Förresten

Dessutom. Jag har ett extrajobb som ska starta snart, som ska vara på eftermiddagar – kvällar. En till två kvällar i veckan. Jag har redan tackat ja till och skrivit på kontrakt för extrajobbet, så jag måste göra det(för får jag inget heltidsjobb är ju extrajobb bättre än inget), men om jag nu får det här(heltids-) jobbet jag var på intervju för som startar på måndag – vad gör jag då?

Inte för att risken är så stor, men ändå, risken finns att jag måste hålla på och pussla för att hinna med två jobb på samma dag ibland. En annan risk är att människorna på extrajobbet blir sura över att jag plötsligt tagit ett heltidsjobb och bara kan jobba kvällar hos dem. Eftersom det eventuella heltidsjobbet bara kommer att vara 2-3 veckor vill jag inte heller säga upp mig från extrajobbet för då kanske jag nästan inte har någon inkomst alls sen.

Åh.

Jag längtar tillbaks till den tid då de flesta jobb var trygga och fina heltidsjobb med betald semester och månadslön. Då man slapp ha två eller tre extrajobb för att få det att gå ihop och då man inte kände att man skulle behöva vara tillgänglig omgående hela tiden för att ha en chans till heltidsjobb. Då det var okej med tre månaders uppsägningstid. Då det var okej att inte kunna allt på en gång, att inte ha någon erfarenhet och när det enda som egentligen var nödvändigt för anställning var arbetsvilja.

Jag har hört att det en gång fanns en sån tid. Kanske på 80-talet?

Kära dagbok,

Usch. Var på intervju. Kände ett slags obehag, som att hon som intervjuade hela tiden var misstänksam och ville avslöja mig.
Hon ba:
”Jamen hur känns det här då, jobba med kundtjänst när du egentligen har utbildat dig till något annat?”
Jag:
”Mmm, jaaa…det känns bra, jag har ju gjort det förut.”

Som om någon någonsin utbildar sig till att jobba i kundtjänst? Som om det liksom skulle vara ett område man riktar in sig på, snarare än att man bara hamnar där och kanske råkar tycka det är okej som jobb.

Världen är i sanning konstig.

Kära ni,

Klockan är alltså sex på kvällen och synen från mitt fönster kan inte betraktas som annat än kolmörk.

Och igår vände tiden, det är slutet på det ljusa klara torra(höstlöven!) och början på det blöta snöiga, fukt mellan tårna, ständigt kalla fötter, morgnar då det inte ens blivit ljust än när arbetande människor stiger upp.

Bemanningsföretaget ville skicka mig till ett lager och jag sa ja, behövde pengarna, ombytet och den fysiska sysselsättningen som dämpar oron. Lagret visade sig sen vara ett bok-/film-/skivlager, där jag packade tusen och åter tusen finska Harry Potter-filmer, The Ring, Gilmore Girls-boxar, Sopranos, Fredagen den 13:e del hundrafemtioelva och så vidare i all oändlighet.

På tåget dit satt två finlandssvenska kvinnor och pratade vädret, arbetet och försäkringskassan. Såhär:

”Jaa det finns ju dom som inte gör ett jeevla jota, du vet hon som sitter där framför mej hon bara sitter hela dagarna och leser tidningen på nete, till schillnad från en annan som jobbar o sliter och måste tjäna pengar.”
”Mmm.”
”Ja nu börjar de med de här vedre, förrsta snön redan, förra året kom den inte förrän december när vi var o tjäka jolbord, då kom den, snön, men nu börjar de nu blir det väl sånt där tågelände snart me.”
”Mmm.”

Och på lagret fanns alla möjliga människor. Och på tåget hem: alla möjliga människor. Och jag klev av i stan och gick på restaurang och satt i matos. Sedan gick jag till Tranan och A som fyllde år och som skulle till Berlin och vi tog ett par glas och sen åkte jag hem och sov. För en gångs skulle gott. Ombytet tänker jag, ombytet.

Vad som stör mig...

Förrförra veckan var jag på en intervju för ett bra jobb. Via ett bemanningsföretag, som vanligt. Enligt tjejen på bemanningsföretaget skulle jag få besked senast ”nästa vecka”, vilket alltså var förra veckan. Hon sa också att hon skulle höra av sig vare sig jag fick jobbet eller inte.

I torsdags förra veckan hade jag fortfarande inte fått besked, så jag mailade och frågade om jag kunde förvänta mig något besked snart.

Har jag fått svar?
Har jag fått besked om ifall jag fick jobbet eller inte?
Eh, nej.

Nu är jag sur-arg-irriterad, för det här är vad som alltid händer, mer eller mindre. Och ja: bemanningsföretag, jag förstår att ni har mycket att göra, men det kan väl ändå inte vara så jävla svårt att bara för en gångs skull hålla vad ni lovat?

Kära rymden,

Nu är jag administratör, recensent, skribent, redaktör, student, poet OCH pedagog.

Hur mycket av detta jag får betalt för?

Mycket lite skulle jag säga.

För trots extrajobb och ett halvt CSN kommer det ändå bli ett pusslande och meckande för att få ihop de där kronorna som krävs för att leva här. Jag vet helt enkelt inte hur jag gjorde när jag var student på riktigt?

Men kanske var allt enklare då. Billigare, mindre pressande, mindre längtande, inte samma uppgivna känsla inför allt som borde.

Jag får åtminstone en helt ok lön den här månaden. Alltså inte en bra lön, men ändå något som inte är existensminimum. Jag kan unna mig till exempel ett nytt nagellack eller så. Och kanske den där läslampan jag skulle ha köpt för längesen. Och kanske…eller nej. Inte så många kansken nu. Bara ren och skär förnuftighet. Förnuftiga nya vinterstövlar och förnuftig tandläkarundersökning. Så får det bli.

En med vindens hastighet

Så kan något svepa in och bara rädda en hel höst. Det är kärlek liksom. Det är att höstens löv kanske aldrig skiftat mer i färg. Det är äventyret, pirret.

Detet heter Håkan Hellström och det är fanimej fantastiskt varje gång. Blir förälskad i pianoslingan i ”Det dom aldrig nämner” när jag sätter mig på bussen till Skärholmen. Åker, lyssnar. Vet att det ska gå, den här gången också.

Så jag är i Skärholmen och där blir upptakten till en helg som ska rusa fram i en fart som inte finns. Som för att visa: såhär kan det också se ut. Dagar kan vara så olika, dagar kan innehålla människor.

På torget står kommunistiska partiet med röda fanor och plakat. Två män, den ene i jeansjacka lyssnar en stund, muttrar, vänder sig sen på korvkiosken till höger. Människor rör sig på torget i Skärholmen. De säljer tulpaner, åker sparkcykel, står insvepta i tjockaste halsdukarna, hijabs i tjocka lager, dunjackor. För det är också så att idag är en sån dag när alla upptäckt att det nog börjar bli kallt. Lika bra att klä sig.

Vi fikar på Billströms, kaffe och bakelse för fyrtiofem. Sen måste jag åka igen.

Jag åker hem och duschar i tusen år, det är så kallt nu. Jag tar på mig varmaste halsduken, mössan och kängorna innan jag går ut igen.

Jag är på en 30-årsfest som går i vindens hastighet. Vi hinner knappt fylla vinglasen en, två, kanske fem gånger för sen är hon över midnatt och det kanske är lika bra att tänka på att åka…ja?

Sen: söndag i vindens fart också. Födelsedagsbrunch, chokladfestival. Sitta på den där spårvagnen som väl egentligen inte är något mer än just en spårvagn och på vagnen är det en konduktör som tar kontakt. Han frågar oss saker och antecknar i en liten bok vad vi svarar och pratar lite som han vill bli kompis.

Jag tänker jag ska åka med den där konduktören snart igen, sen måste vi gå av. Resan tar stopp. Helgen slut.

...

Sen tycker jag att ni ska läsa det här viktiga

Jag har en ny skrivbok...

Den är rosa, djungelmönstrad. Och passar bra till hösten, Håkan och kaffe.

Nu

Känns som jag mejlar min konsultchef minst en gång i veckan om olika uppdrag, hon borde vara trött på mig. Men å andra sidan känns en mer stabil inkomst som en stor prio just nu.

Annars:jag anmäler mig lite vind för våg till allt möjligt. Frivilliguppdrag, jobb, extrajobb. Har dessutom en kurs att hålla på med. Får inte glömma kursen!

Jag tänker att en dag slår allt detta anmälande tillbaka på mig och så sitter jag där med allt för mycket att göra. Pengar but no spare time, typ. Det är ju inte riktigt vad jag vill.

Idag

Det har sagts nu att det här ska bli den kallaste vintern på tusen år.
Och jag som tyckte det nyss var vinter, det var ju nyss den kallaste vintern, kommer alltså en till?

Men piggheten, friskheten i att känna den torra höstluften mot kinden just nu. Att öppna fönstret sticka ut huvudet, släppa in kylan i de trötta ögonen. Fantastiskt.

Det är en blöt och kall torsdag

Jaha. Nu hände det sig att jag blev dumpad, bara sådär. Ja inte bara sådär egentligen, men utan nån egentlig anledning och utan större förvarning.

Liksom dumpad. Sönderrivna känslan. Den ensamma kalla sängen ännu ensammare än den brukar vara. Det svider liksom alltid till lite, hur litet det än må vara och hur mycket man än vet att i längden spelar det ingen roll.

Det kändes bra, men jag tänker inte på honom varje minut, kanske inte ens varje timme eller varannan. På kvällen satt jag i soffan och tänkte att liksom, hoppsan nu har vi inte setts på fyra dagar det kanske är dags att ses? Det är väl vad man brukar göra eller? Så jag drog iväg ett sms och nån timme senare ringde han. Och sa att nä, och ja du vet och nu har jag kommit på att och blablabla.

Och jag: mm, det är ju tråkigt att du känner så.

Det ständiga försvaret. Kylan i rösten. Inte tillräckligt nedbruten eller öppnad för att gråta eller bli desperat. Istället försvaret. Du får inte tro att jag bryr mig så mycket.

Men det gör man ju alltid. Inte mycket, men man bryr sig. Det river och sliter lite, fotfästet tappas, klacken vinglar och sen bryter de själsliga vita blodkropparna sig ut till hjärtats och magens självförsvar.

Men i längden spelar det alltså ingen roll just nu. Jag vet egentligen inte vad som gör det. Jag har inte fått rutinen, balansen: det lugna fina som jag hoppades på. Allt har istället kommit att handla om att överleva den ekonomiska otryggheten och att försöka bevisa för mig själv att det jag gör är bra. Att snegla på andra, att längta efter det där pirret – och nu talar jag inte om kärleken, nu är det nåt annat: glädjen och nöjdheten.

Det är vad jag saknar just nu, som egentligen var allt jag hade fått och byggt upp inne i mig själv när jag kom hem från utomlands nån gång kring jul för snart två år sen. Vad resan gjorde med mig och vad den fick mig att känna. Jag vill ha tillbaka det.

Kära dagbok.

Jag äter igen. Hurra, hurra! Såhär: först åt jag bara soppa, den svullna kinden och den onda tanden hindrade mig från allt annat. Jag låg i soffan och grät framför Idol i fredags, ty det gjorde så överdjävligt ont. I lördags morse fick jag nog. Jag åkte till tandakuten. Ringde först föräldrarna och fick dem att betala för besöket, sen åkte jag dit. Det var över på några minuter eller så. Sen penicillin. Sen har jag bara ätit mjuka saker i några dagar, men nu, nu går det alltså, nu tuggar jag. Det är fint, jag har saknat det!

Annars ägnar jag mig åt sociala medier idag. Och tänker lite på Nobelpriset. Ja, det i litteratur såklart.

Tanden

Ungefär en gång om året får jag en ilsken inflammation i en av mina visdomständer. Inflammationens styrka har varierat, men de senaste åren har den varit av det mycket arga slaget. Som till exempel 2008 i Nicaragua när tandhelvetet plötsligt, utan förvarning, började värka mitt i natten och jag vaknade på morgonen med svullen kind och feberyrsel. Eftersom det inom den nicaraguanska medelklassen är typ förbjudet att gå runt med minsta lilla förkylning utan att gå till läkaren eller ta medicamento, fick jag då nästan gömma mig för min värdfamilj. För jag ville inte. Gå till tandläkaren. (Tandläkarskräck? Ja, jo. Den har liksom aldrig försvunnit riktigt sen jag var liten och fick borra i en mjölktand. Jag har inte haft särskilt mycket tandproblem i mitt liv, går därför sällan till tandläkaren – där av skräcken, kanske?)

Men jag kanske borde ha gått dit där och då och blivit av med skiten till ett förmånligt pris, för nu är det den där tiden igen. När tanden gör sig påmind.

Igår mådde jag ok. På kvällen började kinden svullna. På natten vaknade jag och ville bara slita ut precis allt jag har i munnen och på morgonen försökte jag bita i en macka, men fick knappt in den i munnen.

Idag lever jag på soppa.

Till råga på allt hade jag ett möte med en rekryterare på ett bemanningsföretag i förmiddags. Till råga på allt skulle hon ta ett foto som de ville ha ”i sitt register” inför framtida rekryteringar.

Så nu är vi alltså fast nåt slags register, jag och min inflammerade tand. Snacka om att jag inte alls kommer få jobb där.

Nu ska jag fortsätta helgen med att ligga under en filt och läsa, kanske resa mig och ta en klunk kaffe ibland och försöka mosa in lite prinsesstårta. Mer avancerat än så blir det nog inte.

Hösten

Avdelning: jobbannonser på platsbankens sida

"Förmåga att använda Internet och tillgång till dator behövs för jobbet och även för att ansöka om det."


Nämen!

Staden, skolan, kedjorna

I lördags åkte jag till staden jag gjort slut med. Inte bara en, eller två, men flera gånger. Klev av i regnet och gick genom morgontomma gator där saker ser ut som de alltid gjort. Eller nästan. För i Gävle tenderar alla bra saker att försvinna och läggas ner; trevliga fik blir till en miljard Waynes coffee-ställen, kaffebutiker blir trendiga sea surf-shopar och nu hade även den fina irländska puben blivit ett “Harrys”. Det är ju inte Gävles fel, förstås. Det är bara sorgligt att det händer.

Så jag gick genom regnet till högskolan jag studerade på för fyra år sen. Och alltid är det som om tiden stått stilla. Att kliva från till cafeterian, där människorna samlas(fast nu är cafeterian flyttad och ombyggd), stå nervöst och se om man ser nån man känner igen. Att plötsligt krympa och bli den man var då, som ingenting alls har hänt på fyra år.

Och hissen, korridoren, de blå lamporna över studieborden som släcks av sig själva efter ett visst antal timmar. Här är det som att vi fortfarande sitter kvar med böckerna framför oss och tittar ut på de gråa, gröna husen, militärbyggnaderna – som om vi fortfarande är studenter. Bara med den skillnaden att då visste vi lite mindre, trodde på lite mer.

Sen på kvällen, när tåget tillbaka till Stockholm inte gick, bestämde jag mig för att gå runt och titta på stan, och det är samma sak. Vissa saker är vad det förmodligen alltid varit, andra försvinner, läggs ner och återuppstår uppköpta av nån kedja. Jag tänkte på samhället där hemma på Schlätten – där saker(kiosker, pizzerior, affärer) läggs ner och aldrig nånsin återuppstår, inte ens som kedjor. Sen tänkte jag: kedjor är förstås bättre än inget, och gick mot tågstationen.

Böckerna!

...

Noterar att det i utkanten av min facebook-sfär finns människor som ”tror att många är trötta på den fria invandringen…”

I utkanten säger jag. Det är människor som är vän med människor som jag känner.

Det är alldeles för nära.

2010

Så blev det året då Sverige hellre valde att rösta in ett främlingsfientligt parti än ett feministiskt i riksdagen.

Jag vet inte om jag är förvånad, men besviken. Besviken kan man alltid vara.

Såhär har det varit

Alla tusen kaffekopparna...

Och vinet.