Torsdag, 10:22
Vaknar med en molande känsla i magen och undrar om det här verkligen är bra.
Är det?
Man är så villig i sin desperation, man är så desperat när kroppen skriker när lusten flyger, man vet inte annat då.
När man längtar; längtar hela kroppen. Och när kroppen längtar är det oerhört svårt att avgöra vad som är bra och vad som är destruktivt.
Behöver jag det här? Vad gör jag mig själv för tjänst genom att tillåta mig att träffa dig?
Men igen. Det är den förbannade kåtheten och längtan efter närhet som ibland är större än allt. Större än att vara smart och förnuftig, och större än att kunna se in i framtiden och vad som gör mig gott. Jag har aldrig varit förnuftig. Det enda jag hoppas på nu är att det ska kännas ok när du åker.
4 kommentarer:
Du... tappa inte bort dig själv. Själen och självkänslan. Låt längtan få förbli något bra... inte något som bara leder till psykisk smärta.
Tyck om dig själv och låt det räcka ett tag... tvinga inte kroppen att uppleva närhet när det i sin tur krossar själen.
Var rädd om dig!
Lyssna på molande känslan i magen.
Maria:
Du har ju rätt såklart. Ibland vet man dock inte sitt eget bästa. Tack! Kram
Anne:
Jag lyssnar på den, ja...eller försöker i alla fall.
Trodde jag och min känsla var unik, trodde det var mina frågor, min smärta, mitt hjärta som brustit... När jag läser din blogg dina ord, dom är mina med... Fan det känns patetiskt att alla människor får gå igenom denna smärta... Bojkotta alla män som säger - du gör mig inte lycklig längre, jag kan inte säga att jag älskar dig längre....
Skicka en kommentar