En cykelhistoria

Det är söndag och traditionen säger att jag ska skriva nåt om nattens tidningsrunda.

Så kom den fruktade, väntade arbetsvintern då jag egentligen hade tänkt att jag skulle ha slutat med det här extrajobbet.
Snön störtade ner över Gävle. Åtminstone vissa stunder. Jag sprang med stickad tröja under jackan, frös och svettades om vartannat. Det låg ett mjöltäcke över marken som dolde alla hala fläckar, så jag vågade inte cykla så mycket.
Cyklar förresten. Cyklar är otäcka djur som bestämmer helt över små tidningsbud med dåligt tränade biceps och triceps. Man borde inte förväntas cykla med tidningarna på vintern.
Men cyklar kan bemästras med mycket ilska, rätt teknik och rätt mängd helvetesjävlapissskitrövcykel. Visar man vem som bestämmer så lyder cykeln. Det här lär man sig rätt tidigt när man börjar köra runt med tidningarna, därefter händer det bara ibland att den där hemska saken med ekrar försöker överlista en.

I natt hände det så för mig. När jag kom till Andra tvärgatan 26B råkade jag ställa cykeln mot en sån där liten dörr i plåt, typ en gammal öppning till ett sopnedkast.
Såna dörrar är rätt hala och detta visste cykeln om. Så den tog sin chans. Helt trotsigt slängde den sig plötsligt ner på marken och vägrade samarbeta.
Ett trött tidningsbud försökte övertyga cykeln om att den visst skulle fortsätta jobba och bära tidningar. Samma trötta tidningsbud ville hjälpa cykeln med alla tidningskilon upp. Då blev cykeln ännu trotsigare och slängde ifrån sig korgen med 105 AB, 10 DN och 8 Svenskan. Tyckte att den inte ville ställa sig upp om den inte fick bli lite lättare. Ett trött tidningsbud suckade och lyckades få upp cykeln(med några hundra GD i väskorna där bak) igen.
Sen ville Ett trött tidningsbud lyfta upp korgen på cykeln, men upptäckte att det inte gick. Det var armarna som inte ville samarbeta nu.
Ett trött tidningsbud fick då lyfta ur en massa DN:ar, lägga på marken, svära riktigt mycket åt cykeln för att få på korgen igen, och sen lyfta in alla feta DN igen. (Observera att 10 DN på söndagar väger ungefär lika mycket som 50 Arbetarbladet.)

Nu kom det här att handla mer om cyklar och hur svag jag är än om själva tidningsrundan. Tankar på att jag nog ska sluta maska under armhävningsmomenten på friskisgympan. Tankar på att det inte känns särskilt bra att vara en mesig brud som inte ens orkar lyfta upp en korg med tidningar på sin cykel.
Men cyklar kräver också sina historier.

Förresten är Tidningsväntargubben tillbaka! Han satt på sin terrass i röd jacka och väntade medan jag kilade mellan uppgångarna, som den exemplariska abonnent han är.
Så nu är allt som vanligt igen.