Decemberljuset

Jag är så avundsjuk på alla som typ inte har nån mens. Som: ”Äsch, jag får en liten fläck i trosorna, sen är det klart. ” Eller: ”Sen jag började med minipiller har jag bara mens en gång i halvåret, det är så jäääla skööönt. ”
Det är fel och orättvist, det förstår ni väl?

Det är nån sorts decemberljus ute och jag har ingen bra känsla i magen. Decemberljus som i sånt ljus som kan finnas i början av vintern numera, när det egentligen borde vara snö. Precis när människor har börjat ställa upp ljusstakar i fönstren och det lyser dygnet runt på vissa arbetsplatser, för de har timer.
Samhall städar i trappuppgången. Det bonkar till varje gång de stöter emot ledstången. Jag har ingen bra känsla, som sagt. Det är ju mensen, svetten, vageln i ögat, det är ju det rent fysiska, men det är nåt mer. Kanske nåt jag har läst. Det är en känsla av att inte riktigt våga formulera sig, ett enda stort illamående kring det. Det är att ju mer jag läser, ju fler ord som handlar om just ord, ju fler diskussioner som rör litteratur, desto mer hopplös blir känslan.
Fast den är tillfällig, och jag vet att den har fel.

Decemberljus, som sagt. Och jag har shoppat nya träningsbyxor. Gröna, 149,50:- på HM. Det ska gympas i dag vid fyratiden. Svetten kommer rinna.