Koncentration, del II

Jag blir förresten helt störd på människor.
Har man tagit sig hela vägen till bibblan för att plugga borde väl folk fatta att man vill ha det tyst omkring sig? Att man vill vara i fred? Eller?

Jag trodde jag hade hittat den perfekta platsen på stadsbiblioteket, den tystaste, minst populära och mest opåtänkta. Längst upp, bland den norska och danska litteraturen, inne i ett hörn.
Jag menar, så jäkla många är det väl inte som lånar norska och danska böcker?

Jag sitter där och har just börjat läsa. Allt är tyst, bortsett från en tant som hostar.
Så kommer det två killar och slår sig ner vid ett bord. Kanske utbytesstudenter. De mumlar på okänt språk. Inget jag förstår, men ändå ett oljud.
Okej, inte lyssna, bara läsa, håll för öronen…läs nu för fan, läs!

”Excuse me, excuse me…could you help me?”
Jag tittar upp. En av de utländska killarna står bredvid mitt bord.
“Eh?”
“Can you tell me how to say this in Swedish, please, take my pen, here...you can write it for me...”
Jag tänker; okej, låt gå, det är inte lätt att vara utbytesstudent och försöka lära sig ett språk man aldrig sett förut. Ett språk där vissa bokstäver har konstiga prickar över sig cch där grammatiken ibland antar de mest ologiskt oregelbunda formerna.
Jag skriver: How do I get to the theatre? – Var ligger teatern?
“Allright, and this one, do you think you could write this one to? How are you? I am fine thanks. And you? Can you please write that in Swedish!”

Suck!

Efter typ hundra meningar går han iväg. Jag funderar på att cykla hem igen. Soffan kanske inte var så dum att plugga i ändå?
Men igen, nej. Jag vet ju hur det är med koncentrationen där hemma. Jag sitter kvar.

Efter tio minuter.
”Excuse me. Could you help me again. Can you please write this sentence in Swedish...”

En halvtimma senare smyger jag ner en våning och sätter mig mellan hyllorna. När utbyteskillarna går förbi gömmer jag mig bakom boken.