Liten rapport

I kuratorskorridoren är det gräddiga väggar och märklig konst. Kritor, pastell och yviga figurer. Eller yviga, det är figurer i alla fall, så mycket lägger jag märke till. Sofforna är rödgrönsvarta och lite i trä och allt är ganska standard. Inget som förvånar.
Men därinne får man sitta i fåtöljer. Det är inte alls vad jag har tänkt mig. Min bild av kuratorsmottagningar och terapisamtal är rent spontant att man sitter bakom ett skrivbord, alternativt ligger och blundar på en divan. Men det är förståss den första bilden. Den ogenomtänkta.
Samtalet känns bra. Det kommer inga frågor om hur lycklig jag är i mitt liv, ingen skickar mig till öppenpsyk. Jag får en ny tid.
Det är kallt om öronen när jag kommer ut och ska låsa upp cykeln. Längst ut på en bänk sitter en tjej i blårutig kappa och ser nervös ut. Jag undrar om hon ska till kuratorn.