Nån sorts vår, ibland

Jag fick min första refusering på diktsamlingen förra veckan. Också en milstolpe, tänker jag. På ett sätt väntat, för det händer alla. På ett annat sätt en besvikelse, naturligtvis. Men jag letar vidare. Väntar på svar från det andra stora förlaget, letar vidare efter små förlag, skriver vidare.

Är vid ett vägskäl nu. Ska skriva, men är osäker på vilken av idéerna jag ska fokusera på. Båda gäller texter som skrevs för första gången för flera år sen. Sen dess har de legat och funnits, jag har tänkt på dem ibland och jag gillar båda fortfarande. Jag tror det betyder, kanske inte att de för den sakens skull är fantastiskt bra, men att de ändå är värda något mer. Ett försök.

Men så detta att skriva roman. Det tar tid. Tar tid och är stort. Är det tid jag kommer klara av att ge mig just nu? När dagarna fortfarande mest består av mörker och slask och jag är trött redan klockan åtta? När jag vaknar 04:30 och hör tidningsbudet och inte kan somna om igen förrän 06:00 och sen absolut inte kan gå upp vid 06:45 när jag borde gå upp?

Hur ska jag få ordning på allt, tänker jag.

Jag har köpt en kalender. Skriver in jobbmötena i svart och fritidsmötena i rött. Skriver in recensionsdatum, fester och planerade skrivdagar. Skriver upp när människornas fyller år. Skriver upp när folk har sportlov och påsklov. Skriver upp saker jag borde göra, brev jag ska skicka och böcker jag ska läsa. Hoppas det ska leda nånstans.

Ni vet när dagarna bara går och man är liksom invirad i ett beigt filter, som på bilden nedan? När man mest bara går där och inte reagerar på nåt, liksom bara låter tiden gå för att man väntar och hoppas att det ska komma nåt annat snart? Eller framför allt att det ska komma en annan känsla snart.

Inte för att det är direkt dåligt, det som är, men för att man är avtrubbad. Mina dagar är inte dåliga, de är bara inte hejdundrande känslostormande just nu.

Jag tänker att det är ännu en morgon. Jag vet vilket väder det är(gyllene gryning vid Högdalen eller gråmulen gryning mot Hagsätra) redan innan jag dragit upp persiennen. Jag går upp, inte för att jag längtar efter att gå upp, utan för att jag lever med den där inneboende rösten som kallas arbetsmoral. Man måste förtjäna sitt liv, säger den, även om jag kan tänka mig ungefär hundra anledningar till att det är ett väldigt märkligt resonemang.

Så står jag på tunnelbanan. Som vanligt utan sittplats, och som vanligt irriterad på att människor lutar sig mot stolparna man ska hålla sig i. Står där och mår faktiskt lite illa av att alla verkar vilja tränga sig in just i den vagnen där jag är. Kommer på mig med att längta till jobbet. Där kommer det åtminstone vara lugnt, tänker jag.

Och jag får vara för mig själv nästan hela dagen på jobbet. Får sitta där och pilla med mina länkar och mallar och bokstäver. Ingen mer än jag är på hela kontoret för alla andra är på möte, men trots att ingen är där följer jag rutinerna. Och när jag som vanligt tar dagens tredje kopp kaffe exakt klockan 15 och snön vräker ner och jag sitter där själv och tittar ut på den, ja då är det ändå en ganska bra dag.

Två dagar, två bilder

Onsdag

Hej bloggen.

Nu ska jag skriva till dig. Det har gått så lång tid att jag inte vet var vi var sist, men ändå, nu är vi här.

Februari.
Jag smakar lite på det.

Vad gör jag då? Jag jobbar och dagarna är korta och när jag slutar jobbet promenerar jag lite längs Skeppsbron. Och jag tar några foton med frusna fingrar för att så att säga föreviga ögonblicken där i mörkret. Så att de ska bli längre än vad de egentligen är. Och få nån betydelse.

Sen åker jag hem. Är ofta pressad mot nån ruta i tåget av nån lång stor man och pressar ofta hörlurarna mot öronen för att stänga ute alla ljud. Sen lagar jag middag och matlådor och skriver lite på nån text och sen är jag trött, så trött. Sen är det fredag.

Ibland dricker jag vin i sängen, ibland på nån bar eller releasefest. Drömmer om energi och ljus och längre dagar, för mest är jag trött när jag gör de där grejerna.

Planen är egentligen att ha mer aktivitet, mer rutin. Planen ja.

Som igår. Igår började nån sorts aktivitet och rutin. Jag gick till stadsbibblan efter jobbet och satt i tidskriftsrummet och sen åt jag macka med S och efter det gick vi på kroki. Det var en märklig men bekant miljö och märkliga men på nåt sätt bekanta personer. Folkhögskola. Krokimodellen såg ut som han skådespelaren jag dejtade en gång.

Det gav energi. Jag log efteråt utan att veta varför. Jag tänker att de ska ge mig skrivinspiration och inspiration till liv. Ett nytt slags seende. Ja, jag tror en ny period började igår.

Ett träd

Ett meddelande

Jag lever och finns. Tänkte bara säga det.

Jag har chili på fingrarna och är väl lite tveksam till sakernas tillstånd.

Annars bra.

Jag ska skriva om mina mål för 2012 nån dag.

Förlåt, jag kommer snart igen.

Förlåt. Det var bara det.

Ibland när jag skriver saker i den här bloggen tänker jag på hur instängt, bortskämt, navelskådande det kan vara. Men jag tänker också att om det gör nåt för nån, om nån lyssnar, om så bara en enda lyssnar och känner igen sig och funderar, eller inte funderar, kanske bara släcker ner och går direkt vidare, men minns nåt som den läst här långt senare, så räcker det.

Det var det.

Det är blöt snö ute.

December

När jag tänker på om den här hösten och vintern varit nåt bra. När jag tänker på det, så vet jag inte. Sånt vet man först efteråt.

Idag stod vi i en varm hall hos det lilla bokförlaget, vi hade kommit in från stormen, mötet med hallen och glöggdoften var bedövande, vi till och med hörde människor prata om doften och vad den gör, om doftsinnet. Idag stod vi alltså där och plötsligt var det människor från vad som kändes som ett annat universum. Människor vi träffat på bokmässan.

Och jag har så svårt att förstå att det där var i år, bara några månader sen. Känslan från bokmässan. Att den hör ihop med mig och mitt liv. Hur jag var helt bortdomnad, förkyld, överarbetad, trött men ändå så varm i kroppen. Hade den där känslan av framtid i bakhuvudet. Känslan av liv, att saker händer.

En vecka senare satt jag på ett tunnelbanetåg och höll på och spricka. Låg i en säng och hjärtat höll på och spricka för att allt var så stort och så ljust och det fanns så mycket framtid och när jag satt på det där tåget skulle vi ju träffas och jag visste att det skulle hända och det hände men sen hände det inte mer.

Har så svårt att förstå att den känslan hör ihop med mig och mitt liv också.

Men nu är det december och jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Det är december och meningen att allt ska sammanfattas. Men jag kan inte.

Tack till fina Emm som har gett mig ett bloggpris, trots att jag bloggar allt för sällan numera.

Tyvärr läser jag ganska få bloggar nu, men alla som finns i min lista till höger förtjänar ett pris på sitt sätt. Trots att en del inte skriver så mycket nuförtiden.

Och ja, man ska svara på lite frågor också.

Varför började du blogga?
Jag har haft den här bloggen i evigheter nu, känns det som. Jag började 2005 som var året då ”alla” bloggade. För att skriva av mig, för att det var en plats att experimentera på och för att jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras (privat)liv.

Vilka bloggar följer du?
Se listan till höger. Förr följde jag jättemånga. Inte så många nu.

Favoritfilm?
Såg ”Biutiful” för ett tag sen. Det är inte min favoritfilm, men den är fin.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Ett antal större städer skulle vara fint att åka till. New York, Rom, Paris – ja, jag har fortfarande inte varit där. Såklart skulle det också vara fint att åka tillbaka till Latinamerika. Och olika länder i Asien.

När det flyter

Det blev en barrunda med delvis helt nya människor och jag blev nöjd. Som mitt hjärta och min kropp behöver dessa avbrott, allt detta nya. Vi gick till barer vi annars inte går till. Gjorde saker vi annars inte gör. Bara för att. När mönster plötsligt bryts bryter man också ofta sitt beteende.

Så vi går längs Götgatan och jag har virat den randiga halsduken med blomman flera varv runt och halsen för nu smyger vintern nånstans här i närheten. Det kommer kall rök ur munnen och plötsligt går vi in på ett ställe och där står människor liksom i ringar och värmen har fastnat mot rutorna därinne. Och vi går vidare och människor röker och plötsligt står i vi en kö med människor jag verkligen aldrig skulle stå med annars, men likväl står vi där och jag gillar det. Ombytet. Och vi åker en hel miljard massa våningar rakt upp i luften och tittar ut genom glasrutan och se, nånstans där borta lyser Globen. Helt grön.

Och plötsligt finner jag mig pratande med en Ralf. Ralf är 49 och från Norrköping och verkligen inte nån som jag skulle prata med annars, men nu gör jag det för nu är vi över och runtom oss själva.

Sen bär det vidare ut till en rutig ölhall och världen snurrar nog lite, ja det gör den, magen är varm och rummet är stort och samtidigt litet och människor är överallt. Och jag tycker att jag pratar och pratar med alla dessa personen som jag aldrig annars pratar med och plötsligt trycker någon sina läppar mot mina och jag vet inte hur det gick till och jag vet inte om jag vet någonting alls om honom egentligen. Jag vet att vi är i en ölhall, och det är ett skägg och en hand och en stor stark och att ljuset är starkt, obarmhärtigt stark så som den annars aldrig är på barer. Men nu är vi inte på en bar utan i en ölhall och det är ljust och rutigt och nånstans i bakhuvudet är det som jag ser mig i en annan dimension, en parallellvärd där jag känner den här platsen mycket väl och där allting redan har hänt.

Men allt tar snabbt slut, vi köper mat, jag tappar bort alla och jag går längs en gata som jag tror är Götgatan för att hitta min buss men ingenstans ser jag busshållplatsen. Och plötsligt från ingenstans kommer det en kille och säger jag följer dig och jag säger det behövs inte, men han följer i alla fall. Och han påbörjar nåt slags förhör om varför så många svenska tjejer är singlar. Varför har vi inga pojkvänner och varför blir vi inte kära, det kan han inte förstå.

Och titta där är ju busshållplatsen, puh, nu kan ha väl gå, men han stannar kvar och fortsätter förhöra. Och då kommer det en tjej och frågar besvärar han dig, den där killen? Jag säger det är lugnt men hon ber honom ändå att dra. Och han drar och kvar står vi, två för varandra främmande kvinnor och pratar som om vi alltid känt varann. Sen blir det tyst och taxibilarna susar fram längs Götgagtan och tjejen drar upp sin huva och tänder en cigg. Och där, borta hörnet kommer bussen och vi kliver på bland alla sover och jag sätter mig ner, slår på musiken och det är då och först då som den här kvällen inte längre flyter. Det är då den är slut.

November är ok

Jag tycker alltid att november är ok, men blir deppad i januari. Jag njuter av att vi ännu inte har så värst mycket minusgrader dessa dagar. Tycker gärna det kan vänta. Längtar inte snöblandat regn, halka.

Tänker plötsligt på förra vintern då jag halkade och stukade foten utanför Tranan i mörkaste december och var tvungen att stanna inne hela nyår. Att det var snöstorm på nyårsafton och att jag och S ändå tänkte gå ut en sväng och kolla raketer och att jag haltade genom snöstormen.

Tänker på att jag jobbade på företaget vid Zinken. På snålblåsten varje morgon när jag kom upp från tunnelbanan, hur det aldrig slutade vara mörkt. Eller kallt. På hur cyklister forsade fram längs hornsgatan trots att det var halt och inte sandat överallt och hur trafiken var livsfarlig.

Tänker nej. Vänta gärna lite till.

Jag försöker underhålla mig varje vecka. Går på litteraturevents, bio, mer litteraturevents, hänger på Tranan. Jobbar mycket, ska börja jobba mer från och med december. Skriver, men har bestämt mig för att inte göra klart skrivkursen jag började i augusti eftersom den bara stressar mig. Ska istället göra klart manuset och skriva recensioner. Vill börja nån sorts kurs med mer fysiska träffar så vi ska kanske börja med improteater.

Är ändå inte riktigt nöjd. Längtar mer människor, sammanhang, nya platser. Trots det skulle jag ändå inte vilja vara nån annanstans än här just nu. Det är märkligt.

Så, nu

Så nu är det bara rädslan som ska bort.

Samtidigt.

Det går inte längre att vara rädd.

Det finns inte tid.

Jag tänker att jag snart inte är rädd för nånting alls längre. Att jag tänjer gränser och hela tiden gör saker som jag vet kan gå åt helvete. Att jag säger saker på mitt jobb, att ord plötsligt bara kommer ur min mun och att det ibland händer att människor blir tysta och inte säger nånting alls, men att jag sen bara skiter i det. För att jag inte längre har tid att bry mig. För att det inte kommer hjälpa mig i någonting alls att fundera på, eller ångra att jag sa det ena eller det andra.

Människor säger saker hela tiden. Människor blir bortglömda. Eller förlåtna. Eller omtyckta ändå.

Sen är det storm

Och utanför Bio Rio hänger den röda skylten snett, blåser nästan sönder. Storm, mitt paraply vänder sig ut och in hela tiden, men jag gillar att gå här, gillar den här stormen, gillar oktober när det händer saker. Sånt som distraherar mig.

Och när jag får gå förbi Bio Rio och in på det röda lilla caféet med tavlan med en jättestor tydlig bröstvårta på väggen då är jag trygg. Jag glömmer lätt att den här platsen är en annan i ljuset, det här är platsen där jag satt med honom för bara lite mer än en månad sen, men jag förtränger det nu. På kvällen är det här min plats, den är min och då stänger den allt annat ute.

Det blir ett samtal om litteratur och om livet och det stänger så mycket ute nu. Det är imma på fönstren och de som stannar till vid dörren kommer inte in och när jag sitter där glömmer jag att tänka på honom och hela min besvikelse. Jag tänker mig honom som tråkig. Han är tråkig och han är inte för mig och han ska inte få ta mina platser. Framför allt inte den här.

Liksom han inte ska få ta vägen från t-banestationen där jag en gång bodde, och fram till Lokalen. Han ska inte få ta Lokalen. Lokalen är en plats som egentligen inte har med honom
att göra, den har bara med oss att göra och med mig. Och trots att jag en gång släppte in honom där, till min värld, trots att han nu har förstört den i kanterna, ska det inte få bli en plats som gör ont.

Jag ska ha mina platser ifred.

Promenaderna

Det finns så många stråk, många promenadvägar som jag älskar i den här stan. Ställen jag brukar älska att gå på. De brukar lyfta upp mig.

Så idag åker jag till Hornstull, går utmed det soliga Hornstulls strand och ut på Långholmen. Långholmen hör till de där platserna jag bara besöker på sommaren. Resten av året är den glömd, inbäddad i avlägsna soliga minnen, orörd. Nästan som om den inte fanns.

Så nu går jag här igen, bland prassliga höstlöv, men den här gången blir jag inte upplyft. Det är nåt som snörper i bröstet och när jag ser alla andra - de hånglande paren i solljuset, familjerna med cyklande småttingar på trehjuling – då får jag bara ont. Sätter mig på en bänk dold av trädkronor, vill gömma mig, kanske simma över vattnet och åka hem på en gång igen. Bara inte vara här bland alla dessa lyckliga söndagsmänniskor.

Tänker på alla gånger jag gått här, alla människor jag gått med. Hur jag har gått med vännerna för att bada. Hur jag gått med T för att sitta och prata på stranden i sommarkvällen. Hur jag gått med J för att sitta på en brygga och prata om jobb och titta på vattnet.

Hur jag gått här ganska många gånger själv och önskat att jag gått med nån annan. Kanske med O. Eller med nån som han. Ja, ska jag vara helt ärlig har det nog varit en hel massa gånger jag gått här och önskat jag gick med nån jag var kär i. Och varje gång har det gjort ont.

Jag tänker på att för fem år sen var jag en människa som var sambo med nån. Jag bodde i en vanlig trea i en vanlig stad med en vanlig kille och hade väldigt svårt att tänka mig att livet inte alltid skulle vara så.

Hur ofantligt avlägset det känns just nu.

Jag tänker på hur jag mådde innan allt med O hände. Innan jag släppte taget och blev kär och innan han bestämde att jag inte fick vara kär längre. Det är inte så längesen tidsmässigt, men i kroppen och hjärtat är det så långt bort.

Jag tänker att jag mådde bra då. Läser bloggen och förstår att i början av september var jag upprymd, glad. Nöjd med livet och hur det artat sig.

Att saker kan ändras så snabbt.

Hälsandet

Så vi var på samma fest. Det kändes: helt ok. Inte gråtjobbigt. Mitt hjärta dunkade och dunkade. Rummet krympte lite när han närmade sig, men det gick bra. Jag var bra. Jag var den bästa fanimej. För jag hälsade och var snäll och sa att jag ville att han skulle ha det bra.

Hade jag inte hälsat hade vi kanske inte pratat alls, dock. Det irriterar mig. Ska man vara i samma rum som nån man legat med, som nån man skrattat med, strukit över läpparna och kysst utmed sidorna, då kan man faktiskt hälsa. Det är det minsta jag begär.

Dock; några positiva saker i allt det här

• Jag har efter en lång tids ickekännande börjat känna saker igen.
• Jag har vågat bli KÄR!
• Jag har vågat ta initiativ till att träffa nån jag var intresserad av.
• Jag har vågat kasta mig utför stupet och faktiskt visa vad jag känner, gett komplimanger etc.
• Det är, trots allt, bättre att bli kär och sårad än att gå runt och vara totalt likgiltig till allt och alla, som jag länge var.
• Tänker: den som vågar ge kärlek kommer aldrig att vara förlorare.

Jag blev ledsen igen

Det blev en måndag kväll och plötsligt tappade jag orken till allt igen.

Söndagen som var så fin! Hur jag orkade städa hela lägenheten och svabba golvet flera gånger. Hur jag cyklade i kylan och lyssnade på Jonathan Johansson och vinden ilade ner i jackan men det var ok, för det var höst. Hur jag lagade middag till mig själv och sen satt och pillade med manuset.

Men idag brast nåt igen. Jag vet inte, men det är den här känslan av att det är nåt han inte berättat. Att det är nåt annat än den usla förklaringen att det bara inte funkade. Ni vet, stadiet där man hittar på sin egen förklaring och håller fast vid den. För att det känns bättre så. För att det är vad man orkar.

Ingenting blir heller bättre av att han hela tiden tycks vara där jag är. Att han på nåt märkligt sätt verkar bry sig. Att han kommenterar på FB och att han nu, tydligen, ska på samma releasefest som jag till veckan.

Jag funderade på om jag skulle orka. Om jag skulle skita i alltihop och bara vara hemma, men varför skulle jag låta bli att göra nåt som verkligen intresserar mig bara för att han ska vara där?

Att gömma sig, stoppa ner sig under filtar, ligga i sängen och snora hjälper mig inte i längden.

OSV OSV.

Det kan ju tyckas, kanske ni tänker, att det här bara är en vanlig hjärtekross som kommer gå över närsomhelst. Inget att oroa sig för. Och kanske är det sant. Det är bara det att det här har bott i mig så länge. Idén om att vi kanske passar ihop. Den att vi kanske är totalt lika. Det tar tid att bygga bort den tanken ur hjärnan.

En vecka

Det är lördag och jag sitter själv. Det är första gången på veckor, eller kanske månader som jag sitter själv på en lördag. Fredagar är alltid ok att vara själv. Då finns tröttheten, jobbveckan sitter kvar i kroppen. Kanske lite rödvin, kanske lite skriva, kanske en bok. Helt ok. Men lördagar, det är nåt annat.

Det har gått en vecka nu sen jag var tvungen att åka hem från den där restaurangen. En vecka sen jag lämnade vännerna mitt i måltiden för att åka hem, gråta och gråta och gråta, frysa och försöka spy för att göra mig kvitt känslan av det som just hänt. Att jag blivit dumpad utan rimlig förklaring. Hur han kunde påstå att personkemin mellan oss inte funkade övergick verkligen mitt förstånd. Jag mindes ju den där kvällen på parkeringshusets tak. Hur jag tyckte att nåt hände då. Att allt bara stämde.

Men han förklarade inte mer, sa att inte fanns mycket att förklara. Jag irrade runt vid Fridhemsplan. Det lyste julgranar, lampor, värme ur alla fönster, men jag gick i ett töcken och hittade knappt tunnelbanan.

Var det där verkligen bara en vecka sen? I mitt huvud: ett år. En evighet. Men fattar ändå inte helt.

Lördag natt: jag vaknade varannan timme, gick upp och vandrade runt i lägenheten. Grät lite, frös. Försökte läsa, försökte sova. När gryningen kom förstod jag att det inte skulle gå.

Söndag natt: somnade, men vaknade vid fyra och grät. Snorade. Grät. Somnade kanske om lite. Sov oroligt. På morgonen gick jag halvdöd till jobbet.

Måndag: grät på eftermiddagen efter jobbet. Orkade inte laga mat. Somnade, men sov oroligt.

Tisdag: same, same. Grät på eftermiddagen. Åt glass, åt bullar. Ingen mat. Somnade.

Onsdag: orkade inte gå till extrajobbet på kvällen. Låg hemma i sängen, grät, läste och spelade wordfeud.

Torsdag: NU HÄNDE NÅT. Jobbade jättemycket. Hade långt möte. Blev löjligt glad åt nobelpriset och Tranströmer. Orkade åka till extrajobbet. Grät inte på hela dagen eller natten.

Fredag: fick tårta på jobbet. Var glad med trött. Åkte hem och skrev. Hann inte vara ledsen. Drog iväg och drack vin, var ganska glad. Somnade nöjd.

Och nu. Lördagen har varit helt ok, men när kvällen och ensamheten och soffmysuppdateringarna på FB kommer vill jag bara krypa ner under en filt och skrika att nån ska hålla om mig.

Igen

Jag hade nästan glömt bort hur det var att känna såhär. Efter fredagen, och än mer efter torsdagen när vi skrattade i hans säng kändes det sådär: som att hjärtat höll på att gå sönder.
Då av nån sorts längtan och lycka. Nu: av besvikelse och kanske mest av trötthet. Som om jag har ett trött hjärta nu.

Jag trodde att det var nu det skulle hända. Att han kände samma. Ja, jag var till och med rätt säker på det. Men så blev det lördagskväll och han ringde och berättade att nånting inte stämde. Och från det är allt bara ont.

Ont för att han sa saker som gjorde mig besviken. Ont för att alla förhoppningar raserats. Ont för honom. Men allra mest ont för mig själv och mitt eget trötta hjärta som måste bygga upp sig själv igen. För att det var så förbaskat längesen jag var kär. För att det tar sån tid.