Kära dagbok,

Så blir det fredagar på Tranan, del 153. Det är näst sista dagen på jobbet och mörkret liksom sluter sig om Krukmakargatan. För det är där jag har varit, men där jag inte kommer att vara länge till.

Fredag eftermiddag och det ringer sällan på växeln, jag går och snyter mig var tredje minut och det är minuter som är långsamma. I det inglasade mötesrummet sitter Webbkillen. Han förbereder nåt, jag vet inte vad, ibland går han och hämtar kaffe och då fångar jag upp honom i ögonvrån. Det är en kort sekund eller två där det allra yttersta av hans vänstra ögonvrå svischar förbi mig. En oförställd sekund, magnetisk. Den tar slut väldigt fort och sen går han in i mötesrummet igen och av naturliga skäl kan han inte vrida på huvudet nu. För sån är naturen på kontor. Att blickar och magnetism inte kan ta för stor plats. För här är vi professionella, här tar vi inte plats. Så mörkret slukar oss ännu mer och vi önskar trevlig helg men möter egentligen inte alls några blickar.

Det blir alltså fredag på Tranan. Jag promenerar Hornsgatan, Slussplan, broarna och hela vägen till Centralen. Det blir mat i baren, sittande på barstolarna och det blir stammisvin och ett glas bubbel. Och nu vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer, men nu händer det att S kommer indundrande och vill ta en massa kontakt med alla möjligt så då blir det så.
Sen händer det också att S vill gå vidare och då blir det så, också.

Det är en underlig kväll. Ett avslut och uppbrott och kanske en början. Vi går över Plattan och i mörkret på en av de gator man egentligen inte borde gå på står ett gäng guljackade. S vill prata med de guljackade, hon säger dom är såna som tar hand om prostituerade, sen pratar hon med dem och de visar vägen, vill kanske ta hand om, vi vet inte men vi går. Bort från den här gatan vi egentligen inte borde vara på.

Så går vi till Kåken, för S säger att vi måste pröva och jag säger vi kan pröva, så vi prövar. Och på Kåken ligger alla jackorna i en hög och det är tjockt med människor och det infravärme och uteplats och utedans, mitt i vintern. Vi valsar runt och går och tittar och känner in stämningen. Sen äter vi rödbetschips och sitter i en soffa och plötsligt kommer människor från tidigare på kvällen. Plötsligt är man mitt i nåt, inkastad i en diskussion. Vi pratar om genus och kanske nåt mer och det är en filosof(säger han) som vill nånting, för alltid är det nån som vill.

Det är diskussionen och den är kanske flera timmar eller tio minuter. Ingen vet. Det spelar ingen roll.

En kväll som denna tar bara slut. Den tar slut för snabbt, men behöver egentligen inte fortsätta, för när jag har gått över plattan och åkt hem och sovit och vaknat är klockan halv två på dagen. Och då har det redan blivit nåt nytt, på väg mot nåt annat.

Kära dagbok,

För första gången på länge har jag varit på en arbetsplats som jag inte får ångest av att gå till.
Nu måste jag sluta och det kan inte kännas annat än tungt. Inte för att det här egentligen har varit optimalt eller perfekt, bara för att det faktiskt, för en gångs skull, varit ok.

Kära dagbok,

Nu har jag orkat genom nästan hela januari. Den där sjukt långa månaden. Förra januari var också sjukt lång, jag jobbade över 180 timmar och såg inte nåt slut på räckan arbetsdagar.
Den här januari: lite liknande. Inga 180 timmar, men jag har jobbat och jobbat och varit förkyld och varje kväll tyckt att allt bara går runt och önskat mig vila och kanske lite frisk luft. Och dagsljus.

Efter denna långa januari ska jag äntligen få lön för jobbet jag gjorde i december, ska äntligen köpa träningskort och bli en stabil, sund och pigg människa. En som inte måste sova på eftermiddagarna och en som äter ordentlig lunch och…

Önskningarna är många.

Jag vill bli en människa som har ordentlig mat hemma – typ grovt bröd med keso och paprika och ett glas apelsinjuice till. Och som äter nyttiga mellanmål. Och nyttig middag.
Det är oerhört mycket svårare att vara nyttig när man inte har mycket pengar. Nyttig mat kostar. Träningskort kostar.

Igår for jag till Gävle för näst sista träffen med skrivarkursen. Nu alldeles snart är det slut, den med. Allt tar slut och snart är det maj och då ska jag vara klar med skrivprojektet och sen vore det bra med ett fast jobb till dess också. Som om det nu skulle kunna hända. Som om. Det går alltid att önska.

Kära dagbok,


Igår slog kyrkklockan fyra vid Odenplan och jag halkade fram på ispuckliga gator och försökte att inte återigen trampa snett så att foten skulle bli stukad. Men man har en annan sorts spärr i nyktert tillstånd, nånstans i luften stannar man och hinner tänka nu halkar jag…inte. Och så reser man sig. Upp med kroppen och huvudet, ställ foten rakt.

På Odengatan var det lite halvtomt och ett gäng Stockholmsbesökare med resväskor letade efter restaurang Tennstopet. Klockan slog. Jag gick förbi en av alla dessa antikaffärer som finns i den delen av stan, ni vet, den sortens affär som är helt fullproppad av saker och som alltid verkar vara stängd för att innehavaren alltid har bättre saker för sig än att jobba. Eller den kan också vara folktom sånär som på en ensam man(nästan alltid i glasögon) som sitter bakom en disk och putsar en klocka. En sån gick jag förbi, tänkte att det vore skönt att jobba på ett sånt ställe. Liksom helt utan prestationsångest.

Jag gick Karlbergsvägen fram och in till S i hennes butik och köpte en semla. När jag kom hem var jag plötsligt och helt utan förvarning förkyld.

Underligt sånt där.

Alltså är det bara jag som brukar gömma mig för folk på min fb-lista?

Alltså typ tänka neeej, inte han, igen, jag orkar inte prata!

Tycker liksom det inte är helt socialt korrekt att hela tiden börja prata med folk som man inte har nåt att säga till. Faktiskt.

Idag blev en kund irriterad över att jag inte presenterade mig med namn i telefon, fast jag fått order om att inte göra så.

Ja. Det var det.

I helgen drack jag champagne.

Och åt den kanske mest perfekt bakelsen på jorden.

2010

Tror jag fyllde i en sån här lista förra året också. Och kanske året innan det. Men det känns som ett bra sätt att upptäcka vad man faktiskt gjort. Så, here goes.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Förmodligen. Det har varit ett långt år: jag har flyttat två gånger, bytt jobb, blivit arbetslös, skaffat nya vänner och så vidare. En del av det kan nog räknas som nytt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Minns inte om jag hade några. Brukar inte hålla mig med officiella nyårslöften, bara önska saker lite sådär i smyg.

3. Fick någon du känner barn?
Ja.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.

5. Vilka länder besökte du?
Sverige. Och enbart Sverige. Jag hoppas det ska ändras till 2011.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Resorna. Herregud, att inte resa utom gränserna på ett helt år är lite olikt mig, men ekonomin har helt enkelt inte tillåtit.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Jag minns nog inga speciella datum från 2010, mest stunder, känslor.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Dels att jag vågade bestämma mig för att inte fortsätta på ett jobb jag inte trivdes på och dels att jag sedan fick ett(eller flera) nya som lyfte upp mig en aning ur arbetssökandedeppet. Att jag lärt känna flera nya människor och engagerad mig mycket ideellt är också bra saker.

9. Vilket var ditt största misstag?
Inget, tror jag.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Vinterkängorna. En radda böcker. Den gröna kappan.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Depositioner till lägenheter. Mat, böcker, second hand-prylar.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Se ovan: nya möjligheter och nya jobb. Nya människor. Ny musik.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Haha. Ja. Se tidigare inlägg om den stukade foten. Åkte även på en ganska hemskt tandinfektion under hösten. I gengäld har jag ganska sällan varit förkyld.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Robyn – Dancing on my own, JJ- Let go, Oskar Linnros – Från och med du och Håkan Hellström – Dom där jag kommer från.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Det har varit ett ganska kämpigt år, så jag skulle nog säga att jag mådde lite sämre än t.ex. 2009, men de senaste månaderna har varit bättre än året överlag.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Skrivandet, as usual. Även om jag faktiskt har skrivit och läst ganska så jäkla mycket.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Facebook.

18. Hur var din julafton?
Fin och lugn. Jag åkte buss halva julafton, vilket jag gillade. Tror jag ska göra nästa år igen. Annars lugnt hemma med familjen.

19. Blev du kär?
Njä. Det har varit ett ganska okärt år, även om jag ju haft ett par romanser. Men kär? Det har jag nog inte riktigt varit.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Babel.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Nä.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Vänner för livet och Darling River.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Upptäckt? Hm, jag har lyssnat rätt mycket på band jag redan kände till egentligen.

24. Önskade du dig något som du fick?
Ja.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja.

26. Vilken var årets bästa film?
Öhum. Har inte gått så mycket på bio egentligen, så jag är frestad att säga Hämnden, fast jag nog inte skulle tycka det om jag sett mer. Men 2010 var ju böckernas år.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Dagen innan födelsedagen åt jag middag med pappa på en trevlig restaurang. Sen hade jag ett litet kalas en vecka senare.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Träffade nya människor här och var som jag hoppas hålla kontakten med och lära känna mer. Bland annat genom boksidan och skrivarkursen.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Önskar att jag haft lite mer stil över huvud taget 2010. Annars: lite tantigare och mer praktiskt än förut – till ingen nytta – eftersom jag både halkade och frös.

30. Vad fick dig att må bra?
Musiken, böckerna,poesin, människorna…zzzhm…varför känns det som jag skrivit detta förut?

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Vet inte?

32. Vem saknade du?
Alla, och ingen.

33. Vilken var din bästa månad?
December.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Ja. Jag skulle väl kanske vågat lite mer. Trott lite mer på mig själv, men det är svårt.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag hoppas det blir ett år då jag får behålla livsglädjen och fortsätter känna mig öppen för saker och människor. Och blir öppnare. Hoppas jag lär mig att njuta mer när jag är ledig och koncentrera mig mer på det jag vill göra när jag gör det.

Stukad på Tranan

Precis när jag tycker att jag fått en släng av livsglädje igen går jag och stukar foten. Helt sant!

Såhär var det. Jag satt helt nöjd och tillfreds i soffan medan onsdagseftermiddagens grumliga mörker bit för bit började omsluta världen. Jag lyssnade på samma låtar om och om igen, sådär som man gör. Som man gör när man är lite nöjd och när man kanske har en låtförälskelse. Sen klädde jag mig i rött linne, röda naglar och kjol med röda knappar, kladdade till håret med mousse och svepte iväg till Tranan för det årliga nyårsvinet som ska bli en tradition från och med nu.

A satt vid ett bord och åt rårakor och S drack en irish coffey och allt var mysigt och trevligt i största allmänhet. Vi hade till och med fått ett bord! Sedan kom deras vän J, en hyvens och bra kille på alla sätt och vi satt och snackade om dejting och S skickade mystiska sms till folk hon knappt kände och J:s vän som är en lång och blond läkartjej kom och hängde. Jag var lugn och glad. Blev lite väl påverkad av vinet, visste jag skulle jobba imorgon, men det gjorde inget. Världen var grumlig men varm. Människorna åt, drack sina vin och jag hade rött läppstift och kände mig vacker.

I alla fall. Vid sisådär halv tio tyckte jag det var dags att bryta. Det var ju en dag imorgon också och allt det där. Och alla gav mig en kram och J också, trots att han knappt känner mig och jag kom att tänka på att jag för en stund hade fångat hans blick tvärs över bardisken och jag kom på att jag kanske hade flirtat med honom. Eller han med mig?

Jag gick i alla fall. Snubblade ut på gatan, som ju var täckt av snö och därunder is och…ja. Föll. Foten vek sig under mig och plötsligt slickade jag snön och där var den. Stukningen. Jag tog mig hem som ett linkande fyllo, lyckades på något sätt bädda sängen och linda foten med en halsduk.

Så här är jag nu. Stukad och stympad och kunde inte gå till jobbet, tvingades sjukanmäla mig, hatar att sjukanmäla, men vad göra när foten inte vill gå?

Kära dagbok,

Det här är sötebrödsdagar. Så mjukt och fint. Som snö, som bomull fyller tiden dagarna och alla är borta, på semester, pratar om pulkaåkning och nyårskalas eller går runt och är lite nöjt loja.

Jag jobbar halvdagar, läser böcker i soffan, sover middag och äter för mycket choklad. Har köpt ny kofta och skjuter framtiden framför mig. Recensioner, utkast som ska skrivas, böcker som ska läsas.

Och.

Jag stalkar webbkillen. Han är så söööt. Han smyger omkring på kontoret och liksom myser och har bara kortärmad tröja på sig och sen kommer han och säger att han fryser.

Imorgon ska jag nyårsöla på Tranan. Sen jobba en halv dag. Sen är året slut. Sluuut. Jag ska fundera på hur jag ska sammanfatta det här året. Återkommer om det.

Glad fortsättning!

På mitt jobb

Det finns en fruktkille som kommer med fruktbud varje dag. Han har skägg.

Det finns en webbkille. Han är söt och har glasögon och oklar dialekt. Han är inte på jobbet så ofta på morgonen säger han, men nu har han börjat komma in allt oftare.

Det finns en VD också. Han tycker om att ta en joggingtur på lunchen.

Ja, det var det.

Helgen v.50

Vecka 48 blev vecka 49 och 49 blev 50. Så blev det helgen vecka 50 och den är nu snart slut. Söndagen vecka 50 2010 har jag mest tillbringat i sängen, a.k.a bäddsoffan. Snön utanför! Snön tog aldrig slut. Jag ville inte gå utanför dörren och intalade mig att det var helt tillåtet att låta bli. Smög upp lite, såg köket. Flaskor och flaskor och flaskor och glas. Glöggmuggar med intorkade russin. En kork på golvet. Fat nästan tömda på snittar där jag petade i mig det sista och gick och lade mig igen.

Ja igår hade jag födelsedagsfesten, en vecka för sent. Jag fick två varma halsdukar, tre fina ljus, en fin bok och tre sorters choklad. Bara bra saker.

Sen drog vi ut i det offentliga rummet. Det offentliga rummet var fullt, som vanligt. Efter tre sekunder såg vi en gammal bloggbekant och efter ytterligare tre sekunder såg vi han som kanske är kär i mig. Som fortfarande efter ett och ett halvt års bekantskap inte vågat säga att han(kanske) är kär mig. Hur nobbar man någon som aldrig spelar med öppna kort? Hur ska jag kunna vara ärlig och rak och säga tack men nej tack men vi kan vara vänner om man han aldrig kommer sig för att öppna. Munnen. Sig själv.

Jag vet inte.

Jag vet inte och tänker inte låta det bli mitt ansvar. Inte nu. Inte den här gången. För mycket har varit mitt ansvar och för mycket har blivit min oro genom åren. Till ingen nytta. Slut med det nu.

Övrigt?

Nånstans på dansgolvet drabbades jag av overklighetskänslan. Som en stor suck genom kroppen. En stor trötthet. Och samtidigt känslan av att det skulle vara helt fysisk omöjligt att kyssa en annan människa denna kväll. Som att det inte går. Att hålla mina fingrar mot nån annans hud? Omöjligt. Har jag nånsin gjort det? Som att det är mig totalt främmande.

Overklighetskänslan. Den kommer ibland, den bara händer.

Kära dagbok,


Det har gått en vecka. Jag är stressad just nu. Många borden i livet.

Sedan måndagen har jag varje morgon bara längtat efter sömn. När får jag sova igen, när får jag krypa ner i sängen? Och kölden är så kall när jag kommer ut, jag kryper ihop och krymper – trötthetsköld. Sen ser jag bussen tuffa upp för backen och jag springer, springer, springer rakt in i det där kalla och kan knappt andas när jag kliver på. Och föraren: ”god morgon.”

Pappa var här under helgen. Han ville se att allt stod rätt till, att tv:n funkade och att det fanns mat, så vi åkte och handlade mat. Vi handlade bortom bergen på andra sidan skogen i stora matbutiken, där jag bodde förut. Allt såg ut som vanligt där.

När bilar och bomber sprängdes inne i stan var vi precis hemkomna från Ikea. Jag läste lite om det på nätet, konstaterade att en bil hade exploderat. Sen åkte vi och åt födelsedagsmiddag. När vi kom hem igen hade den exploderade bilen blivit ”extra” och ”terrorism”. Men vi somnade, vi somnade ändå.

Borde ju vara nöjd men...

Jag har sagt det förut. Det här med att slappna av och bara känna sig nöjd alltså. Inte nåt jag kunna njuta så mycket av att göra det senaste halvåret eller så. Minns inte. Kan inte.

Ändå finns det många saker att vara nöjd över.

Som till exempel att det har gått bra på mitt extrajobb som läxhjälpare.

Som till exempel att jag i år vet hur jag kommer att vara ledig kring jul, det visste jag inte förra året.

Som till exempel att jag gjort fyra dagar på det nya jobbet och klarat mig bra hittills.

som till exempel att

som till exempel att

Ja. Det finns många saker.

Lägg dig ner och sov lugnt nu, människa.

Kära dagbok,

Har varit på det här nya jobbet. Vet inte riktigt vad som förväntas av mig där, är inte så van vid jobb där man bara sitter och liksom väntar på att arbetsuppgifterna ska dyka upp. När telefonen ringer kastar jag mig på den, trots att jag är egentligen är lite nervös och rädd för att svara något konstigt eller koppla fel. Men än mer rädd är jag för att bli avslöjad som den som ”sitter och inte gör nåt”.

Kollar lite, försöka läsa på om företaget, kunderna, medarbetarna, kolla hur intranätet funkar och…ja, titta, nu har det gått ytterligare en halvtimme! När posten kommer springer och jag hämtar den och går runt lite med breven en stund och ser viktig ut. Jag har en uppgift, jag har en uppgift, jag har en uppgift.

Ja. Nåväl. Jag antar att det inte alltid kommer vara såhär.

Och skönt att sluta när det ännu är ljust. När himlen övergår från förmiddagsvit till djupt vinterblå, som när den förbereder för snö. Då har jag fortfarande halva dagen kvar till mitt förfogande. Det är skönt.

Den totala förvirringen

Försöker redigera fram mina diktsviter men under tiden jag skriver/redigerar kommer jag bara in på nya inriktningar/idéer. Allt är bara ord, rader, dokument i en enda röra. Även om jag har en riktning som jag vill att det ska gå i som helhet. Och jag har en känsla av att resultatet kommer att bli ganska samhällskritiskt. Mycket mer samhällskritiskt än vad som var min avsikt från början.

Den andra förvirringen är den att igår blev jag erbjuden ett jobb. Visserligen ett deltidsjobb och förmodligen bara några månader, men ändå. Ett. Regelbundet. Jobb. Inte något extrajobb. På ett vanligt trevligt kontor. Med vanliga trevliga kontorstider. Vanliga trevliga haltidstider, that is.

Jag behöver detta nu. Vill ha en paus i det ständiga jobbsökandet. Och halvtidstjänst är alldeles förträffligt lagom eftersom jag har en termin kvar på min skrivarkurs. Som ju är på halvtid. Alltså: tjäna lagom med pengar, men ändå ha halva dagen fri att göra vad jag vill med. Jag kunde önska att det alltid skulle vara så!

Imorgon ska jag skriva kontrakt. Tjo!

Kära dagbok,


Jag börjar tröttna lite på den där listan måste jag erkänna. Men snart, så småningom, tar jag igen det. Eller slutar helt. Vi får se vilket.

Mer? Jag skriver på den där diktsamlingen. Det går rätt bra och den blir nog klar till våren om inte förr. Har plockat och pysslat med massa text. En del gammalt, men en del som är skrivet ganska nyligen visade det sig.

Jag har plockat fram en liten ljusstake som inköptes för ganska exakt ett år sen när jag bodde i min första stockholmslägenhet. Den lilla lägenheten med den lilla kokvrån där propparna alltid gick, där en finsk gubbe spelade tango halva nätterna, där jag aldrig riktigt kom på hur man tog sig upp till våningen ovanför. Där det bodde silverfiskar under golvplankorna. Där jag hade ett badkar som jag badade i ungefär varje dag när jag kom efter praktiken. Åh, minnen!

Jag har dessutom: handlat en fin trasmatta, en beige klänning och en blå stickad kjol på adventsmarknad. Och snön kryper närmre. Det snöar mer. Folk står och fingrar på varma lussebullar. Den fina tiden. Innan allt blir stress.

Men hjärtat.

kadunk
kadunk
kadunk.

och utanför; snön som lindar in världen. gör den tystare. som vadd. isolering.

vi isolerar oss.

men fortfarande hörs hjärtat.

Day 08 – A moment

Idag är det FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor.

Det här skrev jag för två år sen om våldet i Nicaragua.

Och såhär skriver man idag.

Skillnaden är inte så jättestor, tyvärr.

Day 07 – Your best first friend

Long story. Eller, jag har nog ingen sån där ”best friend” som jag alltid haft och fortfarande är vän med. Jag har alltid haft vänner däremot, trots att jag ofta varit hiskeligt blyg. Vänskapen har nästan alltid bestått av två eller flera i en grupp, snarare än bara en enda.

Men. Såhär.

När jag var ungefär fem var jag den minsta ungen i kvarteret och blev vän med en tjej som hette Sara. Sara var allt jag själv inte var. Blondare, tuffare, högljuddare, otåligare, hade fler syskon, fler vinbärsbuskar i trädgården och fick gå själv till kiosken och köpa lösgodis. Sara hade ganska många idéer om vad vi skulle hitta på under långa och regniga novembereftermiddagar såväl som förföriskt ljusa sommarnätter. Hon tyckte till exempel att det var en bra idé att plocka av alla tulpanerna i grannens rabatt. Att palla en massa plommon och lägga i en ryggsäck och sen låta dessa ruttna gömda under min säng. Att klippa håret på alla barbiedockor. Att ordna ett cykelrace där målet var att cykla i minst 30 km/h. Att elda i lekstugan.

Sara flyttade när jag började skolan och nu vet jag inte alls var hon finns. Jag vet inget om hennes familj, vet inte vad hon heter i efternamn, var hon bor - inget.

Sen Sara flyttade har jag haft vänner och vänner och vänner(och ovänner), men det är alltid henne jag tänker på som min första.