Ett kapitel till

Jag ägnar tid åt alla dessa papper. Så mycket tid att det ibland tar all energi jag har och ofta skriker världen ändå bara nej åt mig hela tiden. Som i går, när jag vaknade gud vet hur sent och inget dagsljus existerade. Och jag vet inte hur grått det var, men det fanns inte mycket hopp nånstans och hela tiden var det gråt på väg och jag cyklade med skygglappar på, mer än jag brukar.

Den mest deprimerande synen man kan få framför sig när man är arbetslös är nog en arbetsförmedling där kön ringlar sig lång till nästan utanför dörren, och det enda man möts av är idel suckar och uppgivna ögon.
Blir man inte sen än mer depp av att stå där inne bland suckarna, hopplösheten och den tryckta tystnaden?
Och ute finns det inget ljus, och vart man än vänder sig säger folk nej och det går inte vi kan inte just nu det finns inte tid inte plats här för dig. Är det konstigt om man blir lite less då?