Inför den stora omställningen

En sorts tomhet fyller mig nu när jag tänker på att om lite mindre än två veckor är jag i Sverige. Jag har ägnat timmar och dagar åt att längta och sakna sånt jag inte kunde förklara i ord. Och nu – jag vet inte – jag kommer att sakna saker här, helt klart.

Mycket känns mig helt främmande i Sverige just nu. Som att sitta på en buss utan hög discomusik i högtalarna och höra svenska människor tala. Hur känns det? Jag minns inte.

Och kylan. Att känna kylan mot kinden och dra ner mössan över öronen för att de fryser så det värker, det känns så fruktansvärt långt bort. Att inte känna ljumma vindar, inte svettas mellan brösten när man promenerar.

Att kommunicera med svenska människor känns också helt skumt. Jag tänker på svenska nya människor som man ska småprata med och lära känna. Framför allt män. Svenska män känns helt främmande. Hur ska man vänja sig vid att inte få en komplimang var tredje sekund, att inte ständigt bli behandlad som en princessa? Inte för att det är vad jag vill egentligen. Jag vill ha ärlighet, inte tomma ord. Till en början spydde jag därför mest över allt smörande, men efter hand blev jag tillräckligt indoktrinerad för att tänka det är ju helt normalt att han kallar mig mi amor hela tiden.

Och svenk musik, människor! Vad lyssnar ni på där bort nuförtiden? Jag förstår ingenting. Min kropp är beroende av latinska rytmer minst en gång om dan, annars känns nåt fel. Hur ska det gå liksom?