I will kill again

Så förvirringen är total. Desperation byts på nåt sätt mot aggressioner, undran, förtvivlan.
Och Jarvis Cocker passar mycket bra in i den bilden, han är mitt ledmotiv i kväll.

And wouldn’t it be nice
for all the world to live in peace
and no one gets ill or ever dies
or dies of boredom at the very least...

Just när han uttalar boredom at the very least på det där underbara brittiska sättet är det lite magiskt.

Promenadrutinen

Poängen med att ha dag och natt är väl ändå att det ska vara ljust på dagen så att man kan gå ut och slippa bli helt mörkerdeprimerad? Eller?
Men se, detta går inte här för det blir tamigsatan mörkt redan halv tre på dagarna, ibland tidigare.

Jag är inte rutinerad på detta, jag får inget ljus. Mina dagliga promenader infaller vanligen efter klockan 18. Då går jag runt i stan och glor. Ibland, som igår, är det helt dött. Spökstad minst sagt. Vattnet står högt och rinner ovanligt snabbt i ån och ingen är ute och jag går och kikar in i husen där nere. Där allt ser ut som plockat ur ett dockskåp med vedspisar i små kök med tända ljus på som aldrig ser ut att slockna. Varje gång jag går där känner jag mig som flickan med svavelstickorna, utestängd från en värme som inte går att nå.

Dagens matorgasm

Små små kex med vitlök och persilja. Skrattande kon-ost på det. Ooooh!

In my dreams

De senaste nätterna har ett gäng absurda drömmar jagat mig:

1) Jag bor själv i en underligt stor lägenhet med ett badrum bakom varje stängd dörr. I alla badrum ligger det ett antal jättelika tygfjärilar på golvet. När man rör på fjärilarna börjar de flyga och jag springer skrikande iväg och stänger dörren.

2) Jag och en vän ska bada i en vattenpöl utmed vägkanten till E4:an. Vi står bakom några buskar och ska byta om till bikini, när jag plötsligt upptäcker att det har börjat växa ut en penis från min klitoris. Jag tar på mig bikinitrosor men penisen bara fortsätter växa. Jag försöker dölja penisen med handen när jag kliver i vattenpölen. Jag lyckas inte.

3) Jag bor i en husvagn som är nergrävd i underjorden och som jag aldrig får lämna. En gång i veckan får jag mat genom en liten lucka i taket. Husvagnen är dessutom fylld av myggor.

4) Jag är ihop med en tjej och har ett barn ihop med henne. Ett ägg från mig har varit inplanterat i hennes mage och befruktningen har skett genom insemination. Min flickvän går omkring med barnet i en sele på magen hela dagarna. Jag får aldrig röra barnet och börjar således lipa och bete mig som ett barn själv.

Tala nu om för mig att jag inte är störd, snälla!

Sapfo

Det här är fint:

Jag vill säga dig något, men blygseln hindrar mig

men om du hyste längtan till det ädla och det goda
och om din tunga inte kokade ihop elaka ord,
skulle blygseln inte gripit dina ögon,
men du skulle tala för det rättmätiga

Pepparkaka i munnen, snart måndag

Känslan som jag vill åt. Som bara finns i böcker. Som man kan komma att längta efter, till exempel på bakfulla söndagar.

Det som jag tror att jag vill ha. När det är söndag på tåget kommer det fram. Och det är verkligen mycket, och jag tror det är stort och jag har nästan inte ord att förklara.
Fast det ska nog inte förklaras, tänker jag sen.
Fattar man så fattar man, annars fattar man inte, och då är det synd.
Men det är ändå det här det handlar om; vad jag längtar efter, vad jag allra helst önskar hitta i en annan människa och vad jag önskar att den ska förstå.

Det är känslan av att vara mitt i allt. Känslan av att nånting pågår, fast allt är ändå lugnt, och man älskar det. Som när man sitter på ett tåg och det nästan är slutet av november och ute är det grått gräs som susar förbi och solnedgång klockan tre. Och man är jävligt trött, men samtidigt nöjd. Trots att man inte riktigt vet vad som väntar och är osäker på hur allt ska bli, trots det tycker man det är vackert, där. Då.

Och så kan det också vara. Att när man kommer hem och tänder lamporna och det är sådär halvdisigt och om tre minuter kommer det vara helt mörkt och hela lägenheten för några sekunder ser helt främmande ut. Att man då får sätta sig ner, sätta på den där låten som man har väntat på, som man behöver just då i det ögonblicket. Att man får höra den älskade låten just i det ögonblicket, kanske en bakfull söndag eller en förväntansfull pirrande lördag och att man plötsligt är så medveten om allt. Man inser att det kommer hända saker och att vi är i mitten och att mina känslor är ganska små i det hela men ändå störst för mig. Att varje varje detalj betyder. Och att det faktiskt finns jävligt mycket kärlek, trots alls.

Jag tror det är en bit av känslan, men jag är inte säker på at jag har beskrivit den rätt, ens för mig själv. Jag återkommer nog om det här.

Tio grader, snart december

Söndag.
Bakfylla.
Jag försöker formulera nåt viktigt, men ibland känns det som om världen sprängs.

Blödighet extra plus

Ja, okej okej okej. Markus får väl vinna då. Jag ger mig. Det är bra nu, det är helt ok.
Jag har ätit en halv pizza och snart också en halv påse lantchips med dill- och gräddfilsmak.
Jag lyssnar på Suede hela tiden. I morgon är det lördag och alkohol.

Vinter i fleece, fleecevinter, whatever

Förresten har jag nya vinterstövlar. Från Josefssons.
Inte så modebloggcoolt, men de duger åt mig. Och är varma med fleecefoder och funkar i snön om det nu blir nån, till kjol och byxor och kappa.
Jag vet inte riktigt hur tantfaktorn ligger när det gäller fleecefodrade stövlar, men det ska definitivt undersökas.

One night at the library

På bibblan firade de poesins dag(som egentligen var 16/11) sådär lite i efterskott i dag med ett föredrag av Marie Lundquist. Jag var där med C och satt och glodde bland bibliotekarier och kulturtanter och det var fint. Det var inte överbefolkat, men det existerade en publik, en mycket hänförd. Bakom oss satt även två poesipojkar i lockiga hår och röda halsdukar, som fnissade då och då.

Jag tänkte mycket på hur alla författare som ofta läser upp sina alster verkar lägga sig till med sin alldeles egna högläsarton. Liksom en sån med stämning i, en som i de allra flesta fall funkar alldeles utmärkt på ljudbok. Och jag undrar om det är nåt medfödd, att om man har förmågan att hitta rätt ton i texter automatiskt också hittar det för uppläsning? Eller om det har med inlärning att göra?

Hemma har jag också ägnat stora delar av dagen åt poesi. Klippt lite, bläddrat efter rader, och – bäst av allt – skrivit ut!
Jag äger numera en skrivare. Att skriva ut är det finaste av allt. Känslan av att det man har skrivit faktiskt är nåt, är som störst när man har skrivit ut. Som att det har kvalitet, även om det är det sämsta man gjort ever.

Ett kapitel till

Jag ägnar tid åt alla dessa papper. Så mycket tid att det ibland tar all energi jag har och ofta skriker världen ändå bara nej åt mig hela tiden. Som i går, när jag vaknade gud vet hur sent och inget dagsljus existerade. Och jag vet inte hur grått det var, men det fanns inte mycket hopp nånstans och hela tiden var det gråt på väg och jag cyklade med skygglappar på, mer än jag brukar.

Den mest deprimerande synen man kan få framför sig när man är arbetslös är nog en arbetsförmedling där kön ringlar sig lång till nästan utanför dörren, och det enda man möts av är idel suckar och uppgivna ögon.
Blir man inte sen än mer depp av att stå där inne bland suckarna, hopplösheten och den tryckta tystnaden?
Och ute finns det inget ljus, och vart man än vänder sig säger folk nej och det går inte vi kan inte just nu det finns inte tid inte plats här för dig. Är det konstigt om man blir lite less då?

Kala grenar och svarta pölar

Det är grått i moderatsverige. Det är grått och jag ska till arbetsförmedlingen och fixa med papper till ännu en meningslös myndighetsgrej.
Det är inte bra.

Premiär

Rött julte + saffransgifflar. Fatta hur gott!

What's left

”Arbetsförmedlingen beslutar för närvarande inte om några nya praktikplatser”.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga längre. Jag orkar inte ens bli arg.
Tack?!
Jag vet inte.

Jag är inte en slacker som går hemma utan att söka jobb, hur mycket ni än vill tror och hoppas att jag ska vara det. Jag är ju duktig, åtminstone oftast.

Som arbetssökande akademiker med relativt teoretisk utbildning i bakgrunden är praktik en av få möjligheter för mig att få till stånd det som fattas för mig för att jag ska få ett jobb inom mitt område – nämligen erfarenhet.
Nu finns inte den möjligheten längre.

Frågan är vad som återstår.

Manärjusinegenlyckassmedochnifårfanimej
setillattfåarslenaurvagnen
ochklippdigochskaffaettjobb.

För det är ju så fruktansvärt bra, allt det här.

Tantpoäng + bröd

Yes. Min tantighet vet inga gränser nu. Jag bakar bröd och har tända ljus och häromdagen promenerade jag i kappa med matchande vantar och hatt. Gott om tantpoäng där, I ’d say. Extraplus: Jag har en sån där stearinljussläckare i plåt som jag naturligtvis släcker alla ljus med när jag går ut.

Helgen har varit vin och mat, fika, mera mat och vin. Och blödigheten har fortsatt.
Jag funderar på vad det beror på, egentligen. Förmodligen nåt onämnbart oförklarligt.

Nu jäser brödet i köket och det ser så fiiiint ut. Det är oliver, örter och soltorkade tomater i och jag bara väntar på lukten som ska komma när det är i ugnen.

Friday, I'm in love

Idol. Jag kan inte meeeed Markus. Det är nåt obeskrivligt fånigt över killen. Kanske sitter det i frisyren, kanske nån annanstans, men han är bara obehaglig.
Tydligen är jag ensam i världen om att tycka detta, för det är ju smärtsamt uppenbart att han kommer vinna skiten.

Jag dricker vin och har ätit en gryta med quorn, purjolök, paprika, mango, persika, sambal oelek och matlagningsgrädde. Ris till.
Kanske är ett fylleinlägg att vänta senare.

Kaffemuffinsregn

Jag är störd. Nyss har jag ätit åtta minimuffins med nougatfyllning och i munnen är det kaffestint och jag vet inte vad det har att göra med. Fast nu ljög jag. Fikandet ska kompensera blödigheten, en massa socker och kaffe ska in för att den inte ska märkas i min mage.

Allt darrar nu på nåt sätt. Den omnämnda blödigheten fick sin kulmen i går när jag nästan började tjuta för att jag såg att Konsum hade fått in pepparkaksdeg. Och jag vet inte varför, för jag är inte depp nåt sätt, jag mår bra. Åtminstone hyfsat. Sämre har det varit.

Det är bara det att allt plötsligt är så fiiiiiiiint. Jag vill inte lipa över de dåliga grejerna, de gömmer jag undan, men det fina är det som framkallar känslor. Som om nån i smyg har gått och stoppat i mig oerhörda mängder p-piller med ett hormon i som jag inte tål. Förklaring nån, jag vill ha en förklaring.

Blödigheter

du är den enda här
som vet

när du är här
det är inte jag som ser,
jag är igensydd

du är den enda här som
vet om mitt hjärta

Trettonårsgrejer,konserter,bensin

Jag är ganska efter såklart men; Ronnie is the man. Jag skrattade flera minuter åt bensinskattkrönikan. Och lipade nästan åt trettonårskrönikan, i några sekunder alltså.

Blir man mer blödig som arbetslös eller har detta hormonella förklaringar?

Dagens franska polisong

Benoît Magimel

Nånting

Jag fikar te och tiramisu i plastburk. Det är nästan överjävligt gott. Amaretto-likör i kombination med kanelte låter kanske överdrivet, men fungerar bättre än man tror och man känner sig nästan lite berusad fast det är nog mest allt sockret, tror jag.

Jag har varit på renoverade Kupan, som borde utses till årets tantställe. Det liksom kryllar av dem där. Tanter bland kläderna, tanter vid borden och tanter som hänger utanför i samma anda som när man själv hängde vid ingången till gymnasiediscon för ganska många år sen.

Inköp:
röda mockastövlar – skitiga
svart kjol – helt ok
små söta pumps med halv kilklack – helt ok med tanke på klacken, lite trånga
Fem böcker för 30 kr – Liv Ullmann; Tidvatten, Kerstin Thorvall; I skuggan av oron, Kerstin Thorvall; Oskuldens död, Peter Høeg; De kanske lämpade och Peter Høeg; Kvinnan och Apan.

Hide & seek

Vem var du som googlade upp mig klockan 10:42 i dag och läste alla inlägg utan att skriva nåt?
Ibland är internet lite läskigt. Ibland blir jag paranoid och vill gömma mig.

Jag måste kanske ringa ett samtal. Jag tycker inte om tanken på att behöva göra det.

Kärlek, II

Lång helg. Helt intensiv faktiskt. En mamma och en pappa med massor av frågor och ord. I munnarna på varandra och i öronen på mig: vad gör du vad ska du vad vill du? Men det här blir väl bra? Va? Men du måste fixa det där nu du gör väl det? Va?

Till slut blir jag en grinig, oanständigt otacksam dotter. Som inte alls verkar glad över att ha sina föräldrar på besök. Som inte är tacksam för fixandet och frågandet.
Och för att inte tala om alla inköpen. Micron och kaffebryggaren och maten.
Den tillfälliga bortskämdheten som jag inte har bett om men som jag fått.
Till slut hör jag bara det där gnälliga, det som stör mitt ensamutrymme och min tid.

Tjatet som jag ska vara tacksam för att jag får.
Jag tror att det kallas omtanke.

Kärlek

Fika- och dammsugardag. I morgon är det föräldrabesök, och hela helgen. Golvet är bonat, jag är teig i munnen. Min lägenhet är fin och jag trivs. Jag har massor av musik på datorn. Massor av böcker att läsa. Ett par vinterstövlar att hämta på posten. Jag har börjat skriva igen.

Jag har inte ett jobb och jag har ingen säker inkomst, men jag har människor som hör av sig och jag har en bostad och en säng och det tar tio minuter till stan med cykeln i nerförsbacke det finns tre pizzerior nära och en närbutik och jag har hittat ett bra ställe som jag vill vara på.

Beslutet att flytta hit och försöka skapa ett nytt liv känns för en gångs skull inte tveksamt.

Och hösten är så fin i kväll.

Panic! at the museum

Jag var ute och gick i kväll vid ån och hamnade oförklarligt på Länsmuseet. Det var ganska bisarrt. Som en sån där filmscen där nån blir instängd i en galleria/på ett tivoli/inuti ett gigantiskt biopalats eller öde hotell.Fast i ett museum. En alldeles uppenbart offentlig plats, där människor borde röra sig hela tiden, över allt, om än stundtals i mumlande viskningar.

Bortsett från receptionisten och en guidegrupp borta vid fotoutställningen fanns ingen, nånstans.
Det luktade marschall i trappan upp och jag klev in i det första rummet med båtarna. Hörde röster, tänkte det finns människor här i alla fall.
Men när jag kom längre in var det tomt. Fortsatte in på ”moderna tider”-delen, gamla Läkerol-askar och 50-talsmöbler; stringhyllor och tv-apparater instängda i skåp. Helt tomt.
Längre in.
Till vänster, till höger- en labyrint helt tömd på mänskliga rörelser.
Hörde röster igen. En högtalare som satte igång längre bort med sagoaktig röst och ljudbokskänsla. Gick ett par steg, det tystnade.
En tv började ljuda nånstans bakom mig, jag gick, ville ut, fortfarande tomt över allt, hörde klacksteg längre bort men såg ingen. Började gå snabbt. Inte svettpaniksnabbt, men snabbt, för att leta efter en nödutgång men allt verkade instängt. För varje öppning hängde draperier, fönster existerade inte och ja, jag tror ni fattar känslan.

När jag slutligen hittade ut tittade inte ens receptionisten på mig. Jag försökte glo skräckslaget över disken men ingen brydde sig.
Jag går aldrig mer på museum själv.

Mörkt klockan fyra

Jag dricker Vintersaga. Fatta det, att man kan dricka det. Vintersaga låter lite som en Winnerbäck-låt. Med frost och älvor och sånt inuti.

I verkligheten är det kanel och apelsin och en massa honung. Och det blev mörkt i dag nån gång när jag var inne i en affär, det bara hände. Jag var i kaffehandeln och frågade efter julte och hon i kassan log och bara och log och sa vi har inte julte än men jag kan fixa det åt dig om du vill. Jag tyckte att det inte behövdes. Tog vintersagan i stället. Skojade lite, log.

Vet inte varför, men det börjar nu, det här trevlighetsbehovet. Måste le. Det kommer att fortsätta ett tag och jag vet inte om det beror på att det snart är jul eller om man bara försöker överleva.

Tandställningar,skolflickor, ställen

Ugly Betty var inte så bra som förväntat. Det sämsta i det hela var att själva Betty inte ens var speciellt ugly, utan snarare lite förvirrat tonårssöt i glasögon och synlig tandställning.
För övrigt är det trist att bilden av den fula alltid gestaltas av såna detaljer. Som om fulheten nödvändigtvis måste bestämmas av det materiella. Liksom, varsågod här har ni en nörd med tandställning och tjockbågade glasögon! Självklart är hon ful.

Änglarnas syster är å andra sidan bra redan efter några kapitel. Helt vacker är den och jag vill hela tiden börja gråta. Jag vet inte varför men det är sjukligt hur mycket jag tycker om att läsa om skoltjejer/tonårstjejer/kvinnor utan fotfäste som försöker hitta sin plats i livet. Speciellt det förstnämnda. Jag tror det har att göra med att jag är upphakad på nåt i min egen skoltid. Jag tror jag måste lösa nånting där.

Jag ska försöka få ordning på mitt dygn igen. Få ordning på mitt liv också. Rutinerna ska ändras. Jag har hittat ett underbart ställe att ha praktik på, det kommer bli helt fantastiskt om jag får komma dit det vet jag redan nu. Jag tror det är min plats, på riktigt.

Bästa kappan

Det är auktionsuppesittande nu. Jag har gett upp, jag vill också ha det i rött. Hoppas bara att den är tillräckligt varm för vintern.

Sällskap: söta Montt Mardié och New York på låg volym, just nu.

Innergård

Söndagen

Med lite alkohol nånstans i bakhuvudet och alldeles för mycket funderingar. Kanske lite för mycket liv och för få ämnen att uppehålla sig vid som riktigt koncentrerar. För få människor som förstår nånting också, som alltid. Som att man plötsligt är fjorton igen och ligger och gråter i mörkret mot elementet hemma och ingen i hela vääääärlden bryr sig.

Fast det är fint nu. Det har gått tre veckor sen den avslutande punkten och nånstans på vägen har ångern och tveksamheten och den ensamma huvudkudden blivit efteråt.
Jag tror det är bra. Vi har träffats och det började inte värka nånstans när han hade gått, jag bara gick rakt fram till datorn igen och satte mig och sen gick jag ut och kokade te och plockade med soporna och allt kändes inte alls speciellt mycket.

Naturligtvis rör vi vid varandra naturligtvis är allt för enkelt för att låta bli och såklart är min kropp galen och det är väl det här som kommer bli bakslaget, men det får vi inse nån annan gång. Att inse problemet innan det ens hunnit bli ett problem verkar bara tråkigt.

Lisa Lisa

Torsdagens konsert: Lisa Miskovsky.

Fint, varmt eko från senaste skivan som följde med en stund ut i snön. Vackert energisk. Tanken slår mig att hennes musik funkar bäst på hösten, eller möjligen tidig vinter som nu. Just när man vet att det är bara mörker att vänta hur länge som helst och behöver nån sorts räddning.

Dåliga grejer: Den överfulla lokalen. Publiken. 37-nåntingåriga par i ekonomskjortor som babblade under förspelningen som om vore det nån jäkla personalfest. Hånglade framför scenen och dillade om att gå och köpa mineralvatten i högröstade toner. Inte uppskattat.

Nu är det helg och jag drar strax till huvudstaden.

Solsken, jobbannonser,tråk

Gud så spännande det är att titta ut genom fönstret nu då.
Det finns alla möjliga färger, och jag är ganska säker på att människor i allmänhet är som snyggast i svagt eftermiddagsljus.

För övrigt har jag hela två kyrktorn i min vardagsrumsutsikt.

The routine

Det finns rutiner som skulle vara nyttiga att bryta även när man är arbetslös. Vanor som bara har blivit, men som behövs för att få den nödvändiga förändringen från ena dagens håglöshet till nästa morgons försök till hoppfullhet.
Nya tag.

Allt för många timmar framför datorn utan riktigt ljus, allt för många tysta. Allt för mycket oroligt vankande och ibland skuttande till musiken, alltid samma musik.
För till rutinerna hör också ett mönster av sånger, de som man behöver för att vakna och de som betecknar just de här dagarna senhösten 2006. Trots oredan av filmer,mp3:or och filer till förbannelse är det en rutin som sitter fast. Det är same same, men det måste det också vara.

I kväll blir det i alla fall konsert, nya ansikten, annan miljö – en brytning– åtminstone för en stund.

In bed with Marilyn

Jag försöker ta igen sånt som jag har tänkt läsa men aldrig kom mig för att börja med, kanske i våras eller förra hösten. I våras tog litteraturvetenskapen bort all läslust och jag blev utmattad bara vid tanken på listor med böcker som jag borde läsa för min allmänbildnings skull, eller för att det kunde vara bra att ha läst dem.

Så, nu blir det i stället Joyce Carol Oates Blonde och Anna Jörgensdotters Änglarnas syster och Johanna Ekströms novellsamling Titta hon kryper, som jag tror kan vara väldigt fin. Blonde-romanen är typ 800 sidor och det otympligaste man kan ha med sig i sängen. Vore det inte för att den har en vacker bild på Marilyn på utsidan hade jag aldrig köpt den, utan letat efter en behändig pocketvariant.

Min kärlek till pocketböckerna har visserligen deklarerats tidigare här, men jag fattar inte varför alla böcker inte utkommer i pocket på en gång. Allt för mobilitetens och somna-med-pärmarna-över-ansiktet-möjlighetens skull. Det sistnämnda funkar helt enkelt inte med en två kilo tung koloss.

Hej mitt vinterland

Nu är det såhär. Det finns ingen återvändo i snön. Det går inte att sova i storm, tro mig, jag har försökt.
I natt trodde jag att jag hade tappat mitt språk och min poesi. Fast jag är osäker på om det verkligen går att tappa sånt.

Och allt var så nära med det där jobbet. Jag kunde ha varit anställd nu. Jag kunde ha varit en annan, en kontorsmänniska.
När telefoner ringer vet jag att det inte är bra. För lång tid har gått. Snöstorm är olycksbådande. Men jag får i alla fall veta.

Från anteckningsblocket

Visst, det nervösa dåliga är också en del av mig,
men det är en sån liten del.

Den del av mig du tycker om, den är jag mest.

En eftermiddag

Jag tror jag har sagt det förut, men detta med papper - kopior på hyreskontrakt, anställningsbevis, arbetsgivarintyg, skattesedlar– byråkrati, it really kills me.
Det tar all min energi, allvarligt talat.
Och nu är dygnet fucked upp igen också. Och jag har sovit för lite. Och jag vet inte.

Jag ska gå och köpa nåt soppaktigt nu. Äta, läsa, skriva, promenera, läsa mer, sova.

Middag för de ensamma

Så blev det. Shoppinglista med schalottenlök, vitvinsvinäger, smör, potatis, honung, saffran, morot, kålrot, rotselleri. Halvfabrikat i form av Coops skivade potatisbitar och ostquornschnitzel.

Och när man kom in hade snoret fryst i näsan och det var sådär som när man var liten nån söndag. Man kom in och värmen slog emot, kände kontrasten mot den kylda kinden, rörde försiktigt med fingret, visste utan att titta att man var röd. Drog sen efter andan, snoret ner i halsen och av med alla termobyxor, snowjoggings för att känna smärtan i fötterna när temperaturen ändrades. Och sen lukten av mat, kanske nåt från ugnen, kyckling i nån gryta och förvällda sockerärter på spisen, kanske blandat med skivade morötter, ständigt dessa förvällda grönsaker som symbol för det rediga, varma. Det där som var enkelt men ändå omsorgsfullt hopsatt – grönsaker till middagen – för du måste ju ha vitaminer i dig så du inte går å blir sjuk!

Allt det där, i alla fall. Lukter, värme, gemenskap, kontrast, höstvinter ute, minnen av nåt som inte längre finns. Som man absolut inte kan få eller återskapa, eftersom det aldrig blir som då. Men som man i nån sorts försök ändå vill få en liten smak av. Varför man anstränger sig för att åtminstone få en del av det.

Så, några tända ljus. Lite grönsaker i ugnen med saffran och honung. Bearnaisesås som tar en hel eftermiddag att göra, minst. Sen med lukten som sprider sig, och det börjar komma frost på bilarna och solen börjar gå ner. Och man är nöjd.
Det är söndag.
Bara det.

Winter days

Oh. Det är vintertid, tydligen.
Gävle är fantastiskt vackert just i dag. En sammansmältning av höstfärg och vinterdvala. Det finns kaninspår på gräsmattan. Innergården är helt tyst.
Jag vill laga bearnaisesås, men vet inte exakt hur tragisk jag kommer känna mig med allt detta fett i magen alldeles för mig själv. Fast ensamboende människor borde också få ha söndagsmiddag, i rättvisans namn.

Viljan att göra

Min underarm värker nåt extremt och kajorna flyger högt och täcker hela himlen, som om vi bodde i en kriminalroman. Vore jag tant hade jag sett detta som typiska tecken på att det snart skulle bli snö. Det rycker i stortån snart blir det väderomslag, sådär.

Jag lever i en sorts kula som får sin näring av kreativitet kontra rastlöshet, mottsättningen dem emellan.
Det är snart vinter nu, och jag jobbar inte. Snart är det vinter, och jag gör inget. Däremot finns viljan att göra. En massa kreativ energi som bromsas av det faktum att jag inte försörjer mig själv och därmed inte kan slappna av.

När det börjar kvällna blir jag nöjd. Då betyder det att arbetsdagen är slut, andra människor slutar göra nytta, kastar sig framför Idol/Lost/O.C/whatever i tv-soffan och blir obrukbara.
Då är det ingen fara för mig att inte längre göra det jag borde. Det vill säga söka jobb, posta papper till Försäkringskassan, posta massa andra papper till Alfa-kassan, ringa och vara framåt till tusen olika företag, gå runt och le och vara ännu mer framåt på lämpliga arbetsplatser. Allt som man förväntas göra för att inte hamna utanför systemet, för att använda en politisk klyscha.

Kvällarna är bra. Då kan jag tända alla lampor, stanna inne med gott samvete, spika sönder väggarna, ligga på sängen med kinden på kudden och skriva snett i nåt kollegieblock tills örngottet är täckt av blåa bläckstreck. På kvällarna är det ok att göra inget, och ibland allt. Om jag vill.

Ondska

Men moderater, varför gör ni såhär?

Lampigt

Lampor är min grej nu. Gärna gamla, gärna färgglada, gärna såna med tygig skärm. Golvlampor har högst prioriteringsvärde, tanken var att jag skulle hitta en billig och snygg att ha vid soffan, att läsa under och i dag hittade jag den. Naturligtvis var det på Kupan och självklart var den billig(förmodligen för billig), gammal, nästan statusantik. Kanske var den lite väl mycket DN-bostad, kanske lite väl allt men ja, grymt fin. Bilden gör den inte rättvisa, min mobil är usel. Men bästa detaljen - en svart liten spak till strömbrytare!

Andra grejer:
Jag klarar inte av regnet, fast på nåt sätt njuter jag också av det. Var på regnpromenad med Maria i kväll och det kändes väldigt engelskt, nästan filmromantiskt.
Sen har jag fikat med en C och mailat massa mail och i morgon måste jag ringa minst ett jobbigt samtal. Dagarna går och jag vet inte om det har blivit efteråt än. Kanske är det fortfarande ett gränsland.

Tårar för solnedgångar

Men jag är ju ok. Jag tröstäter wienerbröd och glass och turkisk kaka och står i fönstret och upptäcker att vädret har blivit blekt och frostigt och inser att det ju är för såna upptäckter som jag flyttade hit.
Och ni skulle se solnedgången här just nu, genom de här fönstren, och parkeringen och dagiset och allt. Så dåligt kan man inte må här ändå.

Bra låt för såna här stunder: Tears for affairs med Camera Obscura.

Vanorna

I dag, en sorts väder som bara vill mig illa. När man cyklar upp på broarna över ån vänder sig paraplyet uppåt, går sönder och vänder sig sen tillbaka och attackerar med en av spetsarna.

*

Är på nåt sätt bedövad. Vet inte om det är så man ska känna sig när man precis avslutat ett förhållande eller om det finns en mall för sånt - hur man lämpligen känner och beter sig. Efteråt.

Och hur länge dröjer det från den avslutande punkten tills efteråt verkligen blir, efteråt? På riktigt. När börjar allt smälta ihop igen och när börjar man sluta komma ihåg varje sekund vad man gjorde och tänkte efter när slutar pussarna och kramarna, vanorna? Jag minns inte.

Vanorna är det värsta. Vanorna blir känslor, blir vanor, blir känslor. Så. Det är det mest mystiska. Hur orden liksom till slut, när de har sagts och skrivits hundratusen gånger, ibland inte betyder. Och hur de ibland gör det. Och att man aldrig fattar var gränsen går, man vet bara att nu menar jag det. Puss. Och av nån anledning är det inte tomma bokstäver. Just då.

Hemma

Eftersom jag inte orkar med några ord just nu blir det lite hemma hos-bilder i stället.

Blåbeige hörna med småskrynkliga gardiner.



















Rödare hörna och fjortontums-tv.



















Lite hall. Billig gul lampa från Kupan.

Efteråt

Sen, nu vet vi inte längre hur vi ska känna. För nu har den punkten blivit nu. Den vi hittills bara snuddat vid och pratat om. Den som alltid varit tänk om och säg att vi.
Tänk om vi gör slut då?
Hur blir det då?
Den är nu, den punkten. Och vi vill helst inte känna efter.

Still in

Mailade i går till tapetföretaget D, som jag har varit på anställningsintervju hos. De hade lovat att höra av sig i mitten av månaden, och eftersom det är mer än mitten av månaden nu började jag bli lite orolig. Och otroligt nog fick jag svar. Att de är försenade av olika anledningar och får be att återkomma.

Oh. Betyder alltså att jag fortfarande har en chans. Jag är ännu inte ute ur sammanhanget. Det finns ljus.

Feberminnen

Jag har gått in i ett töcken av feber och ständigt tedrickande. Halsen klarar inte längre pauser än två minuter utan vätska och ryggen, armarna och benen är sådär ständigt influensaömma.

Jag är dimmig. Jag lyssnar på Eskobar och minns gator som inte alls såg ut som de här utanför med de guldprasslande träden. Jag minns inte att det fanns några träd alls på de där gatorna. Det var bara mörkt och trångt och det luktade piss. Längs med trottoarkanterna stod byggnadsgubbarna och log och gapade och kss-ade efter en. Jag brukade stoppa hörlurarna långt in i öronen och trycka på ignore-knappen och bara gå. Rakt framåt. De var fienderna i ett tv-spel men gick inte att hoppa på. Minfält hela vägen till universitetet. Till slut vande man sig.

Jag sa väl att jag har feber? Jag tror det i alla fall för det pendlar så i kroppen mellan frossa, utmattning och ren varm lycka över ingenting.

Träd å sånt

Hittade lite söta bilder på kvarteret från förra hösten. Eftersom jag är utan kamera på obestämd tid kanske jag måste använda nån av dem till en ny bakgrund och logga som jag ska göra, snart.

Det funkar det funkar det funkar

Precis när jag var nära att ge upp allting och lägga mig i sängen och bara tjura, kom nätet igång igen. Det är sjukligt att man kan bli så utmattad, så abstinent av nåt som man egentligen inte behöver. Men som man ändå måste ha.
För det förespråkar min förmåga att sätta livet i rörelse, det är genom detta jag arbetar mig framåt, här kollar jag upp telefonnummer öppettider jobbannonser och om Ikea har fått in några nya kuddfodral på sistone. Och vissa dagar är detta den enda mänskliga kontakten. Då gör det ont.

Tanterna

I ’m alive. Men inte mitt bredband. Gavlis har nog krånglat till det rejält är jag rädd. Ingen vet när det återkommer. Ingen vet om de nånsin kommer höra av sig igen och säga att det funkar.

Annars: bra. Jag klarar mig bra själv. Trots alla smärtor. Trots den overkligt ovana ensamheten.

En grej:

I går utanför ICA Kvantum gick det två tanter. Den ena med rullator och ett rejält gäng ICA-kassar. Den andra tanten lunkade några meter framför den första, utan rullator.
Tant 1: Hooooho. Wooohoo. Hoooohoooo.
Tant 2(vänder sig om): Nämen Svea är det du som ropar? Så du är ute och slår runt?
Tant 1: Jajjemän. Vill du hänga på?
Tant 2: Jomenvisst. Är allt bra med dig? Jag pratade ju med Sven borta vid fiskbilen å han är iiiinte bra i hjärtat….och sonen min kommer ju hit i eftermiddag och hjälper mig med pelargonerna...
Tant 1 och 2 fortsätter längs parkeringen i maklig takt.

Sweet.

Ps. Jag är på biblioteket. Mystiska gubbar står och glor på ena sidan av min skärm och på den andra sitter en blond tuggummifjortis och msn:ar i racerfart.

Baklås

Så. Mitt internet pissar på mig, tydligen. Vill inte vara med. Båda mina cyklar är punkterade. Alla andra cyklar ute i stället är punkterade också. Slumpen or what?
Jag kommer inte alltid in i min källare. Spöken? Jag vet inte.
Jag är pank.
Jag är trött.
Jag kan inte söka jobb eftersom internet inte funkar.
Vad mer?
Jo, jag är i ett rörigt skede i min relation.

Allt är inte helt toppen, I have to say.

Ovissheten

Helgen. Regnig lördagsmorgon nerför Brynäsbacken och möjligen höst på riktigt. Jag vet inte hur många gång jag tänkt tanken, men nu verkar den verklig. Har den tänkta höstkappan, stövlar som läcker och svarta sammetshalsduken. Hör klockan, samma välbekanta klocka som alltid, min klocka mitt kvarter.

Tågstationen. Fem i åtta bredvid dammen. I kön till bankomaten står tre killar med ryggsäckar, tyskar kanske. Köper juice på flaska på pressbyrån, bland bullukt, går genom droppandet och tillplattade löv, fimpar och nån påse från McDonalds. Tåget står längst bort, tyst, med tysta vagnar, tittar på klockan och är i tid och vet att detta måste vara bland det ovanliga.

Tågstationen igen. En annan. Min väska är trasig och det är gråkallt, jag lagar. Vi möts. Lite trött, lite läppar. Värme nånstans i regnet, men en ny känsla. Ovanligt möte, lite främmande mitt i allt bekant. Just här har vi inte varit förr, inte med den här känslan, inte med den här ovissheten.

Bilen. Söndag efter flygfältet. Promenadsöndag i allra högsta grad. Söndagsmiddagssöndag. För planering, för familjer. För par som bygger på gillestugan och spanar i skyltfönster efter specialutrustade barnvagnar. I bilen på söndan kryper sockersmaken och kaffet upp i strupen. Jag frågar hur ska det bli men jag vet redan svaret. Vi vet inte hur det ska bli. Har inte vetat på länge.

Soffan. Söndag, efter middagen. Salt i munnen och Sienfeldavsnitt. Jag ser dina ögon och att du tittar, att du vill ha uppmärksamheten. Jag vill ha värmen. Fast värme är också oro, för värme är aldrig konstant. Jag kvävs på en gång av att inte veta hur länge den ska fortsätta, av att vi nöjer oss med ovisshet. Jag vill skära bort den och slippa. Men jag vill samtidigt stanna kvar.

Last supper

Så i kväll, sista kvällen med Sara och Maria innan Sara flyttar. Grön pasta och tomater och mozarella i lilla köket. Ingen alkohol. Alkohol hade annars varit fint i kväll. Kanske vin att hålla kvar i gommen och röra vid med tungan lite strävt.
Så nu händer det. Ska nåt ske ska det vara nu, snart. Byta hus rutiner människor kvarter. Måste gardera mig för att inte bli ensam.

Mitt kvarter är förresten det bästa. Liksom fullt av händelser och lukter. Går man gatan upp kommer alltid vitlöksdoften. Över torget och människor pratar, små loppislappar hänger och fladdrar på tavlorna och tanterna rusar ut och in i Kupan. Det är inte söder som är Gävles söder, det är Brynäs.

Märit, kursen, ensamheten

Marit var mycket söt i går på konserthuset i ljusgröna klänningar. Lite tråkig lokal dock, och några deciliter alkohol för lite = ganska tråkig publik, åtminstone i början. Jag hade ingen koll på att det skulle vara förband, men det var det tydligen och således fick man ungefär tre timmars musik för pengarna. Fint, gott. Även om förbanden i sig var tråkiga.
Först Consequences; några nissar i slipovers(ett av tidernas mest osexiga plagg?), helt sega och inte speciellt lätta att höra på textmässigt. Sen Steso Songs; en arty tjej i ballerinaklänning och söta röda stepskor(?). Visserligen hyggligt duktig, men ack så gäspframkallande. För mycket art, för lite energi. Ungefär.

Grejer: Jag har fortfarande ägglossningskänningar. Sista officiella dagen på kursen i dag. Bara lunchning kvar i morgon innan vi åter lämnas åt vår ensamhet, i mitt fall knappande på datorn här i ghost house.

Oh won't you take me higher

Livet är fint. Jag har ägglossning. Lägenheten börjar ta sig. I dag är det Marit på konserthuset. Jag har haft sönder mina gardiner med ett strykband. Himlen är åskblå och träden höstiga. Jag fick antagligen inget jobb på Adecco. Livet är bra ändå, men krångligt. Nu är det dusch.

Snyftare

Åtgärdskursen lider mot sitt slut, och jag har så fina människor där. Alla är bra, men olika liksom.
Alla minns första dagen när vi satt där bland soffkuddarna med sveda i magen och himlande ögon och tänkte vafan har jag gemensamt med dom här människorna egentligen?

Alla är rörande överens om att vi hade fel. Vi var så fyllda av fördomar om systemet och om varandra att vi glömde se, eller kanske snarare inse, att det här kunde bli bra och nu när vi väl förstått det är allt slut och kanske för sent och samma gemenskap kanske inte finns igen, åtminstone inte på det sättet. Sorgligt, och sorgset.

Skåprapport

Ok. Skåpeländet är näst intill hopsatt. Endast dörrhandtag saknas.
Ser förfärligt tjusigt ut, om än en aning snett.
Kanske har lyckats.
Ska väl inte ta ut nåt i förskott, utifall jag vaknar i natt av allt brakar sönder.

Måndag med skruvmejseln

Jag snickrar. Har i min envishet bestämt mig för/lämnats åt att sätta ihop ett klädskåp på egen hand, utan karlhjälp.
Vill inte behöva mer än nödvändigt.
Eget boendet borde också innebära egen händighet.
Vill väldigt gärna kunna saker som att byta till jordad stickkontakt på en gammal lampa och snickra ihop bokhyllan utan att den välter över mig.
Har aldrig kunnat, alltid blivit inskolad att tro att jag inte ska kunna, så därför. Därför står jag okunnigt funderande när skruvarna och hylsorna dyker upp.
Vill så gärna, men vet inte, borde kanske lära mig att vara mer intresserad än jag är.

Nu: skruvande och snickrande, som sagt. I ett försök att övervinna.

Oordning

Åh men livet utan internet. Det ter sig underligt. Jag får höra att jag är lite saknad också, lite varstans ifrån, och rörs av det.
Men jag är här nu.
Inget är i ordning, varken i lägenheten eller med känslorna. Jag vet inget. Vi vet inget.
Fast egentligen är det ganska normalt.

Nätlös

Hoh. Jag lever i en flyttkartong just nu och är utan internet ett par dagar. Återkommer till helgen tidigast.

Ps. Har fått ett häftigt samtal och ska på en till intervju i dag!!! Ännu bättre jobb! Helt sjukligt!

Samtalet

Intervjun, som var hos Adecco, var nervös, men jag tyckte ändå att jag gjorde mitt bästa. Jag tänkte på allt: ordentligt handslag, titta i ögonen, svara ordentligt, lugnt, inte nervöst, dricka lite kaffe och fundera. Vara positiv.

Men, jag vet inte. Jag fick intrycket att det var väääldigt många sökande och att jag skulle ställa in mig på att inte höra från dem. Hon påpekade flera gånger att det rörde sig om ren produktion, snarare än skapande, mer som redigering, fast jag tyckte ändå det verkade overkligt roligt. Nu är det vänta, vänta och hoppas på en telefonpling som gäller.

I dag

Schema:

11:00 Intervju! Läskigt.Vill inte!!!
12:15 Lunch med ”kursen”. Roligt!
13:30 och framåt börja flytta grejer till spöklägenheten.
18:00 Nån sorts middag.

Mellan alla löv - en torsdag

Saker sker. Det är händelsernas höst. Nånting luktar väldigt starkt om eftermiddagarna, speciellt igår, igår märkte jag det mest och igår sporrades händelsernas höst av ännu ett par chockbesked.

En vän har just avslutat ett förhållande. Hon vet inte längre vart hon ska ta vägen, var hon ska leva, vad hon ska satsa på.

Två andra vänner är gravida. Båda har velat det länge, den ena har försökt länge och den andra har blivit det förhållandevis snabbt. När den ena vännen ringde till andra för att berätta hann den andra före. Nu kommer deras barn kanske att växa samtidigt, men i olika städer, jämföras, och kanske närs ett liten önskan om en hus-bredvid-hus-uppväxt som mest är en bild hämtad från Bullerbyn.

Tre vänner har nyligen gift sig med varsin partner. Lever tillsammans tänker tillsammans och kallar(eller försöker/vill/borde i alla fall kalla?) varandra för man och fru. Två av paren planerar sina bröllopsresor just nu.

Själv ska jag precis lämna lägenheten som jag trodde jag skulle bli vuxen i. Den som jag trodde skulle bli min sambo-fast-jobb-och-parmiddagar-lägenhet. Jag skulle antagligen bli kvar här, jag skulle föda barn här och på jularna skulle vi promenera i snön och stå och glo på bocken utanför bibblan, som alla andra familjer gör i den här stan. Jag trodde rätt mycket när jag flyttade in här, uppenbarligen. Men saker ändrar sig.

På riktigt

Jag ska på en intervju, en riktig, alldeles i verkligheten. Jag vet inte, men jag tror, nåt är konstigt här. Det är inte normalt att komma på en intervju såhär snabbt, inte om det är ett seriöst jobb. Ett som faktiskt kan vara kul. Fel, det måste vara fel.
Det är helt osannolikt att jag skulle få det. Anställningsintervjuer är ju inte min starka gren.

”…men som tur är får jag ändå alltid nobben eller sparken
det är underbart hur allting bara löser sig
När nån annan sköter väljandet åt mig”

Typ.

Men man kan ju alltid drömma.

Mailstörning

Min spraymail är officiellt klassad som störd i huvudet. Använd inte den om ni av nån anledning skulle vilja kontakta mig. Min andra, och förhoppningsvis fungerande, adress finns under profile- fliken.

Slackers

Jag får inte längre nån arbetsro när jag är på kursen. Kan inte sitta still och bara knattra när folk springer fram och tillbaka, tjuter, spelar pladdriga kortspel och lyssnar på Boten Anna på ohälsosamt hög ljudnivå.
Visst, vi är alla slackers i enighet med den moderatfilosofiska teorin, men vissa är det liksom mycket mer än andra. Vissa skulle med största sannolikhet vara slackers även om deras ersättning sänktes mer eller mindre radikalt.

Så jag försöker jobba hemma. Ägnar timmar åt att slacka runt i de ekande rummen. Packar ner ett par glas i tidningspapper, springer till datorn och kollar mailen och bloggarna, slackar runt lite till och vips är det lunch. Så är det ju.
Jag hävdar att detta är ”det normala”. Människan är socialt präglad att vara arbetsam, men hon är inte mer arbetsam än hon behöver. Hon skjuter upp saker.

Fick till slut lite saker gjorda i alla fall. Gränsen för maximal onyttighet nåddes och jag skrev lite text lite mail lite ärenden, klippte och klistrade och korrigerade lite, fick ihop ett par ansökningar. Nu kan jag med gott samvete promenera ut i solen och hämta mina beställda böcker.

Nån annan gång

Och folk är gravida till höger och vänster. Inte i nån politisk mening förstås men ute i livet.
Glad för deras skull, rädd för egen del. Jag är inte värst graviditetsbenägen. Speciellt inte vad gäller själva förlossningsdelen. Ja, inte vad gäller nåt av det egentligen.
Jag är inte särskilt intresserad av barn. Förmodligen har jag nån störning.

Mamma vid 25 är inte för mig. Jag tror inte heller mycket på idén om biologiska klockor som en trigger för plötsliga behov av fortplantning. Mer på social påverkan, uppfunnen egoistisk längtan. Kvinnor med barnvagnar på stan.
Och om det ändå existerar nåt sånt som en tickande visare inuti livmodern, saknas den troligen hos mig.

Barn finns bara som ett vackert se-fram-emot-moment för mig, långt borta, inte här. Framför allt: inte nu älskling. Inte nu.

Grönröstad

En rosenkindad muf:are stod på trappen utanför vallokalen och viftade med sina lappar. Jag ignorerade honom, försökte promenera in i entrén utan att bli stoppad, men haffades i sista stund av en vänsterpartistbrud. Kan möjligen ha nåt att göra med min för dagen utstuderade röda klädsel?

Jag tog hennes sedlar i alla fall utan att säga nåt, spatserade in och plockade åt mig några andra grön-röda listor. Mest för syns skull, för att det skulle se ut som om jag också ville hymla och vara hemlig där inne bland båsen. Bestämt mig hade jag gjort redan för nån vecka sen; grönröstare is my middle name, yes!

Nu väntar vi och ser. Hoppas lite på den där andelen som ännu inte vet. Och på alla anonyma sossehjärtan som röstar på Göran i sömnen utan att tänka, som får ont i kroppen av att kryssa i moderaterna.

Annars går jag runt bland flyttlådor med grusiga fötter här hemma. Det ekar mellan väggarna, när man hostar pratar och spolar i toaletten. I går hjälpte jag till att flytta ut Henriks grejer i halvbakfylla och nu är det tomt och han är borta. Kvar är bara jag och min fjortontums-tv.

På låtsas

Den omtalade fejkintervjun blev aldrig av i går. I stället tvangs jag bli grillad nu i förmiddags. Inte underbart, men nödvändigt.
Negativiteten satt fortfarande kvar i kroppen, varje konstruktivt kritiskt andetag var en känning av vätska i undre ögonvrån. Inte för att jag inte klarar av att bli granskad, inte i vanliga fall åtminstone, men för att jag inte hade väntat mig det. För att jag trodde att jag gjorde åtminstone hyggligt ifrån mig och därför inte såg att kritiken skulle slå mig så.
En stund efteråt var jag visserligen nöjd, glad för möjligheten jag fått. Men just då, precis när jag tackade och gick ut var rösten smått skrovlig. Egentligen helt utan anledning.

Personligt, opersonligt, ojämnt

Men skrivandet är ju aldrig konstant. Det är aldrig så att man dag på dag presterar, orkar prestera och le, orkar hålla den jämna nivån.
Aldrig konstant, men lurigt. Det är ju så det är.
Mitt i all balans och självtrygghet kan skrivandet plötsligt vräka en och då är man där, inåtvänd och oemottaglig för omvärldens smicker. Och då spelar det alls ingen roll, no matter what man gör, för man är redan där i värdelösheten.

Förstörd.

Och man orkar inte gå till nån jävla kurs och låtsas på nån fejk-anställningsintervju, man orkar inte söka jobb och man orkar inte hoppas.
Man har ont i tinningarna och vill ta en Ibumetin och gå och lägga sig tidigt med en Håkan Nesser-bok.

*

Det hjälper aldrig vad man tänker. Bloggen har tappat läsare. Folk som tidigare kommenterade kommenterar inte länge, folk som tidigare länkade gör det inte längre. Och man vet att allt är ens eget jävla fel och fast man tänker att man inte ska ta det personligt, gör man det ändå.

Ta det inte personligt!

Nähä. Vad menar du att jag ska göra då?
Ta det opersonligt? När allting, när ord likväl är en del av min person som allt annat.

Allt som vi ständigt ombes att inte ta personligt är ju alltid en del av oss själva.
Är vi, är jag, en skrivande människa som gillar att skriva, är det självklart att jag tar det personligt om nån uttalar sig negativt om min text. Är jag kock är det inte ett dugg konstigt om jag blir pissed för att nån hatar min mat. Inte alls.
Vi måste ta det personligt.
Däremot kanske vi inte alltid ska ta det så hårt.

Obs!

*Sluta skriva så många fula jävla kommatecken hela tiden

*Sluta tänka på att mina föräldrar kanske googlar upp det här och läser

*Skriva mer i presens


Nu ska jag göra nåt med mina kantareller.

Anteckningar och färg

Å den plötsliga sommarens återvändo!
Himlen är läskigt perfekt varje morgon när jag cyklar till kursen nu. Den går i nära nog turkosa nyanser och med bilarna och vindarna och vägen blir det nästan en medelhavshorisont.

Jag köper kantareller på torget femtio meter från Sverigedemokraternas vagn, och det finns en vag känsla av obehag och av lust att gå förbi och stirra argt men i stället glor jag in i fontänen.
Kantareller verkar vara grejen nu förresten, mer än de brukar på höstarna. Över allt köper de kantareller, alla.

Det finns en massa färger över hela stan också. Det här är inte en färglös höst när vi tvingas bära grått och brunt till leda om vi inte vill.

Nyanser som gärna får stanna i affärerna ett tag till:
Klarrött
Discoblått(koboltblått)
Honungsgult (ej senapsgult!)
Smaragdgrönt
Mörkgrönt
Plommonlila

Nyanser som gärna kan försvinna rätt snart för min del:
Pastellviolett
80-talslila
Senapsgult
Orangerött
Ärtgrönt

I övrigt går det rätt bra för mina stövlar just nu. Jag hoppas naturligtvis att det blir slagsmål.

Inslaget

I går på arbetssökarkursen: lokal-TV ska komma på besök, alla är nyfikna. De ska göra ett inslag om ungdomsarbetslöshet till sin valsoffa, med en kurskamrat som har lite mediavana. Hon går runt med mobilen i fickan och väntar nervöst på att de ska ringa.

Vi hoppas på det bästa. Hoppas att hon inte blir ett offer. Inte för negativ, men inte heller allt för positivt naivistiskt orealistisk.

Och tänka sig. Jag tror att bilden av henne blev ganska bra.
Relativt rättvis.
Fast inte perfekt naturligtvis.

I bakgrunden av filmen syns förresten min rygg och mitt knappande på tangentbordet för några sekunder.

Siffermysteriet

Så nu är det till slut beslutat. Allt; när jag ska skriva på kontraktet, när jag ska hämta nyckeln, när jag efter allt blir själv i det gamla stora huset. Som jag för övrigt är säker på att det spökar i.
Åtminstone var jag säker i söndags morse. Då cyklade jag förbi och såg att siffrorna på gaveln, de som tidigare alltid talat om att huset är byggt 1926, plötsligt hade förvandlats.
Nu stod det 1930 där i stället.
Jag cyklade sen fram och tillbaka utmed gatan och tittade upp mot huset,gnuggade mig i ögonen, kisade mot tegelväggen. Jag måste ju se fel?
Men efter ett antal noggranna stirrningar insåg jag att jag ju hade rätt, att det faktiskt inte stod 1926 där längre.
Siffermysteriet var ett faktum.

Siffermysterium+tidig morgon i dimma=spökhus
Det vet ju alla som läst minsta lilla Kittybok.

Så siffrorna hade alltså ändrat sig. Bara sådär.
Men varför? Vem skulle få för sig att ändra på 80 år gamla siffror? Just nu. 2006????

Väl hemma googlade jag lite och kom fram till att de två husen på Mejselgården, dit jag ska flytta, var byggda i etapper mellan 1926 och 1930. Husen ser exakt likdana ut.
På ena husets gavel står byggår 1926 angivet och på den andra…ja, just det - 1930.

Jag hade alltså spanat in fel hus i morgondimman.
Spanat med för mycket fantasi i medvetandet, för många Stephen King–vibbar i bakhuvudet. För många så-uttråkad-kan inte-nåt-läskigt-hända-men-inte-för-läskigt-önskningar krypande nånstans utmed ryggraden.

Desperation

Så vad gör man inte för att skrapa ihop extraslantar?
Jag rotar och rensar i garderoben, funderar lite och stympar den. Ungefär.
Nu säljer jag till exempel de där stövletterna som jag fick. Snygga var de, men ibland får man vara realistisk och inse att man är en vinglig bambi som aldrig kommer klara att gå i dem.

Sådetså

Jag blir lite trött på den negativa attityd som ofta kommer fram när jag för min arbetssökarkurs på tal. Trött på att människor, inte bara här på bloggen, ser det som ”förnedringskurser” och ”vuxendagis” och allt möjligt.
Jag är ledsen, men det här är inte så, det här är bättre.

När jag skrev att vi inte alltid är så produktiva menade jag just inte alltid. Jag menade inte att vi oftast inte är produktiva, för det är vi.

Jag har lärt mig viktiga saker om mig själv på den där kursen. Jag har fått utmärkta tips på hur jag ska finslipa mina jobbansökningar, på hur jag ska skaffa mig fler kontakter och på vilka möjliga organisationer/företag jag skulle kunna vända mig till för att hitta den typen av jobb jag söker.

I förrgår fick vi ett helt gäng frågor som kan tänkas komma upp på en anställningsintervju. Jobbiga, pinsamma men nyttiga frågor.
För om och när jag till slut hamnar där kommer jag att veta. Jag kommer säkert flacka med blicken och inte veta hur jag ska sitta.
Säkert kommer jag dö lite varje gång jag blir utfrågad och förmodligen kommer jag inte att få jobbet vare sig första, andra eller hundrationde gången.
Men jag kommer i alla fall att ha svar på frågorna, och det har jag den här kursen att tacka för.

Dessutom är det människorna. De som har tid och ger råd och som vet själva hur det är och bryr sig. Och de som kan helt andra saker än jag, de som delar med sig och ler när man kommer och saknar en när man är borta.
Det är mest för deras skull jag känner att jag måste försvara det här.

Producera mera

Ok. Vi är inte alltid så produktiva på arbetslöshetskursen. Vi gör inte alltid vad vi borde. Det blir mycket fikande och lunchande och, för min del, passivt rökande.
I onsdags hängde vi på länsmuseet och i dag var det 1,5 timmas bowling och sen helg.
Alldeles lagom alltså. Fint och seriöst. Men bra. Jag gillar att ha nån som tar hand om mig.

Kvinnor gillar Ernst

Vanligaste enskilda person att samtala om under rasten på arbetslöshetskursen: Ernst Kirchsteiger

Vanligaste stimuli: automatkaffe

Vanligaste ämne att samtala kring: trötthet

Minst vanliga ämne att samtala kring: arbetslöshet

Blått som disco, blåsigt som på Stortorget

I dag har det blåst så jag har tvingats ha på mig den vita 60-talskappan så det måste betyda att det är höst. Jag har även börjat med strumpor i pumpsen, vilket nog är ett annat tecken på att det är kallt. Jag har inte burit strumpor sen i april vad jag kan minnas.

Nu snart: en förbättring, en led i vägen till mitt nya liv. Läggdags före 23.

Helgen i Hudik var fin. Jag har fyndat tidernas klänning för 29 kronor och spanat in Henriks nya lägenhet vid havet. Nyans på klänningen: discoblå.

Tomtar, fårgjutare, Lindor...

Andra har säkert hunnit säga det innan men - Insiders småpartidebatt i går var fantastiskt rolig. Skön blandning av galentomtar, några smartingar och ironiska kommentarer från Aschberg.

Annars är jag ovanligt trött, kanske är det höstluft, kanske nåt annat, kanske för att jag vaknar i ständiga ryck om nätterna, ungefär kring tresnåret.

Snart blir det X-tåget mot Hudik, och lite läsning, lite inlånat familjeliv, antagligen en del mat.

Alla tröttnar nån gång

Hade länge tänkt ringa. Men jag är inte den mest företagsamma när det gäller telefonsamtal. Hade länge tänkt nu finns det ingen mening mer, nu vill jag inte längre. Jag vill inte slösa bort tiden, sova bort helgerna mer.
Jag tänkte: inte en till vinter med blåmärken på benen, inte en till i trappuppgångar med glögg i näsborrarna och snarkningar i öronen, lukter från andras varma hem, ljud från andras stängda dörrar.
Tack, det har varit några fina sommarmorgnar. Jag glömmer aldrig gryningen på sjätte tvärgatan.
Så nu är jag uppsagd från tidningsutdelningen.

Kafferast?

Jag har skaffat rooibos-te med persika- och passionssmak. Så nu kan jag leka Mma Ramotswe hela dagarna om det är så. Fast det ska jag naturligtvis inte.
Jag ska skriva jobbansökningar och lista möjliga arbets-/praktik-/lärlingsplatser här i närheten. Och kanske fika lite på baguetter.

Var i kurslokalen två minuter över nio, som vanligt i morse, bara för att få veta att vi ska ”jobba fritt” i dag. Vi var bara tre arbetslösingar närvarande, resten har droppat av, av olika anledningar. Tre stycken har fått jobb, de lyckligt lottade jävlarna.

Jag funderar på om det är en god idé att bli beroende av kaffe? Drack en kopp från maskinen innan jag åkte hem och förundrades över hur gott det var.
Men jag har aldrig varit nån kaffemänniska. Jag kan inte bli en sån som klagar över att åh nu måste jag ha mej en stooor kopp kaffe innan jag får hövvevärk…

Snart

Alla vägar leder till...kyrkan?

Trots att jag redan vet på ett ungefär vad jag är ämnad att arbeta med gjorde jag i dag ett yrkestest på åtgärdskursen. (Observera att jag upskattar såna tester! Observera också att jag inte finner dem förnedrande.)

Tänkte det kan väl inte kan bli sämre än att jag får veta att jag passar som det som jag sen flera år vet att jag passar för.
Tänkte kommer det fram att jag ändå passar bättre för nåt annat än det tänkta så är väl det bra synd, eftersom jag bara har ett år kvar hos CSN och alltså ingen möjlighet till omskolning.

Så jag kryssar i mina svar, räknar ut mina poäng, får fram min profil.
Och vad?
Det visar sig att jag passar som:
*Bildlärare
*Danspedagog
*Kammarmusiker
*Kantor

Bland annat.

Det här är nog första gången jag är glad över att allt redan är för sent. Nu slipper jag fundera på om jag inte skulle ta och bli kantor i alla fall. Slipper tänka på hur jag ska kunna stå ut med allt gnälligt orgelspelande under den eventuella utbildningen.
Bra.

Lyxen

Mma Ramotswe brygger rooibos-te hela tiden i Damernas detektivbyrå och det regnar nästan jämt nu. Ibland solar det och regnar på samma gång, samtidigt som det åskar. Men det gör mig inget för den här veckan har jag råd att vara inne.
Nu ringer inte klockan varje natt och nu måste jag inte springa sömndrucken genom regn med axelremmen skavande mot mig och tänka hur hur kan vader göra så ont som mina gör? Hur många gånger kan man springa uppför en trappuppgång utan att bakbensmuskeln helt enkelt lär sig att det är det här den är ämnad för?

Men förstår ni: en hel natts sömn i natt, EN HEL.
Att få lägga sig när resten av huset gör det, att utan stress dona med lakanen, ställa vatten på sängbordet, bläddra upp rätt sida i pocketen, i bekvämlighet.
Sen upptäcka att allt är ovanligt tyst i kväll.
Ha tid att upptäcka.
Det är lyx.

Repris - fyra små rätter

Har svarat på en sån här utmaning förut, men eftersom Johanna nu ber så snällt, gör jag det igen.
Inte mycket nytt under solen, som ni ser.

Fyra arbeten jag haft i mitt liv:
Tivolivärd
Vårdbiträde
Talskrivare
Tidningsbud

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Gilbert Grape
Forrest Gump
Pianisten
Allt om min mamma

Några låtar jag gärna hör:
Pulp – Common People
Mamas and the papas – Make your own kind of music
Brainpool – Bandstarter
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Le Sport – Tell no one about tonight

Fyra städer jag bott i:
Gävle
Málaga
Skövde
På Västgötaslätten

Fyra TV-serier jag gärna ser:
SATC
Lost
Scrubs
L-word

Fyra ställen jag vill åka till:
Mexico
Kina
New York
Rom

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Aftonbladet
Expressen
Blogger
Tradera

Fyra favoriträtter:
spenat- och fetaostlasagne
potatisgratäng och tzayspett
quornfiléer med fetaost
pizza

Fyra ställen jag trivs på:
I soffan
I Uppsala
I köket
På Café Kanel

Fyra personer jag vill träffa:
Ehm…Picasso kanske? Fast då heter det snarare skulle vilja träffa.

Den som vill får gärna anta utmaningen.

Smärtfritt?

Jag vill veta. Är scholl party feet cushions verkligen lösningen på alla våra fotplågor? Har nån provat? Är det värt en investering?

Som spön...

Det regnar grismycket här, så mycket att det närapå inte går att vistas på den inglasade balkongen utan missta det gröna fuskgräset för sankmark.
Jag kan inte göra nåt vettigt förrän det slutat regna, eftersom nåt vettigt innebär att jag samtidigt måste ligga och knapra på nåt gott, vilket jag måste ta mig ut och runt hörnet till närköpet för att införskaffa.

Jag tror också att regn orsakar klimakteriesymptom hos mig, eftersom jag får svettningar under tuttarna varje gång det börjar smattra mot rutan, samt en outhärdlig längtan efter att gå runt i bikini.

Och ja, nu åskar eländet också...

Lagom mycket

Eftersom jag är en arbetande tidningsutdelarsjäl den här veckan har jag fått dispens att komma när jag vill på åtgärden.
Dyker med andra ord upp strax före lunch med vadvärk, sovhår och blinkande ögon.
Tittar folk mystiskt på mig eller är det bara som jag har fått för mig? Tittar de liksom surt avundsjukt?

Får en kort genomgång av vad gruppen har pysslat med på förmiddagen. Tydligen har de diskuterat frågor på ett papper med rubriken ”Reflektera över vad du vill med ditt liv”.
Ehm?
Åh.
Domedagen.
Ska man veta sånt?
Är det därför jag är där jag är? För att jag inte vet säkert utan bara på ett ungefär?

En av frågorna som skulle diskuteras är: ”Hur mycket pengar vill du tjäna?”.
Jag tänker att om jag hade varit med på förmiddagen skulle jag förmodligen ha dragit till med nån klyscha av typen ”lagom mycket” eller ”så jag klarar mig”.
Men detta lagom eller så man klarar sig kommer såklart aldrig innebära lite, det gör det aldrig.
För nån.
Inte just här och vid den här tidpunkten, åtminstone.
Det svenska nationaluttrycket är överflödigt i diskussioner om önskelön. Där är lagom alltid lika med mycket, och lite lika med obefintligt.

Sommarslut, höstkval

Så det här är slutet på sommaren?
Slut på sötebrödsdagar, långa alkoholfyllda helger, kvällar på balkongen. I alla fall snart.
Det här är liksom slutet, och inget viktigt har hänt. Eller?
De viktiga besluten togs redan innan sommaren kom igång. Flytta isär, lämna sig åt sig själv, men ändå fortsätta. På deltid.
Tänkte vi ens på vad ensamma höstkvällar kan innebära? Tänkte vi ens på desperationen som kommer varje gång man är lite för pigg när lampan släcks? Tänkte jag ens på att nästan alla mina vänner ingår i parkonstellationer; samboenden, och därmed oftast lever och tänker inom den lilla kulan?

För när hösten kommer, kommer rädslan för uttråkning. Mystiska behov att plötsligt dölja skräcken för visa upp att vi inte gör nåt vettigt. Liksom att vi hela tiden intalar oss att gud vad skönt nu när det är höst är det helt okej att bara sitta inne och dega.
Och visst är det skönt, säkert flera kvällar i veckan, kanske en eller till och med en och en halv månad.
Sen kryper desperationen på.
Vad gjorde jag med sommaren?
Meeeen vad tiden går det är ju jul snart ju.
Åh vad trött jag är det måste va vädret.

Lösningen på hopplösheten heter oftast planering om man är sambo. Renovera badrummet, skaffa smått, spara till en Thailandsresa med älsklingen. Saker som ger energi.
Är man däremot ensamstående(eller enastående, som min åtgärdskvinna skulle sagt), eller som jag, särbo med oklar förhållandeframtid, är man liksom utlämnad till kategorin häftiga, stimulerande singelsaker.
Och det är där rädslan sätter in. För jag är inte helt säker på var eller med vem jag ska hitta de där sakerna.

Nya fönster

Lördag och sol. Ledighet från åtgärdskursen. Bra grejer.
Längtan efter iväg, och lätt uttråkad. Längtan efter förändringar, men vilka?
Behov av nya människor, nya röster, nya infall.
En ny stor glasruta som solen skiner från.
Kaffeautomater.
Längtar ibland tillbaka till högskolan.
Längtar efter nåt annat.
Efter morgonduschade gator i Málaga.
Efter tåget till Hudiksvall.
Efter nyfiket, ryggkrypande, elektriskt.

Åtgärdat 2

Men vet ni? Det här med åtgärder är kanske inte är så dumt.
Åtgärdsmänniskorna är schyssta människor. Bättre än arbetsförmedlingen.
Min åtgärdskvinna är snäll, funderar seriöst på vad jag behöver, hon är realistisk, hon daltar inte och hon frågar inte tusen gånger om jag känner till platsbanken på AF:s hemsida.
Med henne känns det som om allt kommer ordna sig.
Hon är bra.
Jag känner det redan.

Åtgärdat

Okej, jag erkänner det. Jag går på en åtgärd.
Alltså en sån som Persson och gänget tycker om att stoppa in en i, när man varit anmäld arbetslös mer än tre månader och är under 25 år.

Jag vet inte hur jag hamnade här eller vem som bestämde det men så ska det vara tydligen. Jag har inget val.
Jag är inte ens säker på att jag har hamnat rätt.
Jag sitter i en halvcirkel... eller det är snarare en hästsko av typen man hade i klassrummen på lågstadiet. Jag är omringad av okända människor och jag sörplar på en kopp choklad.
Jag stirrar på en kvinna som pratar om anställningsintervjuer och CV:s som om hon aldrig gjort annat i sitt liv. Som om det alltid varit såhär.
Hjälp!?
Ska jag verkligen vara här?
Hallå jag är arbetslös akademiker… skickar man ens såna som mig på åtgärder?
Eller ja förresten arbetslös och arbetslös…jag har sommarlov. Och så har jag ju extrajobb…flera timmar i veckan… ibland.
Jag har hamnat fel. Eller hur?!

Men vid bibeln...

Vad är det egentligen som händer i den här stan?

En dag

Det är höst nu har jag hört. Den började i dag, liksom inofficiellt.
Det var en osynlig tyst överenskommelse över stan i morse. Brandrök över Brynäs.
Regn på Fältskärsleden.
Och inne i stan trottoarvåta papptallrikar spräckta glasflaskor spräckta fönsterrutor...spräckta sommarförhoppningar för den här gången efter helgens cityfest.

Så i dag ringde klockan innan åtta för första gången på länge. Henrik lät bli att stänga den en massa gånger, för första gången på länge.
För första gången på länge gick jag upp tillsammans med honom, frysande i pyjamasbyxor, hällde upp gröt, bläddrade i DN, micrade gröten och kunde inte äta den.
Jag är inte riktigt säker, men jag tror det är nåt med i dag. (Som numera är, i morgon.)

Mycket viktig fråga

Varför har herrcyklar blivit utrustade med en stång mellan sadel och styre? Vad är den bra till, egentligen?

Tacksam för svar.

Livstecken

Det är fortfarande sommar för mig och innan jag har kommit in i nån form av rutin kommer nog inläggen fortfarande att vara sporadiska.
Jag kommer helt enkelt inte in i den där trivsamma lunken jag hade i höstas och våras, inte här och inte med nåt annat skrivande.
Inte än. Men kanske snart.
Jag vet inte när jag ska sluta se sommarmånaderna som ett enda långt lov när man per automatik har rätt att vara ledig. Det är varmt liksom, jag behöver inte ta nåt ansvar nu.
Vadå söka jobb? Det gör jag nästa vecka.
Fixa med Alfakassa? Äsch då.
Ordna ett liv? Nä inte nu. Allting kan vänta.
Men det är naturligtvis inte sant. Ingenting kan vänta. Jag har väntat alldeles för länge redan.

En positiv sak är att jag åtminstone tänker. Läser och tänker och studerar hur det ser, hur det är, alltihop. Börjar på böcker och slutar mitt i meningar för att jag hakar upp mig på nåt. När jag sitter vid datorn googlar jag massor. Jag tror allvarligt att halva min allmänbildning är Googles förtjänst.

Och helgen? Jodå, den var fin. Linda och Jenny kom på besök och allt och inget hände. Vi grillade på vår fantastiska innergård, som jag nog tror att jag kommer sakna när jag flyttar, och solade och fikade och lagade mat och drack vin och gick på Goya och dansade några sekunder i röda rummet. Det var fint men kort.

Här

Ps. Nu är jag i Gävle igen. Det är strålande väder och jag tror jag har åkt ifrån reget.

Öronbedövande gult

Ibland på landet är ljudet från syrsorna nästan öronbedövande. När man cyklar mellan gult och gult och allt man ser bara är åkrar väg träd och det faktiskt är möjligt att skymta en horisont. När man sen parkerar cykeln i gräset klär av sig känner vinden men tänker inte direkt på den och tassar över tistlar över gruset ut på bryggan. När det fem sekunder senare luktar vatten i näsan och smakar järn i munnen. När man vänder ansiktet mot solen som går ner och ut med armarna och håret mot vattenytan och hör hur allting bara dunkar. När man sen inte längre ser nåt och man tänker: det var den sommaren.

Innan man öppnar ögonen igen och reser sig och simmar mot bryggan och kravlar sig upp och hämtar handduken och huttrar lite och man tittar på korna som går på andra sidan och allt är som vanligt igen. Nästan.