Och en liten fågelunge i bröstet...
Det här känns inte bra. Jag har sjukskrivit mig, kan inte äta, kan inte sova, kan inte skriva. Mina ord! Just nu är känslan i magen så ond att den tar över hela kroppen. Händerna darrar, illamåendet, allt.
Det är måndag natt och jag går ut. Jag går över svarta vattenpölar och jag fryser. I portalen på gården kommer en gubbe på cykel med massa kassar på. Han ropar och jag skyndar inte på stegen. Jag är öppet mål, men det är ok nu. Bröstet skakar. Det bor en instängd fågelunge där. Jag går snabbare nu, jag trampar och trampar, förbi husen, fontänen på det lilla torget som bubblar tyst och fläktarna. Fläktarna morrar åt mig. Jag går. Snabbt, det finns ingen ändstation. Jag bara går och mår illa. Jag vet redan att det kommer bli svårt att sova.
6 kommentarer:
"En människa som en gång ljugit kan göra det igen". Någonstans tror jag det handlar om ett val. Antingen väljer man att våga lite eller kan man inte. Det är svårt, så fruktansvärt svårt. Oavsett vilket kommer händerna att stillna och illamåendet att lätta. Det blir bättre.
lita på, såklart
nu är jag den allra allra sista som vill försvara, men, rent generellt, KAN det inte vara så att om man en gång ljugit och det varit en förjävlig upplevelse, typ -
så kanske man ALDRIG kommer att göra det igen..? aldrig riskera att gå igenom samma sak ännu en gång?
Anne:
Ja, du har väl rätt som vanligt.
Tack för din kommentar!
05,34:
Eeeh. Ja, det är det mest logiska, ju.
Laanna: De rien, ibland känns det som att vi lever parallella liv med våra kärlekstrassel. Nja, fast min har nog försvunnit upp mer i rök än din då kanske. Jag hoppas det ordnar upp sig med din musikerkarl.
Anne:
Så kan det ju kännas ibland. Att nånhelt går upp i rök sådär är nog mer än vad jag skulle klara av just nu. Du är stark!
Skicka en kommentar