Mallarna

Nu är det en vecka sen kroppen bröt ihop. Den extrema kroppsliga reaktionen. Det är vad jag kommer fram till, att jag har otroligt lätt att reagera fysiskt på det som sitter en bit in. Det visar sig när jag mår dåligt, när jag är uppspelt och inte minst när jag skriver.

På skrivarkursen får jag höra att det finns nåt sinnligt över mina texter. Allt som mina karaktärer känner, känns nånstans i kroppen med nåt av sinnena. Det är små lätta andetag, händer som möter andra svettiga händer, andetag som viner genom rummet, pipljudet genom lungorna som talar om stämningen.

Jag fick en chock förra veckan. Till stor del en chock av nåt som hade skapats av mig själv, ett påhitt i min hjärna, en struntsak just nu. Men ändå en chock. Den satt i magen och i bröstkorgen och hjärtat var visst med på ett hörn också. Det hade kunnat vara rätt jävligt för mig.

Jag ville spy massor av gånger, men hela tiden kom det bara luft, jag ville gråta också men det gick inte.

Jag är dålig på att gråta när det kommer till sånt jag verkligen borde gråta över.

Jag grät aldrig på mormors begravning. Fast jag ville och kände att det egentligen hade behövts.
Jag grät knappt när morfar eller farfar dog heller.

Jag grät inte den där veckan när jag låg i sängen och väntade på ett HIV-provsvar som jag trodde kunde vara positivt. Jag grät inte, men magen var helt förstörd. Jag åt inte sov inte, rörde mig inte. Men det kändes i kroppen.

Jag kanske inte alltid reagerar som jag borde, jag vet inte. Jag gråter inte för det stora, men floder för småsaker.

Å andra sidan finns det inga mallar för känslor. Mallen är på nåt sätt det var och en skapar åt sig själv.

Ensam är man mindre tillsammans

Anna Gavaldas bok(se högerspalten) är en tröst som fungerar lika bra som nån annan. Under täcker på eftermiddagen, när maj har förvandlats till oktober, när det är storm och jag måste cykla med röda tumvantarna på hem.Men där fungerar den. Där kan man gömma sig.

Och hittills är den inte alls nån självklar bok. Det finns karaktärer man vill veta mer om. Det finns en sorts spetsfundig försiktig mysighet i den, speciellt när hon målar fram våningen, och platserna där ensamheten är som tydligast. Nu är det bara och hoppas på att den växer lite till och att slutet inte gör mig besviken.

Tisdag, 10:59

Det var inte för det här regnet som jag köpte två nya klänningar i söndags. Det var inte för regnet jag klev upp. Det var inte för regnet som jag skrev att jag älskade syréner heller. Så go away!

Nu är det lunch. jag har sovit fyra timmar efter ett maratonsamtal i natt. Tjo.

Måndag, 11:42

En tyst förmiddag
slutar nån andas. Lukten
försvinner aldrig.

Den tysta förmiddagen
bland uppfällda paraplyn.

Apropå...

...skamliga förslag, så fick jag i dag mail från en snubbe på ett community som ville betala 5000 pix för att se mig i en webbkamera. Han bedyrade att det inte skulle behöva vara "nåt naket eller nåt sånt", endast jag som sitter vid datorn.
Och jag undrar om detta är skamliga-förslags-veckan eller så för människor upphör aldrig att förvåna.

Love

All day long

Jag har tillbringat hela dagen på skrivarkursen igen. Hade egentligen tänkt skriva nåt om möten mellan människor och att jag kanske börjar bli mogen, men det får nog vänta. Nu äter jag massor av glass och läser och det är en bra dag för jag har fått så fina komplimanger. Förresten är jag sexuellt frustrerad.

Trams

Skulle egentligen ha befunnit mig på Concretes-konserten nu. Besöket blev tyvärr inställt och nu sitter jag och väntar på två karlar som skulle ringa på min dörr och köpa biljetterna, men som inte verkar komma.

Jag ägnar tid åt mitt skrivprojekt i stället. För tillfället känns allt bara klyschigt och kladdigt,trots att jag har fått beröm för språket och trots att mina skrivarkurskamrater tycker det är en fin historia. Antar att kladdet och klyschandet är sånt man måste ta sig igenom.

Och mer? Jag fick betalt för ganska många fler timmar än jag jobbade i dag. Timmar som jag ägnade åt att ligga i sängen och läsa Anna Gavalda och drömma hårt om kattungar som jag matade med räkor på burk.

Förresten jobbade jag med läppstiftbögen i dag. Åtminstone tror jag det var han. Han var på samma skola och hade också nån lektion i språkval. Han kände inte igen mig. Och anledningen till att jag kallar honom läppstiftbögen är inte att han bär läppstift utan att han är bög och att han en gång på en trappa tyckte att jag hade väldans snyggt läppstift. Han undrade vad det var för sort och jag tyckte det är säkert nån billig skit och ja...jag har skrivit ett fylleinlägg om det här nån gång.
(Jag inser förstås att det egentligen inte är helt ok att använda ett smeknamn som är baserat på nåns sexuella läggning, men det är mest för att det är ett så roligt ord...läppstiftbögen.Det finns ingen negativ värdering i det för mig. Förlåt! För övrigt tror jag att han är väldigt trevlig.)

Nu: film eller bok.

Dagens fina

Gick upp allt för tidigt efter allt för lite sömn, som vanligt. För en endaste lektion att hålla i på förmiddagen. Ändå min viktigaste. Få skriva ord på tavlan, gå igenom de spanska väderfraserna, översätta text, sitta och se att de faktiskt verkar lära sig nåt. Såna här lektioner är mer värda än de andra. De är de som får mig att känna att jag kanske inte är helt värdelös på det här ändå. Och att om jag gjort ett annat val, om jag flyttat till annan stad och pluggat annat hade jag kanske haft fast jobb nu.

Today is a good day

Solen hjälper oroliga människors magar. Och när jag vaknar, när jag först tror att det ska vara en ny orolig dag, är det som om det är sol bara för att jag ska läkas. Nåt måste hjälpa mig att ta bort tomheten, nånting oväntat.

Tänker på de mest oroliga perioderna i mitt liv. Som när jag stod ensam i främmande stad och försökte rädda en gråtande pojke hemma Sverige och till slut insåg att jag inte kunde. Då var solen nåt av det bästa som kunde hända mig. Det var tur att den främmande staden ändå var en solig främmande stad. Tur att det nånstans mitt i allt gick att döva den hjälplösa känslan med eftermiddagar på stranden, kvällar på salsaklubbar och ändlösa promenader genom gallerior med köpande som grundbehov snarare än ett extravagant nöje.

Det var tur.

För samma situation i ett regngrått Gävle, Sverige, Väschöttaschlätten eller annat hade inte gått. Inte blöta strumpor i skorna som känner vattenpölarna. Inte Brynäsvinden som tränger in i jackan. Inte tysta fikarum. Inte stortorget. Inte stora gärden där gräset är grått och människor utom synhåll. Det hade inte funkat.

Jag hade varit för bräcklig.

Onsdag, 22:19

Det är tomt nu.

Saker som händer

*Ljudenheten på min dator tycker plötsligt och resolut att den ska kapitulera. Jag fixar och trixar och blir less, har inte energi till några större utbrott men börjar ställa in mig på att jag måste lägga pengar på nya högtalare. Nästa gång jag sätter på datorhelvetet fungerar allt, som i magi.

*En kvinna ringer på dörren och söker min granne. Grannen är tydligen försvunnen, har jag sett henne bor hon kvar? Jag säger jag har inte nån vidare koll på vem som bor där, och kvinnan ser uppriktigt orolig ut.

*De ringer från vikariestället och frågar om jag fortfarande är sjuk. Jag säger jag är nog frisk på torsdag förhoppningsvis. På torsdagen har de på den skolan som jag mest jobbar på uttryckt att de vill ha mig dit. De ska säga att de vill att jag kommer till vikariemannen. Men ingen händer.

*Jag dövar min oro på ett av de få sätt jag vet att döva den på. Nya kontakter. På min msn är det plötsligt en karl som gång på gång erbjuder sig att komma över och strippa för mig. Jag tackar nej hela tiden.

*Magsäcken krymper efter flera dagar med soppa och nudlar.

*Lillebror kommer hem från New Zeeland, jetlagsförstörd och långhårig. Vi växlar ord för första gången på evigheter. Han säger han är trött. Verkar som han inte vet vad han kommer hem till. Nu ska han flytta hemifrån säger han.

*Jag planerar att resa. Inser att jag inte kan spara pengar, det är inte min grej, jag vill bara iväg. Nånstans, nu. Det ser ut att kunna bli en tur till Rom inom en hyfsat snar framtid.

It's a mess but it's OK

Nu har jag ätit soppa och lugnat ner mig. Även lyckats sova lite. Kanske jag behöver ett sammanbrott för att kunna ta mig samman. Snart ska jag börja skriva nåt seriöst igen.

Peace.

Tisdag, 07:11

Jag har inte sovit. Inte mycket. Jag väntade tills det blev ljust med att försöka och jag somnade med de mest bankande hjärtslagen jag haft på länge. När jag vaknade kändes det likadant.

När jag sjukskrev mig var det mest på grund av att jag inte kunde ta det där jobbet som låg så långt bort, men som det är nu är jag mer än nöjd med beslutet. Jag hade inte pallat i det här tillståndet.

Och en liten fågelunge i bröstet...

Det här känns inte bra. Jag har sjukskrivit mig, kan inte äta, kan inte sova, kan inte skriva. Mina ord! Just nu är känslan i magen så ond att den tar över hela kroppen. Händerna darrar, illamåendet, allt.

Mina magkänslor har funnits där förut. Den gången valde jag att ignorera och inte tro på dem. Jag kan tyvärr inte göra samma sak nu. Det ekar en gammal fras i huvudet, ett varningsalarm. En människa som en gång har ljugit kan göra det igen. Ta skydd!

Det är måndag natt och jag går ut. Jag går över svarta vattenpölar och jag fryser. I portalen på gården kommer en gubbe på cykel med massa kassar på. Han ropar och jag skyndar inte på stegen. Jag är öppet mål, men det är ok nu. Bröstet skakar. Det bor en instängd fågelunge där. Jag går snabbare nu, jag trampar och trampar, förbi husen, fontänen på det lilla torget som bubblar tyst och fläktarna. Fläktarna morrar åt mig. Jag går. Snabbt, det finns ingen ändstation. Jag bara går och mår illa. Jag vet redan att det kommer bli svårt att sova.

Åt helvete

Kanske är det jag som är överdriven, kanske helt enkelt för mycket. Men jag kan inte hjälpa att jag undrar om du medvetet försöker såra mig? Kan inte hjälpa det. Nu bränner tårarna igen. De bränner, och jag tror inte du fattar varför.

Oh how sweet...not

Jag har så ont om pengar att jag måste tacka nej till ett jobb i morgon, bara för att jag antagligen inte har råd att ta mig dit. Och - tar jag mig dit är jag troligtvis pank fram till fredag. Ironi!

Oh how sweet...

Blogger-människorna har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och ordnat så att det enkelt går att lägga in sin egen logga/bild i headern, utan att man behöver mixtra med koden! Inte en sekund för tidigt.

Panklördagen

Kom för en stund sen hem från vernissage för en utställning av stans konstskola. Vernissage är en av de kanske mest utmärkta gratissysslorna. Kultur och mat i ett. Snittar på ett fat och en liten mugg bål med jordgubbskiva i.

Och på köpet den kreativa miljön. Den som jag varje gång längtar efter att vara i. Bland människor med virkade strumpbyxor; såna som inte alltid går i jeans, såna som knyter upp tröjan runt huvudet, såna som tillverkar ansikten av stenar och eller skapar konst av rosamålade hundar och massor av apelsiner… En miljö där allt är lättsamt men där varje detalj samtidigt är av största betydelse. Där man lägger ner massor av tid på nåt som inte generar pengar bara för att det är roligt, eller för att man vill njuta av resultatet.

Varje gång jag är på kulturevenemang känns det som jag njuter ungefär lika mycket av miljön som av kulturen i sig. Och jag känner att det är där jag skulle vilja vara, på nåt sätt. Helst i ett arbete som inkluderar text och bild.

Nånting om relationer, del II

”Egentligen är det kanske du som behöver vara för dig själv”, säger han.
Jag nickar i telefonen, visst är det så. Jag har vetat det länge.

Det har gått sen nån gång i oktober nu. I princip varje dag sen dess har vi haft kontakt. Samtal, sms, msn, träffar. Vi har pratat och pratat och pratat ihop och sönder. Nånting har växt och nånting har sakta blivit ganska tärande.

Eftersom jag är kvinna har jag ofta trott att det tärande har berott på mig. Kvinnor( inte alla) har en tendens att tro sånt. Lättast så, har jag tänkt. Lättast att lösa problemet som sitter hos mig, då vet jag åtminstone var jag ska börja.

Jag har bett om paus. Eller, rättare sagt; båda har vi bett om paus varsin gång. Båda gångerna har det misslyckats. Det har bara gått nån dag, sen har vi saknat, hälsat och ringts och varit överens om att det känns för konstigt. Sen har det tärande fortsatt. Jag med mina ständiga tårar och han med sitt stundtals klumpiga sätt att uttrycka sig. Vi har fattat att nånting måste göras, men vi har inte vetat vad.

Och nu är nu. Nu har vi ingen möjlighet till kontakt. Det är nu jag ska fixa min del av problemen. Lämnas med ännu mer utrymme att tänka. Jag ska pyssla med mitt är det tänkt. Mitt som torde vara att skriva och läsa. Promenera. Kanske umgås med folk. Ta tag i diverse projekt och planera den där resan jag måste göra.

När jag spanar och finkammar nätet finns det grejer. Det finns skrivarkurser i Provence och akvarellmålning på Island. Tyvärr är det mesta redan uppbokat, men ändå. Det finns möjligheter. Sånt som jag vill göra fast jag inte tagit mig tid och tänka på det, för jag har varit för upptagen med att vara ledsen och arg över sånt som jag inte alltid har behövt vara ledsen och arg för. Jag har varit för upptagen med att gnälla. Med att ringa och noja och hoppas att jag ska få tröst. En massa tankar har upptagit min tid, men knappast sånt som spelar nån roll i slutänden.

Mitt första projekt, mitt problem, är därför att frigöra mig. Ta den ensamma tiden och använda den. Göra mig av med beroendet, börja reda upp situationerna för mig själv i stället för att vänta mig att nån annan ska göra det åt mig.

Jag vet inte exakt vad han har tänkt göra åt sina problem, men jag hoppas att det inte bara är jag som försöker.

Och möjligen möjligen har det här blivit "för privat" nu. Jag vet inte. Alla kan ju se. Det finns inget skydd. Kommer det protester åker det kanske bort. Det får vara så länge, för de viktiga detaljerna har jag ändå utelämnat.