Pinsam jobbanekdot

Natten till lördagen sprang jag i loftgångar med tidningar. Loftgångshusen på Brynäs är allmänt enformiga och det känns som om de aldrig ska ta slut när man kutar där. Upp med hissen, rakt fram, lådorna till höger pust pust, ner i trapphuset, dörren till höger, pust pust, rakt fram, lådorna till vänster…
Alla husen är uppbyggda likadant och dörren till trapphusen är alltid till höger. Trodde jag.

Nånstans på Styrmansgatan, eller Femte tvärgatan eller var i helvetet jag nu var, hade jag kommit in i en ganska trivsam disträtakt. Huvudet befann sig hemma i sängen, bland Systemets glögghyllor, insyltat könskvoteringsdebatter i DN eller egentligen var som helst, utom i en loftgång på Brynäs.
Jag skulle ner i trapphuset, försökte öppna dörren på höger sida som vanligt. Jag tryckte ner handtaget och – dörren gick inte upp! Okej, det är väl en sån där trög en, tänkte jag och återvände till loftgången med hela min uppmärksamhet. Började rycka. Började slita. Till slut stod jag och bankade på dörren med knät, sådär som man ibland måste göra med besvärliga dörrar.
Sen såg jag. I mitten av dörren: ett brevinkast, ett namn. En persons dörrskylt. Jag stod och försökte göra inbrott hos Nisse Nilsson!*

Snabbt snabbt, ta sig ut genom dörren till trappuppgången som visade sig ligga rakt fram(såklart). Tyst tyst, springa ner. Hoppas hoppas hoppas han inte hörde nåt, hoppas han inte märker mig! Men vad fasen, jag är ju tidningsbud, klart han inte misstänker mig för såna skumma saker.
Fortsätta dela ut tidningar en trappa ner. Sen se att det är en tidning över. Noggrant titta genom budboken. Och vem står inskriven där; sista dörren på tredje våningen, om inte?
Ja. Nilsson Nils – en GD.
Smyga smyga upp för trapporna igen. Ner med tidningen i inkastet, fort! Smyga smyga tillbaka och aldrig vilja återvända till huset.

*Nisse Nilsson heter egentligen nåt annat.