Ännu en intervju

För snart ett år sen var jag på två arbetsintervjuer inom loppet av två veckor. Jag fick inget av jobben och efter det skulle det dröja månader och halvår innan nån hörde av sig igen.

Nu ter det sig så konstigt att nästan exakt samma sak händer igen. Plötsligt ringer de från Stockholm och vill att jag ska komma på en till intervju nu i veckan. Även denna gång inom kyrkan. Fast på annat ställe. Den här tjänsten är visserligen bara på 75% och rent ekonomiskt vore det bättre om jag fick det första jobbet, som jag intervjuades för i onsdags. Men det är en extra chans! Det är med största sannolikhet också ett väldigt nyttigt jobb för mig. Oh yeah!

Den här hösten ska saker gå bättre. Måste.

Närvaro

Man drömmer om de glömda. Om dem man tror man redan avverkat. En natt klockan fem dundrar sopbilen fram på gatan utanför, men man hör den bara vagt. I drömmer dundrar en undanstoppad människa fram. Man kanske svettas. Närvaron är stark, känslan av att vara tillbaka, du borde gå tillbaka, plötslig ångest – borde nåt har varit annorlunda?

En sån känsla av att nåt är oavslutat ligger över dig när du vaknar. Du vaknar kanske i regnet. Du går kanske upp och sätter på te, kollar kökstermometern, hasar in på toan och slår upp toalettlocket. Fortfarande med drömmen närvarande. Som med andedräkten mot din hals, människans ögon i din nacke. Han står ju där i dörröppningen och ler mot dig. Bara snabbt förstås, sen tittar han bort, sen är han borta.

Det är inte så att man inte är nöjd med det man fick i stället, eller att man vill ha nåt annat. Man älskar nog varje sekund av det som är också. Man bara undrar över nåt som kanske kunde ha varit.

Frågetecken

Politisk betänksamhet.

Maud Olofsson skriver häromdagen i Aftonbladet att hon vill initiera en stor debatt om jämställdhet och ”kvinnors frihet att välja sina egna liv.” Hon förklarar att hon är feminist.
Låter förstås alldeles utmärkt bra. Kan inte direkt ses som ett dåligt initiativ.
Sen kan man såklart spekulera i hur Mauds feminism kommer att te sig i praktiken, men det är en helt annan fråga.

Vad jag däremot undrar är varför det måste vara just Maud som lyfter upp Alliansens jämställdshetspolitik?
Varför inte nån annan? Varför inte en man? Är Maud Olofsson alltså den enda av högerns partiledare som på allvar bryr sig om de här frågorna? Har man suttit och funderat och tänkt att ja, Maud, det där får du ta hand om, du är ju kvinna?
Eller hur tänkte man?
Jag tänker att det hade varit roligt om det lite oftare var en manlig partiledare som reste sig för jämställdhetens skull(Lite fler än t.ex. Peter Eriksson i Expressen i går). Den är ju faktiskt inte enbart kvinnornas grej.

Söndag, 13:02

Vad hände med det gamla fina mottot att mötas på mitten?
Har vi helt glömt det?

Jag hoppas inte.

Världen har bestämt

Hösten smög sig på och nu är det inte på lek längre. Rättare sagt, hösten smög sig inte på – den överrumplade. Men man hann inte tänka på det. Grader som sjunker, ljuset som slutar vara disigt vitt. Vi hann inte tänka på det.

Och plötsligt är allt besvärligt igen.
Går inte längre att stuva undan framtiden, går inte att bortse från att världen kräver att man tar tag i saker. Att det är meningen att man ska vilja nånstans. Ta sig nånstans. Att världen frågar: hur går det? Kommer ni nånstans? Kommer du nånstans?
Världen kräver hela tiden att man ska känna efter. Man ska leta efter känslor som känns fel, som ligger som molande värkar över de andra, bekymmerslösa känslorna.

Man ska undra vart man är på väg nånstans.
Det har världen bestämt.
Man ska tänka på framtiden och fundera över ekonomin, biologin och hur många nummer man egentligen har i telefonboken som man aldrig ringer till.
Vi har bestämt det.

Det får inte vara bara sorglöst fnittrande och små pussar bakom öronen hur många dagar som helst.
Då protesterar världen: kom tillbaka till verkligheten.
Nu är det nån annans tur att drömma.

Herr Birro...

...gnäller på SJ och är nästan lite rolig mitt i allt med sina Stephen King-associationer. Men jag kan inte annat än hålla med.

Deckarhelg

Köpte Stieg Larssons andra bok.
Kunde inte låta bli.
Blir möjligtvis en helg med sena nätter under täcket och ficklampan riktad mot garderoben för att avslöja eventuella mördare och våldtäktsmän.

Dagens inköp: Stieg Larsson, strumpbyxor och munkar.

Fin kombination.

Ett steg

Åkte in i Stockholm med dunkande hjärta, värkande kropp. Jag är ju förtjust som ett litet barn i att rulla in på centralen. Förälskad i att upptäcka skillnaderna; sekelskifteshus till byggnadsställningar till vattenströmningar. Höjder och leder, räls och rörelse.

Så med både mensvärk och spänningar i huvudet och i total ickefokus tog jag t-banan ut till förorten för den där intervjun. På vägen stannade tåget på grund av sjukdomsfall på tåget framför, och jag satt med bilder av självmorsdhoppare som skyfflades undan från spåret för att allt skulle kunna sättas i gungning igen. Jag kom fram en kvart för tidigt och 45 minuter senare var det klart. Det gick bra tror jag. Det känns bra. Men känslor kan ljuga så jag vågar inte hoppas. Måste fortsätta framåt.

Måndag, 15:19

Nattens dyningar har en fadd smak. Som att jag ständigt är torr i munnen och benen inte längre vill räta ut sig. Det känns som en underlig slump alltihop. Bara några dagar innan jag ska på intervju för ett jobb som i allra högsta grad har anknytning till kyrkan läser jag en bok om seriemördare som har tolkat bibeltexter ordagrant och mördade kvinnor enligt samma mönster.
Slumpen leder också till att jag stannar uppe och studerar det som faktiskt står i de där skrifterna och kallsvettas ganska mycket över det. Bibeln är ingen trevlig bok i många avseenden. Som tur är känns det som att mycket av bibeltexterna ligger rätt långt bort från det som svenska kyrkan står för i dag. Och jag är generellt sett positivt inställd. Jag är ingen religiös fanatiker, men jag är, vad ska man säga, religiöst öppensinnad. Dessutom verkar jobbet lite för roligt för att jag bara ska dissa det.

Skärpa

En planerad kväll i sängen med Herr Stieg Larsson och hans män som hatar kvinnor blev till barrunda och panikfylla. Det är alltså en sån fylla som bara råkar bli eftersom man från början inte känner av alkoholen nåt och därför fortsätter bälja i sig, i tron att den inte tar.

Det gjorde det naturligtvis. Det slog. En kombination av uttråkning och nervositet fick mig att öppna munnen och släppa ut tramsande som man bara släpper ut när man är full. Vakterna som frågade hur gamla vi var, och jag som bestämt påpekade att jag minsann är 25 jag kommer in överallt jag är tjufem jag är gammal hörnidet?
Envist upprepande, slängar av längtan efter att få gå hem ibland, evigt malande inne i huvudet: hata människor hatar den här låten älskar den här låten ingen är snygg här åh alla är snygga.

Och nu värker kroppen och jag vet inte vad jag gjort. Jag har legat med Stieg i sängen hela dagen och läst och läst, försökt sträcka musklerna, hinkat i mig två flaskor festis och hört det skvalpa i magen.

På onsdag är det intervju, jag måste skärpa mig.

Filt

Miniserien om trafficking som går på trean får mig att känna en extra gång på ytterdörrens handtag. Får mig att tända de där ljusen igen, att dra en filt över axlarna, stå och se ut mot gatan i vetskapen att inget händer därute. Det är kompakt tyst, som det första man märker när man återvänder till Sverige; man tänker det här rena tysta landet. Undermedvetet; det här rena tysta trygga landet. Fast man nästan skäms lite över tanken och nöjdheten i hur trygg man är.

Inte för att trafficking inte existerar i Sverige, utan för att man tänker att man är lyckligt odrabbad. Det är tacksamt att göra tv om, det skapar en besatthet. Som med mord. Man vill bara sätta åt den jäveln som gör allt det hemska. Man kollar sig fördärvad, och efteråt finns bara en stor tveksamhet till mänskligheten. Det är då man drar åt sig filten.

Utanför

Viljan att flytta tar så mycket energi att tanken på att inte utmattar mig totalt. Jag nämner inget annat nu för tiden tycker jag.

Fokus på det man vill, på sånt som kanske betyder, försvinner bland förvirrat sökande efter lägenheter som jag ännu inte vet om har jag råd att flytta till, bland resignerat jobbsökande. I nio av tio platsannonser låter det som om de vill ha nån annan än mig. Jag är rädd att jag behöver det här jobbet som jag har chans på väldigt mycket.

Det här är ett numera ett hål. Här har jag stoppat in mig, men vill helst inte se vad som finns utanför. Vill inte tänka tanken på att börja lärarvikariera igen. Inte för att det är så hemskt när man väl gör det, men för att det är ett evigt flackande, för att man aldrig still på samma plats. När mannen från vikarieförmedlingen ringer låter han ofta stressad och besvärad. När jag kommer till skolorna vet inte alltid folk om att jag ska komma. Det är rörigt, det regnar ofta, jag minns det som att det är väldigt grått, det är ungar som garvar ihåligt så det ljuder som tinnitus in i öronen på en. Det är en miljö som är svår att etablera sig i om man inte får tid att lära känna människorna.

Det är svårt att hitta lugnet. Plockar upp en bok, lägger mig i tillrätta i soffan. Tänder ljus för att känna att jag faktiskt har ett hem, du har ett hem för guds skull. Men det är det som finns utanför hemmet jag inte trivs med.

Byxigt

Jag har provat byxor i affär för första gången på säkert ett år. Mycket obehaglig upplevelse. Jag mår inte bra i provhytter. I början av mitt bloggande skrev jag en del om obehagliga provrumsupplevelser, men nu var det så längesen att jag nästan hade glömt hur fullkomligt ångestframkallande det faktiskt kan vara.

För är det inte fel på världen så säg, om det på ett bord enbart ligger strechjeans som är storlek 24 och 25 i midjan? För er som inte vet; ingen människa över 17 har så smal midja, och framför allt inte så smala höfter, jag säger INGEN. Och är det inte ännu mer fel när jag som har ett "normalt" BMI måste ha storlek 42 och storlek 44 är den största för just den modellen? Är det inte dags att ändra om bland storlekarna då kanske?

Eftermiddag på AF

Det finns två underliga saker med arbetsförmedlingen i den här stan.

Den första: man har en ”personlig” handläggare som figurerar som text längst upp i högra hörnet på breven de skickar ut, men man får aldrig träffa denna handläggare. Man vet inte ens hur hon ser ut.

Den andra: när man väl befinner sig på AF och vill ställa sig i kö för att få hjälp med nåt, får man inte ta en nummerlapp själv. Detta måste de anställda göra. Varje ärende tar sen cirka en halvtimma och hälften av dem som fått en lapp går innan det blir deras tur. Den andra halvan betjänas efter stängningsdags klockan tre.

Jag var på AF i en och en halv timma i dag för att ställa några frågor och för att få dem att betala resan till min intervju nästa vecka. På en träbänk satt jag och dinglade med benen, kollade ömsom på klockan, ömsom på nummerräknaren. Det var ingen positiv stämning därinne. Eller, det var ingen stämning alls. Det var suckande, stirrande och ihåliga sms-läten gång på gång. Det var ingen plats att öka självförtroendet på, åtminstone inte i dag. Innan det blev min tur, vid sisådär fem över tre, hann jag tänka på hur mycket jag absolut inte vill jobba där.

En positiv notering dock: resan blev betald och i morgon ska jag dit hämta upp biljetterna.

18:51 Hick!

Jag lever inte i en värld där folk dricker vin på eftermiddagen. Mina föräldrar dricker vin på kvällen. Fredag, lördag och på semestern. På eftermiddagen dricker man kaffe. Punkt.
Jag vet inte om det säger nåt om min familj eller möjligen om ursprung(att jag är från landet och sånt).

Men bjuds det tackar jag inte nej. Jag levde kontinentalt en gång, med sangrían runt hörnet och vanorna är inte svåra att ta upp igen.

Så. Vin klockan fyra.

Nu grillning.

Lördag: 10:59

Skrev ett långt inlägg om jobbet som jag ska på intervju för, men vågade inte posta.
Inbillar mig att det är dålig karma att göra det.
Mycket snack och liten verkstad.
Sen får hon inget jobb.

Under ett år har jag sökt jobb från och till i perioder.
Hittills har jag varit på tre intervjuer, varav en inte ens var en riktig intervju utan mer som ett möte. På två av intervjuerna fick jag inte jobbet. På den tredje, som alltså inte var nån riktig(det fanns inga andra sökande, det var ingen utannonserad tjänst), fick jag lärarvik som har hållt mig vid liv under våren.

Jag vågar inte riktigt hoppas på att det ska gå bra nu. Konkurrens verkar inte vara min grej.

Kom tillbaka

Det händer att du säger att jag är sötast i världen. Jag minns det, men det försvinner. Det händer att du tycker jag är sötast när jag fnissar mycket. Jag hinner tänka att det är såna tillfällen när inga störningar når hjärnbarken, när den bara mjuknar. Allt är en aura av outsägligt fnissande.

Och jag fnissar och fnissar det börjar göra ont i magen, och när du säger nåt, ett ord, fnissar jag så mycket åt mina tankar kring det ordet, åt mig själv, jag fnissar åt mig själv för att jag fnissar och jag tror du vet det.

Det händer sen, att jag ligger och sover på morgonen. Det är här, det är hos dig, i Stockholm, i lite varstans, och då blundar jag och tittar men orkar inte hålla uppe ögonen. Och mot foten då, smeker lakanet, och i kombination med lakanet känner jag att du stryker över mitt ansikte, men när jag öppnar ögonen igen tar du bort handen. Jag minns, men det försvinner.

Gröna linjen

Tjo!
Jag ska på en intervju!!!
På gröna linjen.
Den 29 augusti.

Hoppas.

Huset

Jag lever i ett hus med bullar. Det finns mat instoppad i gömmor, i frysen och jag går och äter. Tar en kopp te och en italiensk kaka och återvänder till datorn för att fundera. Jag får vara ifred för det mesta. Om dagarna står huset tomt och tittar på mig och på nätterna knäpper det. Slätten är svart när man tittar ut och tyst, för alla lastbilar har slutat köra och gräsklipparna slutat ljuda och när man koncentrerar sig hörs tassar från döda katter. Ibland hör man tåget.

Flickan vid stenmuren