Mer om myndigheter

Alfakassan måste vara bland de ondaste av myndigheter. Eller, de måste vara bland de mest segdumma och byråkratiskt oorganiserade som finns. Ursäkta om jag har fel.

Jag vet inte hur många gånger jag har sökt ersättning därifrån nu. Inte heller hur många gånger jag har fått avslag. Sen september har jag hållit på med intyg som har behövt kopieras, vidimeras och kompletteras. Enbart för att gång på gång få avslag och brev på hallgolvet om att de vill ha in ytterligare papper.

Det värsta – man får inte reda på vilka papper de vill ha på en gång. I stället sänder de ut sina kuvert med blå logga lite på måfå.

Din ansökan behöver kompletteras med pappret X och pappret Y.

Man skickar dessa.

Nån månad senare kommer ett brev: Var vänlig komplettera med pappren Z och Å och dessutom måste du ordna ett vidimerat intyg från högskolan/arbetsförmedlingen/sommarjobbet/valfritt jobbigt ställe att ta kontakt med.

Blir man inte trött, så säg? Jag vet inte hur mycket energi man ska vara tvungen att lägga ner på att försöka få en summa pengar som ändå inte är en riktig lön, och som i slutändan kan visa sig vara lägre än en månads ekonomiskt bistånd från soc.

Lilla ventilen

När lugnet går sönder och det droppar ner gråt i kaffet, beror det inte enbart på situationen som har byggts upp under flera månader.
Det är mer än att jag förväntas må dåligt, att ingen tycker det är underligt om jag är depp, jag som inte har nåt jobb.
Det är också att så fort jag får stöd från nåt håll klamrar jag mig fast vid det. Räknar med att bara jag har rödgråtit mig ska stödet dyka upp och fortsätta finnas, medan jag ironiserar och tar hål på alla hinnor av självförtroende.
Sen, om det vill sig illa, slutar jag ta ansvar. Den stödjande personen måste sköta allt; min ork och mitt pepp till mig själv.
Det är därför det brister ännu mer. För att jag vet att jag är, eller åtminstone kan bli, såhär.

Det är tisdag i januari.
Bara det – tisdag i januari – gör tråkont.

Gråta på en soffa man inte minns att man gråtit på förut. Bara inte kunna sluta. Ligga raklång och snora på koftan, faktiskt inte minnas när det hände sist, bli ohejdat rädd. Tänk om det fortsätter? Stanna upp, titta ut på blådiset och en jävla grå parkering, se gråtandet från ett annat håll lite.

Så vet man att inte världen sprängs av ett gäng tårar. Det är kontrollerad ledsenhet, jag är inte liten nu, inget tar slut för att jag gråter. Det är nånstans där man tar sig samman. Kanske där gränsen går till att bli för ledsen. Man reser sig och tankarna har jobbat, man har med ens fått perspektiv.

Förnyelse

Tänkte det var onödigt att ha kvar länkar till folk som verkar ha slutat blogga, så jag rensade lite i länklistan. I stället för att göra vettigheter. I stället för att vara vettig.

Round and around

Fylld av marängpajbit och sallad, indränkt sallad i vitlöksdressing väller magen ut. Samtidigt som indiekidsen ramlar in på Waynes i högar och barnvagnarna försvinner, tar vi rulltrappan ut igen till den snåla blåsten. Och av ärmarna på klänningen luktar det ovant, nåt oigenkännligt till en början men sen förtroget. Jag går över golvet hemma och tänder fönsterlamporna, för det har redan hunnit bli mörkt och över fyra. Ska vila och smälta för att byta om och iväg och göra av med överflödet och så går det runt.

Och söndan

Efter spontanbesöket kommer söndag eftermiddag, söndag kväll. Lugnt och tomt, positivt tomt, som söndagarna för ganska länge sen.

Jag går till affären förbi radhus, en del släckta och en del med lamporna glimtande rakt ut mot vägen och snön och söndagspromenerarna. Köper chips(lättchips med lättdipp!), mular i mig hälften och rullar ihop påsen, ställer bredvid spisen och tänker att jag är duktig.

Kroppen är utmattad redan vid nio. Värker fortfarande lätt från gymet i fredags. Jag duschar och kokar te till den engelska kannan och dricker ur brun mugg. Det smakar ju annorlunda, ibland bättre, beroende på vilken mugg man använder. Mosar in mer chips och känner mig inte lika duktig längre. Tänder blockljus på ikeakorgen, fortfarande lugnt, tomt, lugnt. I morgon var det visst nåt som skulle ändras igen – rutiner.

Lördag eftermiddag, halvmörker

Tråkjanuari. Ibland blixtrar det fram möjligheter om att vara nån annanstans. Hela tiden känns det som att jag levde mer förut än det känns som att jag gör just nu. Oftast kommer inbäddade minnen av perioder där jag ständigt var upptagen, aldrig satt och tittade genom fönstret, där jag inte behövde bilda tid främst formad av mina egna tankar i ett instängt rum.

Först kommer jag aldrig ihåg att det fanns nåt sånt när jag tänker på de där perioderna. Ingen tristess. Sen kommer jag fram till att nästan alla år nog har präglats av en längtan efter nåt annat och bättre. Att det nog inte beror på mitt liv så mycket som på mig.

Spindlarna attackerar...kanske

Jag vet inte varför det alltid händer just mig men nu har det hänt igen. Jag har röda fläckar, som bett, i ansiktet, som bara sitter där helt…ja, omotiverat. Nån här på bloggen sa en gång att det var spindelbett jag hade, men jag vågar inte riktigt tro på det. Alltså; skulle jag ha krigiska spindlar som kryper omkring i min säng på natten, som attackerar och biter mig i ansiktet? Jag har bara så svårt att se den bilden framför mig.

Dagens sena vuxenfrukost

Fiberhavregrynsgröt + skogsbär + fruktsocker + grönt chaite.

Bara ett kokt ägg och morgonpromenad fattas den hurtiga bilden.

Ps. Mina axlar värker hårt i dag.

Stången

På gymet är det en lite flirtig stämning. Jag ser hur biffkillarna spänner sig framför spegeln och hur några fnitterifnittrande solarieflickor rättar till hästsvansarna borta vid magmaskinen.

Vi ska köra skivstång och jag vet att jag är svagast. Är osvikligt svagast på skivstång, jämt och for ever. Ändå sen högstadiet när gympalärare Bengt skulle ha oss att lyfta och bokföra resultatet efter klasslistan i hans svarta lädermapp. Då en veklig tös med ojämn armstyrka utan undantag balanserade fel, kände hur stångens knottror sved i händerna och alltid behövde hjälp sista vägen upp. Då hon alltid väntade till sist med att lyfta, tills alla andra hade gått till duschen och lärar-Bengt plockat bort alla vikter så det bara blev stången kvar. Då hon alltid fick beröm för att hon ändå orkat stången, ty hon var ju så vek.

Vi kör alltså detta ångestmonstermoment. Jag svettas inte och stången bränner inte. Ingen lärar-Bengt står bredvid och daltar. Efteråt antecknar jag på träningskortet. 5 kg 3 X 10 ggr. Det flashar förbi nån bild här och var, nåt minne av ett gym i skolkällare långt borta, men det är så kort. Det är tomt annars och jag tror det betyder nåt bra.

Förlåt!

Skadan är tydligen redan skedd. Jag har sårat genom det jag skrivit här. Otydlig verkar jag ha varit. Jag ska inte försvara mig, försvara det jag gör. Har försökt sköta allt så skonsamt som möjligt och på det sätt jag trodde var bäst. Det felade och jag drabbas av känslan av att jag varit oärlig. Och oärlig är det värsta. Men jag vet inte var gränserna går mellan lögn, oärlighet, otydlighet och undvikande i ren omtanke.

Om helgen

Så kommer frågor om hur det var och gick. Det förväntade mötet. En sorts dejt, eller ett provande. Möjligen mest en vänskaplig träff. Och jag vet inte för jag vet aldrig, är inte nån som vet snabbt och känner snabbt. Vet bara vad jag inte känner, tar vara på det först och är långsamt förnuftig när det kommer till sånt som kan pågå inuti.

Vi dricker vin, nästan två flaskor på en kväll, och det går åt massa mat. Han tycker det smakar restaurang och det börjar lukta saffran över hela köket. Sen ska vi gå och titta på stan och plötsligt när vi kommer ut sätter blåsten i och det är kallt genom min halsduk, ända in till bröstkorgen. Det snöar lite som på jul, som i adventskalendrar, och vore man nykär hade det kanske kunnat kallas romantiskt men vi är nog lite för nervösa för att reflektera över sånt nu.

Man försöker skölja bort det nervösa med vinet. Man tänker inte så mycket. Man fastnar lite och låter det vara som det är. Man kanske provar en kram och tänker det skadar ju aldrig. Prövningar kan vara rätt trevliga.

Plötsligt

Abrupt uppvaknande till hård ringsignal från alfakassan. Harklar mig och försöker få fram en röst. Jaha uhum. Har glömt skicka ett viktigt papper. Vill jag vara vänlig och sända det så snart som möjligt och sen ringa upp och tala om när jag har gjort det tack?! Jag lovar att fixa. Bryr mig inte riktigt helhjärtat. Bidrag är bidrag och bidrag och innan jag fått in pappren och beslut är tagna kommer alfakassan möjligen vara ett minne blott.

Måndagen börjar i verkligheten. Inte mjukt. Stora kontraster från helgen.

Nån gång i januari

En viss herr J. S har låtit meddela att han ämnar ställa till med jävligt högljudd fest här i uppgången i kväll. Det ska mullra ut genom trapphuset och folk ska stå och rökhångla på balkongerna. Låter det för mycket får vi gärna ringa på och bli bjudna på en Martini med fruktsoda, står det mellan raderna på pappret nere vid porten.

Jag är tantig och oroar mig för min nattsömn, samtidigt som jag är nyfiken. Jag har sällan sett mina grannar sen jag flyttade in, men jag misstänker att festherren är identisk med hårdrockartypen på nedre botten som brukar hälsa försynt ute på gården.

Annars i dag avlägsnar jag julen. Jag är den sista i mitt kvarter som har kvar julljusstakarna i fönstren och tar jag inte bort dem snart riskerar jag att bli mobbad och objuden på gårdsfesten till våren, inbillar jag mig. Så jag packar ljusstakarna. Den lilla plastgranen ner i sin kartong. Går vägen till källaren där spöken huserar och det ibland knakar till och bitar av taket faller ner i håret. Knäpper igen hänglåset till förrådet och njuter av den minsta tanken på förnyelse.

I morgon får jag förresten celebert bloggbesök från Östersund hit.

Födelsedagsinlägg

Bloggen fyllde två år i går och jag glömde fira. Om det nu ska firas. Om jag inte är för pretto då. När jag tänker efter är jag ju pretto i vilket fall som helst, och bekväm med det.

Försöker tänka efter vad det har handlat om. Ser att det började försiktigt med poesi. Att det fortsatte. Skrev för mig själv och ingen visste om det. Var så nöjd med möjligheten att ha en öppen text, att alla åtminstone kunde se.

Det var nog nån gång i september 2005 som jag öppnade upp mig mer. Anmälde mig till bloggtoppen och tjejblogg. Ändrade karaktär på inläggen, började till exempel rapportera om hur basilikan växte.

Sen pågick det. Jag fick mina ämnen, som nog alla får, det där vi snöar in oss på. Basilika, svett och blygsel, försök till poetiska betraktelser, väder, mens och underliv.

Och så tanterna. Tanterna dyker upp på flera ställen genom månaderna, och jag tvingas inse att jag nog har en grej för tanter. Ämnena växlar, men tanterna är det enda som är genomgående. Nån skulle bra gärna få berätta för mig vad det betyder.

Prickigt

Jag mixtrar med koden. Ha överseende!
Eventuella svarta prickar som syns på bilden hos er Mac-läsare ska ignoreras.

Angående allt

Är bilden för pixlig eller vad tycker ni?

Ett steg

Owey. Nu har jag varit sådär framåt som jag egentligen inte är. Jag har ringt och presenterat mig! Gjort det som folk säger är så bra, som är alla arbetssökarkursers tydligaste mantra. Att ringa och presentera sig, visa framfötterna, sälja in sig själv...
Det är det som främst präntas in i skallen och det man leds framåt av på AF. Och även det som omgivningen så självklart anser att man bör göra, och tittar förbryllat på en åt när man drar sig för att göra det. Så många människor jag träffat som aldrig kommer inse det otäcka i att lyfta luren och visa de där omtalade framfötterna.

Nå. Jag ringde. Sa några ord. Tyckte nästan jag horade bra, för sålde jag inte min kropp eller mina tjänster så åtminstone mitt påstådda kunnande. Ifall det leder nånstans har jag ingen aning om.

Tillfälligt utomstädes och tillbaka

På Kupan i Bomhus säljer de skivor för fem krona styck och allt är större och piffigare än i min lokala Kupa på Brynästorget. Å andra sidan har de färre skor, inte lika många fikande pensionärer som diskuterar diskbråck, och ingen papegoja. Man kan säga att de har en annan profil på sitt secondhandande, där ute i förorten.

Och Bomhus är för mig en osynlig okändhet. En vårdcentral vid cykelväg i Anderstorp, Mölnlycke, Bromölla. Folk säger att de har bott och växt upp där. De säger att det är saker; sunkigt och tråkigt. En kille på min gamla skrivarkurs plitade till och med på en roman som utspelade sig i Bomhus, men jag fick ändå aldrig nån riktig uppfattning om hur det var. Det ligger tio minuter bort, men jag är aldrig där och minns inte att jag nånsin varit.

Trots det känner jag direkt igen mig när jag kommer dit och vi går genom dungar, utmed sjuttiotalshus, förbi lyktstolpar med hundbajskorgar. Det är lika avlägset och samtidigt precis så bekant som en eftermiddag i tandläkarväntrummet under högstadiet. Portar som öppnas, människor som trampar, bussar som stannar. Samma obehagliga ofrånkomliga oberörda. Växlar mellan tryggt och tristess. Sådär som alla samhällen tio minuter från stan eller fem kilometer från riksvägen antagligen gör.

Elektriska vågor

Jag känner mig märkligt laddad. Det finns idéer om vad som måste göras, och vad som kan göras, men startsträckan är lång och självförtroendet underligt sargat.

Sova är det sista jag behöver.

Ur stormen, mot gymet

Genom snålhet kan man också förbättra kroppen. Uppenbarligen.

Jag har ett allt-i-allo-gymkort nu som egentligen är för dyrt för mitt eget bästa. Jag är för samvetsöm för att inte utnyttja det. Jag går, genom snöstorm, i lunginflammationsvarning, för att använda min dyrgrip till kort. Gymmar väl inte alltid helhjärtat. Maskar kanske lite för mycket under armhävningarna på tantträningspassen. But still. Huden verkar fastare. Under fettet finns nåt som kan liknas vid magmuskler, och om man letar tillräckligt mycket på armarna kan man hitta biceps. När jag kommer ut ur duschen tycks benen vara utan leder. Lealösa, som mina föräldrar skulle ha sagt.

Jag tänker att halvhjärtad träning nog måste vara bättre än ingen träning alls.