Solljus en söndag

Solen har hittat fram mellan höghusen. Och jag påminns om att det här nog är första gången som jag i bilder visar er nåt av min omgivning här. Fram till nu har den här platsen endast varit ord och vitt utrymme. Kameran har mest legat gömd i sin väska och all bildmässig dokumentation av de senaste månaderna har varit glömd och åsidosatt.

Å andra sidan har solen gått ner klockan tre på eftermiddagen de senaste månaderna. Jag har väggarna fulla av bilder med ljus, ett ljus som verkar så avlägset att det syns som hämtat från en annan tideräkning. Vilket är mer eller mindre sant; varje gång vi byter år, årstid, stad, stadsdel,(land, världsdel) börjar det på nytt inne i huvudet. Men att fota mörkret har helt enkelt inte lockat. Därför blir det, om jag flyttar, som att jag nästan aldrig bott här, som att den här tiden inte existerat. Och jo, såklart finns den i mitt huvud, men människor, tider, platser har en tendens att grumla sig där inne och bli otydliga.

Nu finns bilderna åtminstone i datorn. Inte odödliga men ändå där, ett tag. Väggen med det röda tygskynket, växterna, ljusen, de finska vinterstövlarna. Små saker som har betytt nåt den här hösten. För att inte glömmas.

Det skulle varit du

Sen natt i okänd soffa, lagom vinfylld och varmsömnigt tom, näst intill klar i huvudet, en hand som rör vid min arm och Broder Daniel i bakgrunden kunde ju naturligtvis ha varit fantastiskt. Ja kanske till och med magiskt? Med en annan person.

Nu blev det inte så. Var inte. Det var bara ljummet. Han var IT-chef med bostadsrätt och en miljard slipsar slängda i ett hörn. Kostymer, skjortor. Häftiga leksaksbilen parkerad utanför. Expressomaskin på köksbänken.

_


Och jag kliver och kliver och går runt bland alla slipsarna och passar inte in. Nånstans. Jag gör mig inte på den här platsen i det här minimalistiska hemmet men sånt kan man ju aldrig veta innan. Eller kanske att man kan, men verkligheten är varken Facebook eller spraydate. Verkligheten är en tatuerad arm med fåglar och verkligheten är ett samtal om Suede där allting stämmer, eller ett sätt att svara och fråga som inte går att lämna därhän och som överskriver detaljer.

_


Men verkligheten är naturligtvis också som bäst ju då, i ögonblicket. Nästa ögonblick är den förbi. Och ibland, eller förmodligen ganska ofta, överträffas verkligheten av drömmen om nånting annat, med nån helt annan.

Brott,uppbrott

Uppe på en höjd i närheten har nån smällt upp ett jättelikt torn som är beklätt med ljus. Blå glittrande ljusslingor hänger där och det syns, syns på meters och kilometers avstånd.
Säkert nån idé från den där konstskolan, säger en man vid E4-baren.
Mm. Säkert en grej som de där konstfackeleverna har hittat på, tänker jag.
Eller inte.

Det slutar aldrig regna nu. Slutar aldrig vara mörkt eller mörkna klockan tre på eftermiddagarna. Vi virar oss i våra halsdukar igen. Jag går aldrig ut utan mössa. Varje gång jag går förbi hörnet vid skolan känner jag en svag doft av saffran och jag vet inte var den kommer ifrån. Från skolköket, eller från inuti mitt huvud?

Jag går runt i mina kvarter, som inte riktigt hunnit bli mina på riktigt. Går förbi fotbollsplanen, skarpt belyst av stålkastare, löparbanan i en orange dimma på kvällen. T-banan, torget, till Matbutiken Matbiten. Och jag tänker att det skär lite i mig att eventuellt behöva bryta upp. Jag har inte bott här tillräckligt länge, har inte ens hunnit göra det till mitt, men framtiden är osäker, den vilar på en tyngd av massarbetslöshet och andrahandskontrakt.

Och jag måste gå igenom alternativen i huvudet igen. De är inte extremt många.

Jag har ju sökt mig utomlands också. Till landet med vulkanerna och den fuktiga luften. Det är en tjänst jag både vill ha och inte vill ha. Både tror att jag kan få och inte. Ett fantastiskt jobb, men med okänd konkurrens kring. Och naturligtvis- ännu ett uppbrott.

Det smärtar mest. Det att alltid behöva bryta upp och skapa nytt. Särskilt som det alltid sker just när man börjat trivas.

Rösta!

Dagensbok.com är nominerade till Stora Kulturbloggpriset i kategorin bokbloggar. Rösta här.

Letandet, sökandet, perioder

Så just när jag var beredd att lägga när det här med spraydate, just när jag trodde att det bara fanns Svennebanan och Kalle-snickare kvar, dyker det upp en fotograf. Och en till! Och fotograf nummer två kan nog vara det snyggaste som har visats på bild. Ja. Sannerligen.Det finns hopp!

I dag har jag en ledig dag. Ledig= ta igen veckor och åter veckor av förlorat studerande som har försummats till förmån för arbetet med en viss festival. Det ska även sökas jobb. Som vanligt.

Det har nu gått så långt att jag har accepterat det här. Att efter en period måste man åter sätta sig ner och klicka sig in på den där deprimerande blekgula webbsidan som kallas ams. Man vet att man troligen inte kommer att hitta nåt. Att om man hittar, kommer det vara tusentals andra som också har hittat det, men vad göra? Annat än söka och vara glad att det faktiskt finns nåt att söka och tänka att nån gång, nån gång. Till dess är livet uppdelat i perioder.

Långsamt=dåligt?

Jag tror ja.

Jag tror också att det här med dejtingsajter kanske ändå inte är min grej. Det gör mig för kräsen.
Det gör mig lite less.

Jag har träffat den här konstkillen tre gånger nu men inte en enda gång har vi hånglat och jag vet inte ens om jag har lust med det. Det är ytterst dåligt. Han är bra och har bra intressen och bra åsikter, men jag tror inte jag vet inte, nä...uh,ah...nä. När jag tänker efter kommer det nog inte att bli nånting.

Diverse

Jag har varit aktiv på annat håll, därför hörs jag inte så mycket här. Lördagsmorgonen började med bitter huvudvärk efter något glas vin för mycket igår. Med kroppen vinglande och matt smög jag upp, förbi det gråa(mörkt som vore det sena eftermiddagen) fönstret och letade fram en Iprén. Sen har jag kurerat mig med så mycket vatten, juice, te och kaffe att jag misstänker att blåsan kommer skrika att den är full så fort jag kliver utanför dörren. Om jag ens går ut.

Nå, det är åtminstone lördag. Två dagar kvar på helgen. Oslagbart att veta det. Bakfyllan kan städas bort.

Veckan har som sagt gått i aktivitetens tecken. I tisdags med arbete på Dramaten, blommig klänning och serviceleendet på. Vandra runt bland kulturtanterna och gubbarna, lägga på ljuva rösten och le, bara le. Av föreställningen såg jag inte mycket. Av artisterna såg jag inte mycket heller, men ryktet säger att en viss känd författare/dramatiker/skådis drabbades av raseriutbrott bakom scen.

Torsdag. Jag står i regnet utanför en inte allt för okänd bar på Söder. Väntar på en ny vän. Bekant kanske? Jag vet inte. När går gränsen mellan att vara vän, bekant och bara ”en jag känner”? Hur som helst så är hon sen och jag står och fryser och bestämmer mig för att gå in och kika istället. Men sällan känner man sig så ensam och utsatt som när man kliver in fullt påklädd, med mössa och halsduk upp neddragna och uppvirade, och möter människor som sitter och står där i sina grupper, sin redan hopsvetsade värme. Jag går ut igen.

Fredag. Jag ska fredagshänga med samma bekant som dagen innan, samt med en annan, också ny, bekant. Fredagshäng är bra och vi går till den där baren alla alltid snygg, konstnärliga och glada på samma gång, och där man kan sitta vid bardisken och käka rårakor med löjrom samtidigt som helgen långsamt glider in i kroppen. Fint. Det blir några samtal, några nya händer att hälsa på, en söt kille som hävdar att han ska hem och sova och en annan kille som inte kan säga en mening utan att nämna sitt skivbolag. Hm. Nåja. Vi drar vidare, dansar lite, pratar med en skåning, spanar ut över lokalen bakom glasögonen, och så plötsligt vid tvåsnåret har nästan alla droppat av. Och det här är kanske fredagarnas kärna? Fredagen = dagen då man helst av allt vill hem och sova, men ändå i desperation orkar hänga kvar till två. Jag gör som alla andra - vinkar adjö till min vän som är upptagen med en ung man i en soffa och går sen mot garderoben.

Festivalen är förbi

Den där festivalen som vi jobbat med i flera månader är över.
Nu finns det bara bitter verklighet kvar.

Söka jobb, göra webbprojekt, gå i snöblandat regn.

Och lite poesi.

Döden

Om mitt jobb. Jag skriver inte mycket om mitt jobb här, men i allla fall. Nu i veckan skrev vi dikter om döden med en massa barn. Sen skickade vi diktern med vinden i hundratals ballonger som färgade himlen. Jag hade gjort små lappar med ord som skulle inspirera och sen drog man en lapp och skrev små korta dikter av det. Såhär:

Glöm inte hjärthalvorna
glöm inte att limma dom
till små askar i paradiset


Höstögon, trötta
torra och med naglar
fastborrade i varje utsikt


Längs med varje vägg
i tunnelbanan, i varje
borglömt kisshörn
finns en ton som väcker döda

Att gå, att träffas

Jag tror det är bäst du går nu. Säger jag. Och så går han. Vi hörs. Dörren går igen och jag hör hur han känner på handtaget. Jag ligger kvar några sekunder. Stirrar på röda lampan i fönstret, går ut i köket, naken, fryser, spolar vatten i en gratängform. Går till sängen igen och genom gardinerna lyser alla fönster från huset uppe på berget som vanligt.

Han gick. Och nu har jag ingen älskare längre. För vi har haft varann för länge nu. Att ha älskare har alltid ett bäst före datum. Till slut kommer den, konfrontationen. Den när han säger att han träffat nån som han kanske känner nåt för. Och jag vet, fast jag inte är kär, att nu är det dags att klippa av det här en stund.

För han kanske är kär i nån annan. Och nån annan kanske är kär i mig. Och jag vet inte om jag är kär i nån alls fast ibland blir jag lite ledsen i magen av alltihop och så går världen runt.
Och jag undrar hur fan människor gör när de träffar rätt?

Fast. En parentes. I dag träffade jag faktiskt nån. En från den där dejtingsajten ni vet. Och nånting var tamigfan annorlunda. Som att det fanns nåt där, kanske. Inte som med pirr i magen men som i små ögonblick då vi båda ler och förstår.

Och vi sitter på ett kafé som ligger i en trappa som egentligen är ett galleri och vi tittar på tavlorna och snackar med konstnären och han skrattar när jag vill känna på tavlorna och allt känns plötsligt väldigt mycket Sex and the city.

Och jag tänker att det är bra. Det är tamigfan nåt bra.

Det urbana

Tänk så oerhört urban man kan känna sig när man efter jobbet bara glider in i ett hål i väggen och köper med sig en sushi hem. När man på morgonen glider in på Pressbyrån och köper med sig en mugg pissäckligt kaffe och står och slåss med halva förorten om mjölken. Och nu har jag blivit en sån där människa som på riktigt föredrar sushi framför pizza på fredagarna och alltid planerar mina resor in till stan in i minsta detalj för att få minsta möjliga väntetid.
Vad är nu nästa steg? Att jag slutar laga mat hemma? Jag hoppas inte. Vill inte.

Än så länge finns dock vissa spår kvar av den där människan som är som alla andra utanför Stockholm. Jag lagar min mat i kokvrån, jag steker pannkakor och gör potatismos, trots att det ibland hinner både sen och senare på kvällen innan jag är klar. Jag går lugnt till tunnelbanan så ofta jag har möjlighet. Jag springer inte för att till varje pris hinna med den där proppfulla tunnelbanevagnen när det är rusning. Jag väntar hellre två minuter än klämmer in mig bland tusen influensabakterier och arga armbågar. Ja. Något litet finns det kvar.

Om jobbet. Jobbet går bra, men jag är lite trött nu. Eller mycket. I morgon syns jag förresten förmodligen i ett bakom produktionen-reportage i en morgontidning nära dig. Gissa vilken!

Det där med...eh, dejting

Jag har börjat med SprayDate. Snart kommer jag kanske sluta med det också, jag vet inte.
Det känns sådär tröttsamt och killarna är antingen för svenniga, för tröga, för sportiga eller bara allmänt tråkiga. När man väl hittar nån som man kanske kan tänka sig att träffa (och jag träffar inte vem som helst) visar det sig att han dejtar tre andra samtidigt, varav en ”det eventuellt kan tänkas bli seriöst med” men han ” återkommer gärna” om så inte skulle vara fallet.

Right. Tack, men nej tack. Så stort behov har jag inte av att dejta att jag sitter och väntar på att nån ska se om det ”eventuellt utvecklas till nåt seriöst” med nån annan. Jag vet ärligen inte ens om jag är redo för att träffa nån, på riktigt. Jag gillar bara tanken på att det finns nån därute som liksom skulle passa mig. Som skulle kunna vara nåt. Som är sådär lagom konstnärlig, ödmjuk, oordnad, öppen, spontan och…nånting. Frågan är dock om SprayDate är rätt forum för att hitta den där personen. Jag tror inte.

Övrigt. Jag har haft en älskare sen augusti nu. Det är en stund.

Påminnelse

Jag läser en Nica-bok som är skriven av en man från en organisation som jag varit på besök hos och som jag då och då jobbat mycket nära. Jag funderar på om jag träffat honom.
Boken är en påminnelse om det som var, som forfarande är, fast långt bort från mig.

Jag tänker verklighetsfly lite nu i badkaret.

Måndagsfylla kring Odenplan

Meh. Jaha. Störd dag.

Vaknade i sötman av frånvaron av en älskare. Hårstrån på kudden, en grop i lakanet. Han var här just innan jag somnade.

Jag minns inte.

Det här var en måndagsfylletext men den försvann tyvärr när jag skulle publicera.
Satans skit.

Måndagsfyllan gick ut på att det var en störd dag när chefen bjöd på lunch och vi blev fulla på gratisvin på möte och sen gick till Tranan. Men texten försvann. Synd.

Saker att gilla

Jag satt på bussen med en plötslig känsla av poesi i kroppen. Inte ofta den kommer nuförtiden, inte ofta jag låter den komma.

Jag letade i väskan och hittade en skrynklig papperslapp och en penna. Skrev ner det jag tänkte. Satt sen där med en oändlig nöjdhet i kroppen. Bra att definiera det som är. Det som känns. Sen åkte jag hem med min lilla påse sushi. Lite soja hade runnit ut i botten.

Nu har jag bott här en och en halv månad. En och en halv evighet. Ibland en känsla av en väldigt lång tid. Stockholm är inte längre en besöksstad, den är vardag. Jag var så säker på innan, just när jag kom hit, att spänningen kunde finnas i varje hörn. Kärleken i varje Seven Eleven-butik. Magi överallt. Så känner jag inte längre.

Men det finns fortfarande nåt vackert. En liten bit tunnelbaka mellan Slussen och gamla stan som jag ser varje dag. En känsla på Sveavägen på eftermiddagen efter jobbet. Midsommarkransens Kuriosa. Telefonplans sushi. Industriområden, grönt, cykelvägar och Götgatan, Hornstull, Kulturhuset, Östermalmshallarna - allt i en enda blandning. Det gillar jag.

Det känns som hösten/vintern 2006/2007

Det klistrar sig löv mot rutan och under skon. Jag promenerar med stor halsduk och överallt finns lukten av nåt multnat. Tallskog runtomkring. Jag dricker mycket te, Kent har släppt en ny singel, en älskare ringer mig ibland på kvällarna och på morgonen andas jag kallt luft på en busshållsplats.

Tänk.

Om natten

Han kom hit och sov bara. Han pratade i sömnen och vaknade med nervösa ryck och frågade vad klockan var. sen gick han i gryningen igen.

Tvättenheten

”Var god städa efter dig när du är färdig i tvättstugan. Mvh Tvättenheten” står det på en skylt i min tvättstuga. Så det är så – jag har en tvättenhet. När man bokat en tid i tvättstugan blir man anvisad en grupp maskiner som man får använda. Sen står maskinerna därinne – tio, tjugotals – på rad. Människor rusar in, lassar ut och in sin tvätt, viker och manglar, tyst och metodiskt. Det är som ett jäkla amerikanskt tvätteri. Så storskaligt.

Jag till älskaren: ”Det är så stort, så mycket liksom…så amerikanskt. Är det såhär överallt i Stockholm?”
Han: ”Eh…ja?”

Där ser man. Minsann.

Sysselsättning

Helgen rann iväg på grund av en massa häng med min nye(inte så ny längre) älskare. Vi har dock inte älskat, men väl sovit, badat, ätit lång frukost, varit på Ikea, ätit godis, sett på film och somnat, sovit, ätit lång frukost igen, ätit tårta och varit på loppisturné. Det sistnämnda blev väldigt lyckat och jag fyndade en prickig femtiotalsklänning för endast tio kronor. Han: en hög serietidningar och ett par glasögon.

Och det fungerar ju det också, menar jag.

Plats

För första gången i den här lägenheten: hemma och krasslig. Eller ja, skum mage tidigare på morgonen som verkar helt okej nu. Så okej att den klarar kaffe. Litet underligt sting av dåligt samvete för detta. Å andra sidan jobbar jag gratis. Ett kontorsjobb, heltid. Jag har redan varit engagerad på helger och kvällar och mer kommer det att bli. Det är ett fint jobb, fin grej att jobba för, men jag kan ändå ibland sakna det där som…eh…ja, ni vet; att ha en lön. Om än en liten.

Plus att jag bedriver så kallade heltidsstudier. Hittills har jag gjort mina studier med högerhanden. Lite disträ sådär. Jag gör klart mina uppgifter på kvällar och helger, jag åker tunnelbana, jag jobbar till fem - halv sex, jag läser, jag skriver recensioner, jag åker lite tunnelbana igen och så plötsligt är det kväll. Och inte mycket tid finns kvar efter det.

Därför i dag. Underligt tom tid i lägenheten. Jag har aldrig varit här på dagtid en vardag. Varit här, såhär utanför allt. Jag menar hittills har jag gillat att vara en av alla tunnelbaneåkande med Metro under armen, kaffe i handen, på väg, bara att följa med. Med musiken i hörlurarna jämt. Och det stannar aldrig. Det pågår jämt och nu är jag här; gubbarna hänger utanför tvättstugan som alltid, löven prasslar på berget utanför, åh löven i alla färger, höstljus in genom gardinerna, och hur allt lyser på husfasader genom hela femtiotalsförorten. Jag är här, på förbjuden plats.