Kontraster

Det knakar i gungställningen och flickorna gungar högst. Sjunger med precision, rad för rad, vers och refräng: ”Vågar du så vågar jag…”

Några hittar en nyckelpiga. De studerar den noggrant och bygger ett bo av gräs till den, det blir en liten fyrkant som placeras strax intill cykelgaraget. I solen blåser skogen in över dem och förstör, men de bygger upp igen.

Ibland behövs det kontraster. Efter sorgen över systemet i går, den totalt nedgångna kvällen, hopplösa minuter framför datorn där allt, varje ord i fel riktning kan utlösa tårarna, efter det behövs nåt helande. Behöver bara en kort resa, solsken och en eftermiddag med dagisbarn. Inte precis vad jag önskat mig, men absolut rätt just då.

Och snart kommer helgen. Snart kommer den varma helgen. Den kommer och den känns fortfarande lite hemlig och tveksam, men jag måste erkänna att jag vill ha den.

Efter ett halvår i kjol och leggings

Benen: Jeans? Vad är det? Är det meningen att man ska ha på sig det?
Rumpan: Vadå? Hur är det tänkt att JAG ska få plats i dom där?
Magen: Men HUR har du tänkt att du ska kunna andas om du ska stoppa in mig DÄR? För att inte tala om hur det ska gå att äta...

Helvetes krångel

Fan. Satans jävlar. Jag fattar inte. Blä!
Jag måste ha förstått fel nånstans för det måste ändå vara meningen att jag ska ha nåt. Att leva på.
Eller?
Det måste bli så. Hoppas jag har tänkt rätt för en gångs skull. Suck! Man ska aldrig tro att det går att bara "få" pengar från en myndighet utan att man senare blir tvungen att lämna ifrån sig dem till en annan.

Testosteronstörningar och felaktiga färger i rutan

Åh så värdelöst med all jäkla hockey som besudlar tv-tablån.
Jag stänger av i protest!

Peace och solsken!

I dag har jag uppdaterat mitt CV!

Händer inte precis varje dag numera. Nej.

Tisdag, 12:03

”Jag är fortfarande krasslig” sa jag när det ringde från vikariestället i morse. Och det är klart – jag är alltid krasslig klockan sju på morgonen, oavsett vad en eventuell febertermometer skulle ha visat. Men halsen var lite ond i går, kroppen lite underlig…ibland illamående. Var kommer detta illamående från? Och det är inte ett sånt illamående, är inte. Och jag spyr inte, bara går runt och mår lite småilla nu och då.

Väntar nervöst på besked om huruvida jag får behålla pengaklumpen på mitt konto eller ej. Står i fönstret och kikar efter brevbäraren. Grannarna rör på sig, nu ser man dem! Det har gått upp ur sin dvala, går ut och handlar mjölk, står och snackar vid cykelverkstan. Mitt på dagen! Jag har väl sagt förut hur mitt kvarter ser ut, ni vet det nu va? Det vet ni nog.

Min novell till skrivarkursen rör på sig också. Den utvecklar sig, blir längre och jag har börjat skriva i scener. Fastnar i vad de ska säga, hur de rör på kropparna bäst i takt till samtalet. Samtal är nästan svårast. Jag vet inte vad det betyder. Vet inte var den kommer ta vägen. Läraren säger att det är en ”originell historia” och jag hoppas det är bra.

Måndag, 11:16

Sjuk dröm:

Genom min skrivarkurs kunde man vinna en resa till New York. Allt man behövde göra var att rida en hinderbana på en talande häst och klara av detta på två minuter. Jag red, man skulle rida barbacka så det gjorde jag, och småpratade med hästen under turen. Självklart klarade jag det. Jag fick resan. Dessutom fick jag ta med mig två vänner och fick ett kylskåp fyllt med färdkost(!). När jag kom hem var kylskåpet redan fyllt och på varje hylla låg det…räkor! Massor av räkor. Frysta, inlagda, rökta, marinerade. Detta lämpade sig tydligen bäst som färdkost till New York. Jag tror det hade nåt med Jetlagen att göra.

SOL och vårare

Sol över Brynäs! Det är nu jag ska sitta uppkrupen i det djupa fönstret med stor kudde bakom ryggen och bok i famnen medan eftermiddagsljuset sipprar in och dränker rummet. Men fönsterbrädorna är fyllda av blommor och lampor och jag funderar på att andrahandla ett litet avlastningsbord till dem, så att jag kan anpassa mig efter årstiderna.

Nu går jag på gator som är rengjorda från grus och nu orkar jag äntligen pumpa cykeldäcken. Pumpa dem iklädd lätt genomskinliga strumpbyxor och kjol för att känna att traditionellt malligt manligt pysslande (fixa med cykeln) inte bara är för blåställsnubbar och såna i jeans.

Går på torget som överbefolkas av par med händerna i varandras, och vet inte om jag ska störa mig eller glädjas eller bry mig alls. Eller bara tänka att det är tveksamt om man nu faktiskt blir kärare på våren, att våren snarare gör att vi vill vara kärare.

Köper present till musikerkarln, får den inslagen lite på nåder (vi brukar ju inte slå in såna här men nu gör jag det i alla fall) och han får ett blommigt fint papper, jag hoppas jag inte köpte nåt han redan har. Ut igen över torget till cykeln, och på alla bänkar sitter de uppflugna som skator på rad, människor som ska ta vara på solen. Inom en månad kommer jag se dem huttrande på uteölserveringen med filtar över axlarna.

Bokgubbslem?

Ronnie Sandahl använder uttrycket grabbslem i sin bok. För egen del trodde jag mig ha träffat på underligaste sortens gubbslem i går på Kupan. I lugn och ro stod jag nämligen och valde bland pocketböckerna för två kronor styck, när han plötsligt tog kontakt. Tilltalade mig. Frågade om jag var intresserad av begagnade varianter av den och den boken också. Visade mig en lista. Och jag nickade och log och sa kanske det.Då fiskade han upp ett litet plastkort i fickan, textat BÖCKER längst upp med skrivmaskinsstil. Namn och adress och telefon. Postgiro. Inget mer.
”I morrn kan jag inte…och absolut inte på lördag men på måndag tisdag går det bra!”
Och jag: ”ahaaa…okeeej”.

Sen tror jag att han gick. Och jag vet inte, självklart kan man sälja böcker, inte behöver det vara nåt fel med det, men fostrad till misstänksamhet som man är misstänker jag att jag inte kommer våga ringa. Eller så överraskar jag mig själv och gör just det. Hela världen är trots allt inte gubbslem.

*
Och här var det meningen att jag skulle klistra in en låt i en sån där box, men jag är förmodligen störd för trots att jag läst kurs i www-teknik bråkar den där jäkla koden med mig så att jag sliter mitt hår och gråter mensblod över datorn. Helvete!

Gud hör kanske bön!

Hohohohohoho.
Det finns en möjlighet att jag får behålla alltihop. Åh, så sjukt bra. Hoppas!

Glädjeskutt och febersvettning. Tekalas!

Okej, vi får väl se.

Dagens karl, dagens idol

Jag hade säkert nån plansch på nån vägg nån gång. På 90-talet eller så. Och i kväll är han i Stockholm. Men inte jag. Jag är sjuk, det är konstaterat. Bara att lägga sig och snora då.

Lunchtid, II

Och snorig är man som en gris. Hur det nu kan finnas pollen när det är typ...noll grader om morgnarna. Och huvudet, huvudet, huvudet som börjar kännas vid sig om eftermiddagarna bland alla tonårsbröl. Och magen. Värker. Inga barn blev det den här månaden heller. I dag är jag bildlärare.

Lunchtid

Skrapar ur det sista ur smörbyttan. Hittar ett kilo spaghetti längst upp i skåpet. Det här börjar lite som ett klassiskt jag-är-så-pank-det-är-så-synd-om-mig-inlägg. Överlever väl till i morgon då det ska trilla in en hygglig summa på mitt konto, betydligt större än jag brukar röra mig med. Vet dock inte hur mycket jag får behålla, om jag får behålla nåt. Om det kommer mer sen? Och om jag inte får behålla det, hur är det i så fall är tänkt att jag ska klara mig? Jag fattar inget här.

Tisdag, 23:33

Jag ville sjukskriva mig, jag tog ett jobb i dag som jag inte alls hade lust att åka på. Jag ångrade mig redan när jag lagt på luren medan jag hörde min egen röst tacka ja i repeat: ja - javisst - jaaaa - oookej - japp – okej - hej då!

Sen i morse, upp strax efter sex. Dimma. Det gick att sätta sig mitt i vägen i Brynäsbacken och knyta skorna om man ville. Så tomt. Busskortet funkade inte. Panikartat mumlande till chauffören om vad jag skulle ta mig till, vad ska jag göra jag har inga pengar? Och han som nickade med stängd mun och vinkade in mig, stressad. Och jag som svalde nervositeten och kunde sätta mig längst bak. Mot okänt mål igen, det börjar bli en vana nu. Och sen var jag pubertal och lyssnade på Kent vägen dit.

Hoppade av vid en öde Konsumbutik i denna underliga by som jag aldrig tidigare besökt. En kontrast mot där jag klivit på. Ena sidan kantad med organge-röda sjuttiotalshus, plåtiga fasader tråkigt stirrande mot vägen. På andra sidan Gavleån, dimma, och så den där Konsumbutiken med sitt bruna tegel och små skyltar, ytterst omodern i sitt utseende.

Traskade femtio meter fram till skolan. Bredvid en rad vitkalkade brukshus låg den. En mindre herrgård i blekgult med enorm stentrappa och trädörrar. Jag skulle undervisa på övervåningen. Klassen var så liten, bänkarna så små. Utanför singlade snöflingor ner över ån, förbi de trädkarmade fönstren. Det var som en Astrid Lindgren-scen( en av mina ständiga källor till associationer), fast ändå inte. Jag gillade det.

*

När jag åkte hem var det vår. Vår –vinter –vår. Snö och sol och grus. Och nånstans äntligen, trots huvudvärken, kände jag lite sug och värme från halsen och ner i bröstet.

En snubbe och en stad

Sandahls bok kom i ett paket med fyra andra som jag hade glömt att jag beställt. Den är tunnare och mindre än jag tänkt mig. 172 sidor. Jag läser den på toan och i sängen och den är snabb, slinker lätt ner. Det är det där lätta språket med sina korta meningar, plus alla radbrytningar. Och att den handlar om Falköping. Bara det gör att jag förmodligen är en aning skygglappad mot eventuella schabloner och klyschor.

Jag är nästan från Falköping. Inte riktigt, men nästan. Jag har hängt i Falköping. Jag dejtade en gång en kille från Falköping. Han jobbade med…ja, jag minns faktiskt inte vad han jobbade med, men jag misstänker att det var nåt rikt jobb för han köpte alltid svindyra drinkar och körde BMW. Han bodde på det där berget som finns där. Det var i ett hus med underliga tinnar, och kök i ett torn. Vi var det rika huset och hängde, det var lite som i Ebba och Didrik(ni vet när hon träffar den där rika killen med sitt stora hus och får leka med hans dyra leksaker), och så åkte vi genom stan förbi torget efter krogen, köpte strips ur nån kiosk och åkte hem igen. Jag tror faktiskt att det regnade också.

Poängen är väl att jag känner att det inte är en sån nonsensstad som han skriver. Säkert är den tråkig, som alla hemstäder. Tråkig men vacker. Inlindad i hatkärlek liksom. Man tar sig ju alltid rätten att hatälska och förakta stället man en gång kom från. Kallar man det nonsensstad ljuger man väl däremot lite för sig själv? Naturligtvis fattar jag att han menar i ett större perspektiv, men ändå. Uppväxtstäder blir aldrig nonsens, aldrig.

Måndag, 13:59

Jag tycker att folk på min lista uppdaterar för lite. Skämmes!

Egenheter, egendomligheter, udda vanor

Det var en utmaning som jag fick av A peaceful warrior. Har tidigare gjort en liknande grej och då såg det ut såhär.

Sex stycken avslöjande egenheter/udda vanor:

1) Godisvanor

Jag gillar inte smågodis. Bara det är väl anmärkningsvärt. Jag känner nästan ingen som inte längtansfullt börjar fladdra med ögonen och utbrister ”åååh vi köper lite goooodis” när den passerar de små plastfacken inne på ICA. Utom just jag själv då. Däremot är jag ett extremt kakmonster och smått beroende av popcorn.

2) Generande hårväxt

Jag har små hårstrån som växer på hakan, jag vet inte hur eller när de kom dit men de blir bara fler och jag gillar att pilla bort dem med pincett. Kanske inte en egenhet men väl en egendomlighet. Förmodligen vanligare bland kvinnor än man kan tro.

3) Vibrationer i byrålådan

I min troslåda i byrån ligger inte mindre än fyra stycken dildos. De flesta av dem använder jag aldrig. Faktiskt!

4) Nojor

Jag har livlig fantasi när det kommer till det mesta, men extra mycket när det gäller negativa saker som skulle kunna hända mig själv eller de jag tycker om. När mina föräldrar med allvarlig ton lämnar ett meddelande på mobilsvar, och det gör de mycket sällan, tror jag genast att det rör sig om ett dödsfall. Brorsan? Grannen? Farmor?
När jag ska ringa till arbetsgivare och fråga hur det går med den där tjänsten som jag sökt tror jag oftast att de ska skratta rått och undra hur fan jag kan tro att de ska ha hunnit läsa min ynkliga ansökan. Hallå! Föfan! Vi har fått in över 300 ansökningar vad fan tror du? Dessutom ser vi nu att ditt CV ser eländigt magert ut och att dina referenser hatar dig! Tyvärr tjänsten är redan tillsatt!

5) Armfetischist

Jag tycker om armar. Företrädesvis mäns armar, ibland även kvinnors. Det ska inte vara allt för hårda och muskulösa armar, utan de får gärna vara lita mjuka. Framför allt ska de ha len hud!

6) Tidsbegreppet

Detta har jag säkert nämnt förr men, jag har en aaaaning svårt att komma i tid. Jag ser mycket positivt på tid. Detta gäller speciellt på morgnarna, samt när det ska hinnas till möten/middagar/fika/fest. Jag anser dock att jag håller på att bättra mig på den här punkten.

Den som har lust och känner sig manad att bli utmanad för gärna skriva ner sex egenheter om sig på sin blogg.

Update: Jag ändrar mig. Några av mina vänner kan gott skriva lite egendomliga saker om sig själva. Sara, Linda, Jenny, Maria och Mills kan få bli utmanade om de vill!

Lördag 12:32

Aaaah, helgens första toscasnäcka. Fniss!

Datorfredag

Det börjar bli en aning tärande att flänga runt bland olika skolor och vikariera. I morse när solen redan stod högt cyklade jag över bron till dit jag trodde jag skulle vara. Bara för att inse att nej det här är ju inte alls högstadiekids det här är ju…ja men det måste det vara…gymnasieungdomar!

Gick över gården bland klackande stövlar och skägglinjer, kände mig lite som en i gänget; jag är ju inte direkt känd för min storväxthet. Det finns busschaufförer som tror att jag är 16 föfan! Lade huvudet på sned, bländades nästan - och ja - javisst! Uppe på väggen stod ett helt annat skolnamn ingraverat i teglet. Bara att stoppa in hörlurarna i de allt för små öronen igen och dra vidare, i högsta fart, tvärs över stan, till den rätta adressen! Jag lyckades komma endast tio minuter för sent, men med andan i halsen.

Så. Nu i kväll är det textdeadline på skrivkursen. Vi har blivit tilldelade den utsökt fördelaktiga inlämningstiden kl 0.00 natten mellan fredag och lördag. Vilket förstås kan fungera om man är smart, men som innebär fredagskväll framför datorn för dem i klubben för människor utan framförhållning. Som jag självklart tillhör. Vad trodde ni?

Pling!

Adlibris har tydligen börjat med avier via sms. De messar och talar om att ett ex Ronnie Sandahl ligger borta på spelbutiken och väntar. Får väl traska dit och hämta upp honom snart så jag får veta om han är nåt att ha.

Och i dag är det också vår!