Ensam är man mindre tillsammans

Anna Gavaldas bok(se högerspalten) är en tröst som fungerar lika bra som nån annan. Under täcker på eftermiddagen, när maj har förvandlats till oktober, när det är storm och jag måste cykla med röda tumvantarna på hem.Men där fungerar den. Där kan man gömma sig.

Och hittills är den inte alls nån självklar bok. Det finns karaktärer man vill veta mer om. Det finns en sorts spetsfundig försiktig mysighet i den, speciellt när hon målar fram våningen, och platserna där ensamheten är som tydligast. Nu är det bara och hoppas på att den växer lite till och att slutet inte gör mig besviken.