Towern

Men London är en stad som sover

London; strax innan midnatt.
Tåget rullar ut från London Liverpool station.
Heltäckningsmatta på golvet, vagnarna dunkar. Allt är gammalt.

London; i mörkret.
En klocka på en station. Romerska tunna siffror. Pelare. Snirklar på husen.
En kvinna i slöja med sina barn på perrongen. Gäspar.

Centrala London; strax efter midnatt.
En tobaksaffär är öppen.
Man bakom disken med sina papper, pengar. Tittar inte upp.
Nattbussen kommer, lämnar.
Vi förvirras.
Männen vid en bar ser oss. Sen stoppar vi en taxi.
How much is it?
Och taxichauffören: depending on the meter darling

London; Earls Court nån gång på natten.
En pub vid namn Prince of Teck.
Taxin lämnar.
Täta hus, mörka fönster, fördragna gardiner.
Svarta sopsäckar på trottoaren. Gatan svart.
London sover.

London; åtta på morgonen lokal tid.
Lukten av rostat bröd. Fötterna mot heltäckningsmattan.
En bakgård, sopor, en skorsten.
Tutningar. Ambulansen.
Det dunkar i väggen.
London har vaknat.

London; blir en grå smältande massa mitt på dagen.
London från en buss. Klassiska London.
Blir till en film, en bild ur en engelskabok från skolan.
Towern, kanske i duggregn.
Jag är inte där. Är i en dröm.
Kliver av bussen i sovande tillstånd.

London; och en klubb som är ett hål i väggen.
Ett band med en sångare som ser ut som Dregen.
Argentinaren som tittar mig i ögonen.
I fell in love with the guitarist, säger han.
But I won´t let you take him.

London; I en helt ny stadsdel med helt ny stämning.
Och färgerna flockas på gatan.
Lukterna i luften.
En man sitter med rödvin och en bok.
En kvinna med sin cigarett och sina Dr. Martens.
London i solen är alldeles vaken och lugn.

London; och vi kysser marken i Soho med fötterna.
Som i en dimma av all intensitet.
Och väggarna är täckta av kroppar och hemliga ord.
Och alla är ute.

London; en morgon i Notting Hill.
När gatan inte sover. När husen och skyltarna skramlar om kommers, fast på ett lugnt sätt.
När alla är trevliga i lagom dos. Till och med så att en svensk kan gilla det.

London; en sista kväll.
När gråten kommer över mig, mitt bland tusentals röster.
Och det inte går att stoppa. När det kommer det som finns bakom, som kanske väntar framför.
Och en gatlykta utanför som lyser upp det tomma.

London; när natten aldrig tar slut.
Vi sover på bussar, vi sover på tåg.
Och London fortsätter sova när planet lyfter från Stansted och molnen rör sig från solen.

Tillbaka

Lagom schleten, från ett solsprudlande London. En dag på en buss, en annan på en marknad och en märklig lång natt utan sömn eller mat på resande fot.

Det var en fin resa.

Bilder kommer. Men nu är det söndag med Camera Obscura, och dagens finaste låt heter James.

Camera Obscura på myspace.

I väntan på...London!

Om sidådär fyra timmar sitter vi och käkar flottig middag på Skavstas skabbiga flygplats. Om sex till sju timmar sitter vi på Ryan Airs trånga flyg till London. Tidernas kanske mest oplanerade resa börjar i kväll, slutar på lördag. Sen återkommer jag med dimmiga bilder och minnen från Camden och Notting Hill arts club. Möjligen.

Helgen var Stockholm. Var 30-årsfest, mat mat och vin, kaffe och bailys på det, och musikgissartävling till långt in på natten. Sen var jag på mitt livs första bakfulla dejt.Den pågick en hel eftermiddag och förflyttade oss långsamt från centralen till gamla stan till solen till söder, till öl. Sen slutade allt i Hjorthagen i en soffa med en kanna te. Fin eftermiddag, fin kille. Solsken ,teater, frågor, resor, kärlek, allt behandlade vi.

Trots det är jag tveksam till en eventuell fortsättning. Han har åkt söderut till sitt, men mina känslor fladdrar på och rör sig mest på gatorna i Stockholm. Det finns nåt ouppklarat där, precis nånstans mellan kanelkaffe på Götgatan, trappan till Debaser Medis och överallt i en tunnelbanevagn. Och det ouppklarade måste klaras ut, right?

Men nu snarast: kaffe, söka ett jobb, omstrukturera väskan, centralen, Skavsta - London!

I väntan på...något

Eftersom det där nya extrajobbet jag fick för ett tag sen innebär att recensera böcker sitter jag just i detta nu och väntar på att det första recensionsexet ska dimpa ner i brevlådan. För ungefär en månad sen satt vi på en bokhandel i Stockholm och kryssade i önskade böcker. Jag kryssade och gladde mig och hittade trevliga debutanter att plöja och nu börjar jag känna mig otålig. Men den som väntar på nåt gott...

Under tiden finkammar jag nätet på jakt efter Roberto Bolaños 2666, på spanska. Den verkar helt fantastisk, och eftersom och den inte finns på svenska jag nu råkar inneha förmågan att läsa den på originalspråk tänker jag: varför inte. Återstår sen att se om jag har tagit mig vatten över huvudet.

Finanskris?

Vet inte om jag bör skrämmas av den.
Nu är jag ju liksom oficiellt arbetslös, om än inte anmäld till arbetsförmedlingen. Jag tänkte mig att jag hellre skulle lägga till på jobbansökningar än på att trassla med myndigheter.

Vad kan arbetsförmedlingen göra för mig liksom? Lära mig skriva CV? Skulle inte tro det.

Så jag ger mig ut på alla tänkbara sajter, kända som okända. Och visst finns det fortfarande jobb att söka. Ungefär lika mycket som innan. Det jag inte har i mitt medvetande är däremot hur många jag konkurrerar med. Det har jag ingen aning om.

Jag söker ändå med en lite större tillförsikt än innan, lite hoppfullare, lite nöjdare med det jag har. Nånstans med tanken om att den erfarenhet jag fått det senaste året, i kombination med vad jag kunde innan, det är möjligen något som sticker ut. Och för mig är hela Nica-grejen det absolut bästa jag gjort. Fått.

Resten av ditt liv

Om resten av livet vet jag inte mycket, än så länge.

Det har bara gått tre dagar sen vi packade bilen, torkade av de sista smulorna knäckebröd från köksbordet, låste och åkte ifrån det beige-röda huset i byn. För sista gången.

Nu står det där tomt. En overklig känsla. Jag var den sista ut och nu finns det inget där längre. Inga nicaraguaner som babblar framför brasan i vardagsrummet, inga svenskar på sina rum på övervåningen, ingen som röker på trappen, inga odiskade grötkastruller i köket. Inget.

Det är så svårt att tänka sig att det inte ska pågå för alltid. Att allt inte bara finns där om jag åker tillbaka.

Det tar en stund att smälta det här.

Fredag sista eftermiddagen

Huset melankoliskt tomt.
Bara tre tysta själar kvar som sitter i sina rum med väskorna packade och väntar på att lämna.

Huvudet i en gegga av trötthet, allergitablett-smet och kaffe-avsaknad.

I Stockholm börjar after work-timmen nu. Det är inte här.

En helg nån gång i början av våren

Helgen: turbulent och solig. Och livet är så omtumlande som det kan bli.

Valborg blir den kallaste ever. Jag är inte helt utvilad men ändå vid gott mod när vi sätter oss på gröna linjen och byter till den röda och sen kommer fram till J:s nya fina lägenhet. Det är en underlig kväll på många sätt. Vi pratar sånt som blivit jobbigt, nåt som har krockat mellan oss, och sen sitter vi bara där, hastar i oss vin och är egentligen lite för trötta för vårt eget bästa. Ändå drar vi till uteseveringspremiären, rör på munnarna och jag beställer rosé på det där stockholmska sättet och gör några försök att vara pepp och pigg men till slut går det inte. Allt slutar lite hastigt vid den grekiska fastfooden på Medis och sen blir valborgsnatten varken varm eller magisk som den brukar kunna bli. Bara vuxen och lite utmattat tidig.

Fredag och lördag är vackra. Inför-våren-känsla i hela Stockholm och på söder den bakfulla fredagen sitter människor radade utmed husväggarna och äter pizza. Jag och S köper en lyxig, men liten ruccolabeklädd sak och gör dem sällskap. Bland fimpar och gamla glassbägare sitter vi sen där och glor medan solen bränner på mina svarta strumpbyxben. Vi glor på alla söderpapporna som springer runt med sina söderungar i lilla parken, vi glor på 50-talsmänniskor och indiekids och på han på pizzerian som är lite lik den där som S hånglade med en gång.

Lördag kväll: ett nytt försök till dans. Och som det blir dans. Vi drar till där alla popmänniskorna hänger(naturligtvis) och vi är kanske inte yngst på stället, men vad gör väl det när alla är söta och musiken strömmar. Jag fladdrar mest runt och dansar lite här, pratar lite där och till slut står vi där igen, vid baren och de runda borden, som så ofta på sistone. Och livet är enkelt mot mig nu, så jag fladdrar fram till en 20-someting guy med halvlång frisyr och allting bara funkar för han ler och jag säger: dig har jag letat efter och allting är så lätt som det bara kan bli just när våren nästan har brutit ut.

Och nu: den sista veckan i byn. Frusna fötter i sängen och tusen jobb jag borde söka. Saker jag borde skriva, saker jag borde översätta. Bara ett litet tag tills allt tar slut, igen.

Valborgsmorgon i Stockholm

Och jag sitter i Vällingby och spotifyar Depeche Mode, har vaknat klockan 6.20 av ett utlandssamtal på min mobil, har redan gått en runda i Råckstas villakvarter och solen skiiiner. Och jag är ledig. Övertrött, men ledig. Och det är Valborg. Var tredje svensk tonåring kommer att supa sig full i kväll och Björn Ranelid ska prata in våren på Skansen. Och jag ska promenera på Götgatan.

Jaha-upplevelsen...

Så var det med det alltså. Det var ungefär som jag kände på mig, vilket inte är helt positivt. Känner hur blä-känslan stiger i magen och som alltid när man får veta nåt man helst inte vill veta: lätt hunger, fysisk trötthet.

Det största just nu är dock: att de åker. Gråten i mellangärdet. Det sista av Nicaragua som lämnar mina fingrar, ögon och försvinner bort. Kanske för alltid. Jag vet inte. Hoppas inte.

Alltså...

...jag har jobbat hela dan, trots att det är en ledig dag. Jag har skrivit analys, jag har översatt, jag har planerat en middag och handlat mat, jag har gjort en fotopresentation. Som om det inte vore nog måste jag nu även fylla i en satans utvärdering på hundra sidor. Borde jag inte få rast nu eller?

Fortsättning

Det gick framåt och det gick åt helvete. Jag hade en intervju säkrad till ett jobb som verkade nästan perfekt. Det var inte för svårt, men ändå inte för tråkigt, och utmärkt för mig vad det verkade.Man skulle växa sig in i de kreativa uppgifterna, skriva och webbuppdatera och allt tycktes mycket lovande.

Sen ställdes hela skiten in! ”Tjästen indragen”, som det så fint heter. Ingen intervju, inget jobb, ingen solig framtid i Stockholm. Åtminstone inte på ett tag. Inte förrän jag börjat om från början med jobb, ansökningar, kurser.

Och annars? Ja. Våra nicaraguaner åker på onsdag.Nu går de runt här hemma och skramlar med sina pengar, vill väga sina väskor och är nervösa. Tre månader har gått sen den där gången när de kom mitt i natten från Arlanda. Stelfrusna, livrädda,nyfikna. Och vi som kramade och tog på dem, som att de inte var riktiga, som i helt fel miljö, och jag som tassade runt i pyjamasen och sa nu ska vi tända alla husets eldar åt er.

Sen nu: ni åker snart, hur känns det? Frågar vi.

De älskar det, längtar sitt land och sin mat och alla sina familias.

Själv vet jag inte. Är för inriktad på allt annat. På att det ska ta slut i kollektivet, att skaffa mig en tillvaro, att läsa. Och göra allt det där som vi fyller dagarna med här: arbetet, tidningsanalysen.

Sista veckan har för övrigt varit vigd åt det stora skoldiscos. Dag och natt har vi jobbat ihjäl oss för att anordna ett socialt rättvisedisco i gammal herderlig skol-anda med mat och popcorn, chokladbollar och eurodisco och allt. Plus fotoutställningar. Plus modevisning.

Och så håller livet på.

Nu precis: sömn och reparerande av hjärnceller.

En lördag, på en måndag

Och från lördagen. Lite försent.

Det som var en sån strålande lördag. Trots kylan.

För kallt var det, då när jag snubblade fram i Stockholm mot kulturhuset för att ha möte med det där extrajobbet som jag snart ska börja. Jag förbannade mig att jag bara hade vårjackan, inga vantar och endast kalla strumpbyxor på benen. Och blåsten blåste så mycket att det regnade vatten från den stora fontänen utanför, och när jag kom fram var kulturhuset inte öppet, men jag mötte de okända människorna från extrajobbet utanför och vi gick till ett varmt fik i närheten och då var det ändå en strålande lördag. Och söta var de, sådär lite blygsamma fast intresserade, en bibliotekarie var det och en del andra. Det var fint i största allmänhet.

På den strålande lördagen sprang jag sen runt på drottninggatan och gjorde mina ärenden, och trots att det var stressigt gick allt så bra. Jag framkallade mina foton, jag köpte telefonkort och fast jag nästan åkte fel med tunnelbanan när jag skulle tillbaka och ta tåget var det en strålande lördag. Jag såg framtiden, mina nya sammanhang, söndagar i solen på söder, ännu mera häng med läkarstudenter; allt det braiga. Allt var bara utmärkt…tills jag missade det förbaskade tåget tillbaka.

Och ett missat tåg i Stockholm när man bor i en by på landet betyder att man inte kan ta sig hem hela vägen på en lördag. Det betyder att man måste bli hämtad nånstans med bil. Att man måste vänta flera timmar i Stockholm, äta på max för sina sista pengar, åka tåget till Gävle, och vänta ännu flera timmar. Promenera i Boulognern och på stortorget och stirra på människor som fryser i filtar på Brända bockens uteservering, spendera den sista timman med alkisarna på stationen innan bussen mot skogen äntligen går.

Det som var en strålande lördag kändes inte längre så strålande. Men ändå, det var också en lördag.

Good times

Äntligen kom den förbannade mensen. Och jag kunde pusta ut. Inte gravid på fel plats vid fel tillfälle och med fel person(?). Bra där. Inte för att risken var övervägande stor, men ändå.

Och jag åker till Sthlm på nån sorts jobbmöte. Och tillbaka. Och sen ska vi till Arlanda. Och möjligen på intervju. Och London, kanske London också.

Den fina påsken

Skärtorsdag

Med underlig bröstvärk, solsken, jobbpepp. Kanske skriva poesi. Klassisk nica-frukost. Kanelte.

Och koma stavas inte "kåma" jag vet. Det var en tillfällig störning. Sorry. Inte för att jag skriver allt annat korrekt heller. Inte för att det spelar nån roll.

Pollenallergikoma

Och jag funderar starkt på att gå och lägga mig här och nu, påsklovet till trots. Koman beror såklart mer på tabletterna som inhandlades i dag än på själva allergin i sig. De senaste dagarna har jag tvärtom varit sjukt pigg och pepp på allt. Speciellt på att söka jobb. Ja! Pepp, pepp, pepp. Det har ungefär aldrig hänt tidigare i världshistorien.

Saker som har hänt:

• Jag har införskaffat vårjacka på rea – sailorstil. (Vet ej om det är inne längre i Sverige…förmodligen inte va? Nå, jag skyller fortfarande på min långa utlandsvistelse.)

• Har även införskaffat solglasögon. Detta har också hänt väldigt få gånger i världshistorien. Jag är ingen solglasögonmänniska.

• Har skaffat ett roligt extrajobb som inte genererar så mycket pengar, men väl gratis böcker.

• Och på raggningsfronten går det…inte dåligt, det är synd att säga. Varje gång jag lämnat byn för stan på sista tiden har det nappat. Och det har varit trevliga unga män alla gångerna. Yngre män, of course. Å andra sidan har det inte gått så värst mycket framåt med nån av dem och jag vet ärligen inte vad jag vill och behöver. Jag pendlar mellan halvförälskelse och frustration över att jag känner att jag vill ha nåt mer, nåt annat. Men vad?

Nån sorts pollen i närbild

Påsklov

Det var längesen jag hade påsklov i traditionell mening, men nu verkar det äntligen ske.
Det finns dock (nästan) inget påskpynt i hela huset, eftersom föräldrarna är bortresta till solig ö och firar 60-årsdag. Det här finns: sol, snöfria vägar, lugn och ro, mycket mat i kylen.
Ser bra ut för en veckas uppvilning och framtidsplanerande.
Tyvärr kan jag inte visa er bilder på påsken eftersom jag glömt min usb-sladd uppe i byn. Därför får ni stå ut med en lånad bild på påskliljor.

Nu ska jag gå och laga nån sorts maträtt med kräftstjärtar...

Jag gjorde det ofattbara...

...det som aldrig nånsin tidagare har hänt, trots åratal av studentresande från studiestad till föräldrar, från föräldrar till storstad till studentstad. Ja! Jag klev på fel tåg när jag skulle från Gävle i dag. Ofattbart, men sant.

Konduktör: (tittar på biljett)
Jag:?
Konduktör:(tar upp mobil och bläddrar lite i den)
Jag:?
Konduktör: (tittar på biljett...lääänge)
Jag:!
Konduktör: du har klivit på fel tåg du!
Jag: va?!


Nog för att allting löste sig. Nog för att jag kunde hoppa av i Sandviken och sen hoppa på rätt tåg, men ändå. Gävle station- skärpning! Man kan inte ha två jävla tåg som går via Örebro vid nästan samma tidpunkt utan att skylta ordentligt med det. Liksom. Det är uteslutet.

Övrigt: bra dag i Gävle. Sol, besök på polishuset - supretrevlig polischef. Sushilunch. Trevligt besök på kvinnojouren. Mycket sol, nästan ingen snö söder om Örebro. Jag är själv nu. Nu ska jag vara introvert litegrann.