Att ses
Jag åker till Schlätten, det är nåt jag bara måste göra nu, komma ut från stan, frigöra mig från allt det den är; torka, leda, längtan efter kärlek.
Och sekunden jag ställer mig vid stationshuset i Hallsberg är det som jag kommit ut i verkligheten. Det riktiga Svergie med sina skyltar "kaffe och mazarain 12:-"
"Café, bowling, ungdomshus", sina baksidor och inglasade altaner, stillsamma hustak - ja egentligen allt det jag alltid ser som för första gången varje gång jag återvänder hemåt. Och det regnar nu. Som om det först nu det kan det. Här. Som något mycket naturligt, nu förlöses Stockholms torka, det är resten av Sverige som gör det. Ett hårt vått tryck.
Och jag sover och jag sover inte. Det är kallt i sängen för första gången på länge, jag har täcke som luktar garderob, och här sover jag, som om jag aldrig gjort nåt annat. Och hör vägen som susar förbi, som när jag var liten alltid hade dundrande långtradare nätterna igenom men som nu bara blir tystare.
Det blir vin och äventyr på Schlätten. Och rosa champagne hemma hos Å och vi lagar mat och sitter i köket i radhuset med alla sakerna, böckerna, växterna och porträttet på toaletten och här har det minsann inte ändrat sig. Bör inte göra. Vi häller vin på petflaska, för det var så man gjorde, så man alltid borde göra och när vi går mot stan säger Å "det känns som jag är tjugo igen" och det är helt sant. Vi är några år äldre, några barn och några förhållanden fler, vi är inte längre oskuld och inte så värst olyckligt kära, hångeldesperata, hopplöst rastlösa pinsamma blyga eller vad vi nu var. Eller det kanske vi är men vi har ändå det här mellan oss och när vi en gång gick här: tid och tusentals kända känslor.
Så det måste bli samma väg som då. Vi svängen av vid fårhagen och tar vägen förbi polishuset. "För att vi måste gå förbi platsen där jag och B gick in och kissade" säger jag. Annars är det inte rätt. Det måste ju vara rätt. Rätt är att vi inte har hunnit dricka upp hela petflaskan vin när vi väl är inne i stan, för vi har babblat för mycket. Rätt är att vi sen försöker tvinga i oss lite mer för att sedan lämna resten för att kanske är det nåt fyllo eller en vinsugen ungdom som vill ha.
Rätt är: att minuten vi kommer in den klassiska innan-krogen-puben i hörnet möter man nån man känner. Rätt man bjuder in och hamnar vid ett bord och att det strömmar till fler och man inte riktigt tänker på vad man säger, vad man dricker, vilka som sitter runt omkring och att tiden bara går tills det plötsligt nånstans är nån som säger det är dags att dra.
Vi står vid garderoben och vi är på väg att gå och jag säger till dom vi har träffat(det är han med tungar och det lockiga håret och han som alltid var kär i mig) att följ med nu. Men de stannar kvar och vi drar vidare och hade allt varit rätt nu hade det inte varit några problem för vi hade mött dem senare för det gör man alltid i den här stan. På torget, i baren,
på pizzerian.
Men det gör vi inte.Vi möts inte. I stället går vi och äter en torr pizza som bara äts just för att man är hungrig och för att dä ä så det sa va. Och jag går mot farmors hus, själv, precis som det oftast var, och jag är inte besviken, jag har inte den okyssta sorgsna känslan. Det är inte här allt slutar. Jag är bara tom och nöjd och glad över möten och det sista jag hör, det sista jag ser av mänsklig kontakt är en kille och en tjej som står utanför stationshuset, fastnade i en kram som varar i tusen sekunder och jag hör killer säger: "Dä va kul och se däj du." Jag tänker ja, det var det.
