Kära dagbok,

Jag sitter i bikini och försöker utföra nåt slags arbete. Det går sådär, kan jag meddela.

Enkät, snodd av Camilla - om sommaren

Hur länge ska du vara ledig?
Ingen vet. Eventuellt mycket, eventuellt inte alls.

Kommer du vara singel eller ej i sommar?
Singel, ser det ut som ja. Har inte ens en dejt numera, men eventuellt några kaffepartners.

Hur många nyktra dagar blir det?
En del. Men jag hoppas på några onyktra rosédagar också.

Brukar du kolla in andra tjejers kroppar på stranden?
Ja. Men mest kollar jag nog på min egen.

Om man vill bada i Sthlm: var gör man det?
Baksidan på Långholmen verkar fin om man vill ha det lite privatare. Om man vill spana – framsidan på Långholmen. Annars: Skärgårn, Reimersholme, Fredhäll, Vinterviken kanske….ska även testa Långsjön i sommar.

Kan du tända en grill?
Ja! Var längesen jag gjorde det, dock.

Vilka solglasögon kör du?
Gillar ej solglasögon. Dessutom har jag ju vanliga brillor numera, de måste följa med överallt.

Går du osminkad om dagarna?
Ja. Ibland. Eller rätt ofta tror jag. Har blivit lite slö med sminkandet på äldre dar.

Är du cornetto eller piggelin-tjej?
Daimstrut.

Vad är sommarens soundtrack?
Allting med Robyn och Oskar Linnros. Och CEO – Come with me.

Vart åker du på semester?
Till Schlätten. Skulle gärna åka till Gotland också, men tveksamt om det blir så.

Andra sommarplaner?
Skriva mycket, se till saker blir klara. Odla. Läsa. Cykla. Gå på lite konserter kanske. Allt väldigt obestämt just nu, men det brukar bli bra i slutänden.

Sommarens outfit? (En för soligt och varmt väder, en för rusk)
Sol: Kjol och linne/klänning. Rusk: Kjol och strumpbyxor, kofta, alternativt tajts och tunika + mycket halsdukar och scarfs.

Hur håller du formen?
Måste nog stämma in med flera föregående talare i den här enkäten…form, liksom? Hålla formen känns som nåt man gör i Lätta-reklamen, inte i verkligheten. Men äsch, ja, jag har tänkt köra lite indiegympa och lite promenader. Men jag kommer nog inte att hålla så mycket form för det.

SPF – ett måste eller bara ruff o båg?
Nä. Jag kör utan så ofta det går. Använder det mest under långa dagar på stranden och mest på rygg/axlar och i ansiktet. Läget är dock lite annorlunda utomlands.

Sommarens drink?
Rosé. Eller cava. Eller Tranans sommardrink. Synd att de har stängt nu bara.

Vad kör du för bikini?
Tror den gula får vara med en säsong till.

Gå ut i Stockholm – hit eller bara turister?
Gå ut, men på ställen dit inte för mycket turister har hittat. Vilket kan vara klurigt.

Hur sminkar du dig i sommar?
Till vardags – typ inget. Fest – mascara, rouge, läppglans. Och ja, sen gillar jag målade tånaglar också.
Sommarens maträtt?
Lax och färskpotatis. Och nån räkmacka…evigheter sen jag åt en bra räkmacka nu.

Nu.

Jag flyter. Det är svävande drömskt och med midsommarhelgen försvann kontakten med det som måste göras, det som existerar och jag tittar på datorn på ett stumt sätt, som att den inte finns. Och jag planterar om ännu en blomma det är som en drog man vill bara se det växa och mitt kök är nästan fulländat nu, allt det rosa som från början sågs hopplöst omodernt och tantig är nu en fuktig sommardröm. Och från avloppet eller nånstans ifrån vrider sig rören, ett gurglande ljud hörs och jag glider in i sömnen med detta ljud, fast sömnen är svår, och allt för fuktig. Jag tar med ännu en bok ut på gräsmattan och vissa dagar är den helt död, som tömd på sitt levande innanmäte och dessa dagar spelar inga pensionärer boule, inga barn samlar blommor utanför dagisstaketet, inget par dricker heller sitt kaffe på hopfällbart bord vid en liten klippa. Dessa dagar går jag ändå ut, jag ligger på ett gammalt påslakan, jag bläddrar bland sidorna, tidningarna fladdrar och vill flyga iväg, solen har så många nyanser och en rygg blir mycket snabbt fuktig. Och jag vänder mig på sidan, jag reser mig upp, försöker samla håret som sliter sig och jag tänker att jag borde ha en ny älskare. Men sen – så tänker jag visst alltid såhär års, för det finns inget medvetande om vad som är, bara gator och tomma torg och bleka dammiga speglar som tar emot ett snett sommarljus. Och det är just i detta som nåt behövs.

Kära dagbok,

Vid pendeltågsstationen i Årstaberg står det en kvinna och säljer nybryggt kaffe. Hon säljer frukostpåsar också, med bulle och kaffe och de kostar bara 15 kr. Det står mer folk där. En bullgubbe och en massa människor på en rad som ser som missionärer som vill dela ut sina heliga kristna reklambroschyrer. Men jag vet vad jag vill ha. Jag går direkt fram till kaffekvinnan, det är bara hennes föresäljning jag vill stötta här. Jag undrar om hon står där varje dag, året om, eller om hon liksom växte upp ur jorden nu när det blev varmt.

Jag har provjobbat nu alltså; två dagar. I långtbortistan så man måste åka med pendeln och promenera lite för att komma dit, men det är helt ok. Jag gillar pendeln på sommaren. Så har jag jobbat, suttit vid en dator och knappat och klickat lite och det är väl minsann inte fy skam men inte heller det mest stimulerande arbetet som går att hitta här i världen. Dessutom kan jag inte riktigt avgöra hur det gick. Vissa stunder har jag känt mig som den mest korkade och mest datorovana människa som går att hitta, jag har fumlat med knapparna och stavat fel på ord jag inte borde stava fel på(plötsligt känns det som att jag inte skrivit ett ord engelska sen skoltiden) och varit en allmänt dålig kontorsmänniska. Vissa stunder har det gått bättre, som tur är. Vissa stunder har jag jobbat själv och tänkt att det går ju, det här. Jag kan nog jobba här ändå.

Men vi får se. Man får alltid se. En annan person ska provjobba också och det kan hända att det i slutänden inte blir jag som får sitta där. Men jag tänker att det kanske inte är meningen då. Om jag inte får det på grund av min fumlighet kanske jag var fumlig just nu av en anledning. Att jag inte skulle få jobbet. Att jag ska få nåt annat. Att allting redan finns uttänkt och färdigprogrammerat; mitt liv skulle inte vara såhär det skulle vara annorlunda.
Jag hoppas det.

Kära dagbok,

Gick hela vägen till Årstaviken och satte mig. Älskade det. Ända vid Årstabron. Tycker det är den perfekta brytpunkten för stad – natur, människa – effektivitet. Själva stadens definition. Pendeln som ilar över varje kvart. En sol som går ner. Några båter som bryter vattnet. Och så bakom ryggen detta ständigt pågående människoliv; joggare, stavgångare, cyklar, tonåringar. Ja, ni förstår.

Jag skrev och jag skrev och sen gick jag vidare till det evigt livlösa Årstadal och tog tvärbanan tillbaka. Och idag känns allt lite lättare. Även om inget riktigt har löst sig så ändå – lättare. Jag hoppas på sömn inatt.

Kära dagbok,

Fast jag är nöjd på dagen kommer natten över mig som en ondsint hök. Och det spelar ingen roll vad jag gör, hur många fönster jag än öppnar(det finns bara två), hur mycket kläder jag än klär av eller på, det är ändå för varmt eller för kallt. På natten visar sig livets totala hopplöshet.

Ser hur allt bara passerar förbi. Hur människor där ute är så fantastiska hela tiden. Alla är typ 25 och har haft en miljard häftiga jobb, varit på utlandstjänster hit och dit, varit projektledare för det och det. Och allt bara för att de kände ett sånt engagemang! Bara för att de ”brinner för PR”, eller ”alltid har hållit på med demokratiarbete, det kom liksom naturligt!”. Eller nåt annat. I Stockholm verkar människor nämligen tänka på sin karriär redan i lågstadiet.

Och allt jag kämpat för, allt jag försökt med känns aldrig tillräckligt. För allt kom ändå för sent.

*

Sen kommer gryningen och fåglarna. Älskar det och hatar det. Det syns där, längst bort på natthimlen. Den lilla rutan där det spricker upp. När fåglarna ser den börjar de låta, helt av sig själva. De vet inget annat.

Jordgubbspaj!

Kära dagbok,

Medan studentflaken tjuter förbi utanför hänger jag på biblioteket. Det är inte så ospännande som man kan tro, för sällan händer så mycket som i det tysta, i ett bibliotek. Sällan finns sån blandning av människor som studerar, skriver, surfar, städar och är intresserade av lite allt möjligt.

Här finns till exempel han med Leonard Cohen-tröjan som smyger runt bland hyllorna och dammar förstrött, ställer nån bok på plats då och då, ser ut genom de högt uppsatta, rutiga fönstren, för att sen damma vidare. Här finns kvinnan som hela tiden häver ner böckerna på golvet. Här finns den äldre mannen som sitter i datoravdelningen och darrande antecknar i sin skrivbok.

Här finns studenterna. Bibliotekarierna. Barnfamiljerna.

Man lever ett liv här inne, biter på sina äpplen och loggar in på sina facebooksidor.

Inte konstigt det är svårt att koncentrera sig.

Kära dagbok,

Jag gillar det verkligen som det är nu. Det är början av sommaren. Jag har fått min bostad och den är sannerligen hemtrevlig. Jag har romantiska fladdrande gardiner, spetsridå i köket, små burkar med te och kaffe; ja allt jag behöver egentligen. Jag har ny dator också, med mjuka sköna tangenter. Jag har ett mobilt bredband, så om jag vill kan jag sitta på ett café och vara svår. Skriva bland kultureliten, sitta och knappa nånstans och verka upptagen. Det enda som egentligen fattas mig är det där jobbet. Men det borde komma nu. Snart. Vilken dag som helst.

Kompakt boende

Det börjar gå på rutin nu, detta med att flytta. Och detta med att flytta till boenden som inte är 100% mina egna. För varje gång skalar jag av det allt mer, för varje gång blir det ett allt större begränsande till bara de saker jag faktiskt behöver. Men det är ok. Faktiskt. Det är ok.

Nu sitter jag här då, med sommargardinen fladdrande utmed det lilla fönstret, i det lilla vardagsrummet som ligger bredvid det lilla köket där diskbänken trängs med en sjuttiotalsmönstrad duschkabin. Jag gillar det, detta trånga enkla. Det är en utmaning att få ihop det. Hitta utrymmen att ställa köksprylarna på, eller ytor för alla de hundra växterna, böckerna, ljuslyktorna och skorna. Det är vackert så, och det funkar, för den här gången är 90% av prylarna mina. Här finns(nästan) inget oönskat. Här kan jag bo och leva nu, för kontraktet jag har skrivit är tills vidare och då gör det inget att duschen är i köket och att jag har världens minsta ytterdörr. Inget alls.

Eh...

Idag har två personer, oberoende av varandra, påpekat att min kjol har åkt upp så att trosorna syns.

Den första vid Hötorget.

Det andra på Systemet Gullmarsplan.


Antar att att det betyder att det kanske är vår, eller nåt.

Kära dagbok.

Det är bostadslösheten som gör mig riktigt motståndslös just nu. Det som på natten, på dagen, men mest på natten trycker och pressar och gör mig skör. Nånting händer, det är så strålande ljust, som skimmer genom trädtopparna här utanför, men jag kan inte för en sekund njuta av det.

För det är som att tiden håller på att ta slut. Jag är för gammal och jag är trött. Jag tog ett beslut om att lämna det jobb som bara mest gjorde dåligt med mig. Inte för en sekund ångrar jag det, men att det skulle ske i just samma stund som jag också måste söka ny bostad hade jag inte riktigt räknat med.

För jag vill kunna ha en sommar.

Men jag vill också kunna se vad som händer under sommaren. Vill kunna se att det finns en augusti, utan att ständigt behöva tänka, alltid behöva undra var jag är, var jag vaknar upp, vad jag kommer hem till då, där, nån gång i början av hösten när allt börjar om.

För människor är där ute. Jag ser dem, de har cyklar och filtar i gräset, det står en liten figur i blå solhatt och ler mot sin mor och snart ska de gå in och folk har; de går med sina matkassar, de fortsätter i lövskimret, de går sina powerwalks och de har. Ja, de är. Åtminstone de allra flesta av dem vet var de kommer bo om två veckor. Ganska många av dem vet var de kommer bo, vad de kommer göra om två månader, eller år. En stor del av dem har åkt till samma arbete de senaste två åren och kommer så göra de kommande två åren härefter. En viss del av dem är troligen inte nöjda med det, men skulle ändå aldrig byta det mot en tillvaro där de aldrig vet.

Kära dagbok.

Jag är på Schlätten. Och någon ringde mig om ett jobb imorse och jag var för seg och trött för att svara(vem ringer kl nio på morgonen till en arbetslös liksom?) och sen pratades det in på telesvararen och efter det har jag försökt få tag på människan men hon är på nåt fucking möte hela tiden och ska återkomma senare.

Men Schlätten är så grön som alltid såhär års och det växer krokus, vitsippor(nästan överblommade), gullvivor och jag vet inte vad. Och det finns kaffe och rabarberpaj. Bara det!

Next

Det tog slut. Jag har jobbat min sista dag och för några sekunder var allt tomt och ödsligt, jag förstod det inte, fattar väl inte riktigt nu heller, fast det känns bra.

Fortfarande drömmer jag om jobbet. Om resvägar, priser, misstag jag har gjort, kunder som ringer och är arga. Jag drömmer att vi alla plötsligt cyklar till kontoret, på oändliga långa cykelvägar genom stan. Då finns inga pendeltåg med signalfel, inga tidtabeller, inga månadskort.

Jag vaknar sen och inser att jag förmodligen aldrig mer behöver bekymra mig om det där. Jag ska aldrig mer dit. Aldrig promenera nerför isig backe med andan i halsen, aldrig trycka på våning fyra på hissknappen, aldrig passera in med den där stressklumpen i magen och tänka att nu måste jag skynda mig att slå på datorn, langa in lunchen i kylen, logga in och börja jobba för här ser man mig, man ser mig hela tiden.

Nu är verkligen alla dagar tomma, eller åtminstone inte sammanpressade. Det finns inget schema längre att noja sig över. Men det gör inget. Det är bra så. Dags för nästa projekt.

Och så

Jag gick på en mystisk AW som Bemanningsföretaget ordnade och det var bara jag där från mitt jobb. Bara jag som ville dricka rosa cider och stå och se nervös ut och dippa lite nachos med totalt okända människor. Men jag tänkte att ja, varför inte? Vad gör det väl för skada? Och allt var verkligen inte så farligt som man hade kunna föreställa sig. Alla blev vi visade in och jag blev presenterad för nån från huvudkontoret som var från Övik och sen hängde vi lite. Sen blev det tipspromenad och hon från Övik fick vin på näsan och konsultchefen gav oss en kram när vi gick hem.

Och allt är verkligen inte alls så farligt som man kan tro. Jag ska inte jobba på mitt jobb mycket längre, men det är ok, det är det verkligen. Och när han som jag träffar säger: har du inte ångest för att du kanske inte kommer hitta nåt nytt jobb? säger jag bara jo, lite, men jag får mer ångest av tanken på att jobba kvar.

Då vet man att man har gjort rätt. Våren skiner. Det är snart maj. Konsultchefen ger mig en kram. Det finns pengar på kontot, jobb att söka. Och ibland är det nån som påstår att den saknar mig.

Att träffas

Efter den där kvällen som höll på att sluta i ingenting. Efter den kvällen, när han vågade ta på mig men bara försiktigt, när han i sista stund, precis när nattbussen svängde fram runt hörnan, vågade ta ett steg och bad mig följa med. När jag för en gångs skull nuförtiden inte kände ett malande motstånd utan bara tänkte att ja, man ska ju leva lite innan man dör också.

Efter den kvällen träffas vi. Och det är väl inget särskilt i det förutom att jag i ärlighetens namn egentligen inte gillar själva träffandet. Eller: jag gillar att träffa honom, men jag gillar inte det där uppstyrda i att dejta – att träffas och liksom ägna sig åt nån aktivitet. Förväntas hitta nåt som båda gillar; filmsmak, gå på den där konstutställningen det skyltas om i tunnelbanan, sitta i soffan och vänta på att det perfekta ögonblicket ska infinna sig, sitta och vänta förgäves för att sen kanske känna att nä, det var nog inte nåt det här ändå.

Jag gillart inte. Tycker kanske att man kan hångla och sen springa på en bro i natten och sen bli ihop, eller inte alls. Eller i smyg börja ligga med sin jobbarkollega. Eller plötsligt upptäcka att man är kär i den där vännen man brukar lyssna på skivor med. Eller bli dödsförälskad i han i frimärksföreningen(om det nu finns såna längre). Eller…ja.

Men detta med att träffas. Nej. Jag är tveksam.

Under ett askmoln

Förlåt! Internet fungerar bara sporadiskt nu. Förlåt! Därför är jag borta härifrån. Men jag har beställt ett mobilt bredband och ny laptop och sen, då, senare, då ska allt bli normalt igen. Åtminstone är det vad jag inbillar mig.

Sen, då, senare, har jag kanske inte längre nåt jobb. Men det gör mig inte särskilt mycket egentligen. Jag går nästan runt och hoppas på att slippa en förlängning, bara för att slippa jobbet. Sorgligt men sant. Jag vill inte längre. Vill inte arbeta dessa konstiga tider och nästan aldrig få ha fredagskänsla, vill inte behöva vrida och vända utochin på mig själv för att få ledigt ens för att kunna gå till doktorn. Men framför allt vill jag inte jobba på ett företag som mäter allt jag gör och transformerar det till statistik. Jag har blivit gammal nu. Dags för lite värdighet.

Kära dagbok.

Jag tror att våren har kommit på riktigt nu.

Jag har hånglat, och det måste ju vara ett säkert tecken.
Det hela var mycket underligt, men på alla sätt bra för mitt fortsatta leverne. Nu kan jag klara av en vecka i arbetsmisären.

Och gondoler...

Isar & tragik

Internet slutade funka och jag fick panik för en stund och nu tjyvsurfar jag på ett mystiskt öppet nätverk med kass signalstyrka. Sådant är livet när man har ett beroende. Sådant är livet när så mycket handlar om kommunikation.

Jag gick ut på påskafton och gladde mig åt våren, drack kanske en drink för mycket(men inte onormalt mycket) och sen stod jag vid baren och log ut mig själv, kom på mig med att skämmas för att jag tyckte han på mitt jobb som spelade skivor var fin. Och sen, trots att jag bara var normaldrucken, kom en vakt och tyckte att jag kanske borde gå hem. Och detta upprörde mig, ja nästan hela vägen hem tänkte jag i fyllan på hur jag ska tillintetgöra denne vakt, men ändå – livet är för kort för att ständigt fundera på hämnd.

På påskdagen var bakfyllan ett faktum, men jag gick ut, jag gick ändå ut, och Stockholm var så vackert att man kunde börja gråta. Trots huvudvärken gick jag, från Skanstull till Gamla stan och alla isarna smälte. Det var de vandrande parens dag.

Nu behöver jag mental vila. Halsen och huvudet är lite tjockt, och kanske är det pollen, kanske är det en förkylning som aldrig vill bryta ut, men jag stannar hemma för mental vila. Det är vad som behövs nu.