Tidningsväntargubben

När jag kommer och går med cykeln in på gården märker jag att nåt är fel. När jag krånglar in tidningsväskorna genom planköppningen ser allt ovanligt mörkt ut.
Det blåser hårt. Persienner är nerdragna. Han är inte där.

Tidningsväntargubben. Han sitter alltid uppe och hoppas på att man snart ska komma och räcka över hans Arbetarbladet till honom. Han har suttit där på sin terrass varje söndagsmorgon (och troligen även varje vardagsmorgon) sen han började prenumerera nån gång i juni. Ibland sitter han i köket, lampan över det lilla köksbordet brukar lysa upp hela innergården.
Jag vet inte exakt när han stiger upp, eller vilken tid han förväntar sig att tidningen ska komma, men han klagar aldrig, hur sen man än är. Varje gång man möter honom har han också en uppmuntrande kommentar i beredskap. Mer eller mindre.
I början lät det ofta: ”Tack, ha en skön dag!” ”Ha en skön helg!” ”Ha en skön morgon!” ”Ha en trevlig midsommar!” ”Men nu har det allt blivit sommar på riktigt!”
Kommentarerna har varierats i takt med årstidernas gång: ”Men vilket väder vi har fått!” ”Men nu har det allt gått och blivit höst på riktigt!” ”Men vilket väder du kommer med!” kan det låta nu på hösten.
Han är ett förgyllande inslag på en annars ganska sömnig utdelningsrutt.

Men. I natt var han alltså inte där, och inte förra veckan heller. Ingen som satt på terrassen eller i köket. Ingen tänd lampa över bordet.
Jag kan inte låta bli att undra var han är. Har han dött? Kan jag inte låta bli att tänka. För det är ju så med gamla människor, det kan hända att de liksom…försvinner.
Han är bara en bifigur i mitt liv, men jag funderar ändå på vem han är, vad han gör, hur gammal han är. Varför alla morgnar när han suttit och väntat plötsligt betyder nåt, nu när han inte längre sitter där.