Kommunikationer

Vi var i Stockholm hos Jenny. Eller, vi var i Vallentuna hos Jenny, för det är där hon bor.
Sara i bilen på väg ner: ”Vallentuna är som Hofors fast i Stockholm, det är några hus utmed en väg och sen är det slut”.
Hofors(några mil utanför Gävle) är världens ände för Sara. Hon råkade bli fast där en gång utan plånbok och mobil och kunde inte komma hem.
Hofors har grågula hus med platta tak som det växer mossa på. De har ett bibliotek, ett torg och kanske en ICA Supermarket. De har också en OK-mack där man inte får låna telefonen.

I alla fall. Vi var i Vallentuna, vi åt tårta och drack vin och pratade. Vi åkte in till stan. Vi gick på en klubb som låg i ett hus som var på ett torg och jag tror det var Medborgarplatsen. Vi köpte en cider/öl/drink. Vi dansade. Vi dansade inte. Vi blev trötta. Vi satt och stirrade vid ett bord och väntade på att klockan skulle bli tre.

Vi åkte hem med taxi som kostade 750 spänn, och det var ungefär där jag kom på att jag inte klarar det här med kommunikationer i Sthlm. Det är ju kostnaden, det är ju det att man måste vara snabb, snabb, snabb om man ville komma hem innan gryningen.
Och så den förbaskade T-banan. Jag har det inte i blodet, helt enkelt. Det där att springa, pilla upp sitt kort, dra kortet, pilla ner det i väskan igen, komma ihåg att stänga för att nån inte ska sno grejer, springa på ett tåg för att åka fem minuter, för att sen byta till ett annat tåg.
Att vara snabb, snabb, snabb är sånt som lätt skulle kunna få mig deprimerad. Samt det faktum att allt bara är grått och betongigt när man sitter där och åker.

Sist vi var och hälsade på i hufvudstaden gjorde Sara och jag förresten världens bonnagrej. Som de förvirrade lantisar vi är har vi självklart problem att förstå det där med tunnelbanekort och när man ska dra dem. Så när vi ska byta tåg från t-bana till Rosslagsbanan, när vi springer med andedräkten svidande i halsarna för att hinna, börjar vi rota efter SL-korten i ryggsäckarna. Det är ju en sån där spärr där framme, visst måste man dra kortet för att komma ut?
Jenny springer framför mig och Sara, hon ser inte att vi rotar i väskorna. Hon ser inte att vi står still, mitt i rusningen. Panik - jag hittar inte mitt kort bland alla grejer - hur ska vi hinna?
Jenny vänder sig om, hon skriker: ”Men vad gööör ni?”
Jag: ”Jag hittar inte mitt kort, jag måste ju få upp mitt kort”.
Jenny: ”Men neeej. Inte nu. Kom, skynda er nu då”.

Man gör en del lantisgrejer på de där besöken. Men det brukar ändå vara väldigt trevligt att ses.