Kilon, möte och snor

Extrakilona måste ha varit svullnad, vatten eller en tillfällig Alien i magen, för nu – två dagar senare – är jag två kilo mindre igen. Två kilo närmare min vanliga vikt. Ingen går väl ner två kilo på två dagar utan att spy eller laxera, menar jag?

Jag har varit på ett slags jobbmöte. Jag ska numera vara ständigt tillgänglig med papper och penna och mobil från sjusnåret på morgnarna. Vara beredd att plötsligt stå framför en tavla och repetera spanskglosor. Korrigera uppsatser med titlar som ”mitt sportlov”. Spatsera runt i korridorer med kuk och fitta klottrat på skåpen, snus i taken och tuggummi under varje bänk och stol. Alternativt snyta snor och bli kräksjuk i lokaler med namn som Myran, Humlan eller Galaxen.
Men jag tror det kan bli bra. Jag är glad. Timvik är alltid bättre än inget vik alls,trots att det är en bit bort från det jag borde göra.

End of gnällande

Okej, nu slutar jag gnälla på Alfakassan. De ska ge mig retroaktiv ersättning för nästan hela hösten och januari, februari. Det blir en ganska ansenlig klumpsumma. Varav stora delar visserligen ska betalas tillbaka till diverse andra instanser. But still. Ändå. Nåt blir kanske kvar, och i dag ska jag på möte som eventuellt kan bringa inkomst. Ibland är livet lite snällt och bra, även mot mig.

Nånting till hyllan

Ja, det är ju bokrea. Känns inte speciellt spektakulärt nånstans, trots att jag älskar att samla på mig böcker som jag tänkt läsa nån gång. Jag är definitivt bokmaterialist, köper sånt som jag egentligen inte alltid gillar men som ser snyggt ut i bokhyllan, som bör vara där; Kafka och Homeros och diverse samlade dikter. Jag tror det är ett syndrom, en tendens som visar hur vi gör och hur vi lever. Ytligt så det förslår, men de flesta skulle ändå inte komma på tanken att kalla det ytligt att vilja ha många böcker.

Slutsvullat

Alltså,nu är det slut med detta grisiga ätande. Plötsligt väger jag flera kilo mer än jag brukar och jag vet inte hur det gick till, det är inte graviditet heller. Hur kan lite oskyldigt svull orsaka flera kilo sådär?

Sen påminner jag mig om att jag faktiskt inte minns när jag vägde mig sist, och att det mycket väl kan vara flera veckor med semlor och allmänt kvällssmaskande som ligger bakom. Sorgligt. Nu ska det göras listor på nyttig mat och dras in på och skärpas till och när pengarna kommer hamnar ett nytt träningskort i plånboken.

En minut då och då

Hela helgen har varit ett enda långt maraton i svullande, gud så mycket mat vi har smällt i oss från alla håll. Nu ligger musikerkarln på soffan och ber om att få se nyheterna klockan sju. Som en annan pensionär. Jag grymtar mest och svarar knäpp på tv:n då föfan. Och i går framför schlagern satt vi på rad med filt över knäna och orkade knappt böja oss fram till vinglasen på lillbordet. Som två andra pensionärer. Fast vi skrattar och fnissar en massa och den ena egentligen inte riktigt borde känna den andra är vi ändå läskigt invanda med varandra vissa stunder.

Stress,alzheimers och paralleller

Jag läser i paralleller, texter till skrivkursen och pockets. I bokhyllan ligger följande uppslagna och påbörjade: Eva Adolfsson – Förvandling , Erlend Loe – Doppler, Elisabeth George – Skriv på!, Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och Petra Östergren – Porr, horor och feminister.

Jag tror att detta kanske är tecken på min splittring och oförmåga att fokusera. Jag läser skriver söker jobb kokar kaffe går på toa – allt samtidigt. Ja, ni vet. När jag kommer på att jag måste vattna blommorna måste jag göra det på en gång, annars glömmer jag. Ibland om det händer nåt, om telefonen ringer eller posten kommer, avbryter jag mitt i ett utförande och saker blir liggande i dammet, halvgjorda. Detta är möjligen tidigare tecken på Alzheimers, eller som jag hört att det heter när man är ung; psykisk stress. Men jag är såhär, gör såhär, har gjort så jämt, alltid splittrad aldrig med fokus i blick. Jag undrar om jag varit stressad hela livet.

Schlagerstaden

Väder: gnistrande vita träd där grenarna knappt syns och liksom blanka, orörda snöfält som bländar när man glor på dem.

Ettans buss skramlar förbi nerför Brynäsbacken. Och vad fladdrar i snövinden längst fram på taket, om inte två vita flaggor med melodifestivalens logga på? Inom en snar framtid kommer Christer Björkman antagligen synas spatserande över stortorget och Magnus Uggla är kung i baren på Heartbreak. Eller inte vet jag. Känner redan nu hur tröttsamt det blev att skriva om det här.

*

Det är mest torsdag som vanligt för mig annars. I morgon kommer den där musikerkarln hit och ska be om ursäkt och enligt ryktet kommer jag bli bjuden på middag.

Och ett litet försvarstal...

Men nej. Poängen med nedanstående är inte att jag aldrig skulle söka ett städjobb. Det är inte vad det handlar om. Jag har sökt städjobb. Jag har sökt personlig assistent-jobb. Jag har sökt jobb som varuplockare. Som demonstratris. Jag har sökt en mängd arbeten som inte har ett piss att göra med min utbildning.
Jag har jobbat i vården. Jag har delat ut tidningar.

Saken är den att inget av detta tar mig närmare ett sånt jobb som jag ska syssla med. Ingen bryr sig om jag så arbetat tusen år som tidningsbud när jag söker ett jobb som, säg, kommunikatör. Dessutom. När jag söker ”enklare” jobb hör jag ändå inget, alternativt får jag negativt besked på grund av att jag har för mycket utbildning. Jag tycker det är en olöslig moment 22-situation.

Ännu mer sånt som ni borde hört nog om

Tiden står nästan stilla. Så många dagar som går där det bara är helt tomt i mailboxen och ingen, ingen vill mig nåt, förutom ett visst bemanningsföretag som har förslag på omöjliga jobb. Såna som jag antingen inte är behörig för eller ändå inte får när jag söker dem.
Tack för din ansökan men tyvärr har du inte blivit utvald för intervju denna gång… ploppar det upp nån timma efter man sökt.

Efter det, några stärkande rader.

För att öka dina chanser till arbete, prova gärna med något av följande:

*Sök städjobb.
*Sök ännu fler städjobb.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Sluta tro att du klarar av kvalificerade arbeten som t.ex. marknadsassistent, rikta i stället in dig på något enklare.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Ring en jävla massa samtal, det spelar ingen roll vad du säger bara du ringer. En jävla massa. Samtal.
*Bli moderat och gå med på att sparkas i rumpan av den sänkta a-kassan. Vem vet? Du kanske får ett underbart städjobb?

Och så vidare i all oändlighet.

Och den tomma boxen som ingen levande arbetsgivare hör av sig till, bara robotsvar. Hoppet sjunker som vanligt. Utbildningen blir allt äldre, smutsen på fönsterrutorna allt smutsigare, februariskenet genom rummet allt mer avslöjande skarpt.

För varje dag, längre ut ur dvalan.
För varje dag, längre fram mot den brytande händelsen.
Den som jag inte vet vad det är, den när jag antingen ger upp, eller den när jag tagit ännu ett mod till mig och räddas.

Nånting annat

Ett litet avbrott i ilskan och allt svinsnack. Om ni nu vill höra. Men i natt drömde jag att jag hånglade med Marcus Birro i en sjukhussäng. Han hade underliga fiskfjäll över hela kroppen.

Jag vet inte alls var detta kommer från.

Update

CSN är goda mitt i allt det onda. De låter mig slippa betala av mina lån tills vidare, tills de har tagit ett nytt beslut. När det nu är. Jag andas ut och känner hur en av alla spänningar i magen släpper.

Annars är det en lugn måndag. Det snöar och jag vägrar gå ut. Jag har pratat med ”svinet”. Okej, inte en gång, utan flera gånger och det låter verkligen inte bra med tanke på min image. Det är ju meningen att jag ska vara arg nu. Men jag har skällt och jag har gnällt och det tar så mycket av min energi att jag till slut blir utmattad. Jag börjar fnissa och skratta i anfall av cynism i stället och jag borde verkligen skärpa mig.

Same shit, different town

Fredag kväll. CC-puben, Gävle.

Dörren öppnas inåt och det är trångt och där sitter en söt gosse med tindrande ögon och vill ge oss en stämpel. Men stämpeln är ett kryss. Vi banar oss in i lokalen som nyfikna skrämda ferdinands, nya som vi är. Ingen som man känner igen, men desto fler ögonpar som tittar på en. Vi beställer vin och i ett hörn drar bandet igång och vi sitter och glor och myser.

Några klassiska gävleblondiner har irrat sig fel bland allt popfolket, en av dem har pälsjacka, alla tittar på henne och undrar; har hon kanske gått fel, eller är hon bara en blondin bland hermeliner eller hur var det nu?

På vägen hem möter jag utskällningsgrannen, som vi bodde bredvid på södra fiskargatan. Han är full och vill köpa cigaretter, men kiosken är stängd. Han verkar inte fatta att jag har flyttat och ska gå nån annanstans. Innan han vinglar in på sin gata vinkar han med handen åt mig och tycker vi bor ju här ju, och då är det som om tiden har stannat på sommaren 2006, before flytten.

Lördag kväll. Slussen, Sthlm.

Vi går halvt druckna genom tunneln och S säger det ser lite Ukraina ut här man kan inte tro att det är Stockholm just här. Så ser jag nåt på väggen, en affisch i rött och svart. Jag och S springer dit och pekar och ropar i extas, det är halv hysteri några sekunder – Brett Anderson ska komma till Sverige! Han kommer snart, Brettan.

Sen drar vi till Debaser, och före i kön går vi visst också, det är fullare med folk än vad jag än van vid. De andra köper öl och jag cider och sen står vi bara och hänger och kollar och bestämmer oss för att det är trevligt.

Lite senare är jag med A på dansgolvet när det dyker upp en hårdrockarkille som börjar dansa med mig. Hårdrockarkillen har en kompis som ser allt för blyg och bortkommen ut. Han står länge, länge står och dansar nästan för sig själv innan han vågar ansluta sig. Jag agerar relationscoach och försöker para ihop hårdrockarkompisen med S och till slut får de två nån slags connection och börjar prata om plugget och pop och Tallkrogen.

Sammanstrålningen- och kvällens roliga- tar slut på McDonals. Hårdrockaren med vän kommer plötsligt ur ingenstans på att de måste rusa till bussen för de ska iväg och hämta en gitarr. De vänder på klackarna, hårdrockarsnubben slänger lite med håret innan de går och är utanför dörrarna och nån annanstans.

En aning uppgivna och gnälliga mular vi i oss strips och doppar dem girigt i cheddar och ketchup. Sen är det genom storstadljuden till metron där jag köper chips ur automat och äter som om det gällde livet. S bjuder halva perrongen på tuggummi innan vagnen kommer och vi lyssnar på livshistorier och svartsjukesamtal på trötta säten, hela vägen hem.

Tidernas gråaste fredag

Satanshelvetesjävlaförbannadeäckligaokänsligakukskalle.

Jag behövde få skriva det där. Behövde få rasa ut allt utan att bry mig. Utan att tänka på vem som läser. För det vet jag ju att ni gör och jag ser på era ip-nummer att ni är inne och kikar och är nyfikna.

Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte outa allt här. Säg bara att jag är förbannad. Säg att det är nödvändigt för mig att få vara det.

*

Jag har varit på jobbmässa. Jag satt inklämd mellan två blåställsnubbar med mustasch och en rakad kille som hade tatueringar på örat och stirrade helt ogenerat på mina strumpbyxor. Världen är så bisarr.

Torsdagen från helvetet

Först. Möte på AF. Inte så illa, jag som aldrig får några möten inbokade. Och så af-snubben som säger: Du har inte funderat på att jobba i vården? Dom behöver ju folk. Och jag tänker och jag säger och jag hummar: jag har redan gjort det.
Ändå - jag gillar den här af-snubben, han är seriös. Han förminskar inte.

Sen. Hem till en stor fet jävla kuklögn som plötsligt tornar upp sig bland vänner och människor. Gud så fint. Jag bara älskar när folk är oärliga mot mig. Eh.

Snart slut på den inte så speciella dagen

Tre och en halv tårtbit har jag hunnit med. De flesta under timmar framför tv:n. Det blir inte bättre än så för mig i dag, bättre vill jag inte ha det och det är inget jag säger för att inte verka tragisk. För just i dag blir den påstådda tragiken snarare en anti-aktion. Tårtan köpte jag för att jag visste att jag skulle vara själv, trots att det inte är så man gör och trots att tårtorna på extrapris säkerligen inte var till för ensamma framför tv:n. Svenska folket äter ihjäl sig sa snubben på tv 3-reklamen sen. Usch tänkte jag och tog en tårtbit till. Just i dag är inga handlingar ogenomtänka, och nästan allt reaktioner på det förväntade.

Brandvarning

Det ligger döda potatisar i min ugn. Varje gång jag öppnar luckan spyr de på mig, det sipprar ut rök och vita apparaten i taket i hallen börjar tjuta. Varje gång skäms jag, panikar, öppnar alla fönster som går och hoppas att ingen hörde. Sen försöker jag begrava potatisarna, men nästa gång ligger det ändå några där och är svarta.

Tisdag - tvätt

Vill slippa ha ett fyllereferat längst upp, därför nu - några rader – nånting.
Jag har bokat den bra tvättstugan med tre tvättmaskiner i. Den som tidigare alltid varit en ouppnåelig stängd port. Tyvärr är tvättmedlet slut och allt hinns inte med, tar bara det översta snusket. Fyllekläderna och alla jävla handdukar.

Innergården är livad såhär dags med budbilar som kör runt, folk från Samhall som står och babblar (gör de nånsin nåt? jag menar nåt vettigt?) och den blyge brevbäraren i glasögon.

Och jo – jag har blivit med skrivarkurs! Hastigt och lustigt blev det bestämt. Så nu ska här skrivas projekt på distans och lämnas textkritik och några gånger ska vi mötas och diskutera. Det blir utmärkt, jag har saknat det.

Fyllereferat

Den utmärkta lördagen gick över i en inte alls lika utmärkt och bakfull söndag. Men innan dess var det Magnus Tingsek på konserthuset. Jag har aldrig sett en sån liten publik där inne, stora delar av de ca 800 platserna tomma med bara en liten klunga glada närmast scenen. Vi satt längst fram bland gymnasiekids med fötterna på stolsryggarna framför. Hade exceptionellt bra utsikt över Tingsek och hans härliga minspel. I övrigt; grym röst och grymt tajta vita byxor.

Gick hem till C och drack vin och groffade popcorn. C undrade vilken klänning hon skulle ha, den med urringning eller den med söta knappar? Och jag i min ogenerat ärliga fyllvillighet svarade det beror ju på vad du är ute efter. Vill du ha ett ligg eller vill du ha en pojkvän?

Vidare vidare. Ut med flaskan med skruvkork på, som jag i min snålhet tydligen tyckte det var en utmärkt idé att halsa ur som en annan nyfödd fjortonåring. Väl vid bardisken tog snålheten slut och det skulle beställas sexor som serverades i allt för små glas.

Var i alla fall klyftig nog, mitt i all dumhet, att inse att jag borde traska hem för det här skulle ju inte gå. Damp i säng och somnade med klänningen på och skärpet fortfarande hårt spänt kring midjan.

Vaknade till den alltså inte så utmärkta söndagen i ett tillstånd som kan beskrivas som lite ofräscht, och det om man vill vara förmildrande. Inte förrän eftermiddagen trillade in genom fönstret lyckades jag ta mig upp och ut. Inhandlade bakfylleproviant; blåbärssoppa, glass, chips och Fanta light, för att aldrig vilja sluta äta. Nu är magsäcken fylld igen och drinkar med tranbärsjuice är tillagt på min lista över blandningar att för alltid undvika.

Utmärkt lördag/Ola for president

Det är en sån strålande lördag. Förmodligen perfekt därute i skidspåret i Åre och perfekt i Gävle för här har vi inga moln och jag har gjort det som jag hade tänkt mig att göra i veckan. Snart ska det smidas kvällsplaner.

I DN Kultur kan man se Ola Salos bringa och magsträng och det kallas Årets första nakenchock. Jag tar för givet, för en nakenchock i DN kultur kan ju inte vara nåt annat, att det är en rubrik skriven i ironi. Och för att 1) nakenchock ju är ett begrepp som liksom är ironiskt i sig, för att 2) vari ligger chocken?
Å andra sidan förutsätter jag ofta att det är ironi, för man vet ju inte numera, vet inte om det är allvar eller inte, men saker är nästan jämt parodier på annat och är det inte det, är det trist och sorglig och töntigt och då måste man skydda sig. Alltså säger man: det är ironi.

Hur som helst. The Ark i melodifestivalen är ju roligare än på länge. Nästan önskar jag att jag skulle kunna vara hemma och kolla och då är jag helt allvarlig.

Vafan...

Alltid blir det helt stört när jag länkar. B-blogger.