspframkallande. För mycket art, för lite energi. Ungefär.

Grejer: Jag har fortfarande ägglossningskänningar. Sista officiella dagen på kursen i dag. Bara lunchning kvar i morgon innan vi åter lämnas åt vår ensamhet, i mitt fall knappande på datorn här i ghost house.

Oh won't you take me higher

Livet är fint. Jag har ägglossning. Lägenheten börjar ta sig. I dag är det Marit på konserthuset. Jag har haft sönder mina gardiner med ett strykband. Himlen är åskblå och träden höstiga. Jag fick antagligen inget jobb på Adecco. Livet är bra ändå, men krångligt. Nu är det dusch.

Snyftare

Åtgärdskursen lider mot sitt slut, och jag har så fina människor där. Alla är bra, men olika liksom.
Alla minns första dagen när vi satt där bland soffkuddarna med sveda i magen och himlande ögon och tänkte vafan har jag gemensamt med dom här människorna egentligen?

Alla är rörande överens om att vi hade fel. Vi var så fyllda av fördomar om systemet och om varandra att vi glömde se, eller kanske snarare inse, att det här kunde bli bra och nu när vi väl förstått det är allt slut och kanske för sent och samma gemenskap kanske inte finns igen, åtminstone inte på det sättet. Sorgligt, och sorgset.

Skåprapport

Ok. Skåpeländet är näst intill hopsatt. Endast dörrhandtag saknas.
Ser förfärligt tjusigt ut, om än en aning snett.
Kanske har lyckats.
Ska väl inte ta ut nåt i förskott, utifall jag vaknar i natt av allt brakar sönder.

Måndag med skruvmejseln

Jag snickrar. Har i min envishet bestämt mig för/lämnats åt att sätta ihop ett klädskåp på egen hand, utan karlhjälp.
Vill inte behöva mer än nödvändigt.
Eget boendet borde också innebära egen händighet.
Vill väldigt gärna kunna saker som att byta till jordad stickkontakt på en gammal lampa och snickra ihop bokhyllan utan att den välter över mig.
Har aldrig kunnat, alltid blivit inskolad att tro att jag inte ska kunna, så därför. Därför står jag okunnigt funderande när skruvarna och hylsorna dyker upp.
Vill så gärna, men vet inte, borde kanske lära mig att vara mer intresserad än jag är.

Nu: skruvande och snickrande, som sagt. I ett försök att övervinna.

Oordning

Åh men livet utan internet. Det ter sig underligt. Jag får höra att jag är lite saknad också, lite varstans ifrån, och rörs av det.
Men jag är här nu.
Inget är i ordning, varken i lägenheten eller med känslorna. Jag vet inget. Vi vet inget.
Fast egentligen är det ganska normalt.

Nätlös

Hoh. Jag lever i en flyttkartong just nu och är utan internet ett par dagar. Återkommer till helgen tidigast.

Ps. Har fått ett häftigt samtal och ska på en till intervju i dag!!! Ännu bättre jobb! Helt sjukligt!

Samtalet

Intervjun, som var hos Adecco, var nervös, men jag tyckte ändå att jag gjorde mitt bästa. Jag tänkte på allt: ordentligt handslag, titta i ögonen, svara ordentligt, lugnt, inte nervöst, dricka lite kaffe och fundera. Vara positiv.

Men, jag vet inte. Jag fick intrycket att det var väääldigt många sökande och att jag skulle ställa in mig på att inte höra från dem. Hon påpekade flera gånger att det rörde sig om ren produktion, snarare än skapande, mer som redigering, fast jag tyckte ändå det verkade overkligt roligt. Nu är det vänta, vänta och hoppas på en telefonpling som gäller.

I dag

Schema:

11:00 Intervju! Läskigt.Vill inte!!!
12:15 Lunch med ”kursen”. Roligt!
13:30 och framåt börja flytta grejer till spöklägenheten.
18:00 Nån sorts middag.

Mellan alla löv - en torsdag

Saker sker. Det är händelsernas höst. Nånting luktar väldigt starkt om eftermiddagarna, speciellt igår, igår märkte jag det mest och igår sporrades händelsernas höst av ännu ett par chockbesked.

En vän har just avslutat ett förhållande. Hon vet inte längre vart hon ska ta vägen, var hon ska leva, vad hon ska satsa på.

Två andra vänner är gravida. Båda har velat det länge, den ena har försökt länge och den andra har blivit det förhållandevis snabbt. När den ena vännen ringde till andra för att berätta hann den andra före. Nu kommer deras barn kanske att växa samtidigt, men i olika städer, jämföras, och kanske närs ett liten önskan om en hus-bredvid-hus-uppväxt som mest är en bild hämtad från Bullerbyn.

Tre vänner har nyligen gift sig med varsin partner. Lever tillsammans tänker tillsammans och kallar(eller försöker/vill/borde i alla fall kalla?) varandra för man och fru. Två av paren planerar sina bröllopsresor just nu.

Själv ska jag precis lämna lägenheten som jag trodde jag skulle bli vuxen i. Den som jag trodde skulle bli min sambo-fast-jobb-och-parmiddagar-lägenhet. Jag skulle antagligen bli kvar här, jag skulle föda barn här och på jularna skulle vi promenera i snön och stå och glo på bocken utanför bibblan, som alla andra familjer gör i den här stan. Jag trodde rätt mycket när jag flyttade in här, uppenbarligen. Men saker ändrar sig.

På riktigt

Jag ska på en intervju, en riktig, alldeles i verkligheten. Jag vet inte, men jag tror, nåt är konstigt här. Det är inte normalt att komma på en intervju såhär snabbt, inte om det är ett seriöst jobb. Ett som faktiskt kan vara kul. Fel, det måste vara fel.
Det är helt osannolikt att jag skulle få det. Anställningsintervjuer är ju inte min starka gren.

”…men som tur är får jag ändå alltid nobben eller sparken
det är underbart hur allting bara löser sig
När nån annan sköter väljandet åt mig”

Typ.

Men man kan ju alltid drömma.

Mailstörning

Min spraymail är officiellt klassad som störd i huvudet. Använd inte den om ni av nån anledning skulle vilja kontakta mig. Min andra, och förhoppningsvis fungerande, adress finns under profile- fliken.

Slackers

Jag får inte längre nån arbetsro när jag är på kursen. Kan inte sitta still och bara knattra när folk springer fram och tillbaka, tjuter, spelar pladdriga kortspel och lyssnar på Boten Anna på ohälsosamt hög ljudnivå.
Visst, vi är alla slackers i enighet med den moderatfilosofiska teorin, men vissa är det liksom mycket mer än andra. Vissa skulle med största sannolikhet vara slackers även om deras ersättning sänktes mer eller mindre radikalt.

Så jag försöker jobba hemma. Ägnar timmar åt att slacka runt i de ekande rummen. Packar ner ett par glas i tidningspapper, springer till datorn och kollar mailen och bloggarna, slackar runt lite till och vips är det lunch. Så är det ju.
Jag hävdar att detta är ”det normala”. Människan är socialt präglad att vara arbetsam, men hon är inte mer arbetsam än hon behöver. Hon skjuter upp saker.

Fick till slut lite saker gjorda i alla fall. Gränsen för maximal onyttighet nåddes och jag skrev lite text lite mail lite ärenden, klippte och klistrade och korrigerade lite, fick ihop ett par ansökningar. Nu kan jag med gott samvete promenera ut i solen och hämta mina beställda böcker.

Nån annan gång

Och folk är gravida till höger och vänster. Inte i nån politisk mening förstås men ute i livet.
Glad för deras skull, rädd för egen del. Jag är inte värst graviditetsbenägen. Speciellt inte vad gäller själva förlossningsdelen. Ja, inte vad gäller nåt av det egentligen.
Jag är inte särskilt intresserad av barn. Förmodligen har jag nån störning.

Mamma vid 25 är inte för mig. Jag tror inte heller mycket på idén om biologiska klockor som en trigger för plötsliga behov av fortplantning. Mer på social påverkan, uppfunnen egoistisk längtan. Kvinnor med barnvagnar på stan.
Och om det ändå existerar nåt sånt som en tickande visare inuti livmodern, saknas den troligen hos mig.

Barn finns bara som ett vackert se-fram-emot-moment för mig, långt borta, inte här. Framför allt: inte nu älskling. Inte nu.

Grönröstad

En rosenkindad muf:are stod på trappen utanför vallokalen och viftade med sina lappar. Jag ignorerade honom, försökte promenera in i entrén utan att bli stoppad, men haffades i sista stund av en vänsterpartistbrud. Kan möjligen ha nåt att göra med min för dagen utstuderade röda klädsel?

Jag tog hennes sedlar i alla fall utan att säga nåt, spatserade in och plockade åt mig några andra grön-röda listor. Mest för syns skull, för att det skulle se ut som om jag också ville hymla och vara hemlig där inne bland båsen. Bestämt mig hade jag gjort redan för nån vecka sen; grönröstare is my middle name, yes!

Nu väntar vi och ser. Hoppas lite på den där andelen som ännu inte vet. Och på alla anonyma sossehjärtan som röstar på Göran i sömnen utan att tänka, som får ont i kroppen av att kryssa i moderaterna.

Annars går jag runt bland flyttlådor med grusiga fötter här hemma. Det ekar mellan väggarna, när man hostar pratar och spolar i toaletten. I går hjälpte jag till att flytta ut Henriks grejer i halvbakfylla och nu är det tomt och han är borta. Kvar är bara jag och min fjortontums-tv.

På låtsas

Den omtalade fejkintervjun blev aldrig av i går. I stället tvangs jag bli grillad nu i förmiddags. Inte underbart, men nödvändigt.
Negativiteten satt fortfarande kvar i kroppen, varje konstruktivt kritiskt andetag var en känning av vätska i undre ögonvrån. Inte för att jag inte klarar av att bli granskad, inte i vanliga fall åtminstone, men för att jag inte hade väntat mig det. För att jag trodde att jag gjorde åtminstone hyggligt ifrån mig och därför inte såg att kritiken skulle slå mig så.
En stund efteråt var jag visserligen nöjd, glad för möjligheten jag fått. Men just då, precis när jag tackade och gick ut var rösten smått skrovlig. Egentligen helt utan anledning.

Personligt, opersonligt, ojämnt

Men skrivandet är ju aldrig konstant. Det är aldrig så att man dag på dag presterar, orkar prestera och le, orkar hålla den jämna nivån.
Aldrig konstant, men lurigt. Det är ju så det är.
Mitt i all balans och självtrygghet kan skrivandet plötsligt vräka en och då är man där, inåtvänd och oemottaglig för omvärldens smicker. Och då spelar det alls ingen roll, no matter what man gör, för man är redan där i värdelösheten.

Förstörd.

Och man orkar inte gå till nån jävla kurs och låtsas på nån fejk-anställningsintervju, man orkar inte söka jobb och man orkar inte hoppas.
Man har ont i tinningarna och vill ta en Ibumetin och gå och lägga sig tidigt med en Håkan Nesser-bok.

*

Det hjälper aldrig vad man tänker. Bloggen har tappat läsare. Folk som tidigare kommenterade kommenterar inte länge, folk som tidigare länkade gör det inte längre. Och man vet att allt är ens eget jävla fel och fast man tänker att man inte ska ta det personligt, gör man det ändå.

Ta det inte personligt!

Nähä. Vad menar du att jag ska göra då?
Ta det opersonligt? När allting, när ord likväl är en del av min person som allt annat.

Allt som vi ständigt ombes att inte ta personligt är ju alltid en del av oss själva.
Är vi, är jag, en skrivande människa som gillar att skriva, är det självklart att jag tar det personligt om nån uttalar sig negativt om min text. Är jag kock är det inte ett dugg konstigt om jag blir pissed för att nån hatar min mat. Inte alls.
Vi måste ta det personligt.
Däremot kanske vi inte alltid ska ta det så hårt.

Obs!

*Sluta skriva så många fula jävla kommatecken hela tiden

*Sluta tänka på att mina föräldrar kanske googlar upp det här och läser

*Skriva mer i presens


Nu ska jag göra nåt med mina kantareller.

Anteckningar och färg

Å den plötsliga sommarens återvändo!
Himlen är läskigt perfekt varje morgon när jag cyklar till kursen nu. Den går i nära nog turkosa nyanser och med bilarna och vindarna och vägen blir det nästan en medelhavshorisont.

Jag köper kantareller på torget femtio meter från Sverigedemokraternas vagn, och det finns en vag känsla av obehag och av lust att gå förbi och stirra argt men i stället glor jag in i fontänen.
Kantareller verkar vara grejen nu förresten, mer än de brukar på höstarna. Över allt köper de kantareller, alla.

Det finns en massa färger över hela stan också. Det här är inte en färglös höst när vi tvingas bära grått och brunt till leda om vi inte vill.

Nyanser som gärna får stanna i affärerna ett tag till:
Klarrött
Discoblått(koboltblått)
Honungsgult (ej senapsgult!)
Smaragdgrönt
Mörkgrönt
Plommonlila

Nyanser som gärna kan försvinna rätt snart för min del:
Pastellviolett
80-talslila
Senapsgult
Orangerött
Ärtgrönt

I övrigt går det rätt bra för mina stövlar just nu. Jag hoppas naturligtvis att det blir slagsmål.

Inslaget

I går på arbetssökarkursen: lokal-TV ska komma på besök, alla är nyfikna. De ska göra ett inslag om ungdomsarbetslöshet till sin valsoffa, med en kurskamrat som har lite mediavana. Hon går runt med mobilen i fickan och väntar nervöst på att de ska ringa.

Vi hoppas på det bästa. Hoppas att hon inte blir ett offer. Inte för negativ, men inte heller allt för positivt naivistiskt orealistisk.

Och tänka sig. Jag tror att bilden av henne blev ganska bra.
Relativt rättvis.
Fast inte perfekt naturligtvis.

I bakgrunden av filmen syns förresten min rygg och mitt knappande på tangentbordet för några sekunder.

Siffermysteriet

Så nu är det till slut beslutat. Allt; när jag ska skriva på kontraktet, när jag ska hämta nyckeln, när jag efter allt blir själv i det gamla stora huset. Som jag för övrigt är säker på att det spökar i.
Åtminstone var jag säker i söndags morse. Då cyklade jag förbi och såg att siffrorna på gaveln, de som tidigare alltid talat om att huset är byggt 1926, plötsligt hade förvandlats.
Nu stod det 1930 där i stället.
Jag cyklade sen fram och tillbaka utmed gatan och tittade upp mot huset,gnuggade mig i ögonen, kisade mot tegelväggen. Jag måste ju se fel?
Men efter ett antal noggranna stirrningar insåg jag att jag ju hade rätt, att det faktiskt inte stod 1926 där längre.
Siffermysteriet var ett faktum.

Siffermysterium+tidig morgon i dimma=spökhus
Det vet ju alla som läst minsta lilla Kittybok.

Så siffrorna hade alltså ändrat sig. Bara sådär.
Men varför? Vem skulle få för sig att ändra på 80 år gamla siffror? Just nu. 2006????

Väl hemma googlade jag lite och kom fram till att de två husen på Mejselgården, dit jag ska flytta, var byggda i etapper mellan 1926 och 1930. Husen ser exakt likdana ut.
På ena husets gavel står byggår 1926 angivet och på den andra…ja, just det - 1930.

Jag hade alltså spanat in fel hus i morgondimman.
Spanat med för mycket fantasi i medvetandet, för många Stephen King–vibbar i bakhuvudet. För många så-uttråkad-kan inte-nåt-läskigt-hända-men-inte-för-läskigt-önskningar krypande nånstans utmed ryggraden.

Desperation

Så vad gör man inte för att skrapa ihop extraslantar?
Jag rotar och rensar i garderoben, funderar lite och stympar den. Ungefär.
Nu säljer jag till exempel de där stövletterna som jag fick. Snygga var de, men ibland får man vara realistisk och inse att man är en vinglig bambi som aldrig kommer klara att gå i dem.

Sådetså

Jag blir lite trött på den negativa attityd som ofta kommer fram när jag för min arbetssökarkurs på tal. Trött på att människor, inte bara här på bloggen, ser det som ”förnedringskurser” och ”vuxendagis” och allt möjligt.
Jag är ledsen, men det här är inte så, det här är bättre.

När jag skrev att vi inte alltid är så produktiva menade jag just inte alltid. Jag menade inte att vi oftast inte är produktiva, för det är vi.

Jag har lärt mig viktiga saker om mig själv på den där kursen. Jag har fått utmärkta tips på hur jag ska finslipa mina jobbansökningar, på hur jag ska skaffa mig fler kontakter och på vilka möjliga organisationer/företag jag skulle kunna vända mig till för att hitta den typen av jobb jag söker.

I förrgår fick vi ett helt gäng frågor som kan tänkas komma upp på en anställningsintervju. Jobbiga, pinsamma men nyttiga frågor.
För om och när jag till slut hamnar där kommer jag att veta. Jag kommer säkert flacka med blicken och inte veta hur jag ska sitta.
Säkert kommer jag dö lite varje gång jag blir utfrågad och förmodligen kommer jag inte att få jobbet vare sig första, andra eller hundrationde gången.
Men jag kommer i alla fall att ha svar på frågorna, och det har jag den här kursen att tacka för.

Dessutom är det människorna. De som har tid och ger råd och som vet själva hur det är och bryr sig. Och de som kan helt andra saker än jag, de som delar med sig och ler när man kommer och saknar en när man är borta.
Det är mest för deras skull jag känner att jag måste försvara det här.

Producera mera

Ok. Vi är inte alltid så produktiva på arbetslöshetskursen. Vi gör inte alltid vad vi borde. Det blir mycket fikande och lunchande och, för min del, passivt rökande.
I onsdags hängde vi på länsmuseet och i dag var det 1,5 timmas bowling och sen helg.
Alldeles lagom alltså. Fint och seriöst. Men bra. Jag gillar att ha nån som tar hand om mig.

Kvinnor gillar Ernst

Vanligaste enskilda person att samtala om under rasten på arbetslöshetskursen: Ernst Kirchsteiger

Vanligaste stimuli: automatkaffe

Vanligaste ämne att samtala kring: trötthet

Minst vanliga ämne att samtala kring: arbetslöshet

Blått som disco, blåsigt som på Stortorget

I dag har det blåst så jag har tvingats ha på mig den vita 60-talskappan så det måste betyda att det är höst. Jag har även börjat med strumpor i pumpsen, vilket nog är ett annat tecken på att det är kallt. Jag har inte burit strumpor sen i april vad jag kan minnas.

Nu snart: en förbättring, en led i vägen till mitt nya liv. Läggdags före 23.

Helgen i Hudik var fin. Jag har fyndat tidernas klänning för 29 kronor och spanat in Henriks nya lägenhet vid havet. Nyans på klänningen: discoblå.

Tomtar, fårgjutare, Lindor...

Andra har säkert hunnit säga det innan men - Insiders småpartidebatt i går var fantastiskt rolig. Skön blandning av galentomtar, några smartingar och ironiska kommentarer från Aschberg.

Annars är jag ovanligt trött, kanske är det höstluft, kanske nåt annat, kanske för att jag vaknar i ständiga ryck om nätterna, ungefär kring tresnåret.

Snart blir det X-tåget mot Hudik, och lite läsning, lite inlånat familjeliv, antagligen en del mat.

Alla tröttnar nån gång

Hade länge tänkt ringa. Men jag är inte den mest företagsamma när det gäller telefonsamtal. Hade länge tänkt nu finns det ingen mening mer, nu vill jag inte längre. Jag vill inte slösa bort tiden, sova bort helgerna mer.
Jag tänkte: inte en till vinter med blåmärken på benen, inte en till i trappuppgångar med glögg i näsborrarna och snarkningar i öronen, lukter från andras varma hem, ljud från andras stängda dörrar.
Tack, det har varit några fina sommarmorgnar. Jag glömmer aldrig gryningen på sjätte tvärgatan.
Så nu är jag uppsagd från tidningsutdelningen.

Kafferast?

Jag har skaffat rooibos-te med persika- och passionssmak. Så nu kan jag leka Mma Ramotswe hela dagarna om det är så. Fast det ska jag naturligtvis inte.
Jag ska skriva jobbansökningar och lista möjliga arbets-/praktik-/lärlingsplatser här i närheten. Och kanske fika lite på baguetter.

Var i kurslokalen två minuter över nio, som vanligt i morse, bara för att få veta att vi ska ”jobba fritt” i dag. Vi var bara tre arbetslösingar närvarande, resten har droppat av, av olika anledningar. Tre stycken har fått jobb, de lyckligt lottade jävlarna.

Jag funderar på om det är en god idé att bli beroende av kaffe? Drack en kopp från maskinen innan jag åkte hem och förundrades över hur gott det var.
Men jag har aldrig varit nån kaffemänniska. Jag kan inte bli en sån som klagar över att åh nu måste jag ha mej en stooor kopp kaffe innan jag får hövvevärk…

Snart

Alla vägar leder till...kyrkan?

Trots att jag redan vet på ett ungefär vad jag är ämnad att arbeta med gjorde jag i dag ett yrkestest på åtgärdskursen. (Observera att jag upskattar såna tester! Observera också att jag inte finner dem förnedrande.)

Tänkte det kan väl inte kan bli sämre än att jag får veta att jag passar som det som jag sen flera år vet att jag passar för.
Tänkte kommer det fram att jag ändå passar bättre för nåt annat än det tänkta så är väl det bra synd, eftersom jag bara har ett år kvar hos CSN och alltså ingen möjlighet till omskolning.

Så jag kryssar i mina svar, räknar ut mina poäng, får fram min profil.
Och vad?
Det visar sig att jag passar som:
*Bildlärare
*Danspedagog
*Kammarmusiker
*Kantor

Bland annat.

Det här är nog första gången jag är glad över att allt redan är för sent. Nu slipper jag fundera på om jag inte skulle ta och bli kantor i alla fall. Slipper tänka på hur jag ska kunna stå ut med allt gnälligt orgelspelande under den eventuella utbildningen.
Bra.

Lyxen

Mma Ramotswe brygger rooibos-te hela tiden i Damernas detektivbyrå och det regnar nästan jämt nu. Ibland solar det och regnar på samma gång, samtidigt som det åskar. Men det gör mig inget för den här veckan har jag råd att vara inne.
Nu ringer inte klockan varje natt och nu måste jag inte springa sömndrucken genom regn med axelremmen skavande mot mig och tänka hur hur kan vader göra så ont som mina gör? Hur många gånger kan man springa uppför en trappuppgång utan att bakbensmuskeln helt enkelt lär sig att det är det här den är ämnad för?

Men förstår ni: en hel natts sömn i natt, EN HEL.
Att få lägga sig när resten av huset gör det, att utan stress dona med lakanen, ställa vatten på sängbordet, bläddra upp rätt sida i pocketen, i bekvämlighet.
Sen upptäcka att allt är ovanligt tyst i kväll.
Ha tid att upptäcka.
Det är lyx.

Repris - fyra små rätter

Har svarat på en sån här utmaning förut, men eftersom Johanna nu ber så snällt, gör jag det igen.
Inte mycket nytt under solen, som ni ser.

Fyra arbeten jag haft i mitt liv:
Tivolivärd
Vårdbiträde
Talskrivare
Tidningsbud

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Gilbert Grape
Forrest Gump
Pianisten
Allt om min mamma

Några låtar jag gärna hör:
Pulp – Common People
Mamas and the papas – Make your own kind of music
Brainpool – Bandstarter
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Le Sport – Tell no one about tonight

Fyra städer jag bott i:
Gävle
Málaga
Skövde
På Västgötaslätten

Fyra TV-serier jag gärna ser:
SATC
Lost
Scrubs
L-word

Fyra ställen jag vill åka till:
Mexico
Kina
New York
Rom

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Aftonbladet
Expressen
Blogger
Tradera

Fyra favoriträtter:
spenat- och fetaostlasagne
potatisgratäng och tzayspett
quornfiléer med fetaost
pizza

Fyra ställen jag trivs på:
I soffan
I Uppsala
I köket
På Café Kanel

Fyra personer jag vill träffa:
Ehm…Picasso kanske? Fast då heter det snarare skulle vilja träffa.

Den som vill får gärna anta utmaningen.

Smärtfritt?

Jag vill veta. Är scholl party feet cushions verkligen lösningen på alla våra fotplågor? Har nån provat? Är det värt en investering?

Som spön...

Det regnar grismycket här, så mycket att det närapå inte går att vistas på den inglasade balkongen utan missta det gröna fuskgräset för sankmark.
Jag kan inte göra nåt vettigt förrän det slutat regna, eftersom nåt vettigt innebär att jag samtidigt måste ligga och knapra på nåt gott, vilket jag måste ta mig ut och runt hörnet till närköpet för att införskaffa.

Jag tror också att regn orsakar klimakteriesymptom hos mig, eftersom jag får svettningar under tuttarna varje gång det börjar smattra mot rutan, samt en outhärdlig längtan efter att gå runt i bikini.

Och ja, nu åskar eländet också...

Lagom mycket

Eftersom jag är en arbetande tidningsutdelarsjäl den här veckan har jag fått dispens att komma när jag vill på åtgärden.
Dyker med andra ord upp strax före lunch med vadvärk, sovhår och blinkande ögon.
Tittar folk mystiskt på mig eller är det bara som jag har fått för mig? Tittar de liksom surt avundsjukt?

Får en kort genomgång av vad gruppen har pysslat med på förmiddagen. Tydligen har de diskuterat frågor på ett papper med rubriken ”Reflektera över vad du vill med ditt liv”.
Ehm?
Åh.
Domedagen.
Ska man veta sånt?
Är det därför jag är där jag är? För att jag inte vet säkert utan bara på ett ungefär?

En av frågorna som skulle diskuteras är: ”Hur mycket pengar vill du tjäna?”.
Jag tänker att om jag hade varit med på förmiddagen skulle jag förmodligen ha dragit till med nån klyscha av typen ”lagom mycket” eller ”så jag klarar mig”.
Men detta lagom eller så man klarar sig kommer såklart aldrig innebära lite, det gör det aldrig.
För nån.
Inte just här och vid den här tidpunkten, åtminstone.
Det svenska nationaluttrycket är överflödigt i diskussioner om önskelön. Där är lagom alltid lika med mycket, och lite lika med obefintligt.

Sommarslut, höstkval

Så det här är slutet på sommaren?
Slut på sötebrödsdagar, långa alkoholfyllda helger, kvällar på balkongen. I alla fall snart.
Det här är liksom slutet, och inget viktigt har hänt. Eller?
De viktiga besluten togs redan innan sommaren kom igång. Flytta isär, lämna sig åt sig själv, men ändå fortsätta. På deltid.
Tänkte vi ens på vad ensamma höstkvällar kan innebära? Tänkte vi ens på desperationen som kommer varje gång man är lite för pigg när lampan släcks? Tänkte jag ens på att nästan alla mina vänner ingår i parkonstellationer; samboenden, och därmed oftast lever och tänker inom den lilla kulan?

För när hösten kommer, kommer rädslan för uttråkning. Mystiska behov att plötsligt dölja skräcken för visa upp att vi inte gör nåt vettigt. Liksom att vi hela tiden intalar oss att gud vad skönt nu när det är höst är det helt okej att bara sitta inne och dega.
Och visst är det skönt, säkert flera kvällar i veckan, kanske en eller till och med en och en halv månad.
Sen kryper desperationen på.
Vad gjorde jag med sommaren?
Meeeen vad tiden går det är ju jul snart ju.
Åh vad trött jag är det måste va vädret.

Lösningen på hopplösheten heter oftast planering om man är sambo. Renovera badrummet, skaffa smått, spara till en Thailandsresa med älsklingen. Saker som ger energi.
Är man däremot ensamstående(eller enastående, som min åtgärdskvinna skulle sagt), eller som jag, särbo med oklar förhållandeframtid, är man liksom utlämnad till kategorin häftiga, stimulerande singelsaker.
Och det är där rädslan sätter in. För jag är inte helt säker på var eller med vem jag ska hitta de där sakerna.

Nya fönster

Lördag och sol. Ledighet från åtgärdskursen. Bra grejer.
Längtan efter iväg, och lätt uttråkad. Längtan efter förändringar, men vilka?
Behov av nya människor, nya röster, nya infall.
En ny stor glasruta som solen skiner från.
Kaffeautomater.
Längtar ibland tillbaka till högskolan.
Längtar efter nåt annat.
Efter morgonduschade gator i Málaga.
Efter tåget till Hudiksvall.
Efter nyfiket, ryggkrypande, elektriskt.

Åtgärdat 2

Men vet ni? Det här med åtgärder är kanske inte är så dumt.
Åtgärdsmänniskorna är schyssta människor. Bättre än arbetsförmedlingen.
Min åtgärdskvinna är snäll, funderar seriöst på vad jag behöver, hon är realistisk, hon daltar inte och hon frågar inte tusen gånger om jag känner till platsbanken på AF:s hemsida.
Med henne känns det som om allt kommer ordna sig.
Hon är bra.
Jag känner det redan.

Åtgärdat

Okej, jag erkänner det. Jag går på en åtgärd.
Alltså en sån som Persson och gänget tycker om att stoppa in en i, när man varit anmäld arbetslös mer än tre månader och är under 25 år.

Jag vet inte hur jag hamnade här eller vem som bestämde det men så ska det vara tydligen. Jag har inget val.
Jag är inte ens säker på att jag har hamnat rätt.
Jag sitter i en halvcirkel... eller det är snarare en hästsko av typen man hade i klassrummen på lågstadiet. Jag är omringad av okända människor och jag sörplar på en kopp choklad.
Jag stirrar på en kvinna som pratar om anställningsintervjuer och CV:s som om hon aldrig gjort annat i sitt liv. Som om det alltid varit såhär.
Hjälp!?
Ska jag verkligen vara här?
Hallå jag är arbetslös akademiker… skickar man ens såna som mig på åtgärder?
Eller ja förresten arbetslös och arbetslös…jag har sommarlov. Och så har jag ju extrajobb…flera timmar i veckan… ibland.
Jag har hamnat fel. Eller hur?!

Men vid bibeln...

Vad är det egentligen som händer i den här stan?

En dag

Det är höst nu har jag hört. Den började i dag, liksom inofficiellt.
Det var en osynlig tyst överenskommelse över stan i morse. Brandrök över Brynäs.
Regn på Fältskärsleden.
Och inne i stan trottoarvåta papptallrikar spräckta glasflaskor spräckta fönsterrutor...spräckta sommarförhoppningar för den här gången efter helgens cityfest.

Så i dag ringde klockan innan åtta för första gången på länge. Henrik lät bli att stänga den en massa gånger, för första gången på länge.
För första gången på länge gick jag upp tillsammans med honom, frysande i pyjamasbyxor, hällde upp gröt, bläddrade i DN, micrade gröten och kunde inte äta den.
Jag är inte riktigt säker, men jag tror det är nåt med i dag. (Som numera är, i morgon.)

Mycket viktig fråga

Varför har herrcyklar blivit utrustade med en stång mellan sadel och styre? Vad är den bra till, egentligen?

Tacksam för svar.

Livstecken

Det är fortfarande sommar för mig och innan jag har kommit in i nån form av rutin kommer nog inläggen fortfarande att vara sporadiska.
Jag kommer helt enkelt inte in i den där trivsamma lunken jag hade i höstas och våras, inte här och inte med nåt annat skrivande.
Inte än. Men kanske snart.
Jag vet inte när jag ska sluta se sommarmånaderna som ett enda långt lov när man per automatik har rätt att vara ledig. Det är varmt liksom, jag behöver inte ta nåt ansvar nu.
Vadå söka jobb? Det gör jag nästa vecka.
Fixa med Alfakassa? Äsch då.
Ordna ett liv? Nä inte nu. Allting kan vänta.
Men det är naturligtvis inte sant. Ingenting kan vänta. Jag har väntat alldeles för länge redan.

En positiv sak är att jag åtminstone tänker. Läser och tänker och studerar hur det ser, hur det är, alltihop. Börjar på böcker och slutar mitt i meningar för att jag hakar upp mig på nåt. När jag sitter vid datorn googlar jag massor. Jag tror allvarligt att halva min allmänbildning är Googles förtjänst.

Och helgen? Jodå, den var fin. Linda och Jenny kom på besök och allt och inget hände. Vi grillade på vår fantastiska innergård, som jag nog tror att jag kommer sakna när jag flyttar, och solade och fikade och lagade mat och drack vin och gick på Goya och dansade några sekunder i röda rummet. Det var fint men kort.

Här

Ps. Nu är jag i Gävle igen. Det är strålande väder och jag tror jag har åkt ifrån reget.

Öronbedövande gult

Ibland på landet är ljudet från syrsorna nästan öronbedövande. När man cyklar mellan gult och gult och allt man ser bara är åkrar väg träd och det faktiskt är möjligt att skymta en horisont. När man sen parkerar cykeln i gräset klär av sig känner vinden men tänker inte direkt på den och tassar över tistlar över gruset ut på bryggan. När det fem sekunder senare luktar vatten i näsan och smakar järn i munnen. När man vänder ansiktet mot solen som går ner och ut med armarna och håret mot vattenytan och hör hur allting bara dunkar. När man sen inte längre ser nåt och man tänker: det var den sommaren.

Innan man öppnar ögonen igen och reser sig och simmar mot bryggan och kravlar sig upp och hämtar handduken och huttrar lite och man tittar på korna som går på andra sidan och allt är som vanligt igen. Nästan.

Livet som pågår, nån annanstans

Och nej. Det bästa är naturligtvis inte att ignorera kriget.
Det bästa är nog att erkänna att man är maktlös, men att maktlöshet såklart aldrig är en anledning att förhålla sig passiv.

Livet som pågår

Jo. Jag har ju varit på bröllop och det var fint. Lite hastigt, men fint. Ingen gjorde sin röst hörd och hejdade det.
Det var inte helt som på film, men lite. Bröllopsmarsch, bukett, vitt släp som alla trampade på. Vackert.
Men mycket kyrkosnack, mycket opersonligt och underförstått normsättande talande,(”…mannen och kvinnan som är skapade för varandra” ”…det eviga arbetet”.) som jag personligen har svårt att ta till mig.

Jag respekterar att människor behöver en tro, att de behöver kristendomen. Jag kan till och med erkänna att jag inte alls tycker det är nåt fel i att vara religiös, att jag själv ofta välkomnar tanken på att det skulle finnas nåt slags gud/gudar. Men jag får verkligen obehagskänslor när man talar om äktenskapet som ”livet största möjlighet” och ”den enda vägen att gå”.

För övrigt äter jag som en dräktig kossa här på landet men verkar ändå mest gå ner i vikt. Jag vet inte hur det går ihop.
I kväll: paj med svarta vinbär och gräddfilsfyllning, vaniljsås, nästan en hel pizza, sallad
Tidigare i dag: yoghurt och müsli, ägg, te, nektariner, risnudlar, quorn med fetaost och grädde från ugnen
I går: mackor, te, ris, hallonpaj med romgrädde, hemodlade sockerärtor, smör, quorn med fetaost, glass, en skål chips, glass igen
I förrgår: obeskrivliga mängder mat från bröllopsmiddagen

Jag har även badat i ån och kommit på varför det vore så fint med hus vid just en å.
I morgon ska jag skriva nåt om det här.

Mellanrum

Sommaren är en sorts mellanrum. Inget nytt i det. Saker man gör känns inte på riktigt, inte viktiga, förrän det blir höst igen.
Värme är lika med oförmåga att arbeta, tänka, gå till gymet, göra det vi brukar.På ett sätt irriterar det mig att bo i ett sånt land.
Varför måste vi vänta? Varför måste biblioteket ha sommartider?
Varför måste biograferna vara stängda småstäderna, varför måste operationer ställas in?
Gamla frågor, jag vet.
Men ändå, sommar är bara hopsparade låtsasmånader, först när kylan kommer blir allt normalt igen och det känns rätt sorgligt.

I dag är det dags för kyrkobröllop. Jag har under ett par nätter drömt om en bröllopsmiddag som utspelar sig på en äng med blåklockor, men jag misstänker att det är en ynklig fantasibild.

Syrsor, hallon, hallonsyrsor

Jag befinner mig i södra Sverige igen, hos föräldrarna. Jag lyssnar på syrsorna utanför balkongen och på samma samma samma låtar som spelas i min playlist på datorn, precis som jag brukar när jag är här.
Förresten en fråga: existerar spelande syrsor i Norrland? Eller finns det nån sorts hemlig gräns som går, låt säga, norr om Uppsala, som syrsorna aldrig överträder?
Jag kan för mitt liv inte minnas att jag nånsin hört syrsor i Gävle. Inte ens under en skogspromenad.

Dagens planerade sysslor:

*Läsa tråkböcker/sola
*Läsa nån lite roligare bok/sola
*Göra piroger
*Plocka hallon
*Eventuellt promenera en halvmil
*Eventuellt bada i ån

Paljetter och svullna smalben

Det står några surfingsnubbar på torget och gastar om gratis lightcola och alla rusar dit och tar. Skvalpar sen med burkarna genom alla butiker och ställer sig i kö till nån av femkronorstoaletterna.
Är detta månne nån form av samarbete? Cocacola och typ… Lambi toapapper?

Jag går och svettas i ballerinaskor och spanar efter billighetssandaler. Det är skorea överallt, men det finns inget bra, inte nånstans. Överallt bara överhöga kilklackar och paljettofflor.
I desperationen och svettningarna funderar jag en stund på om inte paljettvarianeten för 70 kronor vore nåt i alla fall. Paljetterna går kanske att pilla bort? De är ju ändå ganska luftiga…
Men det blir inget inköp, jag ska inte, har inte råd, har redan tillräckligt med skor hemma.
Vem behöver egentligen ett par neonrosa nätiga slip-ins?
Vem behöver paljetter på fötter över huvud taget?
Skorna har ju troligen lämnats kvar till rean av en anledning.

Medan blåsan börjar trycka går jag in på HM, Bokia, Vero Moda (min vanliga runda), ser hur alla svettas, och hur alla går i sandaler utom jag.
Plötsligt märker jag att alla tittar på mina ben. Tittar som om nåt vore fel, som om jag vore…
Jag springer ut i solen, sätter mig vid kanten av en blomrabatt som är överbelamrad med gråa läskburkar, stirrar på fötterna och smalbenen. Jo, det är verkligen nåt som är fel, det är stora röda bölder överallt, svullna missanpassade ben och solen bara lyser helt obarmhärtigt.
Först fattar jag inget. Vad ÄR det här?Det här är väl inte MINA ben?
Men det är det ju.
Det här är inte en sån där mardröm som är ett utslag av min fåfänga, det är inte inbillning, det är bara mina vanliga ben.
Ben som reagerar på vanliga myggbett.
De är arga och kliiga och svullnar alltid efter några timmar utan regelbundna insmörjningar med kortisonsalva.

På vägen hem känner jag mig som en spetälsk.
Det är tydligen inte helt social accepterat att gå i kjol om man har myggbettsvullna ben.
Speciellt inte om betten är stora som bölder.
Jag får för mig att människor väljer andra cykelbanor, eller går över på andra sidan vägen när de möter mig.
Inbillar mig saker från deras blickar.
Att de tittar anklagande(Skyl dig för helvete!).
Eller syndtyckande(Aj aj aaaj vad illa det ser ut... din stackare.).

Behöver jag säga att det nog inte blir nån tur till stranden i eftermiddag?

Juli i köket + lägenheten

Jag lagar jordgubbspaj balsampotatis limemarinad. Köket andas vitlök basilika balsamvinäger kryddigt sött salt och syrligt.
Solen skiner på inglasningen och inget händer.
Jag får tydligen lägenheten, den som jag vill ha men som jag ännu inte har tittat på. Jag ska leva och bo där, jag som aldrig trodde jag skulle bo i ett sånt hus, aldrig trodde jag skulle bo själv igen. Men det är bestämt så.

Själv, men förhoppningsvis inte ensam.

Exitment over a cider

En timma och tio minuter kvar.
Sen vet jag om jag får lägenheten.
Vet jag var jag kommer tillbringa hösten, om inget oförutsett turligt(jobb?) händer.

En timma och tio minuter.
Jag spenderar tiden med ett avsnitt L-word och en päroncider.

Solbränna och stammande präster

Solbränna har en förmåga att inte hålla särskilt länge innanför tyg och i femtongraderväxlandemolnighet.
För nu är allt som vanligt igen, normalsommaren är tillbaka det är sol ibland men för det mesta är allt som vi är vana vid.
Jag dricker grönt limete och funderar över saker jag borde göra (läsa, skriva, göra klart extrauppgifter, skicka efter examensintyg, skicka papper hit och dit) men kroppen vägrar och jag blir bara äcklad över tanken på att livet ska vara nån sorts tävling.

Jag har två olika vänner som gifter sig snart, på två olika platser med två olika människor i två olika äktenskap, på samma dag.
Jag ska bara gå på det ena, men det blir spännande nog, eftersom jag aldrig har varit på ett sånt bröllop.
Tanken på kyrkobröllop med många människor tilltalar mig, trots att jag vanligen är ganska ambivalent när det gäller äktenskap och trots att jag osäker på om jag själv ens vill gifta mig.
Men ändå. Bilden finns där. Den är förmodligen hämtat från Fyra bröllop och en begravning eller nåt liknande dramaromantiskt med inslag av realism.
Om jag ska vara ärlig är det den enda filmen jag relaterar till när jag tänker på bröllop, kanske det enda jag relaterar till över huvud taget.
Folk gifter sig helt enkelt inte i min släkt, och om de för sig att göra det sker det inte i kyrkan med tusen okända människor runtomkring.
Så jag förväntar mig med andra ord allt det där. Pinsam tystnad när alla ser ett hål i en av brudtärnornas klänningar, stammande präster, okända tanter i fula hattar, bröllopsmiddag med bordsplacering där folk så småningom blir fulla och desperata och börjar hångla.
Allt annat vore en besvikelse.

Obalans

Det tar dagar, kanske veckor innan min kropp har återhämtat sig efter en sån där kraftig baksmälla. Uppenbarligen tål jag inte sprit som har beblandats med mjölk, inte ens i små mängder. Och kanske är Bailys i små snapsglas med fot, på ett tak nära domkyrkan, just när solen går upp, alldeles för mycket och en alldeles för ovanlig sinneskombination för att min mage ska uppskatta det.
Nu är veckan ur balans, spyreflexen allt för lätt att hitta, magsäcken flera storlekar mindre.
Ett allt för långt luktande på soppåsen i kombination med några tuggor pestospaghetti för mycket framkallar snabbt känslan. Illamående-flashbacks all over again.
Och jag som inte ens räknar mig till skaran som vanligen har kraftiga baksmällor. Jag som kastar upp max två gånger om året annars, eventuella magsjukor inräknat.
Medan vissa människor ibland hittar den omtalade reflexen redan efter ett par glas vin och ofta knappt kan se åt en matbit dagen efter, brukar jag vara den som hämningslöst vräker i mig pizza, popcorn, ost, spaghetti med smör - allt vad kylskåpet erbjuder av fett fett fett och salt.
Men inte den här gången, alltså.
Jag vet inte om jag vill kalla det pinsamt eller orutinerat, men jag vet att man överlever och att det förmodligen dröjer till nästa gång. Nånstans lär man sig ändå nåt under de där bakfyllorna. För övrigt har toalettringar förmågan att framkalla tankar som man annars aldrig kanske skulle ha tänkt.

Jag vet förresten inte hur det går med lägenhetsletandet. För tillfället ser det ut som att jag skulle kunna få nån av bostäderna på Sjätte Tvärgatan, men det förutsätter att ingen som är före mig i kön tackar ja innan i morgon kväll.
Jag har bara tittat på den ena av dem, men planlösningen är ungefär densamma, och huset på utsidan är bara helt fantastiskt.
Jag menar, hur många bor i ett tegelhus från 1923, med djupa fönster och marmorgolv i trapphuset?
Alltså, ickerika, icke-bostadsrättsägande, vanliga människor?
Nej, precis.
Dessutom: helt ok innergård, gratis grill, gratis trädgårdsmöbler, gratis gym, gratis symaskin, gratis…ja, nånting mer var det säkert. Men det verkar liksom inte kunna bli bättre.

Tvådagarefterinlägg

Testar väl lite då.
Min blogg mår inte bra just nu, tydligen. Har kanske liksom jag fått en släng av för mycket sprit med mjölk i och har svårt att återhämta sig?
Inlägg försvinner och kommenter går inte att skriva och så vidare.

Annars har jag varit i Uppsala på grillfest/barrunda/dagenefteråterhämtning, men jag har uppdaterat, det är bara det att inläggen, som sagt, har försvunnit av nån anledning.

Nu till parken.

Åskmåndag

Jag äter jordgubbar med fetgrädde och tittar på åskvädret samt letar lite halvhjärtat efter jobb alternativt lärlingsplats att ha till hösten. Det verkar dock lite tjorvigt. Eller mycket. Ju mer man letar desto mer depressivt blir tillståndet.
Jag skulle verkligen behöva lite hjälp från AF i fråga om att hitta lämpliga företag/organisationer som har dugliga informationsavdelningar att vara på, men det kanske är för mycket begärt?

Spelningen i lördags var intim, allt för oengagerad och allt för kort. Det var vi och kanske tre till över 20, samt 40 stycken indiesjuttonåringar som drack rosa cider och spillde på mina skor. Först mot slutet började saker hända och folk att dansa, men två låtars energiskt skuttande var ändå för lite för att jag skulle känna nån musiktillfredställelse.

Allt bara fortsätter...

Det här sommaren är det för en gångs skull sommar på riktigt. Det blir aldrig sensommaraktigt höstkallt, inte i juli, inte nu. Inte ens när det regnar.
Jag har badat i Testeboån och i havet och fått en nästan utomlandsartad bränna.

I kväll blir det Le Sport-spelningen på Kafé Spegeln. Ska bli intressant.

Ps. Varför är det så många Gävlebor som har orangeaktik solbränna? Hur snyggt är det egentligen?

Ps 2. Varför är det så många Gävlebor som har så jämnt solbrända ben? Hur gör de egentligen?

Vänta och hoppas

Föräldrarna have left the building för flera dygn sen. Jag har hunnit vara själv ett par dagar och vant mig vid det för sen att få tillbaka min helgsambo för några dagar och vant mig vid det också.
Jag är anpassningsbar, alltså.

Annars hänger jag mest på Gavlegårdarnas sida numera och bevakar mina lägenhetsanmälningar.
Och allt såg verkligen jättebra ut länge, länge. Jag låg tvåa i kön på två finfina(?) lägenheter på Sjätte tvärgatan, och de som låg före mig i köerna såg ut att vara en och samma person. Det vill säga, det var bara en person före mig som alltså låg etta på båda lägenheterna och personen i fråga skulle bara kunna tacka ja till en av dem. Detta gjorde att det såg ut som om jag garanterat skulle få en av dem.
Ända tills i går eftermiddag. Då kom en till idiot som hade en miljon poäng och anmälde sig, så jag halkade ner till en tredjeplats på den ena lägenheten.
Så nu. Nu finns visserligen fortfarande en chans att få nån av lägenheterna, men jag riskerar också att bli helt utan och det är helt pissigt.

Ett tag trodde jag att det var klart där.
Jag hade redan börjat planera för inredandet. Jag skulle köpa Saras soffa billigt och beställa ännu billigare gardiner från Ellos. Tapeterna i den nya lägenheten(som jag ännu inte sett) skulle i mina tankar inte ha nån ful 90-talsbård utan de skulle ha nån schysst neutral färg(inte blå, som här) som tillåter förändringar.

Men i stället blir det att vänta och se. Och hoppas. Och inte planera för mycket för nåt som kanske inte blir.

Dagens rekommendation

!Tärnad nektarin tillsammans med fetaost och Willys olive alla taggiasca. Rödlök och tomat till, om man vill!

Willys oliver är underskattade, ja många av deras egna produkter är det. De har till exempel inlagd kronärtskocka och halvtorkade tomater som är grymma. Billigt är inte alltid sämst.

Nu ska jag tvätta.

Bara inte Tyskland vinner...

Bästa Gud,

Vad som helst, men inte Tyskland.
Snälla?
Och helst inte Frankrike heller.
Och inte Italien.

Inte för att jag egentligen bryr mig, och inte för att jag egentligen vet nåt om fotboll.
Men ändå.

Tack på förhand.

The sun is shining...

Jag har föräldrabesök och ägnar dagarna åt jordgubbsätande och passiv korsordslösning. Återkommer inom några dygn. (Om ni nu har saknat mig, vill säga.)

Ps. Jag har premiärbadat i nittongradigt algvatten vid Bönan med håriga ben och enormt blåmärke på vaden.

Dagen L

Snart finns det ingen återvändo.
I dag gör vi det.
I dag är dagen för lägenhetsuppsägning.
Bye bye Södra fiskargatan.

Inspiration, sorgsenhet, skönhet

Åh gud. Om jag ska flytta till nåt ställe i den här stan, snälla låt det bli Sjätte tvärgatan. Amen.
Jag har den här visionen om att min livskvalitet ska höjas om jag flyttar till Sjätte tvärgatan. Hur jag bunkrar upp med kuddar på de stora, vitmålade fönsterbrädorna och fylls av skrivlust, arbetsvilja, livsinspiration.
Hur jag framåt oktober stretar fram mot blåsten i lång mörk kappa och knähöga stövlar på den tjugotaliga innergården, hör en kråka, tittar upp mot himlen och inser att det börjar bli höst.
Just att jag inser att det blivit höst är viktigt. Det betyder att jag inte har upptäckt det tidigare, eftersom jag är så uppfylld av min inspiration.

På Sjätte tvärgatan är allt som i ett annat årtionde, där finns andra möjligheter och där skiner solen lite annorlunda in genom korridorbalkongerna. Det är i alla fall vad jag inbillar mig när jag springer där om nätterna med tidningar, vilket jag gör den här veckan.

*

Midsommar var helt ok. Vi hade en hastig trerätterslunch hos Åsa, spontan och ganska opretentiös, innan stora delar av sällskapet var tvungna att dra vidare.
Kvällen blev lugn, med inslag av vin och blomsterplockning.
När vi framåt 22-tiden började strosa in mot Mariestads centrum insåg jag att jag har väldigt svårt för tomma och nästintill döda städer en fredagskväll. Små städers sorgsenhet visar sig verkligen från sin fulaste sida just då.
Å andra sidan kan samma sorgsenhet vara näst intill vacker en helt vanlig och nästintill död tisdagskväll.

En midsommarnattsdröm

Förra veckan hittade jag av en slump vad jag då tyckte kändes som Den Perfekta Midsommarklänningen.
En sån klänning som i modebilagor presenteras som En midsommardröm.
Vit. Sval. Söt. Billig, och inte för genomskinlig.
För 149 pix vågar man också använda sin vita klänning utan att känna sig självmordsbenägen när man senare spillt ner den med rödvin. Vilket säkert kommer hända mig i morgon.

Midsommar kommer vara väldigt spontan i år. Ingenting blir som det var tänkt. Och ingen hade tänkt särskilt mycket från början heller.
Jag åkte ner hit för att gå på vad jag trodde skulle bli en bröllopsmiddag. Denna modifierades sen till grillfest, sen till knytkalas, och nu slutligen till en hastig midsommarlunch samt två-ensamma-kvinnor-och en-bag-in-box-kväll.

Såklart ångrar jag inte att jag åkte. Det behövdes, och jag älskar alltid en tågresa, även om vagnen runt mig är fylld med ett bongotrummande göteborgskt fotbollslag.
Men känslan har dalat och stämningen försvunnit. Jag kan som vanligt inte låta bli att fråga mig om vi inte bryr oss mer än såhär. Varför vi inte har planerat bättre och varför kommunikation bara blir svårare och svårare ju fler sätt vi har att meddela oss på.

Den perfekta klänningen är fortfarande perfekt, men saknar betydelse om jag inte får känna att allt det andra också spelar roll. Och det vet jag först i morgon om det gör.













Mobilbild i spegel på spetsklänning

En fråga om siffror, eller linjer

En gång för alla nu – Vad är det med busschaufförer här ute på landet? Saknar de helt åldersomdömesförmåga?

I dag: två bussturer över rapsgärden. Lysande horisont i bregottgult och junigrönt.
Två busschaufförer.

Busschaufför 1, man i övre(?) medelåldern: Hej.
Jag: Hej. En till xxx-orten ute på landet.
Busschaufför 1, man i övre(?) medelåldern: Jaha, du har väl inte fyllt 16 eller?
Jag: Eh…hehehe. JO!
Busschaufför 1, man i övre(?) medelåldern: Jaha. Då blir det 40 kronor.

Senare.
Busschaufför 2, kvinna mellan 35 och 45: Hej.
Jag: Hej. En till xxx-orten ute på landet…ja och så hade jag en övergång här…( lämnar fram biljett).
Busschaufför 2, kvinna mellan 35 och 45: Hade du en övergång sa du? (tittar på biljett)
Jag: Ja jag tror det.
Busschaufför 2, kvinna mellan 35 och 45: Okej är du över 16 eller? (tuggar tuggummi, tittar utforskande)
Jag: Ehm...jaa!

Det finns verkligen gränser för hur ung man kan tro mig vara.

Visa leg på 23-års ställen?
Helt ok.
Visa leg på systemet?
Också helt ok. Jag menar, det är svårt att se skillnad på 20 och 25.
Det kan till och med vara ok, för att inte säga smickrande, att få visa leg på 18-årspubar.
Jag har för länge sen uppnått ett sånt stadium där jag inte längre blir förbannad utan snarare glad om folk tror att jag är yngre. Jag tror, men är inte helt säker på, att det hände nånstans vid 22-årsstrecket.

Och, jag vet. Det är svårt med åldrar.
Men. Alltså. 16. Tar man mig för det är man relativt blind. Eller också har man helt missat de små fina linjerna som uppträder under mina ögon varje jag har hävt på för mycket smink.

För mycket packning, för många förhoppningar

Jamen ni vet. Jag är också en förmycketpackare. Tänker det kan ju alltid komma ett tillfälle när…
…jag måste ha de där skorna.
…jag har otroligt tråkigt och behöver den där skabbiga deckaren.
…jag kanske borde ha en snygg klänning.

Men det gör det förstås aldrig.

Jag vill ha med tusen skor och böcker och jag ska bara vara borta i fyra och en halv dag. Det är värdelöst.
Men ändå.
Man tänker i fall i fall jag…
Men nä.
Man hoppas alltid för mycket.

Glass, kalorier och svettdroppar

Helgens kalorier( tacos, grekisk potatissallad, en gigantisk banana split) måste sköljas bort med vatten och massor av gym. Det är svettigt ute, svettigare inne, men jag har fått in vanan nu, jag är inte längre trött efter en stund på löparbandet. Jag bara stirrar på siffrorna, kalorierna som rör sig uppåt och tiden som går. I pannan tränger det fram små salta droppar, och det är inget som händer ofta med det gör det nu.

Alla ser nästan döda ut inne på gymet. Envisa hopbitna målmedvetna men nästan fysiskt döda av värmen. Jag är törstig hela tiden och Sara blir yr efter halva tiden och vill ge sig men sen fortsätter hon och tränar armarna i evigheter och jag ställer mig på trappmaskinen och tittar på kalorierna igen och nere på torget går människor med solränder bort mot brända bocken.

Luften är så kvav när vi kommer ut och det yr löv överallt, nästan som om det vore sensommar men det är det ju inte. Folk äter glass utanför McDonalds sådär vid sidan av gågatan och allt är väldigt Grekland men ändå Sverige. Solen har gått i moln men det är fortfarande varmt. När vi kommer hem äter vi glass på balkongen i bara underkläderna och Henrik säger det var det träningspasset det och jag funderar på att sticka ut och springa.

Första fredagen, och allting börjar om

Så nu är jag nästan tom på riktigt. Det är första fredagen på den riktiga sommaren, första fredagen utan skolavslutningar här, utan vitmössor som rusar runt och påminner om lyckligt mycket man trodde, och hur man visste att dagen efter skulle allt vara annorlunda. Hur rätt man hade men samtidigt hur lurad man var.
Hur man trodde att nu var allt slut, allt kämpade alla betygsystem alla sociala poäng och under hela tomma sommaren skulle man bara njuta njuta njuta av att inte vara nånting alls.

Jag inser nu att jag har tappat bort mig och att jag egentligen borde skrivit detta för en vecka sen.

Men, snart har jag inte mycket kopplingar till högskolan i Gävle kvar. Jag lämnade in min hemtenta i dag, en vecka för sent och jag vet att jag förmodligen inte kommer att skriva HS-institutionen HIG överst på en hemtenta mer. Jag vet inte om jag kommer att skriva nån mer hemtenta över huvud taget.
Det enda jag vet är att allting börjar om.
Som en kompis till mig skrev en gång.
Och på måndag väntar ett besök på arbetsförmedlingen.

Temperaturväxlingar

Visst är det nån sorts underförstådd ödesmässig regel, det här att det alltid måste vara vaaaarmt under fotbolls-VM? Eller förlåt, under VM menar jag förstås, för ingen säger fotbolls-VM numera, det visar ju bara på vilken omedveten nörd man är.

Så vitt jag kan minnas har det alltid, alltid varit grisvarmt under alla de senaste årens VM. Det finns liksom inget annat.
Lika ödesmässigt förutbestämt är det också att det nån dag under mästerskapen måste vara åska. Som i dag, det var förspått, inte bara av väderleksrapporten utan också av kvällen i går. 40 grader i inglasningen vid femtiden, 26 vid midnatt – hot in the city!

Jag klädde mig i kofta och linneklänning, gick utmed ån för att kolla in fiskefolket, och alla betedde sig som om vore de hemtama spanjorer. Värme? Vadå? Sånt här väder har vi ju varje dag. Gick över broarna och spanade på himlen och det blåste en sån där vattenvind som annars brukar knottra huden, men det kändes bara ljummet och solen-har-värmt-luften-hela-dagen-varmt.
Sen i morse när jag klev upp var det oförklarligt tyst på gårdsplanen. Inga måsar, inga ungar, ingen posttant – inget rörde sig där ute och det var helt outtalat att det snart var dags för åskan. När regnet kom stod två män under en taket till en portuppgång och bara glodde. Återigen betedde sig folk som infödda señores, för det var som om de aldrig sett regn förut. ¡Madre mía!

Men nån åska blev det aldrig här. All den där ovädersbådande stämningen var kanske bara fejk, för när jag kom ut från bibblan på eftermiddagen hade temperaturen sjunkit fem grader på bara några timmar, och alla utanför var vanliga Gävlebor igen.

Just det!

Glömde ju. Ska vara lite fånigt utmanande och peka ut några personer:

Camilla Turbotrollet Eline Rödluvan

Jag skulle vilja se era badrumsskåp! Och alla andras också förstås, om ni känner för det.

Badrumsskåps-utmaningen

Den här utmaningen fanns hos Tinna. Detta är min badrumshylla i oretuscherad och ostädad version.














Våning 1, från vänster: Tea tree-oil lotion, aco fuktgel, alsollösning, face scrub från Body shop, Decubal, Bioline AHA depigment Serum, Velvet make-up mousse från Isadora, ögoncreme från Nivea, ögoncreme från L300, Vaseline och Locobase repair.














Våning 2, från vänster: skabbiga ögonskuggeapplikatorer, Anna-muggen, ögoncreme från Garnier, pennor, borstar, puder från Nivea i för mörk nyans, Dream matte mousse från Maybelline, svampar, mugg, pennor, concealer från YSL, blå mugg,pennor, läppglans, läppstift från MF, rosa ögonskuggor köpta i Spanien för flera år sen, billigt rouge från HM.















Våning 3, från vänster: diadem, hårspännen, hårsnoddar, nagellack som sällan används.














Våning 4-5, från vänster längst ner: gammal läppglans i burk från HM, dyra silikondroppar, olika parfymer, Sunsilk anti-flat volumizing cream (dålig!), Björn Axén volumizing mousse, ljus.

Solsöndag

Jag är hemma jag är vaken jag är inte längre bakfull. Jag har fått tusen myggbett redan.
Nu måste jag ut till parken innan dagen tar slut.

Oh oh oh...

Vi fick VG på uppsatsen! Den är klar! Vi fick VG den är klar vi fick VG den är klar...
Nu är det bara en hemtenta och några extrauppgifter kvar att ha ångest över.

Bad skin, bad day

Äter en klassisk vuxenfrukost. Rostat solrosbröd med ägg utan smör, observera detta – utan smör(!), tropisk juice och kaffe med en chokladbit i. Okej, chokladbiten var kanske lite barnsligt men ni måste ta hänsyn till att jag sällan dricker kaffe. Att jag inte klarar av det och att det endast är en åtgärd jag tar till i nödsituationer.

Vaknar före(!) sju och hör hur grannen duschar i evigheter och ingen DN har det kommit och jag tittar mig i spegeln och ser att jag har en röd torr svullen fläck under ena ögat och jag förbannar min värdelösa hy. Närmast näsan lyser blodkärlen genom huden och det är allmänt blått och jag ser ut som en misshandlad kvinna och måste gå och smörja med Aloe Vera en gång i minuten men det hjälper inte mycket. Såhär blir det jämt när jag ska göra nåt viktigt.

Tomt och förtjusande

Så i morgon. Opponering. Ett slags avgörande inför framtiden för att kolla upp om jag duger eller inte för den riktiga världen. Kolla om uppsatsen duger.
Det gör den förmodligen. Godkänd blir den nog under de flesta omständighet, frågan är med vilket betyg?
Om det blir VG kan vi ta tag i oss själva och kanske söka lite flashiga stipendier. Och om det inte blir VG kan vi söka i alla fall.

Nästa vecka vid den här tiden kommer jag troligen vara tom. Utan nåt som gnager mot pannbenet, utan uppsats utan 1700-talspoesi som måste läsas. Jag ser fram emot situationen ungefär lika mycket som jag skyr den. Nånstans hade jag hellre varit den där som har tre års studier framför sig. Lycklig och ny inför allt, nyfiken med en hoppfull känsla i huvudet mot kudden varje kväll. Med en tanke om att det löser sig under tiden; att nu skaffar jag utbildningen, vännerna, jobbet, förhållandet… ni vet, jag har sagt det förut.
Men nu är jag inte där. I stället är jag klar med det viktiga, ska inte plugga mer just nu, får inte plugga mer just nu för att inte för alltid döda min lust till inlärning.
Det är tomt och vidsträckt, hopplöshet blandat med förtjusning och en del stunder gillar jag det. Andra gånger sparkar jag av mig täcket på natten och ligger vaken och svettas, tittar genom persiennerna och lyssnar på kajorna tills DN trillar ner på hallmattan vid fyratiden.

Onödigt rött

Hej nationaldag. Du onödigt röda.
Jag har verkligen inte tid att ha en ledig dag just i dag, så jag förstår inte vitsen. Ingen firar väl mer nu, eller? Alla går väl snarare runt och stör sig på att det har klämts in en röd dag här, mitt i tentaveckan/examensförberedelserna/jobba- extra-hårt-innan-midsommar-köret?

Dagens låt hos mig är Le Sport – It’s not the end of the world och dagens recept är brownies från ICA, som jag ska ta mig tid att tillaga senare. Nånting måste locka mig till hemtentaböckerna, gärna nåt med mycket fett och choklad, jag måste överleva den här veckan på nåt jävla sätt.

Dagens Traderafynd

Jo, jag är ju nån form av skofetischist. Dessa hämtades upp på posten så sent som i går:















Det ska noteras att det var längesen jag köpte ett par skor för över 300 pix. Det mesta på min skohylla består numera av billiga fynd. Som de här lackiga 36-kronors-godbitarna:















Och såhär vackert blommar det utanför vår balkong just nu:















Lila blomning är sommar, skolavslutning och rosig doft i luften. Färgen brukar hålla i sig några veckor varje år, sen blir det brunt och då vet man att det inte längre är början på nåt. Då har det blivit mitten på sommaren och snart är det slut.