I dag från de sydligaste delarna av norra Stockholms mest vampyrtäta förort: Vällingby.
Det blåser en snål vind som biter tag i öronsnibbarna och gör dem röda. I onsdags när vi kom var det vår. Eller vårigare än södra norrland åtminstone. Man kan säga att vi förflyttade oss snabbt framåt i årstidsmaskinen – från 16 minus och iskalla tår(och inga långkalsonger!) till torra, snöfria gator, snöfria träd och sol rakt in i bröstfickan. Och så alla stockholmare: i sina piffiga vårjackor, ballrinaskor, bara knän, fötter, solglasögon på hjässan.
Nicaraguanerna har vi placerat på ett centralt ungdomligt hostel, fyllt med undomliga, hippa backpackers från alla världens hörn. Det finns spansktalande personal, gratis Internet, vattenkokare och gardiner med älgmotiv. Med andra ord ett toppenställe tyckte vi svenskar. Nicaraguanerna ansåg dock att det var mas o menos(Lite sisådär med andra ord). Å andra sidan är det ganska mycket de tycker är mas o menos med Sverige.
I alla fall har våra dagar med studiebesök flutit på väl, i lagom takt, med luncher, föredrag och tunnelbaneresor, sådär som dagar med studiebesök mest gör. Och det är fint att vara i den här kapseln där allting rör sig, där man mest flyter med, drar sitt kort, pluggar i sina öronpluggar och lutar sig bakåt och tittar ut. Att för en gångs skull vara i hjulet och inte behöva vara hjulet själv.
Så medan jag somnar snabbt på en soffa nånstans i förorten, vaknar, kliver upp, virar om halsduken och pluggar i öronpluggarna igen finns det plötsligt massa tid att betrakta tillvaron. Mitt i stressen som andra vill ur, har jag tid at tänka på det där jag annars inte hinner. Vad jag ska göra till hösten, var jag vill befinna mig, och jag hinner både drömma om en tyst förortslägenhet och en latinamerikansk stad som verkar ha allt, mellan varven. Jag har tid att tänka: vad jag vill, vad jag kan och samtidigt studera män i mörka glasögon som läser Metro. Och det är precis som det ska vara.
Jag skriver mer om sånt som händer när jag åker härifrån(från byn) än vad som händer här. Det säger kanske en del om hur mycket jag verkligen vill leva här.
Vi lämnade byn i dag för Uppsala och det var så fint. Liksom alla studenter; den speciella Uppsalastilen. Långa rockar, kepsar, chica(chicka?, chiqua?) vårjackor, långa blankborstade hår, svarta glasögonbågar. Liksom tunnlar av människor på nationsfiken, kladdkaka för femton spänn, sol över kullersten,allt. Och jag köpte en jeansklänning till nästa veckas inplanerade fest i Stockholm. Ja, på fredagen ska vi på fest på Konstfack av alla ställen. Därför: nödvändigt införskaffa konstfackiga kläder. Och resultatet blev klänningen. Den är möjligen mer backpackerslapp och sommarfin än konstfack i sin utformning, men ändå…det kommer alltid en lördag. Det kommer alltid en sommar, alltid.
Nu har jag uppdaterat mitt CV. Så jobbsökning, here I come!
Annars är jag lite vårpiggare. Har börjat tillfälligt med intag av koffein igen. Hade värsta bakfulla danskvällen i söndags, är lagom trött på kollektivlivet, men yeah, det kan bara bli bättre.
Så i går for jag iväg på vernissage med min goda vän C i Gävle. Det visade sig vara en mycket trevlig, men aning kulturtantig tillställning på konstcentrum. Mycket konsthögskoleelever, snubbar i mörka glasögon, äldre män med sina fruar som diskuterar videoinstallationeröver ett glas rött som de inte dricker lååångsamt. Senare bjöds det även på en fantastisk vegetarisk buffe, som jag C kastade oss över då vi var halv utsvultna och knappt hade ätit sen frukost.
Sen drog vi hem genom slasket med taxi och fortsatte festligheterna hemma hos C, som numera har sin bostad i min gamla stadsdel Brynäs. Framåt niotiden fick vi sällskap av fem halvfulla(?) killar och sen blev det vin vin vin, en taxiresa till, dans dans dans, mat och lite hångel. Allt inom loppet av några timmar.
På söndagmorgonen vaknade jag med ljuset i ögonen i C:s ena soffa. Filt över knäna, allmän bakiskänsla: ganska trött, lite kåt, lite huvudvärkig, ganska så rejält jävla hungrig. Sen råkade det också vara så att det låg en 22-årig man på den andra soffan i rummet, vilket förjhöjde den totala känslan av spontant leverne.
Sen sken solen på Brynäs och vi gick ut, beställde pizza och och promenerade i min fina lilla stadsdel. Och allt fanns kvar som förut: torget med torkad fontän, den sura killen i kassan på närbutiken, backen i solen vid det gröna huset – och – fönstret till lägenheten där jag en gång bodde. Jag vet inte vem som bor där nu, hur det ser ut och vilka minnen som lever där, men jag hoppas de vårdar den väl.
1. De 3 senaste köpen jag gjort är: minns inte, man köper inte direkt saker på löpande band här i urskogen, men igår köpte jag en chokladkaka med apelsinkrokant iaf.
2. Den största kändis jag har träffat: var på samma teater som Gudryn Schyman för ett tag sen, räknas det?
3. Det senaste jag googlade var: kolakakor.
4. Mitt absolut sämsta köp någonsin: Oj… det är många.
5. I min handväska har jag: plånbok,plåster, läppglans, läppbalsam, en liten tub handkräm, kvitton,gamla mynt från Nicaragua.
6. Min favoritgata i världen är: Sjätte tvärgatan, haha. Eller min gata i staden M.
7. Mitt signaturplagg är: tights, färgglada toppar.
8. Det absolut finaste/dyraste i min garderob är: hm minns inte så noga eftersom jag inte har hela min garderob här. Men bland det som finns är den grön, delvis handgjord klännig som var en present från en vän i Nica. Och sen vet jag att det finns en halvdyr, prickig 50-tals klännig hemma hos mina föräldrar….jag använder den aldrig, men den är ändå fin.
9. Jag är beroende av att säga: ”en sån där, sånt där…sådär”
10. Min personliga stil kan beskrivas som: just nu: osminkad folkhögskole-style. Annars: postbackpacker-indie-latino-stil.
11. Om jag bara fick shoppa i en affär skulle jag välja: H&M.
12. Jag har aldrig köpt något från: NK.
13. Jag fyndar bäst på: lite varstans.
14. Om jag fick ärva någons hela garderob skulle jag välja: eeh…Carrie Bradshaw kanske?
15. Mitt nästa stora inköp: inga stora inköp just nu…nya vårskor möjligen.
16. Min stilikon är: kanske Marit Bergman?
17. I min skosamling finns: lite färre skor nu än tidigare. Men förmodligen en hel del pupms och diverese Nica-skor som inte används.
18. Min drömväska är: färggrann.
19. Varje månad shoppar jag för: det varierar.
20. På nätet shoppar jag helst: Böcker.
21. Min favorit-modeblogg: läser sällan modebloggar numera, sånt faller liksom bort när man bor i skogen…
22. Jag är som snyggast: i svagt eftermiddagsljus
23. Om jag vill ha smakråd: mina huspolare, kanske?
24. Mitt hår är:svart, utväxt page ganska rakt just nu, bör eventuellt klippas snart
25. Mitt drömjobb är: textmänniska, informationsperson på trevlig organsation/företag, skriva lite vid sidan om.
Nu saknar jag känslan som fanns innan terminen började. Den där öppna allt-kan-hända nyss hemkomna blicken. Vida landskap och inspiration.Känslofrustrationen. Timmar framför datorn med Californication. Frostiga promenader genom kalhygge. Den fantastiska känslan att få stå i ett kök, woka grönsaker. För att jag ville det. Småskämta med bror. Känsla av gemensam undergrodd humor. Nätter i förtvivlan. Längtan efter allt.
Här är av nån anledning tankarna så instängda. Var gång jag försöker sätta mig med ett skrivdokument kommer pressen. Kommer ljuden utifrån huset. Nån jag borde prata med. Nåt jag borde jag göra. Hur jag borde vara mer social. Hur jag sagt nåt fel. Ibland är jag mest liten i världen här. Och mina tankar når inte utanför husets väggar.
Jag vet inte, jag kanske borde promenera mer. Åka till Stockholm, komma bort. Ha mitt eget boende. Aldrig blev det så mycket skrivet som när jag bodde själv. Alla dessa människor och röster att ständigt brottas med. Jämföra sig med och sen intala sig att inte. Bygga upp sig inifrån. Det tar så mycket energi.
Men nåt borde jag göra,helt klart.
Kanske beror det på att jag för det mesta är isolerad på landet, men har inte det här med schlagern mattats av lite i år? Som att vi vet att vi förmodligen inte kommer vinna i Europa ändå, som att vi har gett upp lite...som att vi mest bara kikar med ena ögat öppet och med det andra finkammar vi senaste nytt om Vickans bröllop i stället? (DN har förresten haft den otäcka smaken att publicera Daniel Westlings släktträd i dagens uppplaga. Hur kul är det egentligen att få sin boklördag förstörd av det?)
Övrigt. Jag har gymmat i lokal full av svettiga högljudda män som spelade fotboll. En ny upplevelse. Tio brölande stånkande män som upptar nästan hela gymlokalen, och så jag. Jag var ståndaktig ganska länge dock. Höll mig kvar borta vid benpressen, stäckte ut mig och försökte ta plats, men till slut blev det outhärdligt. Trots hörlurar och musik. Så jag promenerade hem igen.
Ikväll: ovanligt lyxig kollektivmat-paste med broccoli,fetaost,soltorkade tomater och eventuellt saffran. Choklad och spansk film till efterrätt.
...har slagit sina klor i mig. Eller så är det bara alltför lång tid(mer än två månader) utan sex eller mer avancerad beröring.
Hur som helst är varje eftermiddag en plåga. Ungefär vid tretiden har de kommit de senaste dagarna, tröttheten. Vi har suttit i soffan vid elden och försökt arbeta med vår analys som verkligen verkligen borde arbetas just nu, men så har vi tappat fokus, blivit okoncentrerade och ineffektiva. Jag blundar med ena ögat, känner att jag kan somna på störten, reser mig, går ett varv och kollar eldarna, går på toa, kommer tillbaka och så håller det på. Ingen fokus alls.
Och ute smälter isen och de grusade gångarna rinner iväg och snart kommer vi undra vart den här våren tog vägen. Jag vet inte.
Veckan har nog varit en av de värsta. Intrigmässigt och livet-i-en-liten-kokong-mässigt. Det är komplicerat naturligtvis. Men vad annat kan det bli när man är 17 personer som lever inpå varandra i en liten by, dygn på dygn, timma efter timma?
Det är oooh så tilltrasslat här just nu. X som har två barn med två olika kvinnor hemma i Nicaragua, samt ett tredje påväg, är ihop med Y här i Sverige. Alla har åsikter om relationen. Z som är från Sverige men har pojkvän i Nicaragua misstänks för att ha ihop det med Å som har fru och barn påväg i Nica. Alla har åsikter även om det. Alla tisslar och tasslar och jag får dåligt samvete. Z är min vän, vill inte att hon ska må dåligt.
Det finns konflikter om vem som hade husnyckeln i sin ficka hela dan igår, om vad som egentligen hände vid studiebesöket vid Uppsala domkyrka för två veckor sen, om vem som lagar mat flest gånger i veckan, om vem som ska hämta ved etc etc. Vem orkar detta hur länge som helst?
Därför andades jag ut när jag landade i S lägenhet i Stockholm på torsdagskvällen. Att få höra en annan röst, älta helt andra problem var en befrielse. Visserligen vissta jag att två dagars studiebesök med den infekterade skolklassen väntade mig, men det var ändå en ljusglimt att att få byta scen för skådespelet. Luft!
Så nu har vi gjort Skansen en iskall sportlovsdag i februari. Vi har gjort Forum Syd och Solidaritetshuset… till och med Vänsterpartiets avdelning i Riksdagen har vi hunnit med. It was great to see someting else. Jag ska aldrig mer underskatta värdet av miljöombyte.
På nöjesfronten blev det indisk middag och en sväng till Pet Sounds bar på lördagkvällen. Trevligt, men lite stelt. Svenska män alltså. Svenska kontexter. Jag är inte van ännu.
Två av de fyra dagarna spenderades med resor. Buss från byn till Gävle. Jag såg Brynäskyrkan och Staffansbron i bleka vinterljuset och kändes nästan tårarna i bröstet av sån där det-det var- då-det-nostalgi. Alla gånger jag gått där på bron, och alla människor jag gått med…
Sen buss till huvudstan. Åh vita vidder, Uppsala…civilisation. Åh svenska männiksor som rör sig utanför bussfönstret, knatar in och ut ur frisersalonger, thai-ställen och nationsfik. Åh, ljuva riktiga värld.
Stockholm. En ständig hets att komma av bussen först. Att komma först nån annanstans. Jag har hörlurar och går långsamt och behöver inte komma snabbt nånstans. Det är skillnanden. Gillar att göra saker långsamt,trots att hela T-centralen morrar åt mig. Jag åker hem till S och vi handlar mat på Vällingby centrum och lagar maten, diskar inte, dricker te och äter saffransnäcka och jag somnar halvdöd vid 23.
Lördag. Bra dag. Vaknar för tidigt och är hungrig. Gör te och äter macka, läser DN och mår bra. S städar lägenheten och jag går till förortscentrat och köper telefonkort och vin. Vi äter lunch från igår, kollar på repriser av Kalla Fakta och På spåret, lördagssover och lördagsfixar.Äter middag, falafel i bröd. Jag duschar ur stekflottet och rakar flera månaders hår från benen medan S gör kladdkaka.
Sen fest. Tusen onyttiga saker som man sällan får äta i byn. Jag segar ihop men fixar till det med kaffe, alvedon och vin. Läppglans med kokossmak, lila klänning. Klar att dra till stan! Vi kliver in på utestället X på Medis. Av nån anledning kryllar stället av rullstolsburna. Sen kryllar det av män. Det spelas skum rockmusik. Det sitter gubbar på rad och diggar, typ rockjournalister. Jag dricker cider och njuter av första gången på krogen sen jag kom till Sverige-upplevelsen. En oskuld mindre att bli av med.
Vi dansar och eftersom det hör till traditionen numera hånglar jag med en 22-åring. Det är trevligt och jag pratar jättemycket om hur bra det är med yngre män. Vi dansar och dansar och det är(som alltid) kroppar och munnar, händer, mina händer som alltid rör sig, som genom nån underlighet lärt sig vara aktiva. Vi dansar och ler och gissar musiken och mina händer är det som styr, alltid.
Framåt tre börjar berusningen lägga sig och jag lämnar 22-åringen för baren. Dricker vatten och flirtar med bartendern på det här utestället X. Han är snygg och förmodligen sjukt oseriös. Men ändå. Han är nåt att återvända till.
Och så fick jag ett par nya hållpunkter även i Stockholm – i Sverige. Blickar att minnas,sånger att nostalgilängta till. Jag tror det är bra.
Äntligen ska jag lämna byn. Vi har beviljats hela fyra dagars ledighet, och som det behövs!
Hårda dagar och korta nätter. Nu vill jag slippa ut ett tag. De senaste dagarna har varit väl mycket av inåtvända diskussioner om matbudgetar och eldningscheman. Människor pratar om människor. Andra människor stör sig på att människor inte tar ansvar. Jag har diskat,burit ved, lagat storköksmat, städat efter schema och gått på morgonmöten in absurdum.
Inte nog med att man har tusen scheman att leva efter utan att man diskuterar mest är just hur dessa scheman följs och den lilla sfär av händelser som finns runt omkring dem. Tända eld, laga frukost, fixa fika, räkna på matbudgeten…uuh.
Jag lovar härmed stort och heligt att jag aldrig mer efter detta ska leva efter scheman. Allt ska härmed ske spontant, utan eftertanke och planering. Jag misstänker att detta är nån form av antireaktion på allt det här pk-präktiga ansvarstagande som vi sysslar med här. Paus, tack!
Nu lämnar jag byn för huvudstan. För första gången i år, och sen jag återkom från Nica.
Nikkisarna har varit här enochenhalv vecka nu. Jag försöker ta till vara på den lediga tid som finns, en helg här, en eftermiddag där. Det är svårt. Som om stressen inte hunnit lägga sig förrän den väcks igen, och allt är som förut frast värre. Jag hinner inte tänka på vem jag vill vara, vad jag vill göra, vad jag vill skriva. När väl stressen lagt sig faller hjärnan tillbaka i passivitet.
Jag önskar mer sol, mer hetta, högre libido och avslappning. Mindre pressa stressa streta framåt.
Nikkisarna använder upp hela mitt skypekonto och ringer till halva släkten och alla sina kärlekar på kvällen och sen drömmer de om Nicaragua och jag förstår dem. Vem behöver inte lite passion och dammiga bussresor?
Och de är rädda. Rädda för att vara själva i stora svenska huset, rädda för att gå till ICA och rädda för att vara för smutsiga. Varje dag är det kö till tvättmasiknerna och duscharna och varmvattnet tar slut. Och jag tänker att man måste väl ställa upp. Så jag går med till ICA, visat tvättmaskinen, lånar ut min dator.
Sen finns det nästan ingen tid kvar. Allt detta ansvar som ska tas, hur mycket plats får det fylla?
...om inte annat för min egen skull. För att minnas vad jag gör. För åtmerigen flyter dagarna in i varandra och hjärtat står still och hjärnan står still och det finns nästan inte utrymme att andas för att hela livet är schemalagt.
Nu är det åtminstone snart helg. Hade egentligen tänk åka från byn, men eftersom jag knappt haft tid att andas har jag inte heller haft tid att planera ihop med med nån människa som jag kan hälsa på. Det allra troligaste är att det blir en helg med nikkisarna i på den här instängda vinterkalla frusna men ändå vackra platsen.
Det får väl gå. Jag har i alla fall köpt gymkort, vi har planerat melodifestivalsafton, det finns ett ica, det finns internet. Vi överlever.
...jag bara lever med det här barnet som tar 24 timmar av dygnet och kallas folkhögskola. Det är tungt, men nån måste göra det. Och i maj kommer jag ut. Då blir det vin och män och resor för hela slanten. Så det så.
Nu är jag helt slut efter en välkomstfest med tillhörande dans med våra vänner nicaraguanerna. Det tar på krafterna att vicka höft minsann.
Så kom de då. Tio nicaraguaner som nästan aldrig har flugit, lämnat landet eller blivit utfrågade i tullen. Som aldrig kännt varmvatten mot kroppen, 15-gradig kyla mot huden och som aldrig...ja, framför allt aldrig sett snö förut.
Gissa om de är fascinerade?
Dagarna här är långa, som vanligt. Så långa. Och flera av oss tänker aldrig mer såhär, aldrig dessa scheman som fyller hela dagarna fram till nätterna. Nej. I fredags började dagen 7:15 med eldning, fortsatte med möten, diskussioner, tur till biståndsgruppen för att skaffa kläder till gästerna som kommer på onsdag, sen till Ikea, sen hem och laga mat till hela kollektivet, diska, fixa…. Dagens plikter slutade vid niotiden.
Det är fanstiskt såklart, allt vi har fått. Resan, allt. Ja upplevelsen vi har här, på den här skolan ute i skogen som är som ett eget universum, är inget jag skulle vilja vara utan. Det är bara det att det utmattar. Att det inte finns mycket tid kvar när dagens plikter är slut, att man så gärna vill ha de där studenderna vid datorn, testunder vid brasan och en kväll med nattmackor och snack i köket…att man så gärna vill ha den där extratiden att man hellre väljer att inte gå och lägga sig – ja det är en smäll man får ta. Ett resultat av det hela.
Och jag försöker lyfta blicken till efteråt. Det är trots allt bara tre månader vi ska vara här, det finns ett liv efter och det stör mig lite att jag inte vet hur det ser ut. För det borde vara dags nu. Att veta sånt. Ha en framtid ni vet.
Sen finns det tankar, allt för många tankar, om att smita allt igen. Om att när man en gång provat kommer suget att komma igen. Det är inte som jag trodde. Att man kan åka och bo och uppleva… att vind och buss och närgången dans och tidiga morgnar bland grågröna bergstoppar. Att blunda bredvid 22-åriga älskare i mörkret i en hängmatt på en terrass med utsikt över stilla havet när vinternvinden bara rör dig ljumt. Att fly med en kuban och låta honom kyssa dig på hans båt. Att dra, vidare. Att ha hela livet som en fucking film.
Det som jag trodde först. Att man kan sticka och sen komma tillbaka och vara helt nöjd. Det händer inte. Man kommer alltid längta efter mer nånstans i bakhjärtat.
