Absolut tio grader

Tidigt, så tidigt börjar dagen med att solen tar sig in i vårt rum, det finns ingen vrå att undvika den på. Det är sjukt varmt för mars och sjukt toms utanför Lasses kiosk. I huset hörs inget, bara andetag. Snart börjar dörrar smälla, och det mumlar nånstans, det börjar röra sig, fötter flyttar sig.

Nånstans får det här kollektivlivet mig att delta i aktiviteter jag inte annars brukar befatta mig med. Som att byta om till träningskläder nio på morgonen och fundera på att följa med till gympasalen. Som att trava runt i svettig lokal med chokladbollar i plastlåda, le fånigt och fråga om folk vill köpa. Som att dansa fånigt till Barbie Girl och Cotton Eye Joe i samma svettiga lokal och sen skratta åt sina egna töntiga rörelser.

Under kvällen återuppstod en av de mest primitiva aktiviteter, den man nästan glömt eller förträngt behovet av; den att vara ute och leka. När solen håller på och gå ner och det fortfarande är sju plus, den första dagen det är så, när vi nyss bytt till sommartid, det är söndag och vi bor i en by där utbudet av människor och aktiviteter är ytterst begränsat - då går man ut och leker. Nånstans släpper huvudvärken, studiepressen och nödvändigheten att prestera för en stund. Och man är fånig, inget mer.

Skoldans

Varje dag fylls med nåt och innan varje dag tar slut hinner man glömma vad som hände vid den här tiden i går och i förrgår. Jag minns inte när jag somnar på kvällarna och på dagarna vaknar jag tio över sju, jämt.

Den här veckan har det hänt att vi fått gäster, en kursmiddag har hänt och en styck gruppträning. Helg på kollektivet innebär att umgås på det alkoholfria sättet,vilket tydligen kräver ett mellanstadiedisco med 90-talslåtar i kväll. Vi har bakat chokladbollar, ska kamma oss med vatten och tvätta oss bakom öronen.

Mörka skogen

Det kan verka vara en myt...

...men tid läker verkligen bekymmer.

För nån vecka sen var det vår

Frusen, och stan är som en vintergata...

…när det där har gnagt mig i magen hela vägen hem. Det är inte ofta vi grälar numera, och jag håller mig ifrån att bli irriterad oftast. Men när det händer, om det är precis innan vi ska kramas hejdå, känns det svidigt. För man lämnar en som faktiskt älskar en med en outtalad spänning i luften. Åker hela vägen genom Sverige och inte ser det ut som påsk och man är ändå lite ensam.

Börjar så lätt gråta för diskussioner som betyder ingenting. Sånt som är glömt nästa gång. Kliver på tåget med fortfarande tåriga ögon och stirrar in i vagnen. Där – ett bekant ansikte. På ett tåg nånstans i Sverige sitter det nån ur mitt förflutna. Ingen speciell förstås. Men ändå nån som varit intresserad, intressant. Då är inte rätt tillfälle att kliva på en vagn med gråtiga ögon. Han sitter med nån sorts flickvän, hon har mörk kappa och de löser korsord. Vi hälsar inte såklart.

Sen på busstationen i Västerås. En sån underlig busstation. Glasväggarn överallt utan utgång, det är som att man bara ska se bussarna, aldrig åka i dem. Resan tar aldrig slut. Vi åker in i Studentstaden, den är mörk, inte direkt magisk som den brukar. När jag äntligen kliver av är det 10 grader kallare. Jag har vårjackan, strumpbyxor och ingen mössa. Snön ligger i meterhöga vallar längs gatorna. Det är nu jag skyndar mig.

20080322

GLAD PÅSK!

SJ, SJ gamle ovän

SJ kan sannerligen ta musten ur vem som helst. SJ är galna, i ordets rätta bemärkelse. Vissa stunder är inte ett dugg konstigt att människor, trots ökning av växthusgaser, väljer att flyga inrikes. Det är inte heller konstigt att är inte bara en aning, utan ganska mycket obstinat såhär i början av påsklovet.

SJ har denna skärtorsdag 2008 valt att inte bara boka in så många människor som får plats på tåget mellan Stockholm och Göteborg, utan även så många som inte får plats. Det vill säga; man tänker Yes! I dag ska tusen svenskar iväg och fira påsklov och Yes! Vilken tur att vi har infört extrakostnader när det gäller sittplatser. Och Yes! I dag kan vi tjäna stora pengar och vi behöver inte ens anstränga oss för det.

Man pressar alltså in alla sista minuten-beställare och csn-snåla. Låt dem stå mellan vagnarna, sitta på sitta väskor vid barnvagnsplatserna, trängas vid disken i Bistro-vagnen. Jag överdriver inte när jag säger att man fick bevaka sina kvadratcentimeter golv som man hade att sitta på.
En kille bad mig vakta den ena trappan mellan vagn 14 och 15, bara det!

Men nu är jag här. Hemma. Nu har jag åkt till mitt påsklov. Det är förvirrat, de sista dagarna har rusat på utan paus och jag har knappt kommit åt en dator. Jag har varit i Stockholm på diverse studiebesök. Åkt fram och tillbaka med tunnelbanans gröna linje. Stått och snorat vi Slussen, druckit cider på Carmen, smitit från en vinflaskebetalning på tapasrestaurang, gjort ett par seriösa försöka att vaccinera mig, samt träffat några saknade vänner.

Annars kniper tiden om strupen och veckorna blir kortare medan allt fler helger bokas upp. Snart är vi där, vid resan. Sju månader är inte långt, igen. Eller sju månader kan vara längre än evigheten.

Efter badet

Byn har sett ut som Irland nu i tre dagar. Jag har irriterat mig, frustrerat mig över saker som har påverkat mig, sånt jag helst vill slippa känna nånting alls för. Tyvärr är det så, har jag noterat, att det man känner på riktigt, känner man. Det är sällan logiskt, rationellt eller nåt man borde, för sitt eget bästa.

Nu är det i alla fall kväll, efter badet. Magen har värkt hela eftermiddagen och i kombination med viss ilska har det inte gjort läget precis optimalt. En promenad, ett bad och ett glas proviva senare verkar den(magen) dock ha hitta tillbaka formen igen. Skönt. Det sista som behövs just nu är verkligen ännu en sårig mage i det här huset.

Jag har också blivit besprutad med tbc, och hämtat ut en blå liten påse med vacciner på det lokala lilla apotektsombudet som ligger i en kombinerad bank/apotek/pappershandel/second hand-butik. Imorgon får jag veta om jag mot all förmodan är immun mot tbc, och sedan ska det besprutas hejvilt med diverse härliga vacciner. Eventuellt kommer jag även att få en gigantisk böld av en utav dem.

Erase...

and please never rewind. Det är så jag måste hantera saker. Stäng ute, bygg upp ett galler. Släpp inte in. Låt bli att låta människor få dig rinna över.

Usch.

Sånt jag blivit fixerad vid på sistone

En liten lista

*Mörka glasögonbågar på män
*Lantchips med gräddfilssmak
*Färgglada klänningar; grönt, lila, rött
*Promenera vid sjön
*Norrländska dialekter(på män)
*Språket i Ett öga rött
*Smöriga spanska låtar att lyssna på under veckosluten
*Madonnas La isla bonita(ofrivilligt!)
*Varje gång Kate och Sawyer hånglar i Lost
*Solsken

Från gårdagen

Det spritter i benen av danslust, fötterna är ömma av grus, det finns vår vår vår och i dag( alltså i går, lördag) såg jag en flicka med ballerinaskor. Jag kom nästan för sent till kvinnodan. En kille stod och pratade lite darrigt om samkönande äktenskap på scenen i biblioteket när jag anlände. Kulturtanterna lyssnade andäktigt. Det fanns tårta att äta och papper att läsa om diverse kända kämpande kvinnor.

På stan införskaffade jag sladdar. Sladdar och ett rejält usb-minne, som tyvärr började tjuta i varje affär jag äntrade. Varje gång samma pinsamhet: tjut omkring mig och personalen som plirade misstänksamt och kom fram och vill genomsöka mina påsar.

Sen gick jag på kvinnodagspoesi i några sekunder. Lokalen var full av emo-kids som stod och såg allvarliga och begrundande ut(Inte för att det är nåt fel att vara allvarligt och begrundande, eller på emo-kids för den delen, men det måste sägas ha varit ganska typiskt.). Jag stod vid dörren och lyssnade och var varm innan det bar av ut i blåsten igen. Gruset under fötterna, lera på skorna, lera på vägen, Håkan i hörlurarna, dessutom är vårjackan lagad och tillfixad nu. Alltså får det inte snöa mer i år.

Håkan!

Våren är räddad! Det är fredag, jag är i Gävle och Håkans nya singel är på radion. Snön smälter bort, lederna mjuknar.

Cirklar

DN är näst intill vår enda kontakt med omvärlden. DN talar om oroligheter mellan Colombia och Ecuador, om militären som travat in över den ecuadorianska gränsen och dödat. I DN luktar det krig och ögon vidgas. För det som faktiskt händer på helt annan plats än i den här byn, men som ändå är av största betydelse för människor här.

Jag går promenaden vid sjön, vi har en välkomstfest, övar in en sång, blir sorgsna över E som ska lämna oss, planerar studiebesök, diskuterar biståndspolitiken. Och så har en till vecka gått.

Jag går till gymmet som är nästan tomt. En kille gör sina ryggövningar, men annars är allt ensamt och öde, och sen går han. Maskinerna tomma, redskapen dinglande. Lamporna lyser över en inramad innergård och det är lite kusligt nästan, att vara själv där. Jag lämnar det för middagen, möter upp några från kursen som kommer från klassrummet, människor så fort jag kommer ut. Vi går från klassrummet till huset, från huset till klassrummet, från klassrummet till gymmet, det är så cirkeln ser ut.

"Och direkt när jag såg henne det blev glädje"

Jag är sugen på vår varenda dag nu. Varje morgon innan jag vaknar ställer sig C vid fönstret och tittar ut, talar om vilket väder det är. Sunkig marssnö, ännu sunkigare marsregn eller uppiggande barmark med grus. Varje morgon är för kall den här veckan. Varje morgon är det som att jag väntar på nåt, dolt under snön eller osynligt avspeglat i fönstren på ladan.

Vi läser Ett öga rött nu som kurslitteratur. Apropå identitet och kultur. Vaknar varje kväll med det sprudlande språket i hjärnan, den ovana men ändå logiska ordföljden. Vaknar till ytterdörren som slår, människor som rör sig och elementet som mystiskt knäpper i väggen.


I dag hade vi förresten besök av vår ”kontaktperson” som vi ska ha i Nica. Vi ska vända oss till henne, inte jämt, men i extrema nödfall. Hon kom med historier, konkreta uppgifter om vad vi faktiskt förväntas göra där borta, och plötsligt blev allt närmare. Avresan, organisationer, den 30-gradiga värmen som kommer ligga fuktig omkring oss. För en gångs skull kändes allt inte helt avlägset.

Alla har vi våra egna

Man kommer tillbaka till kollektivet från stan och man inser: vi har alla våra problem. De är av varierande storlek, inte alltid lämpliga att samtala om högt, men de finns. Mina problem i dagsläget är inte stora. Mina problem är: en bergsklättrare som tycker att han måste dumpa mig för att han verkar rädd att jag är näst intill förälskad, ja kanske dödligt kär i karln. Eller borde vara sorgsen eller hjärteskadad på nåt sätt. Fint och hövligt av honom, men också en aningen självgott, förmätet.

Och vad är det förresten för kollektiv skuld hos vissa män som får dem att känna att de utnyttjar kvinnor så fort man träffas under mindre seriösa förehavanden? Vad det är som säger att jag inte kan ha lust att en älskare sådär lite bara för att det är trevligt, förstår jag inte. Att jag måste vilja nåt seriöst, att jag tydligen ger ett sånt intryck.
Det är sorgesamt, för killar borde inte känna såhär hela tiden, borde inte alltid ha ansvaret för sårandet, handlandet. Bilden av det manliga svinet som utnyttjar stackars förälskade flickor är allt för vida spridd och inpräntad i vissa kretsar. Svin existerar förstås, svin är vi alla ibland, oavsett kön.

Lördag, 13:04

Jag är i stan och min dejt, a.k.a Bergsklättrarmannen säger sig vara sjuk. Gissningsvis blir det inget mer leka av på den fronten. Å ena sidan är tanken att jag inte ska involvera mig i saker just nu, å andra sidan hade det varit ganska utmärkt med en ny älskare.

Annat spännande som händer: mitt hus flödar av trådlösa nätverk! Jag fuskar och använder dem alla och tankar saker för fullt. Till exempel nya avsnitt av Lost och Trackshits från 87.
Vädret är allmänt sunkigt. Fuktig luft, som början till dimma, mycket nedslående i jämförelse med förra helgens väder. Inför kvällen är det planerat en stund i biosalongen med Johnny Depp, och C.

Lunchtid

Då jag upptäcker saker som jag inte alls vill höra om, inte läsa om. Det som stör nånstans inne i magen. Gör mig dålig. Sämre än den där andra personen.
Måste hela tiden bita ihop och samla upp delarna som gör lite ont inne i magen.
Stänga ute totalt vore kanske en idé.

Den här veckan har på många sätt varit den segaste hittills. Den när vi har tappat modet lite, blivit trötta, skaffat oss dålig stämning. I kombination med det som stör har det gjort allt tyngre.

Det är åtminstone fredag.

Träffats

Ay, dessa karlar. Obegripliga är de, och oavsett ålder fattar de knappt hur de ska bete sig för att göra en kvinna till lags. Eller förlåt, perdone, ursäkta mig. Det är orättvist sagt förstås. Men jag förstår inte hur svårt det ska vara att ibland bara bete sig…ja, som man borde.

Om dejten i lördags tänker jag inte säga mycket. Vi såg en film om kinesiska får. Han knäppte upp min bh med en hand. Och där passerar jag troligen gränsen för vad ni vill veta och vad historien har att förtälja.

Han hade små burkar i köket med hjärtan på och med te i. Han betedde sig hövligt, serverade frukost, gav mig ren handduk. Sånt. När vi vaknade berättade han om en dröm han haft. En mardröm, en där jag var med. Men jag var inte det mardrömska.
Nåt att glädjas åt, undra över.

Han ville somna om, kanske känna mina fingrar i nacken. Han ville ha mina ben kring sin hals. Ville hålla om. Sen vara ifred. Ville sen inget mer. Han tackade och jag gick. Ses vi igen, hörs vi?
I trappan mötte jag en svettig gubbe och ute var det tio grader, vind och söndag igen.

Måndag,14:16

Det är fantastiskt väder på min lediga dag. Självklart tvingas jag då tillbringa 1,5 timme på polisstationen. Självklart blir det det kanske sämsta passfotot genom tiderna. En allvarlig mongo-min med finne på näsan, en bild som jag måste stå ut med i tio år framöver. Utmärkt.