Rösterna

Dagen börjar i kyrkan, bakom en hinna av människor. Små fötter runtomkring trampar, rör sig med hastighet i en trygg klunga, rör sig i av väta urgröpta trottoarer. Soldatkyrkan tornar sig som ett blekt minne med högskolan i bakgrunden, utsnittad, en grumlig sekund av för flera år sen.

Barnrösterna. Man behöver bara säga barnrösterna, barn i kör i kyrkan. Disiga ljus mot de öppnade svarta munnarna, man behöver bara säga det. Ljudet hörs ändå genom skärmen. Världens ondsintheter kontra barnkören, skär och omringar.
I samma stund är det slut. I samma stund slukar oron dem och hon bankar honom på huvudet, han sparkar honom med stöveln på smalbenet.

Stegen hörs mot marken och marken tar sig in innanför stövlarna. Fräknarnas små öar på de vita kinderna i november, strax intill ögonen i desperation. Frätande regn rakt på glasögat. Rösterna hörs i klagan nu.
Vi hör skriken, frågorna, svordomarna, vi hör det vildsinta, det obekymrade när dagen slutar i en soffa. När dagen slutar med glada ögon, med rösterna mot värmen med den aldrig sinande entusiasmen. Med oförståndet i ena och i andra stunden vetskapen inpräntade. Tack säger hon. Varsågod säger jag. Rösterna hörs när jag går över skolgården i mörkret.

Avdelning: Kent-låtar vi glömt

Den döda vinkeln.
Åh, vackra fjortispoesi.

Jag var länge ensam enda barnet
ett monster underst i en hembyggd våningssäng
och på håll såg jag ljusen dö i dimman
precis när mörkret tändes upp igen

Och jag såg dig springa över skaren
i jakten på din sagolika vy
och du lärde mig att fullständigt försvinna
in i dina tankar i ditt huvud står jag fri

Ge mig en vinterdrog...

OSV.

Är inte skaren förresten ett av svenskans finaste ord?

Smart

Första, och kanske enda arbetsdagen på veckan. En trött sådan, en otacksam. Jag har inte varit nån bra lärare i dag, grinig och ur led, men vad annat kan man vara när högstadiekidsen är så förbaskat anti och bortskämda? När de kräver service och kunnande en gång i sekunden som om vore jag ett hotell och inte deras vikarie som flåsande och osäker staplat in genom dörren för tre minuter sen?

Sköt er jäkla dvd-spelare själva nästa gång, fixa film och spring från bänk till bänk och försök vara effektiva, gör det bara. Och vad är det förresten för fel med ungar som gör att de tror att de är den enda existerande människan i världen som behöver hjälp, när de i själva verket är omgivna av horder andra skräniga tjatmonster?
En tendens som för övrigt verkar gå att återfinna hos gamlingar, vill jag minnas från mina sommarjobb i hemtjänsten. Skillnaden är bara att pensionärerna sitter själva i sina hus/rum och tror att Vera Nilsson är minsann den enda vårdpersonalen besöker. Kanske har de suttit där för länge för att minnas andras existens, eller om de tror att alla redan lämnat in. Alla andra tanter och gubbar har kolavippat, JA så måste det vara! Vad bra. Då kan hon ägna all tid åt mig.

Förlåt, nu är jag elak och raljerande. Jag gillar ju egentligen tanter. Jag gillar min farmor, och ja, jag gillar tonåringar också. Egentligen. Jag ska bara inte ägna mig åt människor just i dag. Ge mig ett ”riktigt” jobb inom mitt riktiga område, så slipper kidsen mig. Tack. Amen.

Tisdag, 11:06

Glöggte är bra grejer. Som glögg fast te, om ni förstår. Luktar lika gott, men är mindre sliskigt. Känns som jag skrev ungefär samma sak förra året vid den här tiden.

Så nu är det blankt och soligt och jag måste ta tag i mig själv och söka de där jobben. Inte för att jag inte har sökt några innan, men ändå. Jag tror inte på metoden om att endast söka sånt som man verkligen är kvalificerad för och verkligen vill ha. Det funkar inte, har aldrig funkat för mig. Det enda som har tagit mig till intervju är att söka och söka och söka allt som går. Slumpen har sen, vad det verkar, gjort att nån valt ut just mitt brev. Det har inte varit de allra bästa breven jag skrivit, utan det har varit såna jag slängt in nånstans, till synes på måfå.

Måndagsbryderier

Ett. Jag är nu officiellt ett temongo. Besatt av att ha så många olika sorters te som möjligt hemma på hyllan. För varje ny sort måste jag köpa en burk att förvara den i.
Burkarna staplas ovanpå varandra, bygger ett te-imperium.

Två. Jag gick till arbetsförmedlingen. Jag önskar så att jag kunde rapportera om nåt som har hänt. Om nytt jobb, nya aktiviteter. Men icke. Därför gick jag till arbetsförmedlingen för information. Moderaternas idé är att man efter att ha förbrukat 300 dagar på a-kassa ska få mer personlig hjälp för att bli utsparkad i jobb. Personlig hjälp som jag trodde man skulle få från början, och som jag aldrig sett röken av, ty jag har aldrig träffat en handläggare på af som brytt sig om vem jag är.

Nu faller det sig så att om jag inte hittat ett heltidsjobb innan jul ungefär, kommer jag snarast att bli instoppad i det nya programmet med personlig hjälp. Vilket jag mer än gärna vill. Vilket jag gladeligen skulle bli redan nu eftersom jag så väl behöver skaffa den där erfarenheten för ta att mig över den sista tröskeln på anställningsintervjuerna. Jag behöver hjälpen rätt snart också, då mitt timvikariat som jag har, inom kort kommer att dö.

Man kan alltså undra. Varför vänta 300 dagar med att börja hjälpa folk? För att den som är långtidsarbetslös är en imbecill som inte klarar nåt själv? Det är inte på nåt sätt lättare att söka jobb på a-kassa än på aktivitetsstöd. Det är inte heller lättare i början, mer än möjligen rent mentalt och självförtroendemässigt. Man är ju snarare mer orutinerad i sitt jobbsökande i början, vet kanske inte om alla möjligheter och vägar. Det är väl i början, om nån gång, som en arbetssökande behöver hjälp? Får man stöd i början kanske man inte behöver gå de där 300 dagarna på a-kassan. Det borde moderaterna tänka på.

Dagens bakning

Söndagar är min bakdag numera. I dag med citron- och marängpaj i engelsk stil. Det förvånar mig inte alls att ett av de första orden jag uttalade var just "kaka".

Brynäs, från mitt fönster...

...som inte är så värst rent!

Lördag förmiddag

Jag sov tio timmar igen. Och en ny sjuka har börjar leta sig in bland mina halsmandlar. Hur länge hann jag vara frisk? Tre dagar? Hoppas den inte håller i sig lika länge denna gång.

Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av att vara en heltidarbetande människa när jag blir såhär trött efter bara en vecka. Men det är klart, det är ju det där med sömnen. Måste sova ordentligt under veckorna. Måste bli vuxen.

Fredag, 14:35

Åh en avslutad arbetsvecka! Jag slutar den med fika, äppelgömma och vaniljmunk, en sorts belöning för att jag stack iväg och jobbade utan frukost i morse.
Jag vistas mest på gamla skolor av spökhusmodell nu för tiden. Med enorma fönster och stentrappor; utrymmen som förmodligen inte skulle te sig så lockande efter mörkrets inbott. Det är mest småbarn som kommunen tycker om att hysa in i såna här skolor.
Små skolor, små barn. Och allting blir lika enklare och gulligare och mer gemytligt än i de slitna, nedklottrade högstadiekorridorerna som jag ofta vistas i annars.
En annan fördel med att undervisa småbarn är som vanligt att man får vara mer kreativ. I går byggde jag till exempel hinderbana och gjorde dinosaurier av lera. Det är sånt som stimulerar min uttråkade hjärna åtminstone lite.

En fråga om valmöjligheter

Jag sitter på lunchrasten och läser i lokaltidningen om tuttar. En grupp tjejer genomför en aktion, skriver Arbetarbladet. Aktionen går ut på att bada barbröstad på offentliga bad runtom i landet, och häromdagen hade turen kommit till ett bad alldeles nära mig. Syftet är allmänt välment – mindre sexualisering av kvinnokroppen, ett jämställdare samhälle och en möjlighet för kvinnor att få bada på samma villkor som männen.

Gott så, det här är ingen show off-idé, utan det finns en fin feministisk tanke bakom. Det som är oroande är däremot omgivningens reaktioner. Efter fem minuter har tjejerna blivit utslängda från badet, eftersom stället har särskilda ”trivselregler”. Andra besökare på badet kommenterar det som ”jättebarnsligt” och ”inte så trevligt”.
Alltså, what? Hur kan det väcka så mycket anstöt att få se lite kvinnobröst? Det som män visar varje dag hela sommaren igenom, och som folk ser som det naturligaste i världen, är plötsligt otrevligt om det sitter på en kvinna?

Och nej, jag tycker inte att det har med saken att göra att kvinnors bröst är mer sexuellt förknippade. Obalans är obalans, och att kämpa för att få samma rättigheter har inget med sex att göra. Män(och kvinnor) glor liksom på bröst vare sig de är skylda eller ej. Det är inte heller troligt att människor skulle tända mer på bröst för att oftare var nakna i neutrala sammanhang. Förmodligen snarare tvärtom. Fenomenet skulle avmystifieras, och antagligen avsexualiseras en aning.

Sen är det ju en helt annan fråga om tiden är mogen för en sån här normförändring. Kvinnor skäms fortfarande allt för mycket för sina kroppar, och det är inte heller alla kvinnor som trivs utan bh av fysiska skäl. Det kan helt enkelt vara för jäkla tungt. Men borde inte möjligheten få finnas, för de som vill?

Uffe

Ja, efter Åberg blir det Uffe. En stund i alla fall. Jag har inte läst Jack och jag vet inte om man ska räkna det som pinsamt eller ej, men sånt är läget. Jag har haft en variant av boken stående i hyllan, köpt på rea nån gång. Men lusten att öppna den har aldrig riktigt fallit på. Förrän nu. Nu ska allt i hyllan plöjas, en gång för alla. Inget ska stå oläst.

En liten gryta och en glass

I går lekte jag i köket och det blev en räkgryta som inte smakade fy skam. Till efterrätt fick jag för mig att tillverka egen glass av kakor och mascaporneost. Här kommer recepten.

Gryta:

2-300 g räkor, skalade
3 salladslökar
en liten röd paprika
ca 3-4 dl crème fraiche
2 vitlöksklyftor
1 påse tikka masala-krydda
lite olja
vatten


Hacka grönsakerna och stek i en skvätt olja. Häll på crème fraiche och rör runt. Pressa över vitlök och blanda i kryddan. Koka upp. Om grytan blir för stark kan du späda med vatten eller mer crème fraiche. Häll i räkorna och låt puttra några minuter tills de är varma. Ät med ris och bröd!

Glass:

3 st söndersmulade kakor, ex cookies med choklad
en burk mascaporneost
100 g vit choklad

Blanda osten och de smulade kakorna i en bunke. Smält chokladen och låt den svalna. Blanda i den i resten. Ställ i frysen och ta fram när den har lagom glassig konsistens. Den kan behöva tinas en aning innan du äter. Servera med till exempel frysta, upptinade jordgubbar.

Lördag,12:42

Solljus!!! För första gången på evigheter. Och jag har tagit bort mina jalusier eftersom jag har sett på Äntligen hemma att fönsterväxterna kräver ljus för att överleva vintern.

För övrigt gick jag ner till tvättstugan tidigare och skulle boka en tid. Döm om min förvåning när jag upptäckte att min tvättkolv redan satt instucken på en tid i dag. Den har alltså suttit där sen förra gången jag tvättade. Jag har alltså inte tvättat på en månad. Jag är officiellt ett äckel. Ett äckel med väldigt många trosor i byrålådan. Därav möjligheten att överleva utan tvätt i en månad.

Favoritcafé

I dörren till mitt favoritcafé står en man med en vagn fullastad av lådor. Han pratar med ägaren, ägaren med det italienska utseendet, som hälsar på mig när jag kliver in. Det är nästan tomt, det är lugnt, snart lunch. Ett grått dis har följt med in utifrån.

Jag väljer ett fönster mot Nygatan. Därute går allén, slingrar sig redan upphängda jullampor, därute trampar en kvinna i röd kappa och svart basker. Strax får hon kappan nedskvätt av grått vatten, av buss nummer 15 som kör mot högskolan.

Det är bra här. Alltid nån som hälsar och känner igen. Som säger du vet var tepåsarna finns, att vi har vatten där runt hörnet. Favoritcaféet ligger bredvid ett trendigt gym. Därav trendighetsfaktorn och nyttigheten i utbudet. Hemmagjord morots- och jordgubbsjuice, fruktsalladen, GI-menyn. Jag tittar alltid på GI-menyn men väljer aldrig nåt ur den. Trots att favoritcaféet är ett trendigt café serverar de ändå kaffe och tårta, kolaknäckpaj, citronmarängkaka…och så nåt gott med saffran och vitchokladtryffel vid jul.

Favoritcaféet är ofta tyst, aldrig fullsatt när jag är där. Favoritcaféet luktar kaffe och flott, igenkänning. Favoritcaféet. Så många människor jag tagit, som tagit mig, som har gått med mig hit. Många samtal och timmars stirrande genom fönsterrutor har förflutit här.

Men aldrig har jag gått hit själv. Jag har inte suttit här, enda personen vid ett bord, och stirrat rakt över gatan och in i antikvariatet på andra sidan. Aldrig med den här fadda smaken i munnen. Med samma fadda smak som hela den här hösten bär på. Aldrig ensam med förkylningen i halsen och tröttheten bakom pannbenet. Inte en enda gång, som nu.

Nån gång ska ju vara den första.

Rutnätet

Vågor

Jag har drabbats av en sån där sjukbacill som inte riktigt vill bryta ut i kroppen, utan i stället ligger och lurar. Känningarna kommer i vågor.

Och apropå vågor drömde jag en sorts sexdröm i natt. Drömmens huvudperson var…tada…Peter Jihde!
Han låg på en klippa och hade sex med nån brud och jag smygkikade på dem. Sen kom en stor tsunami och sköljde över dem, och över mig.

Undrar vad det betyder då?

Män som hatar kvinnor...

...kvinnor som hatar män. Människor som hatar människor. Människor som är likgiltiga för människor. Och karaktärer man aldrig riktigt kan sympatisera med.

Jag läser ju som bekant Den som vässar vargars tänder. Även om jag inte är riktigt klar med den än har jag ändå skaffat mig en uppfattning. Och börjat förstå vartåt det barkar. I alla händelser är det inte en behaglig bok att sitta och mysa i soffan med en kopp te till.

Jag försökte mig på just detta. Jag satt med te och saffranskaka och skulle just stoppa in en bit i munnen, men fick lägga tillbaka den. Det går inte att äta till den här boken!

Det finns en stämning som jag tycker om, en sån där stämning där varje detalj tycks ha betydelse. Där inte mycket lämnas åt slumpen och inget verkar ske sådär bara i förbigående. I första halva av boken blir jag nästan irriterad över att aldrig riktigt få veta vad det där otäcka är, som har hänt med bokens huvudpersoner. Eftersom jag har livlig fantasi målar jag förstås upp ett scenario. När avsnittet sen väl kommer är det ungefär så hemskt som jag föreställt mig, fast fiffigare och finurligare. Historien sluts och förklaras som skarpaste sortens deckare, fast med större trovärdighet och logik.

Om man gillar Carina Rydbergs thrillerhistorier eller ej, är antagligen en fråga om vilken sorts person man är och vad man vill ha ut av sitt läsande. Vill man alltid sitta och mysa med te ska man nog låta bli. Tillhör man däremot sorten som uppskattar ett slag i magen då och då, bör man prova henne.

Måndag,12:31

Bemanningsföretaget har fortfarande inte ringt. I fredags fick jag ett mail om att jag inte gått vidare till intervju(!), fast jag bevisligen varit där, och på min personliga sida står det att tjänsten är tillsatt. Trevligt.

Hopplösa hopplösa livet. Och det är snöblandat regn. Och halsont. Och vikarieförmedlingen ringer mig fast jag är hemma och sjuk och jag fattar verkligen inget men man får tydligen inte vara sjuk. Fastän risken för det aldrig är så stor som när man ständigt byter arbetsplats och måste vistas bland allehanda bacillhärdar.

Söndagen som försvann

Det var när jag kom fram till kyrkogården som mörkret började lägga sig på riktigt. Det var också då jag kom på att man kanske kunde fota döden lite, och det var då batteriet i min kamera dog. Men kinderna fick färg och låren blev kalla och det kändes nästan så friskt och nyttigt att några av de små rynkorna kring ögonen slätade ut sig. Två timmar senare framför datorn har huden tröttnat och skrumpnat igen.

Morgonen, helgen

Dagen börjar och det är som att vakna av natten i stället för morgonen. Obehagligt bli väckt av natten för vakna i mörker är lika med oro och mardrömmar, men jag vaknar, det gör jag. Jag har en halvtimme exakt på mig att koka teet, sleva i mig yoghurt som knappt går att äta vid denna arla timme.

Sitta på toalettet medan skinnet knottrar sig på låren, sitta och hålla i ögonlocken med fingrarna. Det tar sin tid för mig på morgonen. Jag tänker hela tiden att nej, nu dör jag jag klarar ju inte detta jag måste sova när jag kommer hem ska jag bara sova. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt så.

Men oh, som staden börjar röra på sig även när det regnar. Jag har mössan på, den tar emot dropparna, jag plockar en Metro, jag är tid vid busshållsplatsen för en gångs skull. Jag tänker hela tiden att jag ska sova.

Fast jag inte ens jobbar särskilt mycket ser jag ändå fram emot helgen. Morgnar när jag vaknar och oroligt ligger och inte kan somna om för jag tror att jag ska bli inringd på jobb gör mig fortfarande störd. De förstör min balans. Jag längtar efter såna enkla saker fortfarande. Som att veta vilken tid jag ska gå upp nästa morgon. Det är längtansvärt, och ännu ganska avlägset.