Varannan

Så har varannandagsvädret bestämt sig för att bilda grupp med humöret och skapa varannadagshumöret också. Med varannan dag ljuset, hoppat, våren och varannan med ett enda stort blä svävande över sig. Som att å ena sidan vänta spänt på fortsättningen men å andra sidan mest bara vilja sova bort varje vaken sekund.

Varje natt nu. Samma spända sömn. Samma eviga uppvaknande när det ljusnar, eller när grannbarnen dundrar nerför trappen(varför har inte grannar vett att hålla käften när de klampar iväg till bussen?), samma energilösa kvällar.

En sorts önskan om passivitet också. Att bara få vara tyst i ett hörn och betrakta. Att få vara ute och se på saker, för att det trots allt finns så mycket att se. Att få stänga av alla samtal, just för att man liksom inte ser lika bra från mitti som från sidan av.

Jag tror det här har med jobbet att göra. Och våren. Sommartiden. Just det faktum att tiden står stilla fast den ändå rör sig.

Nån sorts vardag

Vårens baksida

Kära dagbok.

Det dåliga med våren är den förbannade vårtröttheten.
Skiner inte solen får jag inte tillräckligt med energi. Idag somnade jag efter två koppar kaffe.

Ps. Jag var hos gynekologen också. Där var två läkarstudenter. En hette Sven* och var man. Han såg lite nervös ut när det skulle till att undersökas.

Måste. Sova. Nu.

*Sven heter egentligen nåt annat.

Att se om våren

Och våren fortsätter göra sin språngmarsch överallt. Fast det går långsamt. Det är svårt att gå och tanterna ringer till jobbet och klagar på att det är ”svallis” i busskurerna. Jag håller med då, säger att ja särskilt nu när det är så halt, då får man vara försiktig och det är extra viktigt att dom sandar, faktiskt.

Och sen har våren den effekten att man liksom öppnar sig bit för bit. Till slut står man där helt vidöppen. Man vänder sig om och faktiskt tittar på han med glasögon som står i rulltrappan. Nåt som inte har hänt på kanske ett halvår, och människor liksom kryper upp ur sina hålor, slutar vända kinden till och stirra in i mörkret och tunnlarna. Man noterar varandra.

Och på tåget sitter det en man med sånt där hårsvall. Han har den där mogna men lite sluskiga stilen, men ändå korrekt, ändå vacker, och han har sånt där hår som är i tjock page och liksom svallar över huvudet på honom. Han sitter där och läser på sitt korrekta sätt i Aftonbladets söndagsbilaga, han har rock och galoschliknande skor och han är alltså vacker på detta mystiska sätt. Och när han går av så går jag också av och han vänder sig om och lägger märke till mig innan han försvinner och jag tänker att det måste vara vårens förtjänst. Utan våren skulle vi aldrig ens ha sett varandra.

Det är så nu att man vill ha natten med vin i bakhuvudet, man vill sitta på tåget med parfymen svepande utmed halslinningen, med ljuden i huvudet, ljuset blixtrande mot fönsterrutan, man vill springa utan skor på en bro, hångla sönder hela kvällen, promenera i villakvarter tills det ljusnar och man hör fåglar

det är så man vill nu

nu har det ändrats

kanske igår.

Sånt som sägs

Han som kanske är kär i mig har en vän med röda hängslebyxor. En med hängslebyxor och som jobbar på reklambyrå och nu har jag råkat säga till honom att jag tror att hans vän kanske är kär i mig. Jag vet inte riktigt vad jag har sagt mer. Kontentan är ändå densamma: jag har erkänt det förväntade pinsamma och nu kan saker inte förbli vad de var.

Det är med den kontentan i bakhuvudet jag låter mig ryckas med en stund. Jag träffade nån som var bekant. Ingen viktig och stor i mitt liv, men nu är det så att jag har en grej för ansikten, jag minns dem, och ja – nu minns jag honom också. Han är nån från en dejtingsajt, en som jag skrev några rader till en gång, och nu drar han mig med förbi garderob och ut på isiga gatan och upp för trappor och in på McDonalds.

Du äter väl inte kött och sånt förstås? Säger han och jag skakar på huvudet. Men jag äter det som du äter, säger han sen och så äter vi strips och cheddardipp och stripsen åker ut över hela brickan, över bordet och jag kladdar. Jag har jackan uppdragen till hakan, baskern nerdragen över pannan, glasögonen immar, jag är ganska fumlig och bitsk och inte alls särskilt flirtig eller trevlig. Ändå biter han sig liksom fast och försöker kyssa mig och vill ha mig med hem till den röda linjen och jag hinner tänka att det ibland är när man bryr sig som minst som man är mest attraktiv. Sen hoppar jag på Farstalinjen och sitter där med den beständiga känslan av att vara på fel tåg. Och när jag kommer till Gullmarsplan slår det slint i mitt vinfyllda huvud och jag ser inga bussar så jag åker till Svedmyra och börjar gå.

Sen går jag och går och glasögonen fryser till frost och när jag är hemma är det sent, alldeles för sent. Det sista jag tänker på innan jag somnar är att jag aldrig borde sagt det där till han med hängslena.

Avstånd till olika delar av livet, mätt i kilometer

På andra sidan

Jag har flyttat mig. Det gick på ett par sekunder bara och jag förstod inte riktigt vad som hände. Nu sitter jag här, i den här lägenheten som inte är min, men som har mina saker i sig, men som ändå hittills bara varit just i utkanten av en cirkel jag alltid rör mig i.

Det är en underlig känsla att flytta till ett område man så länge varit medveten om att det funnits, men där man ändå aldrig vistats. Det är som att plötsligt besöka ett parallellt universum. Som när man kommer till terminalen och ser sin gamla tunnelbanelinje rulla in på perrongen och instinktivt, för några sekunder, tänka den där ska jag med, för att sen komma på sig med att nej det ska jag inte alls.

Som om jag bara är på tillfällig visit här.

Som om jag snart ska hoppa på den där vagnen det står Fruängen på igen, kliva av, ta bussen den sista biten och komma hem till min gamla lägenhet in genom dörren och där står mina saker som de alltid har gjort. Men så är det inte. Där finns ingenting nu.

Ljusnandet

Den senaste veckan har varit toppen på mardrömsberget till den vinter som aldrig nånsin verkar vilja ta slut. Och nu handlar det inte om lite allmänt surgnäll över en mörk årstid – nu är det den värsta vintern på 20 år, trafikkaos och människor som i sin desperation vänder ansiktena från varandra och sluter sig i en liten tunnel av stress, oro och kalla tår. Stockholm har sannerligen inte visat sig från sin bästa sida på sistone.

Bra grejer som händer:

> Fick ett litet kuvert från bemanningsföretaget med två biobiljetter. Som plåster på såren för den jobbiga veckan vi haft.
> Fick den bästa lönen på länge den här månaden.
> Får eventuellt en liten förlängning och löneförhöjning på nuvarande jobbet.
> Ska på intervju för ett bra jobb imorgon.

Ja, det var väl allt. Livet blir sakta bättre.

Logiken

Igår hade jag mansbesök i soffan och idag har jag träningsvärk i höften. En fullkomligt logisk följd.

Förresten kollade vi Wallander under en filt på äkta svenne-sätt och satt och klurade på vem som var skurken. Bra grejer!

Och värmen, värmen, värmen

Fredagen blev en helvetesdag utan nåd på jobbet. Efter allt ringande, after alla röster i huvudet, stängde jag av och släckte ner och sprang ut på gatan när klockan slog tre. Eftermiddagen gick sedan i inhandlandets tecken. Jag visste hur det skulle bli. Med den första lediga helgen på evigheter skulle tiden fladdra fram som en plastpåse i snöstorm, därför tänkte jag stort och förberedande och drog direkt till Liljeholsmgallerian för att införskaffa de förnödenheter som behövdes. En flaska rödvin, en tetra vitt, ett par strumpbyxor, ett rosa nagellack och tre rosa presenter till lördagens rosa fest, that is. Och dagen slutade tidigt, oh så tidigt. Men aldrig har det väl varit så uppskattat att ligga inne med raggsockor under täcke som en fredag efter jobbet när snöstormen viner?

Lördagen startade sen med ett enda förberedande för kvällens två födelsedagsfester. Det målades naglar och jag plockade ner mina tre rosa presenter i en rosa på och begav mig ut. I min enfald hade jag dock inte klätt mig särskilt förnuftigt, vilket skulle straffa sig redan när jag såg baken på den röda 142:an svischa förbi ute på vägen. Och det var väl ungefär där allt började gå fel. En isande promenad i fina men ack så ickeisolerade strumpbyxor(plus klänning av typen som sällan stannar nedanför rumpan) blev visserligen till några timmas salongsberusning på Ringvägen, men ja, efter det lackade allt ur. Tåget ut till Vällingby ville helt enkelt aldrig komma fram. Efter ungefär en halvtimmes krypande fram med stånkade växlar meddelades det att vi var tvungna att kliva av och invänta eventuell buss.

Där stapplade vi alltså ut på okänd mark i ingenstans. Eller ja, ingenstanset visade sig vara en kyld vänthall med nedsläckt kiosk och en allmänt skärrad spärrvakt tre stationer öster om Vällingby och några väster om Brommaplan. Med andra ord: Islandstorget. Och det är mycket troligt att Islandstorget aldrig varit isigare än just då.

Många minuterns snövandring och en taxiresa senare satt vi i alla fall i ett varmt vardagsrum och plockade snittar och sippade vin. Musten urrunnen, förväntningarna en aningen släckta och ja…behöver jag säga att den första lediga helgen på evigheter inte riktigt blev vad den var tänkt? Men maten var ändå utomordentligt god, sällskapet eminent och ibland behövs inte mer än så för att livet visa sig från sin bästa sida. Och igen: värmen är sällan så varm som när man just nästan fryst tårna av sig i väntan på en buss som aldrig kommer.

Steget till vuxenheten

Det kommer ett skri i natten. Ett enda ensamt nödanrop på mobilen:

Hej vill du skeda?

Det är i denna stund, klockan halv fyra på lördagsnatten, som jag tar mig samman och blir vuxen. Svarar:

Nej tack. Sover och ska jobba imorgon.

Och efter det är det för alltid för sent.

Lediga eftermiddagen

En ledig eftermiddag känns det som jag ser soljus för första gången. Eller åtminstone vistas ute i det för första gången på mycket länge.

Jag går genom Fatbursparken – och när gick jag egentligen där senast? Det var väl i sommarvärme, en kväll…augusti kanske? Jag gick nog inte ensam heller. Och nu. Nu träder Medborgarplatsen fram i skyggt middagsljus, som ett ansikte på nån som just frisknat till. En mamma låter två barn leka i en snöhög mitt på torget, och jag går, med stelfrusna fötter.

Jag fikar i timmar med han som kanske var kär i mig. Som kanske fortfarande är det. Det är på ett blekt kafé där en tjej med praoskylt sitter vid ett bord. Varje gång det kommer in en kund reser hon sig upp, ställer sig i givakt att servera och direkt när hon lämnat över koppen med kaffe till kunden sätter hon sig ner igen. Öppnar en bok med svarta, blankt omslag och tittar inte upp mer förrän det plingar i dörren och nästa kund kommer.

Efteråt går vi utmed Götgatan och eftermiddagen är mer genomskinlig än nånsin. Han säger:
Den här vintern är för lång. Men en lunchrast när jag gick utmed Trekanten hörde jag en fågel som kvittrade lite annorlunda. Inte mycket men lite. När man hör sånt vet man att det är på väg att vända.

Det är såna saker han säger. Och jag svarar nåt vanligt och sen säger vi inte så mycket mer om det. Men när jag åker hem med tunnelbanan tänker jag att det håller på att ljusna. Och han är kanske kär i mig. Men han kommer aldrig erkänna det.

Värk i vänster äggstock

Hoppas det betyder väderomslag!

En vecka fram eller tillbaka

Det är svårt att tro att jag bara för en vecka sen fick total panik och åkte mitt i natten(nåväl, nästan) till gynakuten i Huddinge. Svårt att tro att större delen av förra veckan passerade i ett töcken av oro för nåt som till slut visade sig vara ungefär ingenting. Utom möjligen lite hormoner och dåliga stolar på jobbet.

Förra veckan var också veckan då jag tackade ja till att bo två månader i stadsdelen som Gud glömde(enligt google och människor i allmänhet.) Jag var där och tittade och där fanns både dagis och busshållplats och närbutik och inget verkade särskilt bortglömt. Ligger nåt längre bort än fem minuter från spårbunden trafik räknas det tydligen som bortglömt. Sådan är Stockholmslogiken. I alla fall, bortglömt eller inte, dit flyttar jag i slutet av månaden och bor där till slutet av april. Sen vet ingen nåt. Att jag kommer att återvända hit för att slå mig ner, här eller i krokarna runtomkring, tar jag däremot för givet. Det här är ju mitt område nu.

Strimman i vardagsvärken

En eftermiddag vid Liljeholmen. Det har varit stopp i trafiken och nu kliver vi på, känner doften av varandras blöta jackor och håller oss darrande i stängerna. Bär kassar i båda armarna, känner kaffehuvudvärken smyga och ryggen bränna. Då är det tunnelbaneföraren som tror att han är charterpilot: Välkomna ombord mina damer och herrar vi ska ta oss mot Fruängen, hoppas ni står bekvämt.

Och i dag inte bara charterpilot utan även dejtingförmedlare: …jag beklagar den lilla förseningen men vi har haft stopp i trafiken, men se det positivt, ni kanske får stå och trängas bredvid nån trevlig pojke eller flicka eller vad ni nu är ute efter. Trevlig resa.

Och jag vågar inte riktigt fnissa, för kanske är jag den enda som roas av detta. Jag tittar mig omkring för att se om det är nån som ser det positivt men allt är bara som vanligt matkassar, metrotidningar, systemetflaskor.

Tre minuter senare kliver jag av och går förbi första vagnen och då står han där, mannen bakom rösten som bryter genom vardagen. Han är blond och han verkar aldrig nånsin ha kaffehuvudvärk, eller ens veta att det är en vanlig jävla tråkig vardag.

Från morgonen

När natten till slut tar slut är det flera långa promenader och nattbussar senare. Jag har passerat centrum efter centrum, jag har stirrat på duvorna i taket vid Gullmarsplan, jag har läst metro, jag har fått mer ont i ryggen av promenaderna, men det gör inget. Imorgon kommer jag ändå att vakna.

Torsdagsnoteringar

Min kropp är i uppror just nu. Den ömmar och värker lite varstans och jag blir inte klok på var det egentligen gör ont och vad som kan vara orsaken till värken. När jag googlar får jag alla möjliga resultat från äggstockinflammation till dålig ergonomi på jobbet till foglossning. Varav det sista naturligtvis är helt uteslutet. Slutsats: googla inte sjukdomssymptom, det gör dig bara ännu sjukare än innan.

Möjligen blir allt bättre av vila, sömn och kaffe.

Samtidigt faller snön över Stockholm och människor är sura, så sura. Stressade stockholmskvinnor ringer till jobbet och vill bara komma heeem. Jag suckar och säger att jag inget kan göra. Tänker att jag inte är Gud, inte ens sierska, och inte SMHI heller. Vill också bara heeem, när allt kommer omkring.

Idag och imorgon: lediga dagar. Snö, mat, vin, teater.

I badkaret

Klockan är kvart över sju och hon håller på att somna i badkaret. Det varma vattnet är så varmt, kroppen utmattas och händerna flyter upp till ytan. Om hon blundar nu blir hon viktlös, flyter bort i vattnet, existerar nästan inte längre. Och då är allt som i de där filmerna där människor har tagit livet av sig eller blivit mördade och ligger i badkaret. Drunknade eller sönderskurna medan blodet och vätskor rinner ner i avloppet. Och då vill hon genast öppna ögonen igen.

Den långa räckan dagar, och nånting däremellan

Åh, januari. På mitt schema står det att det är en hel månad kvar tills jag har ledigt en hel sammanhängande helg nästa gång. Det kan inte vara rimligt. Det känns inte ens möjligt att se så långt in i framtiden, förbi alla dessa lördagar och söndagar när man måste stiga upp i mörkret medan alla andra ligger och fyllesover i sina sängar. Vad fan hjälper det om man får vara ledig flera veckodagar när man inte är ledig nåt alls på helgen, när alla andra är det?
Adjö liv.

Eller ja. Sen tänker jag att det får ordna sig. Januari är ändå mest tjurighet. Snömodd och blöta fötter, människor som väntar på lönen. Jag får byta bort nån av de där helgerna. Bita ihop. Tänka på slutet av februari, när schemat vänder.

Och tiden nu kännetecknas av en av dessa perioder av torka. Inga älskare, ingen kärlek, bara några ytterst få glas vin här och där innan det är dags att bryta upp och gå hem.

Jag är van vid torkaperioder, vet att de går över(Har till och med skrivit om dem förut---nånstans). Det svåra är att de är så oöverskådliga. Att det bara går och leva i etapper och inte se längre än fram till nästa ögonblick av ledighet. Den lilla stunden i badkaret med en bok, en tidig kväll med vännerna vid en bardisk, en snöig promenad en eftermiddag med musiken i lurarna. De är de, momenten emellan, jag måste leva för just nu.