Det stora dilemmat

Så åkte bilden bort. En plötsligt längtan efter att vara mer anonym, sprungen i alla dessa diskussioner som handlar om bloggarnas dilemman. Det vill säga de tre A:na; anonymiteten, ansiktet, andra.
Ska jag vara anonym frågar man sig? Hur anonym är jag? Ska jag visa mitt ansikte och vilket ansikte ska jag visa? Vad ska andra tycka om det jag skriver?

Jag har förstås aldrig haft som ambition att vara helt anonym. Jag har hela tiden haft en vision om att jag, på grund av min utbildning och den tanke jag haft med den, nån gång kommer att skriva saker i nåt slags offentligt/öppet sammanhang. Mer eller mindre. Vare sig det blir som informatör, journalist, reklamare eller annat som det är tänkt att man ska/ kan bli efter kultur- och kommunikationsprogrammet.

Men ändå. Känslan av att inte längre behöva se sitt ansikte bredvid de texter som jag producerar här är befriande. Det här är ingen tidning, ingen reklampelare, ingen informationsbroschyr.
Det här är ett ställe där jag inte alltid(eller oftast inte) lägger ner särskilt mycket energi på att granska det jag har skrivit. Där fingrarna oftast är snabbare än hjärnan. Där det kryllar av stavfel, spontana åsikter och ibland även pinsamheter.
Jag är inte helt säker på att jag vill att alla i mitt verkliga liv ska kunna hitta mig och se det. I alla fall inte än.