Klänningen igen

Klänningen i går. Den klänningen.
Jag slet till slut upp dragkedjan. Jag knallade iväg och plockade åt mig en likadan dress, fast en i en storlek större.
Jag vågade inte. Gå in och prova en gång till.
Min lätta fobi för provhytter, porförstorande hudblekande speglar och svett innanför allt för små plagg har numera gått direkt över till den svårartade typen. Utan att passera stadiet medelsvår.
Jag köpte alltså en klänning i storlek 36 och gick hem. Tänkte jag kunde prova i hallen framför spegeln i lugn och ro. Tänkte det skulle bli bäst så. Tänkte jag kunde apa mig bäst jag ville där, och utnyttja det lyckliga tillfället till fullo genom att prova tillsammans med olika håruppsättningar, läppstift och jeans. (Ja, jeansen är viktiga, jag letar numera enbart klänningar som alternativt fungerar till jeans.)

Okej, jag provade hemma. Jag tog bort axelbanden, kände på skärningen och allt var bara perfekt.
Skulle sen ta av mig klänningen, slå mig ner i soffan och njuta av hela situationen, glädjen av det förträffliga inköpet. Började försiktigt dra i dragkedjan. Började få den att gå neråt. Dragkedjan gick neråt. En bit. Sen inget mer. Sen stopp. Sen svett och slitande. Jag-tror-jag-har-varit-om-det-här-förr–feeling.
Nu är klänningen trasig. Dragkedjan paj. Och jag har en känsla av att ett byte till en annan, likadan, inte kommer att hjälpa nämnvärt.
Jag tänkte fel i går när jag funderade på att säga att den här klänningen är en stor jävla missbildning. Jag menade förståss att alla klänningar som nånsin producerats i den modellen är missbildningar.
Missbildningar, men jäkligt snygga såna.