För det bästa

Längst in i kylen finns en burk med kokosmjölk som öppnades nån gång i november, kanske tidiga december. Jag försöker hälla burkens innehåll i diskhon men det klistrar sig fast. Jag tar en gaffel och sticker ner i monstret, mögelmonstret och det skriker. Gvvvvaaa! Det är beige, vitt och svampigt med svarta prickar som väller ut. Prickarna är ögonen och jag sticker gaffeln i dem och dödar. Sätter på varmvatten, spolar bort november.

I hallen flyger paketavier omkring när man rör sig. Högen postorderkataloger teliabrev och julkort sträcker sig till vaderna. Jag lassar undan, biter ihop, tar mig fram. Sliter upp de intressanta, slänger tråkbreven i en hög på golvet och postorderskiten mejar jag ner i papperskorgen. Vill inte vara saknad av Ellos, skaffa extratjänster hos Telia, veta av verkligheten.

Jag river av all värme med kläderna, sätter mig ner och inser att nu ska det fortsätta. Det är nu orken ska ha infunnit sig och skogsluften kärleken och livskvalitén fått mig börja handla. Igen.
Men jag blundar bara och låtsas det är jullov.

Kilogram senare

Jag är två kilo mer. Fullare av mandelmassa saffransdeg parmesanflarn getost citronoliver svartrötter potatisgratäng och allmänt bös.

Ändå två goda kilon. Gravid är det tillstånd som ligger närmast till hands, men det är så det går när man slappnar av som en vän till mig sa en gång, eller dä ska va lite å ta i, som är tidernas kanske mest gubbsjuka kommentar. Jag är nöjd, vilket man förstås kan kosta på sig att vara när man har hyfsad förbränning och två kilo i verkligheten är två löjliga välfärdskilon.

Smalheten sitter där i bakhuvudet, känslan av alltid ha hört till dem som gärna la extra Lätt&Lagom på mackan i hopp om att det skulle placera sig rätt så man äntligen skulle slippa gliringar om små tuttar. Till slut insåg man att fettet aldrig skulle sätta sig där man ville och började i stället njuta. Att vara ofrivilligt spinkig är inte alltid lyx, men man lär sig att vända det till det bästa.

Och eftersom det är så lätt att fortsätta identifiera sig med det man identifierade sig med i tonåren hänger känslan i. Även efter att hormonerna slagit in, ofrivilligheten blivit frivillig och spinkigheten förvandlats till smal med former. Jag tror fortfarande att jag obekymrat obegränsat kan lassa in,uppenbarligen.

Closing time

Ett år av avslutanden. En linje av ostrukturerade händelser. Inre att undvika att tänka på. Yttre att undvika att kommentera. Jag hade önskat snö, eller åtminstone frost, men Schlätten erbjuder i dag samma väder som så ofta annars på nyårsaftnarna. Evig lera och gråa fält, ni kan det säkert nu.

Men nyårsafton har också varit förtrollande. Det har varit att jag har suttit nervös hopkrupen i vardagsrummets vita fåtöljer som endast avtäcktes vid högtiderna, har suttit där i strumpbyxorna och flätorna och plockat i jordnötskålarna(80-tal). Väntat, varit ivrig inför jag visste inte vad. Suttit och sett på drinkar som blandats, förundrats, känt pirret utmed ryggraden som jag länge trodde ingen annan kände. Har gäspande sträckt ut mig på heltäckningsmattan(80-tal igen)och somnat framför Grevinnan och betjänten. Drucken av sömn och fruktsoda har jag märkt hur nån(mamma? pappa?) lagt en av filtarna från soffan över mig och sagt vi väcker dej vid tolvslaget. Hur jag sen sovit pirrig i väntan, blivit väckt, sprungit ut, på med termobyxorna. Stått i iskylan och inte fått gå för nära, nästan krökt nacken i blickarna mot det färgade mörkret, stått där i evigheter för att sen gå in, krypa ner, bli godnattpussad och somna i magi över så lite. Sånt där litet som inte räcker numera, eftersom ju fler nyår man får desto mer krävs det, tydligen.

Jag har avslutat en del det här året, som sagt. En utbildning, en c-uppsats, ett förhållande och ett samboboende. Typ så. Stora saker, betydanden. Sånt som tar tid att smälta. Men, bland alla stängningar och avsked, tror jag, finns några öppningar också.

Tveksam frisyrbild

Ok, skynda er att glo för jag kan plötsligt ångra mig och ta bort den.

Under en korkek

Ibland är det fint på landet. Too bad bara att mobilkameran är usel.

Det torra är bevattnat

Poptorkaproblemet är nästan löst. Mamma, som tillfälligt hade förvandlats till tekniskt geni, kom med den utmärkta idén att jag ju borde kunna stoppa in mp3-spelaren direkt i datorhålet. Vilket visade sig funka excellent. Så nu har jag pluggat, tankat och fyllt.

Lugnet återställt.
Alkoholen inhandlad.
Håret nyklippt.

I dag har jag dessutom eventuellt dödat ett par spöken. Det tar på krafterna, därför blir detta kort.

Från en död till en annan

Ska besöka den tysta platsen. Jag går i lera på landsvägen bland gärdena där horisonten ligger flera mil bort. Ingen har hört talas om cykelbanor här, eller åtminstone inte tänk tanken om att kosta på vägen en. Varje gång det passerar en långtradare trampar jag ner i diket, stövlarna fastnar och det stramar till i låren.

Kommer till rondellen. Rondellen som ligger där man svänger in till hemma. Det brukar tydligen stå rondellhundar här, men nån har plockat bort dem, nu är det bara gräset och vägpinnarna kvar.

När jag haspat upp grinden stänger jag av musiken i öronen, jag vet inte riktigt varför, det bara är så, måste vara tyst här, bara måste. Jag går fram till graven, tittar mig omkring, ingen är där, ingen som säger nåt, vid stenen fladdrar ett ljus i en av lyktorna och nån har ställt dit en vas med tulpaner.

Där vilar de. Tysta bredvid varann. Döda med sex år emellan. De får några minuter av mig. Vet inte vad jag ska ge mer än tid och lite ljudlöshet.

Trampar hem i leran. Slår på musiken igen och Jarvis sjunger. Bilarna svischar förbi, ljuden kommer tillbaka. Plötsligt dyker det upp nåt i ögonvrån, och jag vet genast att det inte är nåt bra. Tar ett steg bakåt och den är där nedanför stövlarna, ligger och smälter in i gräset, grå av vägen men inte blodig. En död räv. Det ser ut som om den sover. Den ligger vid vägkanten i dödssömn och det blåser genom grässtråna, bilarna åker och ingen bryr sig. Det minsta man kan önska den är en stunds tystnad.

Poptorka

Jag har fastnat mig kvar här ute på landet. Och jag är så präktig att jag ägnar minst en timma varje dag åt skogpromenader. Sniffande på barr, insupande av ångande hästskit efter ryttarekipagen jag möter, samt en del bligande upp mot solen.

Ett av få problem just nu är dock att jag har underskattat min mp3-spelares kapacitet. Jag lever i en musikalisk stagnation! Jarvis, Emiliana Torrini och Charlotte Gainsbourg i alla ära, men nu börjar öronen ludda igen.
I bokhyllan bredvid mig ligger inte mindre än fyra stycken usb-kablar. Tyvärr är inte en enda av dem hålkompatiblel med min spelare. Min musikkonsumtion kommer avstanna likt bakfulla svenska myndighetsgubbar under mellandagarna.

Julens sista utpost

Det allra sista jag brukar kräva av julen är en skål vit grädde och vaniljris med apelsin. Även kallat ris á la Malta.
Den ska avnjutas på annandagen framför en dagarna-efter-julfilm, gärna svensk, kanske Änglagård eller nån Ingmar Bergman. Det ska inte ägnas en tanke åt att grädden är fet, och det får inte vara fråga om mellangrädde eller nån slaskig Milda Visp, det ska vara fett och man ska må illa när sista skeden är tagen.
Sen ska man stänga av tv:n precis när nån på svt önskar god fortsättning, ranta bort till kylen, glo lite på knäcken och konstatera att man inte är sugen längre.

Nu längtar jag efter nyår, varm mat och sur champagne.

Vad söta alla är

Beror det på den här julgrejen tro?

Nu börjar det

Här bland ljusslingorna och allt det vidsträckta varvar nån(inte jag) Pavarotti med Carolas julskiva. Det känns helt ok, just nu.

Som vanligt handlar allt mycket om fönster. Vem har satt upp julgranen redan, vem har inte satt upp slingan på balkongen, och varför? Vad det är som syns och inte syns, för julen är på alla sätt synlighetens högtid.

Det börjar nu, och det går snabbt. Det är ingen utsträckt väntan fram till kort klimax längre. I stället massa inför, inför, inför. Provsmakning, tjuvnallning, luckor som öppnas i förväg.
Men det är också lite värme, nånstans.

Flickor,vänner, människor. God jul! Take care.

Kärlek.

Time for ignorance, time to end it

Jag har ignorerat den här julen. Har ignorerat, men nu när den står och trycker upp sig själv i ansiktet på mig går det inte längre.

Efter perioden av blödighet kommer uppenbarligen en tid av ignorans. När ett förhållande avslutas delas tiden upp i epoker lika självklart som i en historiebok från mellanstadiet. Epokerna pågår, känslorna och livsvillkoren förändras tills man framme i nu. När man är framme där funderar man inte längre på hur man känner och var man befinner sig i relation till det avslutade.

Det har varit dagar utan ljus, jag har sovit för länge suttit för mycket, gömt undan för många räkningar i en hög av damm och kuvert bredvid datorn. Jag har ignorerat. Politiken, stilistiken, a-kasseförhandlingarna.

Min DN-prenumeration har gått ut och jag sitter aldrig vid köksbordet med tekoppen på morgnarna längre. Vissa dagar har jag undvikit att prata med människor annat än via fragmentarisk msn-svenska. Ibland har jag bara gått ut i luften sent på kvällen. Jag har isolerat mig.

Det är smält frost i gräset där jag är nu. Dimman ligger över slätten som är vidsträckt. Mamma har satt upp nya julgardiner i fönstret till mitt flickrum, hon har arrangerat med pärlor som häger fint och hon har plockat fram kartongerna med glitter ut den berömda klädkammaren. Fast hon kanske egentligen inte alltid vill. Fast lillebror inte kommer hem till jul i år, han planterar vindruveplantor, plockar äpplen, hoppar fallskärm på Nya Zeeland. Över nyår jobbar han på en camping i en växthuseffektvärme som är betydligt varmare än den här.

Han kommer inte och allt är sorgligare än det varit tidigare. Likadant med vännerna. Jag får träffa dem kortare tid än innan, inget är som det varit, som jag vill att det ska vara. Sorgligare, annorlunda.

Ändå vet jag. Det sorgligaste vore att inte försöka. Inte fixa den där maten och inte lägga på de där juldukarna i flickrummet. Att inte anstränga sig över huvud taget för att återskapa magin från när man var liten, det vore det värsta.

Därför slutar jag ignorera nu.

Gästspel

Om ni vill se en otydlig Laanna stå och frysa vid en eld kan ni kika här. Oh, det var en vacker söndag.

Cykel,halkigt,vitt och vått

I Gävle har vi har snö nu alltså. Hoppas ingen missat det.

Hoppsan!

Jag måste ju vara helt efter igen, men jag har inte fattar att Fru Reinfeldt ju är ganska snygg förrän nyligen. Dessutom måste jag ha otroligt okomplicerad humor, för jag blir väldigt fnissig av rubriken Filippa Reinfeldts matvecka.

Nu ska jag slå in en julklapp eller två. Snart ska jag också lyssna på Wham, min vana trogen såhär års.

Hårdare tag

Snart tar jag burken med pepparkakor och påsen med saffransbullar, stoppar dem i en konsumkasse häller diskmedel över och knyter igen påshelvetet. Hårt. Går sen ut med den och stoppar den längst ner i containern för hushållssopor. Går inte tillbaka och plockar upp den igen.

Snart alltså.

Ok, baby

Det är sol det är frost det är noll grader igen. Lovely.
Nu blir det friluftsliv, tydligen.

Halvfylleinlägg

Tydligen är jag inte den enda som har ägnat en del av kvällen åt att se Match Point.
Jag är tydligen inte heller den enda som inte får några direkta inside feelings för nån av karaktärerna. Jag tycker mycket om början av filmen, när allt går ganska långsamt, över huvud taget anser jag ofta att filmer går för snabbt och tar slut för snabbt. Pingisbordscenen är suveränt elektrisk! Man fattar så snabbt att de blir kåta på varandra, det är fint att man fattar det, jag tycker mycket om just det.

Jag kramar ur de sista dropparna vin ur förra lördagens bag-in-box och går fram till köksfönstertermometern. Noll grader. Förut när jag var ute var det frost på bilarna, frost på gräset, jag blev lycklig av det. Om det var nederbörd nu skulle det alltså snöa. Det gör det inte. Om det var molnfritt nu skulle det vara stjärnklart. Det är det inte. Såklart.

Ombyte förnöjer

I går: julklappsbyte och kinamiddag med ett ex. Vin, chilinötter, drinkar och Djävulen bär Prada i soffan som vi en gång delade, som vi valde ut tillsammans men som nu knappt existerar i mitt liv.

I dag: ungkarlskväll med eventuell ungkarlsmiddag, bearnaisesnusk eller pizza. Kanske vin. Kanske ut på äventyr.

Jag känner mig märkligt berusad fast jag förmodligen skulle fixa grönt i vilket blåstest som helst.

Smaka

Att ädelost trivs på pepparkakor visste vi ju redan, men jag kan även rekommendera: philadelphiaost. Väldigt mjuk och mild i smaken mot pepparkakans kryddighet.

Today I am keen on snow

Det är allt lite julafton i dag. Signerad finfin bok på posten, i ett litet brunt kuvert, svart och ser ut som en skolkatalog.

Jag har gått in på Kupan i all hast, mitt numera veckliga besök. Och jag har fyndad. Virkad vit hippiemössa, lackväska i portmonnästil, grå schysst mönstrad väska och – och – ett par helt perfekta svarta små söta underbara overkligt fina stövlar med snörning och foder. Tyvärr blir det väl aldrig snö så jag kommer aldrig kunna använda dem utan att dö av svett.

Men jag hoppas.

En tanke om teater

Teatern i går ja. Nihao! Du hjälpa mig? Den skulle kunna kallas stökig eller kaosartad. Kanske förvirrande. Men snarare för nåt som illustrerar en del av det som den utger sig för att handla om. Poesi. Två poeters liv- Sylvia Plath och Ted Hughes, men utan ordning eller tydlig innebörd. Utan traditionell berättelsestruktur. Bara liv, händelser, känslor, sång, citat och sidospår bort från det som från början tycktes vara en berättelse. Ett skådespel som är ganska mycket som en dikt, där allt är öppet och fritt att sättas ihop och relateras till den egna historien.

För mig var det där röriga förvirrade inget som störde. Jag förtrollades hela tiden av människorna, uttrycken och framför allt av miljön. Det lilla rummet med golvet som såg skitigt ut, scenens obefintlighet, stolarna i en cirkel kring skådespelarna. Närheten till det där kreativa som jag ser allt för sällan just nu.

Nu ser man molnen

I dag sitter det oroliga nånstans mitt mellan lungorna, där jag tror att de börjar, det är nåt hårt där i alla fall, antagligen ben. Det har flyttat sig.

Det har varit sol på min dag och jag tänkte mig att jag skulle ta mig ut och få lite dagsljus. Köpa mera julte. Flanera lite, hur man nu gör det.

I kväll ska jag på teater. Oh.

Sammankomsten

Födelsedagskalaset blev en vacker liten sammankomst. Och precis som sammankomster i kombination med alkohol alltid gör, gick den fort.

I den röda delen av rummet samlas vi kring små pappersmuggar med glögg, ångan stiger genom lägenheten och jag öppnar paket med andra muggar i, som också är röda.
Det går genom samtal, ni vet det sedvanliga catching up-snacket som övergår i orerande om p-piller, sex, kärleksvärk, evigt analyserande och - små småningom - rent trams som ingen annan nånsin minns men som man själv skäms över, senare.

Sen promenad med vin. Mot människorna. Jag slås alltid av hur trevlig just den grejen är. Hur mycket jag älskar att inte riktigt veta. Att när man går där och är på väg, att då vara helt omedveten om eventuella besvikelser, uttråkningar och känslomässiga baksmällor. Att gå och kunna le och skjuta undan, innan allt händer eller inte händer.

Väl på dansgolvet och på ett alldeles strålande humör. Ler mot allt som rör sig. Har sällan lett så mycket. Dansar, hoppar, stukar nästan foten i ren exaltering. Ingen koll på timmarna som går. Ännu mindre koll på munnen och vad som kommer ur den. Repris av krogkväll som skulle kunna upprepa sig i all evighet, men med en alldeles ny känsla av lugn runt mig.

Efteråt pizzeria Napoleon. En outhärdlig längtan efter pizza. Sås ska det vara till, bearnaise såklart, så fett som möjligt, vad annars? Vid borden stirrar alla på en liten tv-skärm i högra hörnet, pratar om hur många minuter det är kvar, att det nu äntligen ska bli av, att han ska åka, och i vintöcknet börjar jag tycka att det ju ändå är lite fantastiskt. Christer Christer Christer skriker de, och det blir nedräkning i fyllan, precis som nyårsafton och pizzagubben muttrar om att vi borde vara tysta för grannarna kan vakna.

Vi går hem med pizzorna. Äter och lämnar kartongerna på köksbordet, i min ligger en liten pizzafyrkant med svarta oliver i mitten. Somnar vid fyra och vaknar innan det ljusnat, precis när alkoholen börjar lämna kroppen.

Blåst

Jag hoppas att för mycket kaffe på för kort tid inte är detsamma som överaktiv blåsa, för i såna fall ligger jag illa till. Jag kan inte arbeta om min urinblåsa innehåller minsta deciliter vätska.
Går inte.
Jag springer fram och tillbaka till toan hela tiden. Ibland skuttar jag ut i köket också. Please note.

Jag börjar på ett brev, sparar det, börjar sen på ett annat, läser en annons, googlar runt, lyssnar på samma låtar, springer bort till fönstret och tillbaka hit. Försök låta bli att kalla mig ofokuserad.

14:19, gråmörkt, tre tända blommiga ljus

Kaffe med vispgrädde och socker.
Det finns massor av jobb att söka.
Jag vet inte var jag ska börja.

Way to go

Lördag förmiddag. Solen tränger förmodligen inte fram i dag heller. Vädret är min startsträcka.
Jag måste sätta igång. Det tar alltid två timmar för mig att sätta igång. Vad viktigt jag än ska göra. Jag är orolig mellan öronen.
Jag ska: göra en del av det jag skrev igår att jag skulle göra. Snabbt. Utan utsvävningar.

Så, alltså, i kväll födelsedagskalas.

Mistakes, miss shapes, miss clean

Så nu är jag allt det som jag aldrig var när jag var sambo. Perfekt, glad, städande, gnolande.
Och framför allt: jag dammar innan dammsugningen. Den kanske största bedriften av alla. Min eviga miss som ständigt utlöste gräl.

Planering

Eftermiddag: min granne lyssnar på vrålmusik uppblandat med arabisk karaoke. De verkar ha en mikrofon där nere. Det duggregnar in i ögonvrån. Jag hatar duggregn. Så menlöst.

Jag ska göra apelsinglass jag ska dammsuga jag ska köpa vin och glögg jag ska slänga sopor jag ska diska jag ska äta upp min lunch jag ska vara bra, nån gång.

Bulldrömmar

Saffransbullar anno 2005

Eftermiddagen ägnades åt bullbak. Saffransbullar med god fyllning skulle det bli. Men fyllningen blev för lös och flöt ut över varje bulle och resultatet blev ganska långt från bilden i receptet. Jag är dessutom missnöjd med konsistensen.
Var därför tvungen att proppa i mig tre stycken på raken för att försäkra mig om att de verkligen var ätliga. Det var de. Men ändå: drömmer fortfarande om förra årets perfekta saffransskapelser med pärlsocker på.

Rundgång

Allvarligt talat. Världen hänger ihop på ett läskigt sätt. Och ibland går den sönder. Försvinner. Det är också läskigt.

Innan 13

Frukost.
Mailkoll.
Bloggkoll.
Musik.
Kläder.
Kupan.
Cykla.
Handla.
Luncha.

Det är ändå ganska mycket för att vara jag.

Lite vinter

Fast den ser sorglig ut måste jag erkänna att jag saknar den en aning...

Tisdag utan snö

Värst vad jag skriver mycket om olika konserter och fester. Man kan ju nästan tro att jag har ett spännande liv.
Å andra sidan: värst vad jag skriver mycket om mitt känsloliv på ett abstrakt och kryptiskt sätt. Man kan ju nästa tro att jag är feg.

I dag blir det nog nån form av bakning.

Och känslorna

Det kanske var konserten i går som satte fart på mitt känsloliv. Anna Ternheim med sitt piano och sin sorgsna sång kan nästan inte göra annat. Samtidigt är det ju helt nödvändigt att tillåta sig sitta där och känna för att det vackra ens ska kunna komma fram.

Det fanns en tid när jag klarade max tre låtar med Ternheim innan jag fick panik av hennes depma och var tvungen att byta till nåt som var mer upptempo. Men inte nu, nu har allt det där släppt. Allt är som en medeltidssaga och det är helt okej.

Hon är klädd helt i svart, med svart huva som sitter på under hela första låten så man inte ser hennes ansikte, men det är inget som stör. Det känns bara så självklart.
Jag tänker att det väldigt sällan finns nån skymt av lycka eller glädje hos henne, varken i hennes ansiktsuttryck eller i rörelsemönstret. Ändå ser man att hon trivs på scen och att hon måste göra det här. Men det som driver henne är antagligen mer komplexa känslor än ren spelglädje. Man ser mycket förtvivlan, och stundtals ilska.

Men mitt känsloliv alltså. Jag tror att det har pågått ett tag, det här med att jag upprörs och rörs av det mesta, det är sorg, lycka, skörhet, kärlek, kåthet, uppgivenhet och massa argt. Över allt, åt alla håll. Alla är fina. Alla är olidliga.
Det är allt för mycket och för jobbigt att förklara just här, just nu, men jag tror nånstans att jag trivs med att för en gångs skulle inte känna mig helt avstängd. Och konserten var förmodligen bara en utlösande faktor i mängden.

Oh every monday morning comes...

En halvt nedslagen morgon när jag är vaken tidigare än på mycket länge.Ljusstakarna tända och december ser ut som en ovanligt grå morgon i mars, allra minst. Om man bortser från julpyntet då.
Det ligger nåt sorgset över alltihop. Mitt känsloliv som slår åt alla möjliga håll och som inte går att koncentrera till en fast punkt. Jag vill ha allting.

Igen

Vaken med yrsel. Jag hade tänkt börja med att be om ursäkt för fylleinläggen, men kom sen på att jag inte vill det eftersom det känns sådär jobbigt ängsligt.

Såhär i efterhand minns jag mest massa schlager från gårdagen. Och många trevliga människa. Och att jag stod på trappan och diskuterade Darin(!) med nån. Ja, jag minns såklart andra saker också, det är inte så att jag har minnesluckor, bara ett selektivt minne som lyser upp vissa saker starkare.

Nu måste jag kurera mig för snart är det bokmässa och sen konsert.

Oj...

En bög tyckte jag hade snyggt läppstift. It really made my day. Night.
Nu ska jag äta.

Fyllegrej, fylleinlägg, whatever

Det här är ett fylleinlägg. Jag kan knappt smriva. Skriva.Okej. Bör inte göra mer. Ibland gör världen ont, men det vet ni ju. Jag var nyss på fjärde tvärgatan med en massa bögar. It was nice indeed, men ibland gör det ont i mitt pophjärta av all schlager.
Jag tycker verkligen att Moneybrother gör sig bra på schvenska. Inledninhgen är fin. Jag menar anslaget. Jag ska äta nåt nu.
Fint med helsingborg, förresten. I låten alltså.

Off eller on

Fest igen. Med massa okända människor den här gången. Jag och okända människor på fest är inte den mest lyckade av sammansvetsningar.
Svårt att hitta ett mellanläge då. Svårt att vara den där underbart charmanta sexiga begåvade människan som egentligen vet att man är, där inne. Åtminstone med acceptabel mängd vin i kroppen.

Jag har två lägen. Antingen den tysta mystiska som gärna drar sig undan till köket och sitter och leker med nån flaskkork, alternativt pillar på veken till nåt ljus tills det slocknar. Blir sen sedd på som hon den tråkiga, ni vet hon som inte säger nåt resten av livet.
Eller: den som får i sig för mycket, blir översocial, tappar alla censurer och i stället betraktas som hon den konstiga för all framtid.

Mellanlägen existerar, som sagt, mycket sällan. Därmed är det hyfsat spännande att se vilket läge jag kommer att hamna i, i kväll.

Men nu ska här lagas lasagne.

Decemberfredag

Så är det fredag och det ska handlas tacogrejer och cola, tjog med lösgodis och chips. Barnvagnar ska rusas med bland hyllorna, julmustbackarna på Willys ska balanseras med av praktikanter och Annas pepparkakor ska bjudas på och provsmakas. Varsågod och smaka! Middagen ska planeras efter tv:n och idolfinalen ska ses fram emot och sammanstrålas kring och kanske gråtas en skvätt till. Mitt i allt detta får jag en plötslig längtan efter saffranskaka, men har redan en påse chilinötter i korgen och vill inte ha onyttigt gånger två, fast jag kan inte bestämma mig så jag tar ändå båda. Och helgen har börjat.

Och ja...

...jag är fortfarande osäker på huruvida jag drömde det där eller ej. Måste konsultera grannarna.

Fantasifoster

Nånstans mitt i natten hör det hörs ett ljud som bara kommer närmare. Utifrån. Han skriker, det är ett mantra: jag ska dööööda dig jag ska dööööda dig.
Jag känner hjärtat. Nej! Inte här, i mitt trygga kvarter! Det här är helig mark. Jag kryper längre under täcket, vill stänga ute men det fortsätter. Han skriker, han låter nedbruten, söndrig rent av.

Det kanske är kärlek, det kanske är död, det är förmodligen därifrån trasigheten kommer, det är det troligaste. Det kan inte vara nåt annat. Jag hör att han är helt nära nu, nedanför fönstret. Han verkar gå sönder hela tiden.

Jag tänker på liket som hade hittats i Gavleån häromdagen, en död man. Kan inte låta bli att koppla ihop händelserna. Det är natt, mörk och ensamt, kan man göra nåt annat när man ligger där med livlig fantasi?
Efter en stund dämpas rösten och till slut är det tyst. Jag försöker somna om men det dröjer ett bra tag och därefter sover jag oroligt.

I will kill again

Så förvirringen är total. Desperation byts på nåt sätt mot aggressioner, undran, förtvivlan.
Och Jarvis Cocker passar mycket bra in i den bilden, han är mitt ledmotiv i kväll.

And wouldn’t it be nice
for all the world to live in peace
and no one gets ill or ever dies
or dies of boredom at the very least...

Just när han uttalar boredom at the very least på det där underbara brittiska sättet är det lite magiskt.

Promenadrutinen

Poängen med att ha dag och natt är väl ändå att det ska vara ljust på dagen så att man kan gå ut och slippa bli helt mörkerdeprimerad? Eller?
Men se, detta går inte här för det blir tamigsatan mörkt redan halv tre på dagarna, ibland tidigare.

Jag är inte rutinerad på detta, jag får inget ljus. Mina dagliga promenader infaller vanligen efter klockan 18. Då går jag runt i stan och glor. Ibland, som igår, är det helt dött. Spökstad minst sagt. Vattnet står högt och rinner ovanligt snabbt i ån och ingen är ute och jag går och kikar in i husen där nere. Där allt ser ut som plockat ur ett dockskåp med vedspisar i små kök med tända ljus på som aldrig ser ut att slockna. Varje gång jag går där känner jag mig som flickan med svavelstickorna, utestängd från en värme som inte går att nå.

Dagens matorgasm

Små små kex med vitlök och persilja. Skrattande kon-ost på det. Ooooh!

In my dreams

De senaste nätterna har ett gäng absurda drömmar jagat mig:

1) Jag bor själv i en underligt stor lägenhet med ett badrum bakom varje stängd dörr. I alla badrum ligger det ett antal jättelika tygfjärilar på golvet. När man rör på fjärilarna börjar de flyga och jag springer skrikande iväg och stänger dörren.

2) Jag och en vän ska bada i en vattenpöl utmed vägkanten till E4:an. Vi står bakom några buskar och ska byta om till bikini, när jag plötsligt upptäcker att det har börjat växa ut en penis från min klitoris. Jag tar på mig bikinitrosor men penisen bara fortsätter växa. Jag försöker dölja penisen med handen när jag kliver i vattenpölen. Jag lyckas inte.

3) Jag bor i en husvagn som är nergrävd i underjorden och som jag aldrig får lämna. En gång i veckan får jag mat genom en liten lucka i taket. Husvagnen är dessutom fylld av myggor.

4) Jag är ihop med en tjej och har ett barn ihop med henne. Ett ägg från mig har varit inplanterat i hennes mage och befruktningen har skett genom insemination. Min flickvän går omkring med barnet i en sele på magen hela dagarna. Jag får aldrig röra barnet och börjar således lipa och bete mig som ett barn själv.

Tala nu om för mig att jag inte är störd, snälla!

Sapfo

Det här är fint:

Jag vill säga dig något, men blygseln hindrar mig

men om du hyste längtan till det ädla och det goda
och om din tunga inte kokade ihop elaka ord,
skulle blygseln inte gripit dina ögon,
men du skulle tala för det rättmätiga

Pepparkaka i munnen, snart måndag

Känslan som jag vill åt. Som bara finns i böcker. Som man kan komma att längta efter, till exempel på bakfulla söndagar.

Det som jag tror att jag vill ha. När det är söndag på tåget kommer det fram. Och det är verkligen mycket, och jag tror det är stort och jag har nästan inte ord att förklara.
Fast det ska nog inte förklaras, tänker jag sen.
Fattar man så fattar man, annars fattar man inte, och då är det synd.
Men det är ändå det här det handlar om; vad jag längtar efter, vad jag allra helst önskar hitta i en annan människa och vad jag önskar att den ska förstå.

Det är känslan av att vara mitt i allt. Känslan av att nånting pågår, fast allt är ändå lugnt, och man älskar det. Som när man sitter på ett tåg och det nästan är slutet av november och ute är det grått gräs som susar förbi och solnedgång klockan tre. Och man är jävligt trött, men samtidigt nöjd. Trots att man inte riktigt vet vad som väntar och är osäker på hur allt ska bli, trots det tycker man det är vackert, där. Då.

Och så kan det också vara. Att när man kommer hem och tänder lamporna och det är sådär halvdisigt och om tre minuter kommer det vara helt mörkt och hela lägenheten för några sekunder ser helt främmande ut. Att man då får sätta sig ner, sätta på den där låten som man har väntat på, som man behöver just då i det ögonblicket. Att man får höra den älskade låten just i det ögonblicket, kanske en bakfull söndag eller en förväntansfull pirrande lördag och att man plötsligt är så medveten om allt. Man inser att det kommer hända saker och att vi är i mitten och att mina känslor är ganska små i det hela men ändå störst för mig. Att varje varje detalj betyder. Och att det faktiskt finns jävligt mycket kärlek, trots alls.

Jag tror det är en bit av känslan, men jag är inte säker på at jag har beskrivit den rätt, ens för mig själv. Jag återkommer nog om det här.

Tio grader, snart december

Söndag.
Bakfylla.
Jag försöker formulera nåt viktigt, men ibland känns det som om världen sprängs.

Blödighet extra plus

Ja, okej okej okej. Markus får väl vinna då. Jag ger mig. Det är bra nu, det är helt ok.
Jag har ätit en halv pizza och snart också en halv påse lantchips med dill- och gräddfilsmak.
Jag lyssnar på Suede hela tiden. I morgon är det lördag och alkohol.

Vinter i fleece, fleecevinter, whatever

Förresten har jag nya vinterstövlar. Från Josefssons.
Inte så modebloggcoolt, men de duger åt mig. Och är varma med fleecefoder och funkar i snön om det nu blir nån, till kjol och byxor och kappa.
Jag vet inte riktigt hur tantfaktorn ligger när det gäller fleecefodrade stövlar, men det ska definitivt undersökas.

One night at the library

På bibblan firade de poesins dag(som egentligen var 16/11) sådär lite i efterskott i dag med ett föredrag av Marie Lundquist. Jag var där med C och satt och glodde bland bibliotekarier och kulturtanter och det var fint. Det var inte överbefolkat, men det existerade en publik, en mycket hänförd. Bakom oss satt även två poesipojkar i lockiga hår och röda halsdukar, som fnissade då och då.

Jag tänkte mycket på hur alla författare som ofta läser upp sina alster verkar lägga sig till med sin alldeles egna högläsarton. Liksom en sån med stämning i, en som i de allra flesta fall funkar alldeles utmärkt på ljudbok. Och jag undrar om det är nåt medfödd, att om man har förmågan att hitta rätt ton i texter automatiskt också hittar det för uppläsning? Eller om det har med inlärning att göra?

Hemma har jag också ägnat stora delar av dagen åt poesi. Klippt lite, bläddrat efter rader, och – bäst av allt – skrivit ut!
Jag äger numera en skrivare. Att skriva ut är det finaste av allt. Känslan av att det man har skrivit faktiskt är nåt, är som störst när man har skrivit ut. Som att det har kvalitet, även om det är det sämsta man gjort ever.

Ett kapitel till

Jag ägnar tid åt alla dessa papper. Så mycket tid att det ibland tar all energi jag har och ofta skriker världen ändå bara nej åt mig hela tiden. Som i går, när jag vaknade gud vet hur sent och inget dagsljus existerade. Och jag vet inte hur grått det var, men det fanns inte mycket hopp nånstans och hela tiden var det gråt på väg och jag cyklade med skygglappar på, mer än jag brukar.

Den mest deprimerande synen man kan få framför sig när man är arbetslös är nog en arbetsförmedling där kön ringlar sig lång till nästan utanför dörren, och det enda man möts av är idel suckar och uppgivna ögon.
Blir man inte sen än mer depp av att stå där inne bland suckarna, hopplösheten och den tryckta tystnaden?
Och ute finns det inget ljus, och vart man än vänder sig säger folk nej och det går inte vi kan inte just nu det finns inte tid inte plats här för dig. Är det konstigt om man blir lite less då?

Kala grenar och svarta pölar

Det är grått i moderatsverige. Det är grått och jag ska till arbetsförmedlingen och fixa med papper till ännu en meningslös myndighetsgrej.
Det är inte bra.

Premiär

Rött julte + saffransgifflar. Fatta hur gott!

What's left

”Arbetsförmedlingen beslutar för närvarande inte om några nya praktikplatser”.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga längre. Jag orkar inte ens bli arg.
Tack?!
Jag vet inte.

Jag är inte en slacker som går hemma utan att söka jobb, hur mycket ni än vill tror och hoppas att jag ska vara det. Jag är ju duktig, åtminstone oftast.

Som arbetssökande akademiker med relativt teoretisk utbildning i bakgrunden är praktik en av få möjligheter för mig att få till stånd det som fattas för mig för att jag ska få ett jobb inom mitt område – nämligen erfarenhet.
Nu finns inte den möjligheten längre.

Frågan är vad som återstår.

Manärjusinegenlyckassmedochnifårfanimej
setillattfåarslenaurvagnen
ochklippdigochskaffaettjobb.

För det är ju så fruktansvärt bra, allt det här.

Tantpoäng + bröd

Yes. Min tantighet vet inga gränser nu. Jag bakar bröd och har tända ljus och häromdagen promenerade jag i kappa med matchande vantar och hatt. Gott om tantpoäng där, I ’d say. Extraplus: Jag har en sån där stearinljussläckare i plåt som jag naturligtvis släcker alla ljus med när jag går ut.

Helgen har varit vin och mat, fika, mera mat och vin. Och blödigheten har fortsatt.
Jag funderar på vad det beror på, egentligen. Förmodligen nåt onämnbart oförklarligt.

Nu jäser brödet i köket och det ser så fiiiint ut. Det är oliver, örter och soltorkade tomater i och jag bara väntar på lukten som ska komma när det är i ugnen.

Friday, I'm in love

Idol. Jag kan inte meeeed Markus. Det är nåt obeskrivligt fånigt över killen. Kanske sitter det i frisyren, kanske nån annanstans, men han är bara obehaglig.
Tydligen är jag ensam i världen om att tycka detta, för det är ju smärtsamt uppenbart att han kommer vinna skiten.

Jag dricker vin och har ätit en gryta med quorn, purjolök, paprika, mango, persika, sambal oelek och matlagningsgrädde. Ris till.
Kanske är ett fylleinlägg att vänta senare.

Kaffemuffinsregn

Jag är störd. Nyss har jag ätit åtta minimuffins med nougatfyllning och i munnen är det kaffestint och jag vet inte vad det har att göra med. Fast nu ljög jag. Fikandet ska kompensera blödigheten, en massa socker och kaffe ska in för att den inte ska märkas i min mage.

Allt darrar nu på nåt sätt. Den omnämnda blödigheten fick sin kulmen i går när jag nästan började tjuta för att jag såg att Konsum hade fått in pepparkaksdeg. Och jag vet inte varför, för jag är inte depp nåt sätt, jag mår bra. Åtminstone hyfsat. Sämre har det varit.

Det är bara det att allt plötsligt är så fiiiiiiiint. Jag vill inte lipa över de dåliga grejerna, de gömmer jag undan, men det fina är det som framkallar känslor. Som om nån i smyg har gått och stoppat i mig oerhörda mängder p-piller med ett hormon i som jag inte tål. Förklaring nån, jag vill ha en förklaring.

Blödigheter

du är den enda här
som vet

när du är här
det är inte jag som ser,
jag är igensydd

du är den enda här som
vet om mitt hjärta

Trettonårsgrejer,konserter,bensin

Jag är ganska efter såklart men; Ronnie is the man. Jag skrattade flera minuter åt bensinskattkrönikan. Och lipade nästan åt trettonårskrönikan, i några sekunder alltså.

Blir man mer blödig som arbetslös eller har detta hormonella förklaringar?

Dagens franska polisong

Benoît Magimel

Nånting

Jag fikar te och tiramisu i plastburk. Det är nästan överjävligt gott. Amaretto-likör i kombination med kanelte låter kanske överdrivet, men fungerar bättre än man tror och man känner sig nästan lite berusad fast det är nog mest allt sockret, tror jag.

Jag har varit på renoverade Kupan, som borde utses till årets tantställe. Det liksom kryllar av dem där. Tanter bland kläderna, tanter vid borden och tanter som hänger utanför i samma anda som när man själv hängde vid ingången till gymnasiediscon för ganska många år sen.

Inköp:
röda mockastövlar – skitiga
svart kjol – helt ok
små söta pumps med halv kilklack – helt ok med tanke på klacken, lite trånga
Fem böcker för 30 kr – Liv Ullmann; Tidvatten, Kerstin Thorvall; I skuggan av oron, Kerstin Thorvall; Oskuldens död, Peter Høeg; De kanske lämpade och Peter Høeg; Kvinnan och Apan.

Hide & seek

Vem var du som googlade upp mig klockan 10:42 i dag och läste alla inlägg utan att skriva nåt?
Ibland är internet lite läskigt. Ibland blir jag paranoid och vill gömma mig.

Jag måste kanske ringa ett samtal. Jag tycker inte om tanken på att behöva göra det.

Kärlek, II

Lång helg. Helt intensiv faktiskt. En mamma och en pappa med massor av frågor och ord. I munnarna på varandra och i öronen på mig: vad gör du vad ska du vad vill du? Men det här blir väl bra? Va? Men du måste fixa det där nu du gör väl det? Va?

Till slut blir jag en grinig, oanständigt otacksam dotter. Som inte alls verkar glad över att ha sina föräldrar på besök. Som inte är tacksam för fixandet och frågandet.
Och för att inte tala om alla inköpen. Micron och kaffebryggaren och maten.
Den tillfälliga bortskämdheten som jag inte har bett om men som jag fått.
Till slut hör jag bara det där gnälliga, det som stör mitt ensamutrymme och min tid.

Tjatet som jag ska vara tacksam för att jag får.
Jag tror att det kallas omtanke.

Kärlek

Fika- och dammsugardag. I morgon är det föräldrabesök, och hela helgen. Golvet är bonat, jag är teig i munnen. Min lägenhet är fin och jag trivs. Jag har massor av musik på datorn. Massor av böcker att läsa. Ett par vinterstövlar att hämta på posten. Jag har börjat skriva igen.

Jag har inte ett jobb och jag har ingen säker inkomst, men jag har människor som hör av sig och jag har en bostad och en säng och det tar tio minuter till stan med cykeln i nerförsbacke det finns tre pizzerior nära och en närbutik och jag har hittat ett bra ställe som jag vill vara på.

Beslutet att flytta hit och försöka skapa ett nytt liv känns för en gångs skull inte tveksamt.

Och hösten är så fin i kväll.

Panic! at the museum

Jag var ute och gick i kväll vid ån och hamnade oförklarligt på Länsmuseet. Det var ganska bisarrt. Som en sån där filmscen där nån blir instängd i en galleria/på ett tivoli/inuti ett gigantiskt biopalats eller öde hotell.Fast i ett museum. En alldeles uppenbart offentlig plats, där människor borde röra sig hela tiden, över allt, om än stundtals i mumlande viskningar.

Bortsett från receptionisten och en guidegrupp borta vid fotoutställningen fanns ingen, nånstans.
Det luktade marschall i trappan upp och jag klev in i det första rummet med båtarna. Hörde röster, tänkte det finns människor här i alla fall.
Men när jag kom längre in var det tomt. Fortsatte in på ”moderna tider”-delen, gamla Läkerol-askar och 50-talsmöbler; stringhyllor och tv-apparater instängda i skåp. Helt tomt.
Längre in.
Till vänster, till höger- en labyrint helt tömd på mänskliga rörelser.
Hörde röster igen. En högtalare som satte igång längre bort med sagoaktig röst och ljudbokskänsla. Gick ett par steg, det tystnade.
En tv började ljuda nånstans bakom mig, jag gick, ville ut, fortfarande tomt över allt, hörde klacksteg längre bort men såg ingen. Började gå snabbt. Inte svettpaniksnabbt, men snabbt, för att leta efter en nödutgång men allt verkade instängt. För varje öppning hängde draperier, fönster existerade inte och ja, jag tror ni fattar känslan.

När jag slutligen hittade ut tittade inte ens receptionisten på mig. Jag försökte glo skräckslaget över disken men ingen brydde sig.
Jag går aldrig mer på museum själv.

Mörkt klockan fyra

Jag dricker Vintersaga. Fatta det, att man kan dricka det. Vintersaga låter lite som en Winnerbäck-låt. Med frost och älvor och sånt inuti.

I verkligheten är det kanel och apelsin och en massa honung. Och det blev mörkt i dag nån gång när jag var inne i en affär, det bara hände. Jag var i kaffehandeln och frågade efter julte och hon i kassan log och bara och log och sa vi har inte julte än men jag kan fixa det åt dig om du vill. Jag tyckte att det inte behövdes. Tog vintersagan i stället. Skojade lite, log.

Vet inte varför, men det börjar nu, det här trevlighetsbehovet. Måste le. Det kommer att fortsätta ett tag och jag vet inte om det beror på att det snart är jul eller om man bara försöker överleva.

Tandställningar,skolflickor, ställen

Ugly Betty var inte så bra som förväntat. Det sämsta i det hela var att själva Betty inte ens var speciellt ugly, utan snarare lite förvirrat tonårssöt i glasögon och synlig tandställning.
För övrigt är det trist att bilden av den fula alltid gestaltas av såna detaljer. Som om fulheten nödvändigtvis måste bestämmas av det materiella. Liksom, varsågod här har ni en nörd med tandställning och tjockbågade glasögon! Självklart är hon ful.

Änglarnas syster är å andra sidan bra redan efter några kapitel. Helt vacker är den och jag vill hela tiden börja gråta. Jag vet inte varför men det är sjukligt hur mycket jag tycker om att läsa om skoltjejer/tonårstjejer/kvinnor utan fotfäste som försöker hitta sin plats i livet. Speciellt det förstnämnda. Jag tror det har att göra med att jag är upphakad på nåt i min egen skoltid. Jag tror jag måste lösa nånting där.

Jag ska försöka få ordning på mitt dygn igen. Få ordning på mitt liv också. Rutinerna ska ändras. Jag har hittat ett underbart ställe att ha praktik på, det kommer bli helt fantastiskt om jag får komma dit det vet jag redan nu. Jag tror det är min plats, på riktigt.

Bästa kappan

Det är auktionsuppesittande nu. Jag har gett upp, jag vill också ha det i rött. Hoppas bara att den är tillräckligt varm för vintern.

Sällskap: söta Montt Mardié och New York på låg volym, just nu.

Innergård

Söndagen

Med lite alkohol nånstans i bakhuvudet och alldeles för mycket funderingar. Kanske lite för mycket liv och för få ämnen att uppehålla sig vid som riktigt koncentrerar. För få människor som förstår nånting också, som alltid. Som att man plötsligt är fjorton igen och ligger och gråter i mörkret mot elementet hemma och ingen i hela vääääärlden bryr sig.

Fast det är fint nu. Det har gått tre veckor sen den avslutande punkten och nånstans på vägen har ångern och tveksamheten och den ensamma huvudkudden blivit efteråt.
Jag tror det är bra. Vi har träffats och det började inte värka nånstans när han hade gått, jag bara gick rakt fram till datorn igen och satte mig och sen gick jag ut och kokade te och plockade med soporna och allt kändes inte alls speciellt mycket.

Naturligtvis rör vi vid varandra naturligtvis är allt för enkelt för att låta bli och såklart är min kropp galen och det är väl det här som kommer bli bakslaget, men det får vi inse nån annan gång. Att inse problemet innan det ens hunnit bli ett problem verkar bara tråkigt.

Lisa Lisa

Torsdagens konsert: Lisa Miskovsky.

Fint, varmt eko från senaste skivan som följde med en stund ut i snön. Vackert energisk. Tanken slår mig att hennes musik funkar bäst på hösten, eller möjligen tidig vinter som nu. Just när man vet att det är bara mörker att vänta hur länge som helst och behöver nån sorts räddning.

Dåliga grejer: Den överfulla lokalen. Publiken. 37-nåntingåriga par i ekonomskjortor som babblade under förspelningen som om vore det nån jäkla personalfest. Hånglade framför scenen och dillade om att gå och köpa mineralvatten i högröstade toner. Inte uppskattat.

Nu är det helg och jag drar strax till huvudstaden.

Solsken, jobbannonser,tråk

Gud så spännande det är att titta ut genom fönstret nu då.
Det finns alla möjliga färger, och jag är ganska säker på att människor i allmänhet är som snyggast i svagt eftermiddagsljus.

För övrigt har jag hela två kyrktorn i min vardagsrumsutsikt.

The routine

Det finns rutiner som skulle vara nyttiga att bryta även när man är arbetslös. Vanor som bara har blivit, men som behövs för att få den nödvändiga förändringen från ena dagens håglöshet till nästa morgons försök till hoppfullhet.
Nya tag.

Allt för många timmar framför datorn utan riktigt ljus, allt för många tysta. Allt för mycket oroligt vankande och ibland skuttande till musiken, alltid samma musik.
För till rutinerna hör också ett mönster av sånger, de som man behöver för att vakna och de som betecknar just de här dagarna senhösten 2006. Trots oredan av filmer,mp3:or och filer till förbannelse är det en rutin som sitter fast. Det är same same, men det måste det också vara.

I kväll blir det i alla fall konsert, nya ansikten, annan miljö – en brytning– åtminstone för en stund.

In bed with Marilyn

Jag försöker ta igen sånt som jag har tänkt läsa men aldrig kom mig för att börja med, kanske i våras eller förra hösten. I våras tog litteraturvetenskapen bort all läslust och jag blev utmattad bara vid tanken på listor med böcker som jag borde läsa för min allmänbildnings skull, eller för att det kunde vara bra att ha läst dem.

Så, nu blir det i stället Joyce Carol Oates Blonde och Anna Jörgensdotters Änglarnas syster och Johanna Ekströms novellsamling Titta hon kryper, som jag tror kan vara väldigt fin. Blonde-romanen är typ 800 sidor och det otympligaste man kan ha med sig i sängen. Vore det inte för att den har en vacker bild på Marilyn på utsidan hade jag aldrig köpt den, utan letat efter en behändig pocketvariant.

Min kärlek till pocketböckerna har visserligen deklarerats tidigare här, men jag fattar inte varför alla böcker inte utkommer i pocket på en gång. Allt för mobilitetens och somna-med-pärmarna-över-ansiktet-möjlighetens skull. Det sistnämnda funkar helt enkelt inte med en två kilo tung koloss.

Hej mitt vinterland

Nu är det såhär. Det finns ingen återvändo i snön. Det går inte att sova i storm, tro mig, jag har försökt.
I natt trodde jag att jag hade tappat mitt språk och min poesi. Fast jag är osäker på om det verkligen går att tappa sånt.

Och allt var så nära med det där jobbet. Jag kunde ha varit anställd nu. Jag kunde ha varit en annan, en kontorsmänniska.
När telefoner ringer vet jag att det inte är bra. För lång tid har gått. Snöstorm är olycksbådande. Men jag får i alla fall veta.

Från anteckningsblocket

Visst, det nervösa dåliga är också en del av mig,
men det är en sån liten del.

Den del av mig du tycker om, den är jag mest.

En eftermiddag

Jag tror jag har sagt det förut, men detta med papper - kopior på hyreskontrakt, anställningsbevis, arbetsgivarintyg, skattesedlar– byråkrati, it really kills me.
Det tar all min energi, allvarligt talat.
Och nu är dygnet fucked upp igen också. Och jag har sovit för lite. Och jag vet inte.

Jag ska gå och köpa nåt soppaktigt nu. Äta, läsa, skriva, promenera, läsa mer, sova.

Middag för de ensamma

Så blev det. Shoppinglista med schalottenlök, vitvinsvinäger, smör, potatis, honung, saffran, morot, kålrot, rotselleri. Halvfabrikat i form av Coops skivade potatisbitar och ostquornschnitzel.

Och när man kom in hade snoret fryst i näsan och det var sådär som när man var liten nån söndag. Man kom in och värmen slog emot, kände kontrasten mot den kylda kinden, rörde försiktigt med fingret, visste utan att titta att man var röd. Drog sen efter andan, snoret ner i halsen och av med alla termobyxor, snowjoggings för att känna smärtan i fötterna när temperaturen ändrades. Och sen lukten av mat, kanske nåt från ugnen, kyckling i nån gryta och förvällda sockerärter på spisen, kanske blandat med skivade morötter, ständigt dessa förvällda grönsaker som symbol för det rediga, varma. Det där som var enkelt men ändå omsorgsfullt hopsatt – grönsaker till middagen – för du måste ju ha vitaminer i dig så du inte går å blir sjuk!

Allt det där, i alla fall. Lukter, värme, gemenskap, kontrast, höstvinter ute, minnen av nåt som inte längre finns. Som man absolut inte kan få eller återskapa, eftersom det aldrig blir som då. Men som man i nån sorts försök ändå vill få en liten smak av. Varför man anstränger sig för att åtminstone få en del av det.

Så, några tända ljus. Lite grönsaker i ugnen med saffran och honung. Bearnaisesås som tar en hel eftermiddag att göra, minst. Sen med lukten som sprider sig, och det börjar komma frost på bilarna och solen börjar gå ner. Och man är nöjd.
Det är söndag.
Bara det.

Winter days

Oh. Det är vintertid, tydligen.
Gävle är fantastiskt vackert just i dag. En sammansmältning av höstfärg och vinterdvala. Det finns kaninspår på gräsmattan. Innergården är helt tyst.
Jag vill laga bearnaisesås, men vet inte exakt hur tragisk jag kommer känna mig med allt detta fett i magen alldeles för mig själv. Fast ensamboende människor borde också få ha söndagsmiddag, i rättvisans namn.

Viljan att göra

Min underarm värker nåt extremt och kajorna flyger högt och täcker hela himlen, som om vi bodde i en kriminalroman. Vore jag tant hade jag sett detta som typiska tecken på att det snart skulle bli snö. Det rycker i stortån snart blir det väderomslag, sådär.

Jag lever i en sorts kula som får sin näring av kreativitet kontra rastlöshet, mottsättningen dem emellan.
Det är snart vinter nu, och jag jobbar inte. Snart är det vinter, och jag gör inget. Däremot finns viljan att göra. En massa kreativ energi som bromsas av det faktum att jag inte försörjer mig själv och därmed inte kan slappna av.

När det börjar kvällna blir jag nöjd. Då betyder det att arbetsdagen är slut, andra människor slutar göra nytta, kastar sig framför Idol/Lost/O.C/whatever i tv-soffan och blir obrukbara.
Då är det ingen fara för mig att inte längre göra det jag borde. Det vill säga söka jobb, posta papper till Försäkringskassan, posta massa andra papper till Alfa-kassan, ringa och vara framåt till tusen olika företag, gå runt och le och vara ännu mer framåt på lämpliga arbetsplatser. Allt som man förväntas göra för att inte hamna utanför systemet, för att använda en politisk klyscha.

Kvällarna är bra. Då kan jag tända alla lampor, stanna inne med gott samvete, spika sönder väggarna, ligga på sängen med kinden på kudden och skriva snett i nåt kollegieblock tills örngottet är täckt av blåa bläckstreck. På kvällarna är det ok att göra inget, och ibland allt. Om jag vill.

Ondska

Men moderater, varför gör ni såhär?

Lampigt

Lampor är min grej nu. Gärna gamla, gärna färgglada, gärna såna med tygig skärm. Golvlampor har högst prioriteringsvärde, tanken var att jag skulle hitta en billig och snygg att ha vid soffan, att läsa under och i dag hittade jag den. Naturligtvis var det på Kupan och självklart var den billig(förmodligen för billig), gammal, nästan statusantik. Kanske var den lite väl mycket DN-bostad, kanske lite väl allt men ja, grymt fin. Bilden gör den inte rättvisa, min mobil är usel. Men bästa detaljen - en svart liten spak till strömbrytare!

Andra grejer:
Jag klarar inte av regnet, fast på nåt sätt njuter jag också av det. Var på regnpromenad med Maria i kväll och det kändes väldigt engelskt, nästan filmromantiskt.
Sen har jag fikat med en C och mailat massa mail och i morgon måste jag ringa minst ett jobbigt samtal. Dagarna går och jag vet inte om det har blivit efteråt än. Kanske är det fortfarande ett gränsland.

Tårar för solnedgångar

Men jag är ju ok. Jag tröstäter wienerbröd och glass och turkisk kaka och står i fönstret och upptäcker att vädret har blivit blekt och frostigt och inser att det ju är för såna upptäckter som jag flyttade hit.
Och ni skulle se solnedgången här just nu, genom de här fönstren, och parkeringen och dagiset och allt. Så dåligt kan man inte må här ändå.

Bra låt för såna här stunder: Tears for affairs med Camera Obscura.

Vanorna

I dag, en sorts väder som bara vill mig illa. När man cyklar upp på broarna över ån vänder sig paraplyet uppåt, går sönder och vänder sig sen tillbaka och attackerar med en av spetsarna.

*

Är på nåt sätt bedövad. Vet inte om det är så man ska känna sig när man precis avslutat ett förhållande eller om det finns en mall för sånt - hur man lämpligen känner och beter sig. Efteråt.

Och hur länge dröjer det från den avslutande punkten tills efteråt verkligen blir, efteråt? På riktigt. När börjar allt smälta ihop igen och när börjar man sluta komma ihåg varje sekund vad man gjorde och tänkte efter när slutar pussarna och kramarna, vanorna? Jag minns inte.

Vanorna är det värsta. Vanorna blir känslor, blir vanor, blir känslor. Så. Det är det mest mystiska. Hur orden liksom till slut, när de har sagts och skrivits hundratusen gånger, ibland inte betyder. Och hur de ibland gör det. Och att man aldrig fattar var gränsen går, man vet bara att nu menar jag det. Puss. Och av nån anledning är det inte tomma bokstäver. Just då.

Hemma

Eftersom jag inte orkar med några ord just nu blir det lite hemma hos-bilder i stället.

Blåbeige hörna med småskrynkliga gardiner.



















Rödare hörna och fjortontums-tv.



















Lite hall. Billig gul lampa från Kupan.

Efteråt

Sen, nu vet vi inte längre hur vi ska känna. För nu har den punkten blivit nu. Den vi hittills bara snuddat vid och pratat om. Den som alltid varit tänk om och säg att vi.
Tänk om vi gör slut då?
Hur blir det då?
Den är nu, den punkten. Och vi vill helst inte känna efter.

Still in

Mailade i går till tapetföretaget D, som jag har varit på anställningsintervju hos. De hade lovat att höra av sig i mitten av månaden, och eftersom det är mer än mitten av månaden nu började jag bli lite orolig. Och otroligt nog fick jag svar. Att de är försenade av olika anledningar och får be att återkomma.

Oh. Betyder alltså att jag fortfarande har en chans. Jag är ännu inte ute ur sammanhanget. Det finns ljus.

Feberminnen

Jag har gått in i ett töcken av feber och ständigt tedrickande. Halsen klarar inte längre pauser än två minuter utan vätska och ryggen, armarna och benen är sådär ständigt influensaömma.

Jag är dimmig. Jag lyssnar på Eskobar och minns gator som inte alls såg ut som de här utanför med de guldprasslande träden. Jag minns inte att det fanns några träd alls på de där gatorna. Det var bara mörkt och trångt och det luktade piss. Längs med trottoarkanterna stod byggnadsgubbarna och log och gapade och kss-ade efter en. Jag brukade stoppa hörlurarna långt in i öronen och trycka på ignore-knappen och bara gå. Rakt framåt. De var fienderna i ett tv-spel men gick inte att hoppa på. Minfält hela vägen till universitetet. Till slut vande man sig.

Jag sa väl att jag har feber? Jag tror det i alla fall för det pendlar så i kroppen mellan frossa, utmattning och ren varm lycka över ingenting.

Träd å sånt

Hittade lite söta bilder på kvarteret från förra hösten. Eftersom jag är utan kamera på obestämd tid kanske jag måste använda nån av dem till en ny bakgrund och logga som jag ska göra, snart.

Det funkar det funkar det funkar

Precis när jag var nära att ge upp allting och lägga mig i sängen och bara tjura, kom nätet igång igen. Det är sjukligt att man kan bli så utmattad, så abstinent av nåt som man egentligen inte behöver. Men som man ändå måste ha.
För det förespråkar min förmåga att sätta livet i rörelse, det är genom detta jag arbetar mig framåt, här kollar jag upp telefonnummer öppettider jobbannonser och om Ikea har fått in några nya kuddfodral på sistone. Och vissa dagar är detta den enda mänskliga kontakten. Då gör det ont.

Tanterna

I ’m alive. Men inte mitt bredband. Gavlis har nog krånglat till det rejält är jag rädd. Ingen vet när det återkommer. Ingen vet om de nånsin kommer höra av sig igen och säga att det funkar.

Annars: bra. Jag klarar mig bra själv. Trots alla smärtor. Trots den overkligt ovana ensamheten.

En grej:

I går utanför ICA Kvantum gick det två tanter. Den ena med rullator och ett rejält gäng ICA-kassar. Den andra tanten lunkade några meter framför den första, utan rullator.
Tant 1: Hooooho. Wooohoo. Hoooohoooo.
Tant 2(vänder sig om): Nämen Svea är det du som ropar? Så du är ute och slår runt?
Tant 1: Jajjemän. Vill du hänga på?
Tant 2: Jomenvisst. Är allt bra med dig? Jag pratade ju med Sven borta vid fiskbilen å han är iiiinte bra i hjärtat….och sonen min kommer ju hit i eftermiddag och hjälper mig med pelargonerna...
Tant 1 och 2 fortsätter längs parkeringen i maklig takt.

Sweet.

Ps. Jag är på biblioteket. Mystiska gubbar står och glor på ena sidan av min skärm och på den andra sitter en blond tuggummifjortis och msn:ar i racerfart.

Baklås

Så. Mitt internet pissar på mig, tydligen. Vill inte vara med. Båda mina cyklar är punkterade. Alla andra cyklar ute i stället är punkterade också. Slumpen or what?
Jag kommer inte alltid in i min källare. Spöken? Jag vet inte.
Jag är pank.
Jag är trött.
Jag kan inte söka jobb eftersom internet inte funkar.
Vad mer?
Jo, jag är i ett rörigt skede i min relation.

Allt är inte helt toppen, I have to say.

Ovissheten

Helgen. Regnig lördagsmorgon nerför Brynäsbacken och möjligen höst på riktigt. Jag vet inte hur många gång jag tänkt tanken, men nu verkar den verklig. Har den tänkta höstkappan, stövlar som läcker och svarta sammetshalsduken. Hör klockan, samma välbekanta klocka som alltid, min klocka mitt kvarter.

Tågstationen. Fem i åtta bredvid dammen. I kön till bankomaten står tre killar med ryggsäckar, tyskar kanske. Köper juice på flaska på pressbyrån, bland bullukt, går genom droppandet och tillplattade löv, fimpar och nån påse från McDonalds. Tåget står längst bort, tyst, med tysta vagnar, tittar på klockan och är i tid och vet att detta måste vara bland det ovanliga.

Tågstationen igen. En annan. Min väska är trasig och det är gråkallt, jag lagar. Vi möts. Lite trött, lite läppar. Värme nånstans i regnet, men en ny känsla. Ovanligt möte, lite främmande mitt i allt bekant. Just här har vi inte varit förr, inte med den här känslan, inte med den här ovissheten.

Bilen. Söndag efter flygfältet. Promenadsöndag i allra högsta grad. Söndagsmiddagssöndag. För planering, för familjer. För par som bygger på gillestugan och spanar i skyltfönster efter specialutrustade barnvagnar. I bilen på söndan kryper sockersmaken och kaffet upp i strupen. Jag frågar hur ska det bli men jag vet redan svaret. Vi vet inte hur det ska bli. Har inte vetat på länge.

Soffan. Söndag, efter middagen. Salt i munnen och Sienfeldavsnitt. Jag ser dina ögon och att du tittar, att du vill ha uppmärksamheten. Jag vill ha värmen. Fast värme är också oro, för värme är aldrig konstant. Jag kvävs på en gång av att inte veta hur länge den ska fortsätta, av att vi nöjer oss med ovisshet. Jag vill skära bort den och slippa. Men jag vill samtidigt stanna kvar.

Last supper

Så i kväll, sista kvällen med Sara och Maria innan Sara flyttar. Grön pasta och tomater och mozarella i lilla köket. Ingen alkohol. Alkohol hade annars varit fint i kväll. Kanske vin att hålla kvar i gommen och röra vid med tungan lite strävt.
Så nu händer det. Ska nåt ske ska det vara nu, snart. Byta hus rutiner människor kvarter. Måste gardera mig för att inte bli ensam.

Mitt kvarter är förresten det bästa. Liksom fullt av händelser och lukter. Går man gatan upp kommer alltid vitlöksdoften. Över torget och människor pratar, små loppislappar hänger och fladdrar på tavlorna och tanterna rusar ut och in i Kupan. Det är inte söder som är Gävles söder, det är Brynäs.

Märit, kursen, ensamheten

Marit var mycket söt i går på konserthuset i ljusgröna klänningar. Lite tråkig lokal dock, och några deciliter alkohol för lite = ganska tråkig publik, åtminstone i början. Jag hade ingen koll på att det skulle vara förband, men det var det tydligen och således fick man ungefär tre timmars musik för pengarna. Fint, gott. Även om förbanden i sig var tråkiga.
Först Consequences; några nissar i slipovers(ett av tidernas mest osexiga plagg?), helt sega och inte speciellt lätta att höra på textmässigt. Sen Steso Songs; en arty tjej i ballerinaklänning och söta röda stepskor(?). Visserligen hyggligt duktig, men ack så gäspframkallande. För mycket art, för lite energi. Ungefär.

Grejer: Jag har fortfarande ägglossningskänningar. Sista officiella dagen på kursen i dag. Bara lunchning kvar i morgon innan vi åter lämnas åt vår ensamhet, i mitt fall knappande på datorn här i ghost house.

Oh won't you take me higher

Livet är fint. Jag har ägglossning. Lägenheten börjar ta sig. I dag är det Marit på konserthuset. Jag har haft sönder mina gardiner med ett strykband. Himlen är åskblå och träden höstiga. Jag fick antagligen inget jobb på Adecco. Livet är bra ändå, men krångligt. Nu är det dusch.

Snyftare

Åtgärdskursen lider mot sitt slut, och jag har så fina människor där. Alla är bra, men olika liksom.
Alla minns första dagen när vi satt där bland soffkuddarna med sveda i magen och himlande ögon och tänkte vafan har jag gemensamt med dom här människorna egentligen?

Alla är rörande överens om att vi hade fel. Vi var så fyllda av fördomar om systemet och om varandra att vi glömde se, eller kanske snarare inse, att det här kunde bli bra och nu när vi väl förstått det är allt slut och kanske för sent och samma gemenskap kanske inte finns igen, åtminstone inte på det sättet. Sorgligt, och sorgset.