Kärlek, II

Lång helg. Helt intensiv faktiskt. En mamma och en pappa med massor av frågor och ord. I munnarna på varandra och i öronen på mig: vad gör du vad ska du vad vill du? Men det här blir väl bra? Va? Men du måste fixa det där nu du gör väl det? Va?

Till slut blir jag en grinig, oanständigt otacksam dotter. Som inte alls verkar glad över att ha sina föräldrar på besök. Som inte är tacksam för fixandet och frågandet.
Och för att inte tala om alla inköpen. Micron och kaffebryggaren och maten.
Den tillfälliga bortskämdheten som jag inte har bett om men som jag fått.
Till slut hör jag bara det där gnälliga, det som stör mitt ensamutrymme och min tid.

Tjatet som jag ska vara tacksam för att jag får.
Jag tror att det kallas omtanke.